Svävar omkring i Norah Jones röst
When I saw the break of day
I wished that I could fly away
Instead of kneeling in the sand
Catching teardrops in my hand
Jag önskar tvärtom att jag kunde falla ihop i gråt ibland. Stressen det ger att inte kunna göra det gör att jag hellre flyger iväg. Flyr känslomässigt. Och gärna fysiskt. Är det dags att flytta igen? Nu längtar jag efter det totala uppbrottet från det gamla. Sökte ett jobb och kanske vill ha det. Kanske vill jag bara bort.
Vad har jag hållit fast i? VARFÖR?
Vad ska jag hålla fast i nu? Vad måste jag bygga nu för att jag hållit fast vid helt fel saker i så många år?
Jag är faktiskt väldigt, väldigt ledsen. Men jag låser mig själv och ger bara nyckeln till... bara till... bara till... varför gör jag så? Jag måste hitta en man som kan få mig att gråta och som kan trösta. Men varför? Liten, du är så... liten!
måndag 28 februari 2011
söndag 27 februari 2011
Ett samtal och några tankar
Jag nattar barnen och stora pojken (4 år) har svårt att somna. Ont i magen.
De har varit hos pappan idag. De har haft en bra dag, förutom att stora pojken fått någon smäll i huvudet när de var i badhuset.
Pappan följer inte avtalet - sms:ar (kl 04:30 på natten till och med), ringer (jag svarar inte), kommer in med barnen och pratar (hans syster ska hämta och lämna). De lämnar 45 min sent och jag får inte veta att de är sena förrän efter en kvart. Det är inte så kort tid när man är orolig.
Stora pojken säger "jag ligger och tänker.."
"Vad tänker du på?", säger jag.
"Jag tänker på en sak som pappa sa men det är hemligt."
Jag blir lite orolig, hemligheter är inte bra, vad kan han ha sagt? Jag funderar en stund på om jag ska ha "förhör" och bestämmer mig för att jag ska det.
"Var det något som gjorde dig glad eller ledsen?"
"Ledsen", var svaret.
"Jag vill inte att någon ska säga saker till dig som gör dig ledsen, då vill jag att du berättar det för mig, då får det inte vara någon hemlis."
"Nej, jag vet inte, det är hemligt.. han sa att han sagt att du var dum och en knäppis .."
"Ja, han har sagt såna saker, det gör inget om du säger att han sagt så.."
"Nej, jag busar bara, jag busade bara, hela tiden"
"Skojade du? Har han inte sagt så?"
"Nej, jag busade från början när jag sa att det var en hemlis, och hela tiden"
Det blir lite förvirrat men ändå tydligt att han inte vill prata om det mer. Jag släpper det.
Då kommer:
"Jag tror pappa saknar dig".
"Jaså, tror du det?"
"Saknar du pappa?"
Vad svarar man på det? Vad är sanningen?
"Jag saknar den snälla pappa, inte den som varit elak.. jag menar, jag .." Nej, jag får inte till det.
Igår natt satt jag och läste lite om psykopati. Det är mycket som stämmer men adhd, narcissistiska drag, asperger light och paranoia räcker nog ganska långt... Det är bara det där med smålögnerna och manipulerandet... Jag undrar nog lite ändå. Jag har undrat ibland varför han ljuger om småsaker, totalt oviktiga saker kan han ljuga om. Det var visst ett drag hos dem. Vrida och vända och få allt till sin fördel. Oempatisk. Men han är rädd och inte så känslokall... Nej, det räcker nog med de diagnoser han har för att man ska kunna bete sig som han gjort.
Jag svänger lite i var jag ska landa i min ändrade bild av honom. Idag beskrev jag det som att jag inte längre ser en i grunden snäll person med många problem utan en i grunden störd person med många problem.
Hans naivitet och att han var omogen fick mig att både vilja hjälpa honom och att aldrig, medan vi levde tillsammans, inse hur manipulativ han verkligen var, förlåt är. Det är ju nu jag sett det, och samtidigt så får jag ytterligare bevis för att det inte är smart och slugt och beräknande utan ändå ett ganska omedvetet sätt att agera för att få sin vilja igenom, för det smarta nu hade varit att ligga lågt. Istället har han så bråttom att få som han vill att det blir alldeles för tydligt vad han håller på med.
Jag har dragit mig till minnes nu, många gånger då jag på något sätt känt mig tvingad att göra saker utan att alls ha varit det på ett medvetet plan, när det känts obekvämt och som ett låst läge, men då jag samtidigt på något sätt känner att jag sagt ja av egen vilja. Magkänslan har sagt ifrån men medvetandet tror att det är med på saken för det har dragits in i något slags virrvarr av argumentation som bakbundit känslohänderna... som att vi alls gifte oss, borgerligt utan att någon som helst som kände oss var med. Som någon gång precis i början när han fick till telefonsex fast jag inte ville. Han har lyckats manipulera mig och dupera mig och krympa mig och fått mig att bli osäker på mig själv för att känslorna och tankarna plötsligt inte tycker samma..
Det är så skrämmande faktiskt, att det kunde vara så illa utan att jag riktigt märkte det.
De har varit hos pappan idag. De har haft en bra dag, förutom att stora pojken fått någon smäll i huvudet när de var i badhuset.
Pappan följer inte avtalet - sms:ar (kl 04:30 på natten till och med), ringer (jag svarar inte), kommer in med barnen och pratar (hans syster ska hämta och lämna). De lämnar 45 min sent och jag får inte veta att de är sena förrän efter en kvart. Det är inte så kort tid när man är orolig.
Stora pojken säger "jag ligger och tänker.."
"Vad tänker du på?", säger jag.
"Jag tänker på en sak som pappa sa men det är hemligt."
Jag blir lite orolig, hemligheter är inte bra, vad kan han ha sagt? Jag funderar en stund på om jag ska ha "förhör" och bestämmer mig för att jag ska det.
"Var det något som gjorde dig glad eller ledsen?"
"Ledsen", var svaret.
"Jag vill inte att någon ska säga saker till dig som gör dig ledsen, då vill jag att du berättar det för mig, då får det inte vara någon hemlis."
"Nej, jag vet inte, det är hemligt.. han sa att han sagt att du var dum och en knäppis .."
"Ja, han har sagt såna saker, det gör inget om du säger att han sagt så.."
"Nej, jag busar bara, jag busade bara, hela tiden"
"Skojade du? Har han inte sagt så?"
"Nej, jag busade från början när jag sa att det var en hemlis, och hela tiden"
Det blir lite förvirrat men ändå tydligt att han inte vill prata om det mer. Jag släpper det.
Då kommer:
"Jag tror pappa saknar dig".
"Jaså, tror du det?"
"Saknar du pappa?"
Vad svarar man på det? Vad är sanningen?
"Jag saknar den snälla pappa, inte den som varit elak.. jag menar, jag .." Nej, jag får inte till det.
Igår natt satt jag och läste lite om psykopati. Det är mycket som stämmer men adhd, narcissistiska drag, asperger light och paranoia räcker nog ganska långt... Det är bara det där med smålögnerna och manipulerandet... Jag undrar nog lite ändå. Jag har undrat ibland varför han ljuger om småsaker, totalt oviktiga saker kan han ljuga om. Det var visst ett drag hos dem. Vrida och vända och få allt till sin fördel. Oempatisk. Men han är rädd och inte så känslokall... Nej, det räcker nog med de diagnoser han har för att man ska kunna bete sig som han gjort.
Jag svänger lite i var jag ska landa i min ändrade bild av honom. Idag beskrev jag det som att jag inte längre ser en i grunden snäll person med många problem utan en i grunden störd person med många problem.
Hans naivitet och att han var omogen fick mig att både vilja hjälpa honom och att aldrig, medan vi levde tillsammans, inse hur manipulativ han verkligen var, förlåt är. Det är ju nu jag sett det, och samtidigt så får jag ytterligare bevis för att det inte är smart och slugt och beräknande utan ändå ett ganska omedvetet sätt att agera för att få sin vilja igenom, för det smarta nu hade varit att ligga lågt. Istället har han så bråttom att få som han vill att det blir alldeles för tydligt vad han håller på med.
Jag har dragit mig till minnes nu, många gånger då jag på något sätt känt mig tvingad att göra saker utan att alls ha varit det på ett medvetet plan, när det känts obekvämt och som ett låst läge, men då jag samtidigt på något sätt känner att jag sagt ja av egen vilja. Magkänslan har sagt ifrån men medvetandet tror att det är med på saken för det har dragits in i något slags virrvarr av argumentation som bakbundit känslohänderna... som att vi alls gifte oss, borgerligt utan att någon som helst som kände oss var med. Som någon gång precis i början när han fick till telefonsex fast jag inte ville. Han har lyckats manipulera mig och dupera mig och krympa mig och fått mig att bli osäker på mig själv för att känslorna och tankarna plötsligt inte tycker samma..
Det är så skrämmande faktiskt, att det kunde vara så illa utan att jag riktigt märkte det.
lördag 26 februari 2011
Så mycket att tänka på
Så mycket att tänka på
Verkligheten är fortfarande så overklig
och jag färdas mellan världarna
Tror mig förstå och förstå och förstå
Nu!
Förvånad över att min klarsynthet var så grumlad
Då!
Tvekar inför den nya verkligheten
Sen där igen - det blir mer och mer tydligt
Jag skrev om "där ute i den verkliga världen"
Och ändå känns den nya verkligheten ganska overklig
Det är väl förvånande?!
Jag har sagt till honom "men det är ju helt absurt! det är helt sjukt!
Och ändå förvånas jag av vad han säger på soc.
Skrattar åt det absurda, blir förvånad över det och lite chockad.
Fast jag stått här i total frustration över att inte kunna argumentera mot fantasier!
Och jag sitter fortfarande här och har svårt att tro att han tror på sina fantasier, jag vill få det till att han kör ett spel, för att vinna kriget. (Och egentligen spelar det ingen roll för framtiden, men det spelar lite roll för att förstå den overklighet jag levt i, i så många år, för att jag ska förstå vad jag utsatt mig själv för genom att stanna). Varför kan jag inte tro på det? Var jag så manipulerad? Var jag så bra på att bortse och förneka? Ja.... jag har ju skrivit det förut, men så bra!? Att jag knappt ens nu vill se sanningen? Nu när mina ögon öppnas mer för varje dag.
Och sen tvekar jag ändå. Var hon färgad av min historia, av att ha pratat med mig innan? När hon började med att säga; "du behöver inte oroa dig för att du överreagerar, han är väldigt manipulativ"... nej, jag vet att hon har rätt, att jag har rätt.
Och så tänker jag på mig själv igen, anpassningen och tryggheten. Självständighet. Tillit. Trygghet. Trygghet. Trygghet. Om man är så van som jag att alltid läsa av, kroppsspråk, ton och annat, för att nästintill "välja" känslor och agerande baserat på det... så otroligt... beroende - nästan hela mitt jag är ett svar på omgivningen. Jag har funderat hur det kan svänga så fort. Hur jag kan få bekräftelse för att några timmar senare tappa tron på det fullständigt, för att jag "läst av" något annat... Kan man leva så? Stark, klok, självständig och samtidigt så totalt beroende av andras känslor och agerande? Virus? Amöba?
Skit...
Jag förstår mycket bättre nu. Nu ska jag öva!
Verkligheten är fortfarande så overklig
och jag färdas mellan världarna
Tror mig förstå och förstå och förstå
Nu!
Förvånad över att min klarsynthet var så grumlad
Då!
