Två år

Det har gått två år sedan jag skrev senast. Jag har tagit bort ett par inlägg som orsakade negativa känslor hos någon. Ett par inlägg om känslan av samhörighet med någon, en känsla att vara någons själsfrände. Ett inlägg om vad tusan jag gjort!? Det var när psykiskt våld användes mot mig första gången i min nya relation. Jag var på väg att gå då men gjorde det inte och upplevde efter det en mycket stor kärlek ändå. För att jag lärt mig att riva mina murar, kärleken var min och inte hans. För att han svarade på flera av mina behov. För att jag valde att tro att det var en utvecklingsfråga och inte narcissism.

Men det fina varade bara några månader, och ändå med inslag av  missförstånd, förtvivlan och vanmakt som jag snabbt glömde. (Detta har jag senare kunnat identifiera som "gaslighting", klistrar in länk efter texten).

Det var narcissism, jag har blivit så överbevisad att det knappt går att beskriva. 
Men eftersom det är det så oroar jag mig över att skriva här. För han hittade ju den här, min anonyma blogg, en gång (hur??) och han har ju länken kvar... I hans ögon är jag ju ointressant och patetisk nu, förutom att jag förstås är ett psykfall för att jag försökte stå upp mot honom - så jag vet inte, kommer han gå in och läsa?

Ja, kanske, han är ju intresserad av sig själv i alla fall. Han är intresserad av att leta efter tecken på att han är drabbad på olika sätt. Han är intresserad av att skapa sig en värld omkring sig där han får vara ett offer. Och där han får döma andra och alltid komma ut som bättre.

Så mycket har jag skrivit om min exmake här, men den här mannen är värre. Jag önskar jag kunde skriva ut en varning, som ett "rejta" på dejtingsajterna eller nåt. ;) Akta er för den här "mannen", han är farlig för er psykiska hälsa. Han kommer in som Riddaren (eller var det Räddaren) på den vita springaren men snart därefter är han martyr och offer och den tacksamhetsskuld man har är helt enorm. För varje gång han ältar det man utsatt honom för (vad?!!??) blir det värre. Det är ständig kritik, jämförelser med exet, nedvärderande skämt där det är fel på en om man inte skämtar vidare (men skulle man skämta på liknande sätt mot honom blir han mycket förnärmad för att inte tala om arg), dömande, skuldbeläggande in absurdum, aggressivt beteende osv. Jag kan "ticka i" nästan varje grej på "narcissistlistan" på narcissim.se...

Det är så mycket. Massor av saker han skulle kalla förtal, säga var inbillning, ljuga om för släkten, men som hänt i den verkliga verkligheten han säger är min fantasi... igen och igen och igen och igen. Han har bett om exempel på vad han gjort "fel" och fått det, men har en helt ofattbar förmåga att bortförklara eller göra om verkligheten så att exemplen "försvinner". Han har plötsligt aldrig gjort saker han gjort femtio gånger, jag bara inbillar mig.... Gaslighting...

Det var ur askan i elden. 

När det gäller den psykiska pressen i alla fall. Men jag var ju nästan utbränd och tillät mig älska - mitt försvar var försvagat. Jag föll dit att bli som han, nästan värre med vissa bitar, jag får skriva mer om det en annan gång...

Och tror ni exmaken med stalkingtendenserna förstår gränser hur många gånger man än påtalar dem? Nej. Han har fått för sig att han är kär i mig och skickar sms dagligen och han tar liksom för sig vad han tycker han behöver, om så bara utrymme i  mitt medvetande genom kontakten. "Respektera min gräns", säger jag, "jag känner obehag" och det triggar såklart bara mer. Mer sexinviter och försök att få sig själv att framstå som så eftertraktad av alla andra kvinnor, mer av dömande och nedvärderande mot mig (varför om han vill ha tillbaka mig??)  där han säger att jag alltid ska ifrågasätta och problematisera, kan jag inte bara ta emot hans uppvaktning och vara glad för den? Det är bara sms men det känns i hans svar ungefär som ..."men var inte så motsträvig, ligg bara stilla och slappna av, det kommer inte göra ont". Jag blir äcklad.

Jag får se om jag återkommer och berättar mer om mitt nuvarande tvåfrontskrig när jag har mer tid och om jag inte nu får meddelanden från två arga ex... Kommer det inte gå att skriva här kanske jag flyttar bloggen igen. Då får ni maila ellenot@live.se för att få den nya adressen.