Tvekar inför den nya verkligheten
Sen där igen - det blir mer och mer tydligt
Jag skrev om "där ute i den verkliga världen"
Och ändå känns den nya verkligheten ganska overklig
Det är väl förvånande?!
Jag har sagt till honom "men det är ju helt absurt! det är helt sjukt!
Och ändå förvånas jag av vad han säger på soc.
Skrattar åt det absurda, blir förvånad över det och lite chockad.
Fast jag stått här i total frustration över att inte kunna argumentera mot fantasier!
Och jag sitter fortfarande här och har svårt att tro att han tror på sina fantasier, jag vill få det till att han kör ett spel, för att vinna kriget. (Och egentligen spelar det ingen roll för framtiden, men det spelar lite roll för att förstå den overklighet jag levt i, i så många år, för att jag ska förstå vad jag utsatt mig själv för genom att stanna). Varför kan jag inte tro på det? Var jag så manipulerad? Var jag så bra på att bortse och förneka? Ja.... jag har ju skrivit det förut, men så bra!? Att jag knappt ens nu vill se sanningen? Nu när mina ögon öppnas mer för varje dag.
Och sen tvekar jag ändå. Var hon färgad av min historia, av att ha pratat med mig innan? När hon började med att säga; "du behöver inte oroa dig för att du överreagerar, han är väldigt manipulativ"... nej, jag vet att hon har rätt, att jag har rätt.
Och så tänker jag på mig själv igen, anpassningen och tryggheten. Självständighet. Tillit. Trygghet. Trygghet. Trygghet. Om man är så van som jag att alltid läsa av, kroppsspråk, ton och annat, för att nästintill "välja" känslor och agerande baserat på det... så otroligt... beroende - nästan hela mitt jag är ett svar på omgivningen. Jag har funderat hur det kan svänga så fort. Hur jag kan få bekräftelse för att några timmar senare tappa tron på det fullständigt, för att jag "läst av" något annat... Kan man leva så? Stark, klok, självständig och samtidigt så totalt beroende av andras känslor och agerande? Virus? Amöba?
Skit...
Jag förstår mycket bättre nu. Nu ska jag öva!
Inte synd om!
Nu tycker jag verkligen inte synd om honom. Det finns inte minsta tillstymmelse till något tycka-synd-om. Det mesta försvann ganska tvärt efter kanske andra telefonsamtalet och om det fanns minsta lilla rest av skuldkänsla, snällhet eller någon slags omtänksamhet så försvann den helt idag.
Han sms:ade och ringde i morse och ville ta barnen ikväll. Försökte sätta igång bråk igen, eller försökte få som han ville snarare. Jag skulle ändra planer och försvinna och han skulle vara med dem i huset. Under telefonsamtalet nämnde han något om att ha dem hela helgen också. Bit för bit försöker han manipulera in sig i huset igen genom att använda "det som är bäst för barnen" som argument.
Jag sa vänta jag ska tänka och ringde soc. "Vi får bestämma, säg så till honom", sa hon. Jag skickade ett sms om det och fick som svar att barnen inte verkade må så bra. Det är inte ens subtil manipulation. Konstigt att man blir frustrerad...
Jag var där och han var där senare. När jag fick veta vad han sagt så skrattade jag, men det var ju knappast av glädje. Absurt så jag blev lite chockad, och då har jag ändå använt ordet absurt ganska mycket de senaste månaderna. Han körde med att försöka misskreditera mig på olika sätt. Bland annat alkohol- och drogproblem. .... Aah! Nu slog det mig varför han tog upp det där med amfetaminburken!!! Och varför han tog upp droger i polisförhör! Han vill ju slippa undan den biten genom att försöka lägga det på mig! Två flugor i en smäll! Slippa att stå till svars för att han sålt amfetamin och dessutom skapa osäkerhet kring vem som är lämplig att ta barnen. Smart men inte så smart.
Ikväll har jag druckit vin med min mor som är på besök, men annars har jag inte druckit något sedan senast han var hemma och gav mig ångest. Om jag ens drack då, det minns jag inte. Droger... men hallå!?!
Han hävdar inför socialsekreteraren att det är jag som har psykiska problem och hon borde ringa hans mamma för att få veta hur jag är. Jaha, varför inte min egen mamma då? Kanske för att han kunnat manipulera sin mamma sen han var ett litet, litet barn. För att han alltid var i centrum, favoriten som hon vek sig dubbel för, favoriten som hade makt nog att få äta filmjölk i ett helt år... Hon är så svag och har sina egna problem, uppenbarligen. Idag öppnade jag ett mail från henne som jag inte orkat titta på tidigare - och det var väl för väl. En över 60-årig dam som inte är smartare än att börja brevet med att skriva ungefär "jag vet ju att du har känslomässiga problem, det såg jag redan första gången vi träffades, och det har alla andra också sett. Jag är mycket, mycket bekymrad över ditt mående och barnen... " bla bla bla ärligt talat! Att föra fram "feedback" genom att lägga till "och det tycker alla andra också", det gör bara en riktigt omogen person i mina ögon! Om hon ville träffa barnen mer så vinner hon ju knappast på att anklaga mig för att ha personliga problem och inte kunna ta hand om barnen. För övrigt är det helknas att tro att jag inte har känslomässiga problem när jag levt tillsammans med hennes son, och vad hon tror hon minns från allra första gången vi sågs är nog inte att lita på, hon sa ju gång på gång åt Honom att "var rädd om henne".
Och det gick ju hur snabbt som helst att tappa glädjen. Hans fars fru tyckte första gången vi sågs att jag "var en sån där person man blir glad av!" men jag tror att Han redan gången därpå hade manipulerat mig så mycket med sitt hat gentemot henne att jag inte alls tyckte om henne. Och dessutom hade jag slutat le, jag som alltid log, slutade efter för många av hans barska "vad flinar du åt!" Och så hade jag redan börjat bygga fasaden och kände mig obekväm att vara med hans familj som ju borde se igenom den hur lätt som helst.
Det var många andra saker han sa också och det var väldigt uppenbart att han inte rannsakat sig själv. Det som är obehagligt och svårt är om han tror på sina fantasier eller om han bara kör en "linje" som han tror kommer funka. Jag tror ju på det senare men andra tror på det andra alternativet, och jag vet inte om jag är rätt person att bedöma det, eller snarare, jag vet att jag inte är rätt person att bedöma det.
Nu finns det i alla fall inget tycka-synd-om kvar. Det finns bara mer och mer förståelse kring hur mycket han faktiskt manipulerat och var all min frustration egentligen kommit ifrån. Det har ofta varit så subtilt att jag inte förstått att jag blivit manipulerad, jag har bara känt frustrationen. Och det finns bara mer och mer förståelse kring hur grava problem han faktiskt har. Scary. Jag mår inte jättebra efter att ha fått hört vad han sagt faktiskt... och så svärmorbrevet på det.... Suck.
Som tur är har det varit mycket annat idag som varit bra! Behövs...
Han sms:ade och ringde i morse och ville ta barnen ikväll. Försökte sätta igång bråk igen, eller försökte få som han ville snarare. Jag skulle ändra planer och försvinna och han skulle vara med dem i huset. Under telefonsamtalet nämnde han något om att ha dem hela helgen också. Bit för bit försöker han manipulera in sig i huset igen genom att använda "det som är bäst för barnen" som argument.
Jag sa vänta jag ska tänka och ringde soc. "Vi får bestämma, säg så till honom", sa hon. Jag skickade ett sms om det och fick som svar att barnen inte verkade må så bra. Det är inte ens subtil manipulation. Konstigt att man blir frustrerad...
Jag var där och han var där senare. När jag fick veta vad han sagt så skrattade jag, men det var ju knappast av glädje. Absurt så jag blev lite chockad, och då har jag ändå använt ordet absurt ganska mycket de senaste månaderna. Han körde med att försöka misskreditera mig på olika sätt. Bland annat alkohol- och drogproblem. .... Aah! Nu slog det mig varför han tog upp det där med amfetaminburken!!! Och varför han tog upp droger i polisförhör! Han vill ju slippa undan den biten genom att försöka lägga det på mig! Två flugor i en smäll! Slippa att stå till svars för att han sålt amfetamin och dessutom skapa osäkerhet kring vem som är lämplig att ta barnen. Smart men inte så smart.
Ikväll har jag druckit vin med min mor som är på besök, men annars har jag inte druckit något sedan senast han var hemma och gav mig ångest. Om jag ens drack då, det minns jag inte. Droger... men hallå!?!
Han hävdar inför socialsekreteraren att det är jag som har psykiska problem och hon borde ringa hans mamma för att få veta hur jag är. Jaha, varför inte min egen mamma då? Kanske för att han kunnat manipulera sin mamma sen han var ett litet, litet barn. För att han alltid var i centrum, favoriten som hon vek sig dubbel för, favoriten som hade makt nog att få äta filmjölk i ett helt år... Hon är så svag och har sina egna problem, uppenbarligen. Idag öppnade jag ett mail från henne som jag inte orkat titta på tidigare - och det var väl för väl. En över 60-årig dam som inte är smartare än att börja brevet med att skriva ungefär "jag vet ju att du har känslomässiga problem, det såg jag redan första gången vi träffades, och det har alla andra också sett. Jag är mycket, mycket bekymrad över ditt mående och barnen... " bla bla bla ärligt talat! Att föra fram "feedback" genom att lägga till "och det tycker alla andra också", det gör bara en riktigt omogen person i mina ögon! Om hon ville träffa barnen mer så vinner hon ju knappast på att anklaga mig för att ha personliga problem och inte kunna ta hand om barnen. För övrigt är det helknas att tro att jag inte har känslomässiga problem när jag levt tillsammans med hennes son, och vad hon tror hon minns från allra första gången vi sågs är nog inte att lita på, hon sa ju gång på gång åt Honom att "var rädd om henne".
Och det gick ju hur snabbt som helst att tappa glädjen. Hans fars fru tyckte första gången vi sågs att jag "var en sån där person man blir glad av!" men jag tror att Han redan gången därpå hade manipulerat mig så mycket med sitt hat gentemot henne att jag inte alls tyckte om henne. Och dessutom hade jag slutat le, jag som alltid log, slutade efter för många av hans barska "vad flinar du åt!" Och så hade jag redan börjat bygga fasaden och kände mig obekväm att vara med hans familj som ju borde se igenom den hur lätt som helst.
Det var många andra saker han sa också och det var väldigt uppenbart att han inte rannsakat sig själv. Det som är obehagligt och svårt är om han tror på sina fantasier eller om han bara kör en "linje" som han tror kommer funka. Jag tror ju på det senare men andra tror på det andra alternativet, och jag vet inte om jag är rätt person att bedöma det, eller snarare, jag vet att jag inte är rätt person att bedöma det.
Nu finns det i alla fall inget tycka-synd-om kvar. Det finns bara mer och mer förståelse kring hur mycket han faktiskt manipulerat och var all min frustration egentligen kommit ifrån. Det har ofta varit så subtilt att jag inte förstått att jag blivit manipulerad, jag har bara känt frustrationen. Och det finns bara mer och mer förståelse kring hur grava problem han faktiskt har. Scary. Jag mår inte jättebra efter att ha fått hört vad han sagt faktiskt... och så svärmorbrevet på det.... Suck.
Som tur är har det varit mycket annat idag som varit bra! Behövs...
torsdag 24 februari 2011
Funderingar kring me, myself and I.