En länk jag läst, det finns säkert fler, jag ska läsa mer själv så småningom:
https://medium.com/@sheaemmafett/10-things-i-wish-i-d-known-about-gaslighting-22234cb5e407

/Liten

Lycka

På något sätt kan sorg och lycka samexistera, ibland så direkt och fantastiskt som när jag får gråta ut i en kärleksfull famn.

Ibland så djupt ogreppbart som förmågan hos bekanta som fått känna den djupaste sorg av alla (båda har förlorat barn som varit 16-17 månader gamla, en i en olycka, den andra i plötslig spädbarnsdöd) att alls känna lycka igen.

Man hittar vägar och man väljer.

Man väljer inte allt som händer, men man väljer alltid hur man förhåller sig till det.

Jag skrev nyss om en sorg jag bär just nu. Jag bär andra sorger också, vissa djupa och nästan onåbara, gamla och slitna och undanstoppade sorger.

Jag upplever också lycka i min vardag, i det lilla, och jag bär på så mycket lycka och kärlek så det ibland bubblar över. Mina barn är min största lycka, det värdefullaste och viktigaste som finns, det går aldrig att ändra på. Och nu väntar jag på att få möte det tredje undret som ligger och sparkar i min mage.

Sorg och lycka, lycka och kärlek, kärlek och harmoni, harmoni och förlösning, förlösning och sorg? Förlösning av sorg. Så småningom, så småningom.

Sorg

Det är en sorg att ge upp, inte för att uppgivandet gör mig uppgiven i sig, utan för de konsekvenser jag tror det får. Såklart.

På så många plan är det själaont. Såklart.

Polisanmälan blev inget, såklart.
Ansökan om enskild vårdnad, inget. Inga pengar på försäkringen att driva det vidare. Mina skulder bara växer. Han skaffade boende snabbt som tusan och sen lyckades jag till slut sälja huset och flyttade. Övergav barnen. Jovisst, såklart. Det var ju det jag velat hela tiden, leva cityliv och slippa barnen. De här "sanningarna" han säger att han kommer berätta för barnen. Aj. Men rätten dömer till hans fördel och jag har inte råd att driva det vidare, och inget stöd i det från närmaste håll. Splitter. Sorg. Ont. Vi går på minor hela tiden. 

Det är bara att hoppas på så få ilske-skov från K som möjligt i framtiden och avvakta..
Försöka hitta lyckan utan barnen. Visst jag har dem nästan alla helger, men det är så kort och blir så ansträngt att hitta "rätt" varje helg när de är vana något annat, jag tycker synd om dem. Det är ansträngt hela upplägget, hämtning, lämning, bilköer, snabbmat, ingen ro, ingen harmoni. De förlorar så mycket. Jag förlorar så mycket. Och det är svårt att hantera de yttre kraven som inte är våra, de leder bara till mera sorg för alla. Minor, minor, minor.

En narcissist och en förlorare

http://www.narcissism.se/

Jag satt och läste igår och jag vet att jag läst tidigare, om narcissister och psykopater. Jag behöver förstås inte diagnosticera honom. Men jag kan svara för mina upplevelser.
Jag kan läsa och känna igen allt och minnas och få en tår i ögat. Bara en.
Ett snyft där mitt i natten när jag egentligen skulle försöka räkna ut någon siffra och komma med ett förslag till honom om hur vi kan lösa det ekonomiska. Men det tar emot, jag vet att jag kommer att förlora.

Det var ett långt skov oktober, november, december... och ett sms just innan han skulle hämta dem för julen "jag hoppas att barnen dör". Polisanmälan. Var kommer den ta vägen? Han har boende här där jag bor nu, nära nära huset, flyttar in nästa vecka. Jag känner mig inte trygg, faktiskt rädd nu. Med tanke på polisanmälan. Går och tänker på vad som händer när han får reda på det. Fast han borde ha fått det nu...  Eller kanske i början på nästa vecka i och med eftersändningen. Vad f-n kommer hända då?!

Och hur ska jag hantera det jobbiga som liksom inte går ihop? Det där med barnens bästa? Att de är med honom varannan vecka och att jag ska känna mig orolig både för dem och mig själv, men de behöver inte flytta (än)? Eller flytta dem akut och försöka lösa allt praktiskt och rättsligt efterhand? Det går nog inte ens. Jag förlorar hur jag än gör. Tanken att ge upp sveper förbi ibland. Ge upp allt alltså.
Låt honom ta barnen. Skit i nya jobbet. Fall och bli liggande.

Nuet, och det har gått två år... varför?