Läser igenom förra inlägget. Märker hur "på-tå" jag är. Väldigt stressad. Han ringde idag och skulle bestämma om kvällen. Han ska hit med systern och ta hand om barnen. Han vill stanna tills de sover, natta dem så de får tillbaka tryggheten, säger han. Jag vet inte om det är rätt. Jag hinner inte tänka. Han låter arg på tonen och det räcker för att jag ska bli upprörd. "Lyssna inte på tonen, lyssna på vad jag säger!" säger han. Det är nästan lika illa det, på samarbetsmötet ska jag få stå till svars för hur jag tänkt kring framtiden. Stå till svars? Är det så? Jag känner mig pressad av minsta lilla kontroll, minsta lilla att han försöker få som han vill när det gäller framtiden. Som han sa igår "jag undrar bara" men det gjorde han inte alls. Det är precis som det alltid varit. Jag hade svarat på frågan och han släppte det inte. Jag hade sagt att jag inte kan bestämma nu att jag ska vara kvar minst två år här, det är för mycket som är ovisst. Det var då han startade sin argumentation för att få mig att ge vika och lova.. det som hade att göra med det fantastiska dagiset (som fick ganska dåligt betyg i föräldraenkäten). "Sluta, jag tänker inte garantera något, jag vill inte ta det nu, vi tar det i samarbetsmötet!" "Jag undrade bara"..... Nej, det gjorde han inte, han undrar aldrig bara, för han brukar sällan lyssna på svaret, frågan är bara en ingång till att göra sitt anförande av hur han har tänkt sig det och hur det måste bli.
Jag inser att det kommer bli svårt att ha delad vårdnad, jättesvårt. Jag klarar knappt av att höra hans röst ens. Ja, som sagt, jag är så stressad. Kanske överdriver jag. Eller kanske är känslan precis lika sann som något annat. Kanske måste jag lita på den ändå. För att inte gå under själv.
I morse vaknade jag och tänkte på självständighet, integritet och självkänsla. Relationer och den sociala människan. Kan jag vara snäll utan att ha någon att vara snäll mot? Hur mycket av mig själv finns bara i relation till någon? Jag som betraktat mig som individualist är det nog bara på jobbet. Självständig och med stark integritet, starkt självförtroende och en stor tillit till mina förmågor.
Men jag har blivit rädd för nära relationer. Där är jag både sådan, och inte. Och jag växlar hejvilt och jag gör mig själv förvirrad och jag gör andra förvirrade. Från jätteberoende till helt distanserad. Hittar inte balansen.
Det är nog en ganska grundläggande egenskap ändå, kanske mänsklig. Integritet alltså, jag har alltid stått upp för mig själv, alltid haft en väldigt grundläggande känsla av ett människovärde och alltid kämpat för att få det erkänt. Både genom ilska och genom att anpassa mig. Försökt vara duktiga flickan. Eller alltid. Jag ändrade mig när jag var 17, slutade vara arg, anpassade mig bara, gav upp mig själv och min personlighet, så kändes det. Fick ätstörningar och mådde inget vidare tills jag kunde bli arg igen. Båda bitarna har alltid varit kvar, kampen och anpassningen.
Det skapar en motsägelsefullhet, som att jag kan säga att jag aldrig accepterat hans beteende, aldrig känt att jag normaliserat eller känt mig som ett offer, men att jag ändå accepterat genom att anpassa mig, genom att alls stanna kvar.
Om mitt agerande inte har någon spegel, om jag inte väljer att göra något för att anpassa mig till någon eller till en situation så känner jag mig plötsligt vilsen och osjälvständig. Som att allt jag gör behöver vara en reaktion på något (eller följa en plan mot ett mål vilket är väldigt likt) och nu när jag ska fatta egna beslut från scratch så blir det svårt.
Jag sa det t.o.m. högt och tydligt och flera gånger till olika personer: "Jag skulle vilja veta hur han mår nu där i häktet, jag skulle vilja känna av läget, jag skulle vilja veta om han är arg eller har rannsakat sig själv". För hur jag skulle välja att agera var beroende av det! Och jag har valt baserat på det! Som att jag är kvar i huset!!
Jag sa det senast igår också, att jag alls pratade med honom i telefon var för att pejla läget... Jag har sagt det tusen gånger förut, jag har inte kunnat bryta relationen utan dragit ut på det för att jag vill veta hur det kommer bli, han ska ta medicinen först t.ex. så jag hinner pejla av hur det går. "Jag ser inte hur jag ska göra! Jag ser ingen lösning!" Jag sa det igen och igen och igen. Men det fanns ingen lösning för alla lösningar jag kom på innebar en fortsatt anpassning och den anpassningen innebar makt till honom och den makten använde han för att motverka alla lösningar... Det var helt kört.
Jag insåg det delvis när jag skrev något i höstas om att jag aldrig kommer att bli fri dem, men jag är inte klar med själsinsiktsresan än...
För jag är där än och det kommer vara så svårt att hitta rätt i det här för med delad vårdnad kommer han att ha makt! Och jag inser att minsta lilla sak jag ger efter med så ger det honom nya krafter.
Min inre konflikt är mer komplex än att jag kan förstå det själv helt och fullt. Men i morse reflekterade jag över det lite. Självständighet. För nu när jag inte klarar av mer alls, nu när det är helt kört med anpassningsalternativet, eller snarare anpassningsdelen av relationen, nu när jag inte vill vika en tum (men råkade göra det igår, vilket skapade stor stress och frustration hos mig själv), nu är jag vilsen. Nu måste jag inte bara ändra en massa praktiska saker som boende, jag måste ändra mig själv. Jag måste lära mig att agera mer självständigt trots rädsla för hans reaktioner. Och inte bara där. Jag ger vika på jobbet ibland också, jag hittar inte balansen mellan ödmjukhet och att "ta befälet" där heller och ofta baseras det bara på mina reaktioner på kollegors kroppsspråk! Så duktig har jag blivit på att läsa av och anpassa mig!
Men det är svårt, det är ju en del av mig för att det funnits med i så många år. Som kuratorn sa; det inre barnet är med när man väljer partner och väljer det man känner igen, det man vet att man kan hantera. Det är starka känslor i det för det handlar om överlevnadsinstinkt. Jag kunde hantera anpassning och att bli nedvärderad. I den relationen kunde jag känna igen mig själv, mina reaktioner, mina känslor, min kamp - för livet var alltid kamp för erkännande av att jag hade ett värde från första början - och jag visste hur jag skulle göra för att få fortsätta kampen. Jag visste vem jag var i den relationen, jag har aldrig känt mig själv i någon annan relation. Så tillbaka till min retoriska fråga: kan jag vara snäll utan att ha någon att vara snäll emot? Hur många av mina, allas, egenskaper är i relation till någon? Går det att lära känna sig själv utan att ha en relation, en situation, någon slags spegel? Jag tror det skulle vara väldigt svårt.
Så jag har anpassat mig till ett beteende som jag samtidigt starkt tagit avstånd ifrån, som jag kämpat mot med ord och rationalitet, försök till vuxenkommunikation men som jag inte kämpat emot i handling.
Jag är vilsen och egentligen ganska rädd för den eventuella nya relationen också. Jag är rädd för att välja på fel grunder. Vilka behov kan han tillfredsställa hos mig och är det de han inte tillfredsställer som gör att jag väljer honom..? Blir jag mer beroende och dras mer till honom när han är snäll eller när han stöter bort mig? Så jag kan få fortsätta anpassa mig istället för att få full acceptans, så jag kan få fortsätta kampen? Jag har brottas med det gång på gång på gång och hamnar alltid i att jag verkligen, verkligen tycker om honom för den han är, men jag är orolig i alla fall. Och jag tänker på hur jag tänkt nu på sistone när det varit som mest svajigt för mig, hur det hade känts bra om åtminstone det var definierat och stabilt. Varför egentligen? För att det också skulle få vara med och påverka mina beslut, för att då hade jag kunnat agera genom att anpassa mig till det kanske.
Å andra sidan är det nog mänskligt att måsta ha något att "haka upp" val på (man väger ju kostnad mot förväntad nytta i de flesta val så man måste ju försöka förutse följder av valen) men det som inte blir bra är om det är fel känslor som väljer, fel del av mig. T.ex. om det är en önskan om stabilitet och trygghet istället för... ja, vad det nu borde vara. Jag litar inte helt på mig själv just nu.
Jag inser att det kommer bli svårt att ha delad vårdnad, jättesvårt. Jag klarar knappt av att höra hans röst ens. Ja, som sagt, jag är så stressad. Kanske överdriver jag. Eller kanske är känslan precis lika sann som något annat. Kanske måste jag lita på den ändå. För att inte gå under själv.
I morse vaknade jag och tänkte på självständighet, integritet och självkänsla. Relationer och den sociala människan. Kan jag vara snäll utan att ha någon att vara snäll mot? Hur mycket av mig själv finns bara i relation till någon? Jag som betraktat mig som individualist är det nog bara på jobbet. Självständig och med stark integritet, starkt självförtroende och en stor tillit till mina förmågor.
Men jag har blivit rädd för nära relationer. Där är jag både sådan, och inte. Och jag växlar hejvilt och jag gör mig själv förvirrad och jag gör andra förvirrade. Från jätteberoende till helt distanserad. Hittar inte balansen.
Det är nog en ganska grundläggande egenskap ändå, kanske mänsklig. Integritet alltså, jag har alltid stått upp för mig själv, alltid haft en väldigt grundläggande känsla av ett människovärde och alltid kämpat för att få det erkänt. Både genom ilska och genom att anpassa mig. Försökt vara duktiga flickan. Eller alltid. Jag ändrade mig när jag var 17, slutade vara arg, anpassade mig bara, gav upp mig själv och min personlighet, så kändes det. Fick ätstörningar och mådde inget vidare tills jag kunde bli arg igen. Båda bitarna har alltid varit kvar, kampen och anpassningen.
Det skapar en motsägelsefullhet, som att jag kan säga att jag aldrig accepterat hans beteende, aldrig känt att jag normaliserat eller känt mig som ett offer, men att jag ändå accepterat genom att anpassa mig, genom att alls stanna kvar.
Om mitt agerande inte har någon spegel, om jag inte väljer att göra något för att anpassa mig till någon eller till en situation så känner jag mig plötsligt vilsen och osjälvständig. Som att allt jag gör behöver vara en reaktion på något (eller följa en plan mot ett mål vilket är väldigt likt) och nu när jag ska fatta egna beslut från scratch så blir det svårt.
Jag sa det t.o.m. högt och tydligt och flera gånger till olika personer: "Jag skulle vilja veta hur han mår nu där i häktet, jag skulle vilja känna av läget, jag skulle vilja veta om han är arg eller har rannsakat sig själv". För hur jag skulle välja att agera var beroende av det! Och jag har valt baserat på det! Som att jag är kvar i huset!!
Jag sa det senast igår också, att jag alls pratade med honom i telefon var för att pejla läget... Jag har sagt det tusen gånger förut, jag har inte kunnat bryta relationen utan dragit ut på det för att jag vill veta hur det kommer bli, han ska ta medicinen först t.ex. så jag hinner pejla av hur det går. "Jag ser inte hur jag ska göra! Jag ser ingen lösning!" Jag sa det igen och igen och igen. Men det fanns ingen lösning för alla lösningar jag kom på innebar en fortsatt anpassning och den anpassningen innebar makt till honom och den makten använde han för att motverka alla lösningar... Det var helt kört.
Jag insåg det delvis när jag skrev något i höstas om att jag aldrig kommer att bli fri dem, men jag är inte klar med själsinsiktsresan än...
För jag är där än och det kommer vara så svårt att hitta rätt i det här för med delad vårdnad kommer han att ha makt! Och jag inser att minsta lilla sak jag ger efter med så ger det honom nya krafter.
Min inre konflikt är mer komplex än att jag kan förstå det själv helt och fullt. Men i morse reflekterade jag över det lite. Självständighet. För nu när jag inte klarar av mer alls, nu när det är helt kört med anpassningsalternativet, eller snarare anpassningsdelen av relationen, nu när jag inte vill vika en tum (men råkade göra det igår, vilket skapade stor stress och frustration hos mig själv), nu är jag vilsen. Nu måste jag inte bara ändra en massa praktiska saker som boende, jag måste ändra mig själv. Jag måste lära mig att agera mer självständigt trots rädsla för hans reaktioner. Och inte bara där. Jag ger vika på jobbet ibland också, jag hittar inte balansen mellan ödmjukhet och att "ta befälet" där heller och ofta baseras det bara på mina reaktioner på kollegors kroppsspråk! Så duktig har jag blivit på att läsa av och anpassa mig!
Men det är svårt, det är ju en del av mig för att det funnits med i så många år. Som kuratorn sa; det inre barnet är med när man väljer partner och väljer det man känner igen, det man vet att man kan hantera. Det är starka känslor i det för det handlar om överlevnadsinstinkt. Jag kunde hantera anpassning och att bli nedvärderad. I den relationen kunde jag känna igen mig själv, mina reaktioner, mina känslor, min kamp - för livet var alltid kamp för erkännande av att jag hade ett värde från första början - och jag visste hur jag skulle göra för att få fortsätta kampen. Jag visste vem jag var i den relationen, jag har aldrig känt mig själv i någon annan relation. Så tillbaka till min retoriska fråga: kan jag vara snäll utan att ha någon att vara snäll emot? Hur många av mina, allas, egenskaper är i relation till någon? Går det att lära känna sig själv utan att ha en relation, en situation, någon slags spegel? Jag tror det skulle vara väldigt svårt.
Så jag har anpassat mig till ett beteende som jag samtidigt starkt tagit avstånd ifrån, som jag kämpat mot med ord och rationalitet, försök till vuxenkommunikation men som jag inte kämpat emot i handling.
Jag är vilsen och egentligen ganska rädd för den eventuella nya relationen också. Jag är rädd för att välja på fel grunder. Vilka behov kan han tillfredsställa hos mig och är det de han inte tillfredsställer som gör att jag väljer honom..? Blir jag mer beroende och dras mer till honom när han är snäll eller när han stöter bort mig? Så jag kan få fortsätta anpassa mig istället för att få full acceptans, så jag kan få fortsätta kampen? Jag har brottas med det gång på gång på gång och hamnar alltid i att jag verkligen, verkligen tycker om honom för den han är, men jag är orolig i alla fall. Och jag tänker på hur jag tänkt nu på sistone när det varit som mest svajigt för mig, hur det hade känts bra om åtminstone det var definierat och stabilt. Varför egentligen? För att det också skulle få vara med och påverka mina beslut, för att då hade jag kunnat agera genom att anpassa mig till det kanske.
Å andra sidan är det nog mänskligt att måsta ha något att "haka upp" val på (man väger ju kostnad mot förväntad nytta i de flesta val så man måste ju försöka förutse följder av valen) men det som inte blir bra är om det är fel känslor som väljer, fel del av mig. T.ex. om det är en önskan om stabilitet och trygghet istället för... ja, vad det nu borde vara. Jag litar inte helt på mig själv just nu.
onsdag 23 februari 2011
DumihuvetLiten pratar i telefon
Det känns som att jag lever i en film. En sådan där film där det är först mot slutet man inser att verkligheten har varit något helt annat än vad man hela tiden trott, eller att man mot slutet är inne på verklighet nummer fyra och fortfarande inte kan vara helt säker på att det är den verkliga verkligheten. Hollywood.
Igår var en underlig dag. Förhör, ny vändning med M, och Han släpptes. Jag var hos grannarna när han kom och hämtade bilen. Stressig känsla men skönt att bara titta ut genom ett fönster på tryggt avstånd. Han sms:ade, ville ringa barnen sen. De ville inte prata så mycket, det kom sig att Han och jag pratade istället. Jag ville nog pejla läget lite. Han fick mig att tycka synd om honom. Jag gjorde saker för att vara snäll, som att betala hans räkningar, som att erbjuda honom lägenheten. DumskitdumLitenskitdum. Jag gjorde saker för att han inte skulle få rätt. Som att städa huset. För att han inte skulle få gotta sig i att "hon klarar sig inte utan mig" när han kom för att hämta grejer dagen efter (idag när jag inte var hemma).
Han ville prata med barnen på telefon idag också. De säger inte hej då och lägger på utan ger luren till mig. Jag skulle säga hej då åt dem men han började prata. Det slutade med att jag höjde rösten mot honom och la på efter kanske fem minuter. Jag skulle brytit samtalet mycket tidigare.
Jag hade inte hunnit städa sovrummet. Det tog han upp. "Jag såg att sovrummet är precis som det var när jag blev anhållen, mår du inte bra?" Det var inte ens sant men jag lät det bero. Ostädat var det i alla fall. Och det enda som var ostädat och det enda halmstrået att gripa efter i sökandet efter "du klarar inte av att ta barnen". Äkta orolig för mitt mående är han inte.
"Jag såg att du målat en vägg, var du sjukskriven och målade väggen, eller har du haft hjälp...?" Undar varför han inte frågar direkt om M hjälpt till. Ska det bli så kul att försöka få barnen att erkänna att de träffat honom, så som han gjort tidigare (och fått ett Ja! De vet inte riktigt vad de svarar på, vad som är fantasi och verklighet alltid, särskilt inte A som bara är tre). "Har mamma sagt till er att säga så?" Förhör. Olustigt. Det räcker med mig. Inte barnen snälla.
Jag klarar väl av att måla en vägg själv! "Jag målade den i söndags". "Vad gjorde barnen då?" Varför svarar jag igen? "Dataspel, TV, lekte, hjälpte till". Varför ska jag svara på det! Sjukt! Nu vände han det inte just nu i alla fall, men om han någonsin får chansen att bli arg på mig kommer det säkert. Dataspel som så mycket värre och skadligt ("och satt de där i färgångorna också?") och så mycket viktigare att barnen får rätt stimuli än att väggen blev målad.
Han tog upp medicinen igen. Det hade han sms:at om tidigare. Jag förstår inte om han helt glömt vad han gjort med den, om han verkligen tror på vad han säger, att burken inte var bruten när han blev anhållen. Att han verkligen tror att syrran snott av det som han antyder. "Var din syster och F på kalaset?" "Vilka var där?" Att alls ta upp kalaset utan att fråga någonting om hur A upplevde sitt treårskalas. Det är bara han, bara han och hans metoder och paranoia.
Jag lutar åt att han försöker göra mig osäker av rädsla att jag ska föra fram det igen, att han vill visa att han inte tänker erkänna något sådant som det han faktiskt gjorde, sålde det. Jag tror inte han glömt. Men det är absurt hur han försöker manipulera och göra mig osäker, få mig att tappa fattningen. "Jag har inget problem att prata med dig" säger han också. Det är bara han. Det känns bekant. "Jag har inget problem att bo med dig" som han sagt så många gånger som "svar" på att jag sagt att jag inte står ut med att bo med honom längre. Och det betyder inte "för mig är det annorlunda", det betyder inte det och det är svårt att förklara hur jag vet det. Det är ton och sammanhang och hela samtalet, som säger att han menar "men vi behöver inte separera för jag tycker det är ok att bo med dig", "men vi behöver inte ha någon tredje part med för jag tycker det är ok att prata med dig". Men jag tycker inte det är ok! Går inte att förstå. Hans sanning är den enda sanningen. Perspektivtänkande... finns inte!
Han vill prata om barnen, hur jag har tänkt. Han hade tänkt ta med dem till Dalarna i helgen men han skulle själv åka skidor och inte vara med barnen mer än resan. Hans far och syster skulle vara med barnen. Jag tyckte inte det var någon bra idé. Jag var dum nog att ge en anledning till det (de behöver landa i det nya, de har ingen direkt relation med farfar eller faster) som han direkt speglade tillbaka till hur jag väljer att agera. Jag säger att om vi säljer huset så blir jag kvar ganska länge ändå för det ska fixas, säljas och man ska ha tid att flytta ut, det kommer ta ett tag... Men han ville få mig att bekräfta (lova) att barnen skulle vara kvar på samma dagis i två år. Jag kände direkt hur stressen slog på och jag höjde rösten nästan direkt. Det handlar bara om honom, inte alls om barnen. Jag är dum i huvet och ger ett argument igen, att det ändå inte är "samma" dagis nu eftersom deras tre bästa vänner försvunnit. Men det är fröknarna som räknas säger han. Och nu är fröknarna världens bästa fast han knappt haft tillit till dem tidigare. Så typiskt. Förändring är alltid dåligt. Han förlorar kontrollen, det är bara det det handlar om. Bara honom, igen igen igen igen. Bara hans känsla av otrygghet som ska behandlas. Jag måste göra som han vill igen, för att han ska må bra. Det är det det handlar om och jag borde inte gett ett enda argument, bara sagt ifrån och lagt på på en gång. Innan jag ens hamnade i stressen och höjde rösten. "Du förstår väl att du inte kan få mig att lova något som gäller i två år när jag knappt kan planera nästa vecka för att allt är så ovisst!? Det här tar vi på samverkansmötet, nu pratar jag inte alls med dig direkt när det gäller barnen mer!" Egentligen borde vi inte pratat alls. Jag fixar det inte. Han är ju där hela tiden, i "du måste göra så här för att jag ska må bra och inte vara rädd och otrygg". Det är ju samma som att han ville att jag skulle lova att inte låta barnen träffa M på ett år. Varför kunde jag inte lova det? Hur kunde jag behandla honom så? Så respektlöst! Så empatilöst!
Och att jag alls svarar!? Amazing vad svårt det ska vara att förstå att det inte leder till någon vettig stans alls ändå!
Hans avtal skulle inte vara nådigt, om han fick som han ville, otroliga regler kring var man skulle bo, vilka som skulle få vakta barnen, ens träffa barnen. Hur jag skulle måsta meddela honom om jag skulle åka någonstans med dem om ens till ett lekland, jag vet det, han har inte släppt det alls! Sjukt! Och jag orkar inte. Jag går ju bara till argumentation och jag vet ju att det inte fungerar!
Undrar förresten varför han inte tog med sig medicinen när han var här!? Kunde det inte vara läge att börja prova ut den nu!?!?
Igår var en underlig dag. Förhör, ny vändning med M, och Han släpptes. Jag var hos grannarna när han kom och hämtade bilen. Stressig känsla men skönt att bara titta ut genom ett fönster på tryggt avstånd. Han sms:ade, ville ringa barnen sen. De ville inte prata så mycket, det kom sig att Han och jag pratade istället. Jag ville nog pejla läget lite. Han fick mig att tycka synd om honom. Jag gjorde saker för att vara snäll, som att betala hans räkningar, som att erbjuda honom lägenheten. DumskitdumLitenskitdum. Jag gjorde saker för att han inte skulle få rätt. Som att städa huset. För att han inte skulle få gotta sig i att "hon klarar sig inte utan mig" när han kom för att hämta grejer dagen efter (idag när jag inte var hemma).