Sms-trakasserier, hundra och åter hundra sms, hela oktober och november haglade kränkningarna och förslagen på hur jag skulle leva mitt liv
Dyrt och heligt lova mig noll kronor och ekonomiskt krig
Dyrt och heligt lova mig att jag aldrig kommer kunna få flytta
Be mig ändra min medicinering för den verkar ju inte rätt, eller byta knark
Ta saker som är mina/som jag köpt till barnen när han varit här i huset
(Fredag den 30 november) Hämta barnen olovligt på skola och dagis...

Här går min gräns så in i jävla helvete och jag stod där och skrek igen, för han hämtade dem och kom upp till huset med bilen, som för att visa upp att han tagit dem, jag såg ju att de satt i bilen när han gick ut och kom mot huset, och jag vågade inte låta honom komma nära eller in i huset så jag skrek att han skulle lämna barnen! Chock och ledsenhet, ilska och ... chock. Det släppte inte på hela helgen.

Smsen fortsatta hagla, klockan tre på natten, klockan sju på morgonen.
.. och så lämnade han dem vid huset när de kom tillbaka på måndag kväll och vi tog dem direkt till en pizzeria och hade en jättemysig middag. A satt och gosade och pussade på mig när han ätit klart och så såg han pappas bil, och jag såg den också, köra två varv, stanna till. Och min älskade, underbara M som suttit mitt emot mig berättade sen att det var värre än så. Han hade genom fönstret bakom mig följt vad som hänt en bra stund, där K suttit och tittat in, observerat oss, förföljt oss...

Polisanmäla eller inte?

Ny stämningsansökan för vårdnad blir det i alla fall, nu får det vara nog. Ge mig styrka, ge mig styrka, ge mig styrka!

Jag hittade ett dokument från juli 2011...

2011-07-09 01:20 sparade jag en text som jag skrivit som nog var ämnad för bloggen men inte hamnade här. Jag hittade den nu när jag gick in i min mapp som heter "Skilsmässa" och letade efter en polismans namn och nummer som jag hoppats att jag sparat. Det var han som sa "samla alla småsaker och kom tillbaka med det", det var han som lyssnade på mig och inte gav tillbaka K sina vapen. Det var han jag ville ringa nu och fråga om K fått tillbaka sina vapen nu... För nu är jag inte trygg, nu är han inne i ett skov. Men jag berättar kanske mer om det senare, nu ska jag klistra in den texten jag hittade!

                                                                    *

Jag mår dåligt, på riktigt. Han är på mig. Kryper in under skinnet,  eller snarare in i hjärnan som en någon äcklig parasit (jo, jag såg det i ett House-avsnitt en gång, en mask i hjärnan).  Vrider och vänder på absurda och irrelevanta argument, ska få sin vilja igenom.
Jag orkar inte stå emot. Jag mår dåligt för jag är rädd för hans ilska. Vad orsakar jag genom att inte direkt ge med mig, igen och igen och igen och igen. Vad händer nu när jag försöker stå på mig? Igen… jag har aldrig vunnit på det. Aldrig. Jag har inte orkat hålla ut. Han är hård och han är stark. Omänsklig faktiskt.

Det har bara blivit värre hela tiden tills jag inte orkat. Tills jag blivit rädd för hur det kommer slå tillbaka på mig, och ännu mer hur det kommer påverka barnen. Hur arg har han blivit av vår sms-konversation idag? Den konversationen som får mig att må illa, som påverkar mig så oerhört, som får mig att bli trött igen, tappa fokus, tappa orken att göra allt jag skulle göra. Som ställer mig frågande igen. Varför är han så dum? Så han tror han ska vinna några tusen spänn genom en massa argumentation men inte inser hur mycket han förlorar på det? Att han inte inser att det är just sådana här knäppa pseudodiskussioner utan ände som gör att jag inte kan annat än ansöka om enskild vårdnad, som gör att hans idé om att jag ska bo i huset och vi fortsätter samäga är helt orealistisk.

För han krigar om hundralappar och astmamedicin och kontoutdrag och kan inte släppa på minsta lilla grej och bara säga ”ok, då”.. Inte en enda sak där han bestämt sig för något annat. Aldrig ett ”ok, då, jag ger mig, du får väl som du vill den här gången”, och inget ”kan vi gå halva vägen var?” Bara krig. Jag inser att det inte handlar om saken i sig för honom, det handlar om makt. Han kan inte släppa. Släpper han så tror han att han förlorar hela kriget, han tror han förlorar sig själv, han tror att jag ska göra som han gör, och bara försöka få mer mer mer. Han tror att det är så människor är.