Han ville prata med barnen på telefon idag också. De säger inte hej då och lägger på utan ger luren till mig. Jag skulle säga hej då åt dem men han började prata. Det slutade med att jag höjde rösten mot honom och la på efter kanske fem minuter. Jag skulle brytit samtalet mycket tidigare.
Jag hade inte hunnit städa sovrummet. Det tog han upp. "Jag såg att sovrummet är precis som det var när jag blev anhållen, mår du inte bra?" Det var inte ens sant men jag lät det bero. Ostädat var det i alla fall. Och det enda som var ostädat och det enda halmstrået att gripa efter i sökandet efter "du klarar inte av att ta barnen". Äkta orolig för mitt mående är han inte.
"Jag såg att du målat en vägg, var du sjukskriven och målade väggen, eller har du haft hjälp...?" Undar varför han inte frågar direkt om M hjälpt till. Ska det bli så kul att försöka få barnen att erkänna att de träffat honom, så som han gjort tidigare (och fått ett Ja! De vet inte riktigt vad de svarar på, vad som är fantasi och verklighet alltid, särskilt inte A som bara är tre). "Har mamma sagt till er att säga så?" Förhör. Olustigt. Det räcker med mig. Inte barnen snälla.
Jag klarar väl av att måla en vägg själv! "Jag målade den i söndags". "Vad gjorde barnen då?" Varför svarar jag igen? "Dataspel, TV, lekte, hjälpte till". Varför ska jag svara på det! Sjukt! Nu vände han det inte just nu i alla fall, men om han någonsin får chansen att bli arg på mig kommer det säkert. Dataspel som så mycket värre och skadligt ("och satt de där i färgångorna också?") och så mycket viktigare att barnen får rätt stimuli än att väggen blev målad.
Han tog upp medicinen igen. Det hade han sms:at om tidigare. Jag förstår inte om han helt glömt vad han gjort med den, om han verkligen tror på vad han säger, att burken inte var bruten när han blev anhållen. Att han verkligen tror att syrran snott av det som han antyder. "Var din syster och F på kalaset?" "Vilka var där?" Att alls ta upp kalaset utan att fråga någonting om hur A upplevde sitt treårskalas. Det är bara han, bara han och hans metoder och paranoia.
Jag lutar åt att han försöker göra mig osäker av rädsla att jag ska föra fram det igen, att han vill visa att han inte tänker erkänna något sådant som det han faktiskt gjorde, sålde det. Jag tror inte han glömt. Men det är absurt hur han försöker manipulera och göra mig osäker, få mig att tappa fattningen. "Jag har inget problem att prata med dig" säger han också. Det är bara han. Det känns bekant. "Jag har inget problem att bo med dig" som han sagt så många gånger som "svar" på att jag sagt att jag inte står ut med att bo med honom längre. Och det betyder inte "för mig är det annorlunda", det betyder inte det och det är svårt att förklara hur jag vet det. Det är ton och sammanhang och hela samtalet, som säger att han menar "men vi behöver inte separera för jag tycker det är ok att bo med dig", "men vi behöver inte ha någon tredje part med för jag tycker det är ok att prata med dig". Men jag tycker inte det är ok! Går inte att förstå. Hans sanning är den enda sanningen. Perspektivtänkande... finns inte!
Han vill prata om barnen, hur jag har tänkt. Han hade tänkt ta med dem till Dalarna i helgen men han skulle själv åka skidor och inte vara med barnen mer än resan. Hans far och syster skulle vara med barnen. Jag tyckte inte det var någon bra idé. Jag var dum nog att ge en anledning till det (de behöver landa i det nya, de har ingen direkt relation med farfar eller faster) som han direkt speglade tillbaka till hur jag väljer att agera. Jag säger att om vi säljer huset så blir jag kvar ganska länge ändå för det ska fixas, säljas och man ska ha tid att flytta ut, det kommer ta ett tag... Men han ville få mig att bekräfta (lova) att barnen skulle vara kvar på samma dagis i två år. Jag kände direkt hur stressen slog på och jag höjde rösten nästan direkt. Det handlar bara om honom, inte alls om barnen. Jag är dum i huvet och ger ett argument igen, att det ändå inte är "samma" dagis nu eftersom deras tre bästa vänner försvunnit. Men det är fröknarna som räknas säger han. Och nu är fröknarna världens bästa fast han knappt haft tillit till dem tidigare. Så typiskt. Förändring är alltid dåligt. Han förlorar kontrollen, det är bara det det handlar om. Bara honom, igen igen igen igen. Bara hans känsla av otrygghet som ska behandlas. Jag måste göra som han vill igen, för att han ska må bra. Det är det det handlar om och jag borde inte gett ett enda argument, bara sagt ifrån och lagt på på en gång. Innan jag ens hamnade i stressen och höjde rösten. "Du förstår väl att du inte kan få mig att lova något som gäller i två år när jag knappt kan planera nästa vecka för att allt är så ovisst!? Det här tar vi på samverkansmötet, nu pratar jag inte alls med dig direkt när det gäller barnen mer!" Egentligen borde vi inte pratat alls. Jag fixar det inte. Han är ju där hela tiden, i "du måste göra så här för att jag ska må bra och inte vara rädd och otrygg". Det är ju samma som att han ville att jag skulle lova att inte låta barnen träffa M på ett år. Varför kunde jag inte lova det? Hur kunde jag behandla honom så? Så respektlöst! Så empatilöst!
Och att jag alls svarar!? Amazing vad svårt det ska vara att förstå att det inte leder till någon vettig stans alls ändå!
Hans avtal skulle inte vara nådigt, om han fick som han ville, otroliga regler kring var man skulle bo, vilka som skulle få vakta barnen, ens träffa barnen. Hur jag skulle måsta meddela honom om jag skulle åka någonstans med dem om ens till ett lekland, jag vet det, han har inte släppt det alls! Sjukt! Och jag orkar inte. Jag går ju bara till argumentation och jag vet ju att det inte fungerar!
Undrar förresten varför han inte tog med sig medicinen när han var här!? Kunde det inte vara läge att börja prova ut den nu!?!?
måndag 21 februari 2011
Idag gråter jag lite, här i min ensamhet
Hur har du det? Varför vill du inte träffa barnen? Idag gråter jag för allas vår skull. Läser på kriminalvårdens hemsida om hur det är att vara i häktet med restriktioner och tycker synd om dig.
Häromdagen satt jag här vid datorn och hajade till. Jag vet inte vad som triggade det men plötsligt fick jag en reaktion i kroppen som om han var på väg upp bakom mig, på väg för att skälla på mig för att jag satt vid datorn och inte gjorde det han tyckte jag skulle göra, på väg att klaga på att jag tittade på bilar när jag inte alls borde sälja bilen, eller vad som helst. Jag hajade till och påminde mig sen om att han inte är här. Det kändes skönt. Jag har förundrats över hur snabbt jag vande mig vid att inte ha honom här.
Men idag. Idag har jag känt mig så ensam att tankarna tillåtit sig åka iväg till önskelandet som jag byggt så mycket av mitt liv på. Jag ville ha honom här hemma. För en liten stund hade det varit bättre än ensamheten. Jag glömmer så fort när jag inte hela tiden är vaktad och skrämd.
Lugnet och förnekelsen har alltid gått hand i hand. För varje utbrott, kränkning eller hot från hans sida, för varje gång jag dragit andan över något exempel på hans paranoia har jag trasats en smula. Och jag har trott att jag härdats en smula men det har jag nog inte, jag har bara skapat processer för att hantera och kontrollera honom och mig själv. Jag har aldrig accepterat eller normaliserat. Men jag har hanterat det på mitt sätt, för min överlevnad mentalt har jag anpassat mig. Ofta har jag tagit ner det på en annan nivå genom att själv backa och be om ursäkt eller genom sex. Sedan har jag kunnat glömma till nästa gång. Och i den perioden glömmer jag verkligen, han kommer aldrig mer "snedtända" - han kommer aldrig mer vara paranoid.. inte så att jag skulle trott på just de orden om någon sa det utan det var som bortblåst, fanns bara inte minsta lilla tanke på det, på nästa gång. Så var det i alla fall i många år. Då när det gick nog lång tid mellan utbrotten. När det varit dåliga perioder har jag ofta försökt tänka efter före. Göra rätt. Säga rätt. Ofta. Men långt ifrån alltid, för min självkänsla må vara trasig i kanten, men jag är nog mycket värd för att inte tassa på tå kring honom helt och fullt. Han upplever nog faktiskt att jag aldrig anpassat mig.
Så idag, i ensamheten, så saknade jag honom. För nu har jag glömt igen.
Bara häromdagen längtade jag så efter att börja om på nytt igen. Nytt ställe att bo, nytt jobb, glömma allt gammalt, bara jag och barnen. Jag spacklade hålen i väggen han orsakat och jag ville inte bo här i de minnena. Och idag, så ser jag honom framför mig, glad. Pratar om något roligt han ska göra. Låter mig gnälla om jobbsaker och ger mig massor med bra råd och positiv feedback. Dr Jekyll och Mr Hyde. Igen! Jag gråter över det. Kunde han varit bara Dr Jekyll, om man fick ta bort beteendestörningar och diagnoser. Men det går ju inte. I önskelandet gick det, men inte här i verkligheten. Jag kan sakna de bra sidorna och bara sällskapet.. men jag vill aldrig, aldrig leva med honom igen.
Jag gråter ändå över hur han måste uppleva allt. Men mest gråter jag över barnen. Igen! Varför vill du inte träffa dem?
Och jag gråter över hur dum jag var som trodde att det skulle gå att skapa en ny relation i det här kaoset. Över hur fel allt kan bli när jag inte förmår mig kontrollera mina känslor och inte förmår mig hålla tyst. När alla dubbla budskap kring vänskap och stöd och känslor och framtiden bara slog undan fötterna på mig. När drastiskt förändrade förutsättningar ger en drastiskt förändrad Liten. Jag känner till det så väl, hur otryggheten lockar fram mina värsta sidor, och jag bad honom hjälpa mig men han kunde inte. För att jag bad på fel sätt, för att jag alls bad lockade jag fram hans värsta sidor. I alla fall några mindre smickrande. Men mina känslor består ändå. Kanske för att jag fortfarande lever i önskelandet, kanske för att jag ser den komplexa situationen och är mer förlåtande. För att jag inte tror att det skulle vara så han reagerar jämt, för att jag tror mig se att han reagerade med sitt inre barn i stunden och att han reagearar emotionellt på en komplex situation genom att distansera sig.
Jag vet hur mina dysfunktionella beteenden ser ut, om jag nu ska tro på personlighetstester, och jag har lika starkt på två olika stressbeteenden: i min vilja att nå klarhet för att själv förstå situationen och troliga följder så kan jag mästra och dominera, kräva förklaringar, försöka påverka, peka med hela handen, "så här ska det vara"! Eller så distanserar jag mig, antingen känslomässigt eller fysiskt, eller både och. Vilket jag väljer eller när beror på situationen i övrigt och de medverkande parterna. I det här hamnade jag i den första (även om det inte var på ett aggressivt sätt utan ganska ödmjukt och sökande), jag klarade inte av hans distansering. Jag ville inte ha den. Jag behöver honom. Men det är klart jag stöter bort honom mer. Jag hatar negativa spiraler! Hur skulle jag ha hittat ett lugn och en trygghet i den här situationen? Istället vädjade jag till hans bättre, mogna, vuxna sidor men fick barnet till svar (inte helt oväntat och precis som han fått av mig flera gånger i den här j-la situationen, kanske t.o.m. i vädjandet). Och i den ännu mer ökade stressen det innebar att få det svaret... jag har bara två vägar som sagt. Och distanseringen ville jag inte ha. Jag kunde inte förmå mig. Det gjorde ont att låta bli att ringa i bara ett och ett halvt dygn. Jag vill verkligen inte ha distanseringen. Jag älskar.
Och jag gråter ett par tårar för min egen skull också.
Och just nu känner jag mig så besviken. Jävla nya önskeland! Jävla negativa dumspiraler och jävla otrygghet och jävla din förvirring och alla dubbla budskap och jävla låsta situation med barnen och jävla Turkiet också!
Häromdagen satt jag här vid datorn och hajade till. Jag vet inte vad som triggade det men plötsligt fick jag en reaktion i kroppen som om han var på väg upp bakom mig, på väg för att skälla på mig för att jag satt vid datorn och inte gjorde det han tyckte jag skulle göra, på väg att klaga på att jag tittade på bilar när jag inte alls borde sälja bilen, eller vad som helst. Jag hajade till och påminde mig sen om att han inte är här. Det kändes skönt. Jag har förundrats över hur snabbt jag vande mig vid att inte ha honom här.
Men idag. Idag har jag känt mig så ensam att tankarna tillåtit sig åka iväg till önskelandet som jag byggt så mycket av mitt liv på. Jag ville ha honom här hemma. För en liten stund hade det varit bättre än ensamheten. Jag glömmer så fort när jag inte hela tiden är vaktad och skrämd.
Lugnet och förnekelsen har alltid gått hand i hand. För varje utbrott, kränkning eller hot från hans sida, för varje gång jag dragit andan över något exempel på hans paranoia har jag trasats en smula. Och jag har trott att jag härdats en smula men det har jag nog inte, jag har bara skapat processer för att hantera och kontrollera honom och mig själv. Jag har aldrig accepterat eller normaliserat. Men jag har hanterat det på mitt sätt, för min överlevnad mentalt har jag anpassat mig. Ofta har jag tagit ner det på en annan nivå genom att själv backa och be om ursäkt eller genom sex. Sedan har jag kunnat glömma till nästa gång. Och i den perioden glömmer jag verkligen, han kommer aldrig mer "snedtända" - han kommer aldrig mer vara paranoid.. inte så att jag skulle trott på just de orden om någon sa det utan det var som bortblåst, fanns bara inte minsta lilla tanke på det, på nästa gång. Så var det i alla fall i många år. Då när det gick nog lång tid mellan utbrotten. När det varit dåliga perioder har jag ofta försökt tänka efter före. Göra rätt. Säga rätt. Ofta. Men långt ifrån alltid, för min självkänsla må vara trasig i kanten, men jag är nog mycket värd för att inte tassa på tå kring honom helt och fullt. Han upplever nog faktiskt att jag aldrig anpassat mig.
Så idag, i ensamheten, så saknade jag honom. För nu har jag glömt igen.
Bara häromdagen längtade jag så efter att börja om på nytt igen. Nytt ställe att bo, nytt jobb, glömma allt gammalt, bara jag och barnen. Jag spacklade hålen i väggen han orsakat och jag ville inte bo här i de minnena. Och idag, så ser jag honom framför mig, glad. Pratar om något roligt han ska göra. Låter mig gnälla om jobbsaker och ger mig massor med bra råd och positiv feedback. Dr Jekyll och Mr Hyde. Igen! Jag gråter över det. Kunde han varit bara Dr Jekyll, om man fick ta bort beteendestörningar och diagnoser. Men det går ju inte. I önskelandet gick det, men inte här i verkligheten. Jag kan sakna de bra sidorna och bara sällskapet.. men jag vill aldrig, aldrig leva med honom igen.
Jag gråter ändå över hur han måste uppleva allt. Men mest gråter jag över barnen. Igen! Varför vill du inte träffa dem?
Och jag gråter över hur dum jag var som trodde att det skulle gå att skapa en ny relation i det här kaoset. Över hur fel allt kan bli när jag inte förmår mig kontrollera mina känslor och inte förmår mig hålla tyst. När alla dubbla budskap kring vänskap och stöd och känslor och framtiden bara slog undan fötterna på mig. När drastiskt förändrade förutsättningar ger en drastiskt förändrad Liten. Jag känner till det så väl, hur otryggheten lockar fram mina värsta sidor, och jag bad honom hjälpa mig men han kunde inte. För att jag bad på fel sätt, för att jag alls bad lockade jag fram hans värsta sidor. I alla fall några mindre smickrande. Men mina känslor består ändå. Kanske för att jag fortfarande lever i önskelandet, kanske för att jag ser den komplexa situationen och är mer förlåtande. För att jag inte tror att det skulle vara så han reagerar jämt, för att jag tror mig se att han reagerade med sitt inre barn i stunden och att han reagearar emotionellt på en komplex situation genom att distansera sig.
Jag vet hur mina dysfunktionella beteenden ser ut, om jag nu ska tro på personlighetstester, och jag har lika starkt på två olika stressbeteenden: i min vilja att nå klarhet för att själv förstå situationen och troliga följder så kan jag mästra och dominera, kräva förklaringar, försöka påverka, peka med hela handen, "så här ska det vara"! Eller så distanserar jag mig, antingen känslomässigt eller fysiskt, eller både och. Vilket jag väljer eller när beror på situationen i övrigt och de medverkande parterna. I det här hamnade jag i den första (även om det inte var på ett aggressivt sätt utan ganska ödmjukt och sökande), jag klarade inte av hans distansering. Jag ville inte ha den. Jag behöver honom. Men det är klart jag stöter bort honom mer. Jag hatar negativa spiraler! Hur skulle jag ha hittat ett lugn och en trygghet i den här situationen? Istället vädjade jag till hans bättre, mogna, vuxna sidor men fick barnet till svar (inte helt oväntat och precis som han fått av mig flera gånger i den här j-la situationen, kanske t.o.m. i vädjandet). Och i den ännu mer ökade stressen det innebar att få det svaret... jag har bara två vägar som sagt. Och distanseringen ville jag inte ha. Jag kunde inte förmå mig. Det gjorde ont att låta bli att ringa i bara ett och ett halvt dygn. Jag vill verkligen inte ha distanseringen. Jag älskar.
Och jag gråter ett par tårar för min egen skull också.
Och just nu känner jag mig så besviken. Jävla nya önskeland! Jävla negativa dumspiraler och jävla otrygghet och jävla din förvirring och alla dubbla budskap och jävla låsta situation med barnen och jävla Turkiet också!
onsdag 16 februari 2011
Fasaden rasar
Det har gått nästan två veckor. Först var jag mest chockad och förvirrad. Det var nog ungefär de dagar han satt anhållen. Vilka ringde, vad sa de? Sen var jag ledsen och fick ångestattacker. Det var nog ungefär från och med att han blev häktad. "Vad har jag gjort!" Jag hade ju fått lägenhet, jag skulle ju komma ifrån honom. (Kanske hade han inte låtit mig ta dit barnen.) "Han ska ju åka Vasaloppet!" Hans jobb... allt. Jag har förstört allt. (Han funderade på att säga upp sig i alla fall.) Men ja, jag tyckte synd om honom. Inte Mr Hyde men den sköra Dr Jekyll med den låga självkänslan som kämpat med sina demoner så länge och som är omtänksam och snäll i sina goda stunder och den person jag en gång i tiden valde att bli tillsammans med.
Ännu mer tyckte jag synd om barnen. Jag grät för barnens skull.
Känslornas komplexitet visade sig ändå när jag blev ledsen över mitt första förhör hos polisen. Jag kanske vill ha upprättelse. Jag kanske inte vill att han ska få fängelse för barnens skull, men jag kanske vill få upprättelse. Jag kanskte vill att han ska förstå att han gjort något fel! Och så sitter förhörsledaren och lägger in sina egna tolkningar och värderingar gång på gång i någon slags omtanke.
"Du ska veta att jag gått igenom samma sak som du.."
"Jaha... har du en exfru som kränkt dig och misshandlat dig psykiskt?" tänkte jag, men jag sa inget. Såg bara lite fundersam ut.
"Ja, inte så här, med polisen inblandad" sa han. Jag förstod att han menade en vanlig skilsmässa.
"Du ska veta att hälften av Sveriges befolkning gått igenom samma sak som du går igenom just nu" sa han också lite senare. Och när jag talade om 2006 på hösten, när det började bli riktigt jobbigt. När jag talade om att Han inte klarar nya jobb så bra och att det han fick då var ett av de värsta. Att han beskrev det som att han var i upplösningstillstånd och att detta tillstånd påverkade vår situation i hemmet väldigt mycket. Så la förhörsledaren in en åsikt igen:
"Ja, men man vet ju inte vad som orsakade vad, man tar ju med problem i hemmet till jobbet också".
"Jo, i det här fallet vet man det eftersom han har stora svårigheter med sociala situationer, framförallt med nya människor" sa jag och kände mig nästan lite anklagad.
Det var förstås inga osanningar han kom med men det gjorde mig ledsen. Jag satt väl inte där för att jag gick igenom en vanlig skilsmässa? Inget med den här skilsmässan känns vanligt på minsta lilla vis. Ja, jag vill nog ha upprättelse eller i alla fall bli tagen på allvar. Att jag orsakat en del av hans känslor och katalyserat processer är självklart men jag kan inte ta ansvar för hans reaktioner på det.
Idag kollade jag på en föreläsning av Lasse Lindsjö http://urplay.se/162607. Den handlar om utagerande barn och Han passar ju in i det mesta. Jag fastnade mycket för kunskapen kring dessa barns avsaknad (eller låga utveckling) av det reversibla tänkandet. Att de inte klarar av att spegelvända situationer. Det här har jag gång på gång varit så extremt förundrad av och frustrerad över! Det var t.o.m. en strategi jag valde när vanligt prat inte fungerade. Jag trodde att om jag typ "hojtar till" när han reagerar på ett sådant sätt som han inte tycker att jag ska reagera på, så ska han förstå direkt. Jag trodde att jag genom att ta exempel på situationer som varit omvända så skulle han kunna förstå. Jag började till och med skapa de omvända situationerna, bli som honom till bara en bråkdel, för att han skulle förstå - och han förstod aldrig! Han saknar ju förmågan! Ja, det är sandlådenivå (om du slår mig är du dum, om jag slår dig är du ändå den som är dum för det var ju du som tog leksaken från mig...). Förstå min frustration! Och hans.... det är ju ett funktionshinder...
På Lindsjös empatitrappa ligger han i botten eller under. Han kan inte avläsa och förstå sina egna känslor, han gör om dem till en alternativ värld för det måste liksom måste ligga utanför honom själv. Han sätter inte ord på känslorna och försöker tolka dem "inifrån". Han gör det omvända - om han känner sig rädd så måste det vara för att han är hotad, om han är hotad måste det finnas en fiende.. Det här har jag förstått väldigt, väldigt nyligt när jag försökte få honom att tala om sina känslor och behov på ett annat sätt än "du måste ... för annars får du ett helvete!" (vilket han menade var att uttrycka sina känslor och behov). Han hade oerhört svårt för det. "Det känns som att M ska förgifta barnen" säger han.