Jag mår dåligt över det. Inte bara det här, utan han har legat på ganska länge nu med sms efter sms med argument, telefonsamtal med argument, mail med argument som jag inte orkat läsa (han tycker ju det är helt ok att bara lägga in helt plötsligt i ett mail att han tror att jag och M provat rökheroin för det finns i området där M bor, det har han läst… shit!). Jag har fått lägga på i örat på honom flera gånger för att han bara gått på och gått på och inte lyssnat, försökt få in mig i en argumentation igen. Det går inte, han bryter sönder alla mina argument, nedvärderar dem och förklarar dem ogiltiga. Det spelar ingen roll om han använder liknande argument för egen del, mina är ogiltiga. ”Du behöver väl inte si och du behöver väl inte så”.

Påminner mig om när stora pojken var bebis och jag inte fick åka ner på stan en gång, ”vad ska du dit för?!”, ”jag behöver köpa trosor..”, ”du behöver väl inga trosor, ge mig ett bättre argument, varför ska du på stan, ska du träffa nån eller?”…

Det har handlat om att han vill att jag ska flytta in i huset, först skulle jag hyra av honom när han trodde banken skulle låta honom få ta över min del, och sen att vi ska fortsätta samäga. Jag minns inte ens var det började att det blev så viktigt att jag skulle flytta in där, han har ju också ganska nyligt argumenterat stenhårt för att byn är så fantastisk och att han har alla sina vänner där och inte alls vill flytta därifrån någonsin.

Jag hade förstås redan förstått att han ville bli av med huset utan att behöva sälja nu, med risk för förlust, att han ville ha mig där för att känna kontroll och för att barnen skulle vara kvar i förskolan där. Kontroll. Makt.

Han la till flera gånger ungefär så här i sina sms ”..och det är verkligen bara för barnens skull för det skulle vara sämre för mig om vi byter och jag tar din lägenhet..”  och då tänkte ju jag, vis och klok som jag är, att det låter som att han verkligen vill ha min lägenhet, och varför skulle han inte vilja det, det blir ju mycket närmare hans nya jobb..

Och så häromdagen berättade han att han ska flytta ut 1/8 och huset kommer stå tomt efter det om inte jag flyttar in igen. Först ville han inte ens säga var han skulle flytta. Det som varit så otroligt viktigt att vara kvar i byn och ha kvar huset för barnens skull, nu flyttar han in hos en ”bekant” i södra stor-Stockholm. Han har verkligen, verkligen legat på och han ville nog att jag skulle säga ja innan han berättade om flytten.

Jag visste inte ens att han hade flickvän, för även om jag sett henne en gång så hade han ju sagt att han avslutat det där, att det bara var verklighetsflykt. Han är ju verkligen världens största lögnare och ibland går jag på det… alldeles för ofta.

Det är faktiskt svårt att förhålla sig till den här mannen, den här verkligheten som han skapar, den här rumtiden som han spänner upp med sina mer eller mindre absurda argument. Det är det jag lever i, ett 11-dimensionellt universum där irrelevanta argument, lögner och puffar av ilska, hat och ambivalens går som små loopar i rymden. Vibrerande strängar av energi, den ena mer intrasslad än den andra och de omsluter mig och jag har svårt att beskriva den här verkligheten och få den förstådd och jag tvivlar på mig själv ganska ofta – hur mycket är jag och hur mycket är han?

Jag har tänkt tanken att låta honom få som han vill, gå med på nästan allt. Bo där han vill, släppa det här med enskild vårdnad.. Det kommer kosta mig så mycket, då kanske det är bättre (tänkte jag ett tag) att möta honom, ta hans argument, försöka vinna, ta striderna, jag har ju gjort det förut – men då blev jag påmind av bästa E på soc. att det fanns en anledning till att jag ville lämna honom, att jag inte orkar längre, jag orkar ju inte med hans värld, det är ju därför jag sitter här och är helt slut och mår fysiskt illa efter en sms-”konversation” (som inte är över än, för han försöker få mig att ställa på bilen igen och jag vill inte om han inte betalar för den från maj till nu och halva skatten och han vill inte det, han är där med polisanmälan, med barnens trygghet och bästa för barnen, han är där med huskostnad och han är där med ”sveda och värk” för att han satt i häktet… han är överallt med sin ”argumentation”… )

Jag gick inte på det här med huset och jag är glad för det, men det är fortfarande obehagligt hur han spelar sitt spel och krigar sitt krig.