Fasaden rasar skrev jag som rubrik. Det har inte varit så jättesvårt att hålla uppe fasaden. Det hade varit svårt om jag inte isolerat mig. Då hade jag måstat ljuga. Men har jag inga vänner och ingen bra kontakt med familjen så finns ingen att ljuga för. Men, att hålla tyst är nog att ljuga en smula. För det gör lite ont nu att ta upp det här och alla förstår ju att det inte började den 1 januari utan att det funnits stora problem tidigare också. Det tog emot att säga på dagis men jag blev så illa tvungen. Inte allt förstås, men att han sitter där han sitter. Jag har berättat lite på jobbet också, det tog också emot. Det tar emot att ens vara hemma sjuk men jag orkar inte riktigt just nu, orkar inte med den rasande fasaden. Orkar inte med att möta blickar eller förklara varför jag varit borta. Nästa vecka kanske.
Ännu mer tyckte jag synd om barnen. Jag grät för barnens skull.
Känslornas komplexitet visade sig ändå när jag blev ledsen över mitt första förhör hos polisen. Jag kanske vill ha upprättelse. Jag kanske inte vill att han ska få fängelse för barnens skull, men jag kanske vill få upprättelse. Jag kanskte vill att han ska förstå att han gjort något fel! Och så sitter förhörsledaren och lägger in sina egna tolkningar och värderingar gång på gång i någon slags omtanke.
"Du ska veta att jag gått igenom samma sak som du.."
"Jaha... har du en exfru som kränkt dig och misshandlat dig psykiskt?" tänkte jag, men jag sa inget. Såg bara lite fundersam ut.
"Ja, inte så här, med polisen inblandad" sa han. Jag förstod att han menade en vanlig skilsmässa.
"Du ska veta att hälften av Sveriges befolkning gått igenom samma sak som du går igenom just nu" sa han också lite senare. Och när jag talade om 2006 på hösten, när det började bli riktigt jobbigt. När jag talade om att Han inte klarar nya jobb så bra och att det han fick då var ett av de värsta. Att han beskrev det som att han var i upplösningstillstånd och att detta tillstånd påverkade vår situation i hemmet väldigt mycket. Så la förhörsledaren in en åsikt igen:
"Ja, men man vet ju inte vad som orsakade vad, man tar ju med problem i hemmet till jobbet också".
"Jo, i det här fallet vet man det eftersom han har stora svårigheter med sociala situationer, framförallt med nya människor" sa jag och kände mig nästan lite anklagad.
Det var förstås inga osanningar han kom med men det gjorde mig ledsen. Jag satt väl inte där för att jag gick igenom en vanlig skilsmässa? Inget med den här skilsmässan känns vanligt på minsta lilla vis. Ja, jag vill nog ha upprättelse eller i alla fall bli tagen på allvar. Att jag orsakat en del av hans känslor och katalyserat processer är självklart men jag kan inte ta ansvar för hans reaktioner på det.
Idag kollade jag på en föreläsning av Lasse Lindsjö http://urplay.se/162607. Den handlar om utagerande barn och Han passar ju in i det mesta. Jag fastnade mycket för kunskapen kring dessa barns avsaknad (eller låga utveckling) av det reversibla tänkandet. Att de inte klarar av att spegelvända situationer. Det här har jag gång på gång varit så extremt förundrad av och frustrerad över! Det var t.o.m. en strategi jag valde när vanligt prat inte fungerade. Jag trodde att om jag typ "hojtar till" när han reagerar på ett sådant sätt som han inte tycker att jag ska reagera på, så ska han förstå direkt. Jag trodde att jag genom att ta exempel på situationer som varit omvända så skulle han kunna förstå. Jag började till och med skapa de omvända situationerna, bli som honom till bara en bråkdel, för att han skulle förstå - och han förstod aldrig! Han saknar ju förmågan! Ja, det är sandlådenivå (om du slår mig är du dum, om jag slår dig är du ändå den som är dum för det var ju du som tog leksaken från mig...). Förstå min frustration! Och hans.... det är ju ett funktionshinder...
På Lindsjös empatitrappa ligger han i botten eller under. Han kan inte avläsa och förstå sina egna känslor, han gör om dem till en alternativ värld för det måste liksom måste ligga utanför honom själv. Han sätter inte ord på känslorna och försöker tolka dem "inifrån". Han gör det omvända - om han känner sig rädd så måste det vara för att han är hotad, om han är hotad måste det finnas en fiende.. Det här har jag förstått väldigt, väldigt nyligt när jag försökte få honom att tala om sina känslor och behov på ett annat sätt än "du måste ... för annars får du ett helvete!" (vilket han menade var att uttrycka sina känslor och behov). Han hade oerhört svårt för det. "Det känns som att M ska förgifta barnen" säger han.
Fasaden rasar skrev jag som rubrik. Det har inte varit så jättesvårt att hålla uppe fasaden. Det hade varit svårt om jag inte isolerat mig. Då hade jag måstat ljuga. Men har jag inga vänner och ingen bra kontakt med familjen så finns ingen att ljuga för. Men, att hålla tyst är nog att ljuga en smula. För det gör lite ont nu att ta upp det här och alla förstår ju att det inte började den 1 januari utan att det funnits stora problem tidigare också. Det tog emot att säga på dagis men jag blev så illa tvungen. Inte allt förstås, men att han sitter där han sitter. Jag har berättat lite på jobbet också, det tog också emot. Det tar emot att ens vara hemma sjuk men jag orkar inte riktigt just nu, orkar inte med den rasande fasaden. Orkar inte med att möta blickar eller förklara varför jag varit borta. Nästa vecka kanske.
"Och dagen som gått var den 8 februari 2011"
Jag skrev lite då, natten mot den 9 februari 2011. En vecka sedan. Fortfarande ganska chockad försökte jag samla tankarna kring vad som hänt.
Jag lyssnar på Heather Nova och klockan är över midnatt. Vad hände, vad var det som hände?
Varför gjorde han det så mycket värre? Varför eskalerade det?
Hela julen och hela januari har passerat sedan jag skrev på bloggen, och sedan jag skrev alls om mitt liv. Det är lite som i en dimma allting. Det finns några riktigt fina höjdpunkter som att jag vågade vara ärlig med att jag kanske träffat någon och att han svarade med att han var glad för min skull och önskade lycka till... Som nyårsafton och andra fina stunder av kärlek och trygghet och framtidstro med M. Och det finns flera episoder av djup, djup ångest och sorg, oro och massor av rädsla.
*
*
Som den nittonde januari. Jag var hemma och var sjuk för jag orkade inte vara stark, för att jag skulle försöka lösa praktiska saker som att ringa banken. Han kom hem på lunchen och började direkt bråka. Han gick på om disken, fast det inte var så mycket disk framme på diskbänken ens, bara lite från frukosten. Om städningen. Om att jag satt och skrev ansökan till ett jobb som han inte tyckte jag skulle söka istället för att städa som jag lovat. Jag visste ju inte att han skulle komma hem på lunchen. Jag hade tänkt göra ansökan före lunch och städa efter lunch. Det var ett dumt beslut skulle det visa sig. En och en halv timme gick han på om disken, om hur jag är (lat), om hur jag är (respektlös), om hur jag är (korkad, omogen, ansvarslös, otränad, oempatisk), om hur jag tänker (fel), om städningen, om… om …. att han förgiftat mig redan och att jag kommer dö om två år. Glykol sa han. ”Har du känt att något smakat lite konstigt på sistone?” ”Din whisky kanske?” ”Någon mat du ätit?” Jag höll på att börja gråta. Jag som nästan aldrig gråter, verkligen inte när jag är rädd, då brukar jag bara frysa till is. Men jag blev riktigt rädd för han kan sånt, han vet, och han satt där och smålog vid köksbordet och sa det så lugnt... Det kändes sant och jag vill inte dö om två år. Jag hann tänka på barnen utan mamma. Sen samlade jag mig och trodde inte på honom längre. Men jag hällde ut whiskeyn senare ändå efter att ha smakat på den och tyckt att den nog smakade lite konstigt ändå.
Och jag fick inte gå undan och äta min lunch, jag satte mig i vardagsrummet och han kom efter. Jag gick ner i källaren och åt fort utan att känna någon smak. Där nere känner man sig inte trygg heller för utvägarna är färre, man känner sig mer instängd. Om han skulle komma ner för trappan skulle jag nästan tappa andan bara av ljudet. Han gjorde inte det den här gången. Jag satt kvar en stund och väntade. ”Varför åker han inte? Varför tar han så lång lunch? Stannar han bara för att göra mig ledsen? Är det så viktigt, viktigare än jobbet?” Jag gick upp till slut. ”Ska du inte åka tillbaka snart”, sa jag. ”Jag ska vara hemma hela eftermiddagen, jag ska jobba hemifrån” sa han. Jag höll på att börja gråta igen. Och terrorn fortsatte. En och en halv timme totalt, minst.. Tills jag bara skrek igen. Jag föll nästan ihop i soffan. Så mycket stänger liksom av, det är svårt att förklara. Hjärnan är inte på till 100%. Som att jag inte riktigt kan kontrollera blåsan... akutinkontinens, mysigt. Som att jag inte kan se ordentligt. Den här gången lyckades jag springa in på toan, men inte låsa. Jag satt där och vrålade i ångest. Jag höll fast mig i handfatet och vrålade. Plötsligt ser jag en mobiltelefon som någon håller framför mig. Jag försöker fokusera blicken och ser Ms namn på skärmen, jag fokuserar ännu mer och vrålandet ebbar ut och byts mot ett halvt viskat ”du är ju fan helt sjuk, du är ju fan helt sjuk, du är ju fan helt sjuk!”. Jag hör honom säga till M: ”nu hör du hur jag har det, jag bad henne bara ta hand om disken”. Jag försökte samla mig. Kraftansträngning. Jag tror jag fick telefonen och pratade med M men jag minns ingenting av det samtalet.
Sen låste jag in mig och duschade. Klädde mig och drog. Åkte till stan. Försökte hitta kvinnojouren men lyckades inte. Darrade fortfarande av chocken. Satt en stund på polisstationen med en nummerlapp och funderade på att göra en anmälan. Frågade bara om de visste var kvinnojouren höll till. Ringde en person där och fick en tid nästa morgon. Jag kände att jag ville prata om troliga konsekvenser av en polisanmälan. Hur skulle han reagera, bli förbannad och bli ännu värre? Förstå att det var allvar?
Jag ringde till M och fick åka dit. Han jobbade natt men jag sov där. Nästa morgon fick jag ett sms om att kvinnojourskvinnan måste ställa in tiden. Jag blev kvar hos M till lunchtid. Sen skulle jag besikta bilen så jag åkte söderut igen. Sen hem fast jag inte alls ville träffa honom.
*
*
Men jag hade inget val, jag kunde inte bara lämna barnen jämt för att komma undan. De mår inte bra. A saknar mig och är orolig för att jag är borta så mycket. Vi hade delat upp tiden med barnen så att vi skulle ta varannan vecka och jag hann vara hos M en del under hans veckor, och iväg på resor. Under mina veckor med barnen skulle han hålla sig borta så mycket som möjligt hade han lovat, men det gjorde han inte. Han gjorde precis tvärtom. Sjukskrev sig samma dag som jag vabbade, kontrollerade, dömde, vakade, skapade bråk vid middagsbordet, ville få mig att skrika inför barnen. Fick mig att dra mitt i min vecka flera gånger bara för att konstatera att jag är en dålig mamma...