Och jag önskar det hade fungerat att sköta allt genom advokater men nu sitter jag här med en räkning på 15000 för det utan att det hjälpt alls och ska jag fixa vårdnadstvist så får jag byta till en billigare bil. Om det alls kommer gå. Måste vi sälja huset med förlust blir det besvärligt… Och hela tiden ett ständigt flöde av energikrävande knasigheter från K. Han jobbar stenhårt för att försöka få som han vill istället för att acceptera, samarbeta, kompromissa, dialoga… Det är så sorgligt att det förstör så mycket. Stackars barn och stackars mamman, och stackars honom som aldrig kommer se en vänlig värld.

                                                                    *

Det känns underligt att läsa saker jag glömt bort. Hur kunde jag glömma att han ville ha in mig i huset redan förra sommaren? Och varför flyttade han inte ut då? Hur kunde jag gå på samma hot bara ett halvår senare? Varför har jag inte orkat stå emot...? Varför har jag lagt 40 000 på en vårdnadstvist som bara slutade i samarbetssamtal, som bidrog till min utbrändhet och sjukskrivning, när jag från början borde förstått att jag inte skulle orka stå emot...? :-(

Växa av livets utmaningar?

Men jag undrar, vad är en utmaning som man växer av? När jag tänker på K och situationen som aldrig verkar sluta, kommer jag växa av det? Eller bryter det bara ner mig mer och mer? Krossar han mig med sina kränkande sms, sin utpressning, sina hot, hur han verkar manipulera barnen nu?

Ilska, maktlöshet till likgiltighet och apati? Tillbaka till ilska och hat.

Vad gör det med mig? Jag växer inte. Kan jag det? Kan jag blomma när allt han gör är att förgifta jorden jag har mina rötter i?
Sorgen jag känner för barnens skull om jag tar allt den rättsliga vägen, om han börjar kriga ännu mer genom dem. Hur kan jag växa?

Han kallar mig en dålig mor. I går kväll fick jag ett sms om att A drömt att han slagits mot mig med lasersvärd. Han köper dem med godis och glass och presenter och frågar dem om och om igen om jag är elak och skriker åt dem. Frågar dem om de älskar honom mer, pratar med dem om en drömframtid som han ska ge dem. Frågar om de vill bo hos honom och gläds åt svaret.

För att han verkligen vill ta hand om dem eller för att han jobbar på att vinna?

Det senare, självklart det senare. Han skriver också sms om hur han hjälper mig när han tar hand om barnen, hur han egentligen inte alls har något behov av att vara med dem, hur han gör det för min skull, för det nya jobbet jag borde satsa på, hur han gör det för barnens skull, för att jag inte orkar ta hand om dem...

(Inte så att han tror det, inte så att han frågar mig, inte så att han bryr sig om att jag svarar att jag orkar ta hand om dem hundrafemtio procent bara jag slipper honom - utan så att han vet det, bara utgår från det för att kunna fortsätta sina sms-kränkningar om hur sönderknarkad jag är, hur jag inte bryr mig om barnen utan bara min karriär osv. (ja, det är sjukt, det är svårt att ta de här anklagelserna som är så långt från verkligheten, och jag försöker, försöker välja att inte ta åt mig, men jag gråter inuti, fortfarande..)).

Och så vill han ha pengar, ha pengar för att ta hand om barnen i mitt hus, för han har ingenstans att bo. På något sätt trixade han till sig det också, halvtidsboende i huset. Han använde en psykologisk metod som jag känner till, så att det kändes som ett mycket enklare alternativ, ett genomförbart alternativ, jämfört med det han skrev till min far om som var helt absurt, hur han skulle bygga om huset och bo i källaren. Nej, då blir det lättare att dela huset i tid. Och så slipper man flytta på barnen, och var ska han ha dem när han inte har något boende? Man känner sig ändå som en vinnare, i jämförelse med det där absurda alternativet som egentligen aldrig fanns på kartan. Som kanske aldrig ens fanns på hans karta.

Igen och igen vinner han sina små slag. Han kör med nedbrytning, utpressning, utmattning, hot tills man inte orkar. Han lovar ta barnen när man ska på tjänsteresa och vänder sen och ska inte, så står man där och har ingen barnvakt och gör som han vill. Fast inte mer. Alldeles för många gånger har jag vikit mig nu, och ju fler gånger det händer, ju mer hat han visar, desto mer förstår jag att det inte går över med tiden. Det kanske har lugnat sig men det går inte över.

Han är, och kommer troligen alltid vara, ett offer för mig.

Hur växer jag av det här? Blir jag starkare om jag går till rätten med allt? Tvingar in oss i en öppen konflikt och allt vad som kommer hända då? Kan jag känna att min styrka växer? Hur jag blir mindre och mindre liten... mindre och mindre maktlös? Kan jag börja bygga mitt nya liv då?