*
*
Tre veckor sedan. Vad har hänt de här tre veckorna? Jag minns ju knappt. Jag försökte nog vara hos M så mycket som möjligt, försökte undvika Honom så mycket som möjligt när jag var i huset, försökte orka med jobb och barn fast jag fortsatte skrika inuti mellan attackerna, fast han dränerade all energi ur mig.
*
*
Det kom en lördag som var hemsk, den 26:e. Ytterligare en sådan där dag med hot och verbala attacker för att kontrollera, för att hindra att vi åkte till mormor. Det var så läskigt när han stod framför mig på morgonen med mig instängd i ett hörn i köket och talade om för mig att han fantiserat om att strypa mig hela natten, om att han var så arg att han kände för att slå kaffekoppen i ansiktet på mig. Andas, andas, andas Liten! "Det förstår du väl att jag inte kan vara kvar här nu?" sa jag lugnt men han hindrade mig från att åka. Hela dagen gick till bråk istället. "Sluta bråka, ni lär mig!" ropar stora barnet om och om igen. Stackars barn.
Och det kom en onsdag (den 2/2) som var hemsk för den var så oviss. Han hotade inte med död, men med att förstöra, åka till M och "skrika", se till att han aldrig ville träffa mig mer. Men jag blev orolig att han tänkte göra värre saker för han hämtade något i vapenskåpet, eller i alla fall i pannrummet (men inget vapen, det hann jag se och jag frågade och han svarade bantningsmedel), och han försvann utan mobilen. En onsdag då jag fick lov att ringa M och varna, då jag satte barnen i bilen och åkte och letade Honom, mötte honom på väg från träningslokalen och trodde han skulle åka hem men det hade han inte gjort. Och det var då M gjorde slut once and for all för att det där bara var för mycket. Evakuera barnen och vara rädd. Lite önskar jag att jag inte ringt. För risken var ju ändå så liten att han faktiskt åkt dit. Men om, och jag inte hade ringt. Hur moraliskt rätt hade det varit!? Kunde ju inte komma på fråga.
Och det kom en onsdag natt då han slog sönder väggen för att visa hur han skulle döda M med sina bara händer. Så mycket hat. Så mycket äckel. Han säger att han ska slå honom i magen så han skiter på sig "så här", han rollspelar M.. Han säger hur vidrig jag är som har sex med M, rollspelar mig nu, åmar sig, äcklar sig, visar mig hur jag "horar". Jag drar täcket över huvudet där jag ligger i sängen i gästrummet, jag vill inte se. Sen visade han hur han ska döda honom med sina bara händer "så här"... han slog och slog och slog och slog så jag trodde väggen skulle rasa. "Sluta, du slår sönder väggen!" Det ramlade ner saker från hyllan. Det blev hål i väggen och han började blöda men han gick på det igen. Och han skrämde mig nog mycket för att jag skulle göra polisanmälan nästa dag utan att ha träffat kvinnojourskvinnan först.
*
Och det kom en onsdag natt då han slog sönder väggen för att visa hur han skulle döda M med sina bara händer. Så mycket hat. Så mycket äckel. Han säger att han ska slå honom i magen så han skiter på sig "så här", han rollspelar M.. Han säger hur vidrig jag är som har sex med M, rollspelar mig nu, åmar sig, äcklar sig, visar mig hur jag "horar". Jag drar täcket över huvudet där jag ligger i sängen i gästrummet, jag vill inte se. Sen visade han hur han ska döda honom med sina bara händer "så här"... han slog och slog och slog och slog så jag trodde väggen skulle rasa. "Sluta, du slår sönder väggen!" Det ramlade ner saker från hyllan. Det blev hål i väggen och han började blöda men han gick på det igen. Och han skrämde mig nog mycket för att jag skulle göra polisanmälan nästa dag utan att ha träffat kvinnojourskvinnan först.
*
Och det kom en torsdag då jag tjugo i fem bestämde mig för att ta med barnen och åka till min syster i rädsla för vad han skulle göra om han fick reda på att jag anmält. En torsdag då jag kollade som besatt på alla bilar jag mötte den lilla biten från dagis ut till stora vägen av rädsla att möta honom på väg hem från jobbet. Han måste ha jobbat sent för han ringde inte förrän närmare sju tror jag. Kanske till och med efter. ”Är ni och handlar eller?” ”Nej, vi har ätit på McDonalds och är på väg till min syster”. ”Du får vända, barnen ska hem.” (…) ”Kommer du inte hem med dem genast så slår jag sönder något dyrbart! Köksfläkten, köksfläkten ryker. Och sen tar jag alla andra dyrbara grejer jag kommer på!” ”Nej, gör inte det, det kostar ju en massa pengar… du får ju betala det också. ” ”Nej, det får du betala, jag betalar inte ett öre av det. Kommer du då!? Nu ryker fläkten!!”
*
*
... Det där var en konstig vana tycker jag, att välja eller försöka få mig att välja vad han ska slå sönder. Då är det inte bara en reaktion. Ett sängbord, minst tre fjärrkontroller, en köksstol, min stereo, en väggspegel, en lampa, en bärbar dator jag just köpt honom… jag kommer inte på allt han slagit sönder. Tre hål i väggar har vi nu också, och dörrkarmen till toadörren är nog lite skadad från när han skakat våldsamt i dörren när jag låst in mig. Och som sagt, flera av grejerna är ”valda”, inte bara något han tar som finns i närheten. Så, ja, jag var övertygad om att han skulle slå sönder köksfläkten.
*
Jag funderade på att vända och åka hem, ringde polisen jag talat med flera gånger under bilfärden för att få råd, och kom till slut fram till att vända. Och efter några telefonsamtal med Honom där jag försökte få honom att lova att inte säga ett ord till mig om jag kom hem. Det hade han nog knappast kunnat hålla. Sen fick jag besked om att han tagits in. Då vände jag igen… om han skulle förhöras och sedan släppas skulle han nog vara ännu argare.... men han släpptes inte.
*
*
Jag funderade på att vända och åka hem, ringde polisen jag talat med flera gånger under bilfärden för att få råd, och kom till slut fram till att vända. Och efter några telefonsamtal med Honom där jag försökte få honom att lova att inte säga ett ord till mig om jag kom hem. Det hade han nog knappast kunnat hålla. Sen fick jag besked om att han tagits in. Då vände jag igen… om han skulle förhöras och sedan släppas skulle han nog vara ännu argare.... men han släpptes inte.
*
Vilken underlig kväll det var – rakt igenom overklig. Och inte har verkligheten hunnit ikapp mig riktigt än heller. Parallella universa pareras pragmatiskt. Tur jag har min pragmatiska syn på livet kvar. Önskedrömmar går jag till ibland, känslostormar kanske för sällan. Mål och resultat och det som fixar det måste vara fokus. Overklighetskänslor och kriser kommer jag inte ur genom att gå in i dem, eller hur? Sen önskar jag att lära mig känna, bli hel och gå vidare. Men inte nu, nu måste jag parera de parallella universumen pragmatiskt så gott jag kan och orkar. Listorna är långa....
Tillbaka
Jag är tillbaka. Allt det gamla som jag raderade, det raderade jag inte, jag bara sparade det och nu finns det i ett enda inlägg som visar hela min höst på bloggen.
Historik - hösten 2010...
torsdagen den 23:e december 2010
Det tar bara några minuter innan han är där. Nu handlar det om att få mig att erkänna alla fel jag gjort under förhållandet. "Hur skönt vore det inte om du gjorde en lista med alla fel du gjort och bad om ursäkt för varenda ett! Men du har ju aldrig gjort något fel, hur vore det med lite självinsikt någon gång, du har alltid rätt, är alltid ett offer, du kommer bli precis som din mamma, du vill ju ha det så nu, kunna dejta hur som helst, skaffa dig en lägenhet och bo där, jag kan bo här med barnen, då kan du knulla med vem som helst, äh va fan, du kan väl gå på gatan i Stockholm istället så kan du tjäna pengar på det, tänk varenda gång du varit i väg i jobbet, druckit vin och allt vad du nu gjort... jo, jag är helt övertygad om att du knullat med andra, det spelar ingen roll vad du säger, jag är helt övertygad! Jag vet att du ljuger, och fan dig om det dyker upp nån från din arbetsplats eller den där killen du dejtade först då vet jag att du gått bakom min rygg, ljugit, då vet jag varför det är så bråttom med skilsmässan, då kan du säga till honom att det är kört, för honom kommer du aldrig få träffa mer."
Det går så fort, några minuter av det här, och av "varför börjar du skrika, du är för fan helt psykotisk, det är du som misshandlar, du misshandlar dina barn, du klarar inte av att ta hand om dem, jag kan ta dem själv, du kan ta dem på helgerna, du är en jävla alkis och du lämnade din 6-månaders bebis, jag har tagit dem sen de var små när du varit på dina resor.." Han får det att låta som att jag reser nästan jämt, inte några dagar i månaden i snitt, han attackerar och jag kan inte värja mig, alla försök gör det värre och jag försöker säga att "vad spelar det för roll.. nu?" Varför är det viktigt att jag ska erkänna fel, varför? Varför säger han ena sekunden att han föraktar mig och längtar tills vi inte bor tillsammans längre, hur han ändå alltid föraktat mig, hur nästa kille jag träffar också kommer lessna och behandla mig som jag förtjänar.. Och i nästa sekund be mig att fortsätta med honom, för barnens skull. För att jag inte klarar att ta dem själv och det där.. För att han tror att när han kommer hem och på några sekunder gör mig ledsen, nedstämd, så har jag nog varit det hela dagen och för att när han pressar mig till nära nervsammanbrott och jag inte orkar vara duktig med barnen utan skriker på dem, så är jag alltid så. Och om jag säger hur jag reagerar så finns det alltid bara två svar - du är klen och klarar inget, andra skulle klara att jag är lite barsk hur lätt som helst, andra skulle klara lite hårda ord, eller du skyller alltid allt på mig, det är inte mitt fel att du är så där.
Jag orkar liksom inte. Jag orkar inte. Faktiskt. Igår önskade jag att jag hade kunnat gråta men det kunde jag inte. Jag var nära men tillät det inte. Jag har börjat gå tillbaka till att tröstäta och till och med tröstdricka, så jävla illa är det. Jag vet inte hur jag ska göra, ska jag skaffa den där lägenheten bara för att få andrum eller ska jag lita på min magkänsla som säger att det inte blir bättre för barnen?
Det går så fort, några minuter av det här, och av "varför börjar du skrika, du är för fan helt psykotisk, det är du som misshandlar, du misshandlar dina barn, du klarar inte av att ta hand om dem, jag kan ta dem själv, du kan ta dem på helgerna, du är en jävla alkis och du lämnade din 6-månaders bebis, jag har tagit dem sen de var små när du varit på dina resor.." Han får det att låta som att jag reser nästan jämt, inte några dagar i månaden i snitt, han attackerar och jag kan inte värja mig, alla försök gör det värre och jag försöker säga att "vad spelar det för roll.. nu?" Varför är det viktigt att jag ska erkänna fel, varför? Varför säger han ena sekunden att han föraktar mig och längtar tills vi inte bor tillsammans längre, hur han ändå alltid föraktat mig, hur nästa kille jag träffar också kommer lessna och behandla mig som jag förtjänar.. Och i nästa sekund be mig att fortsätta med honom, för barnens skull. För att jag inte klarar att ta dem själv och det där.. För att han tror att när han kommer hem och på några sekunder gör mig ledsen, nedstämd, så har jag nog varit det hela dagen och för att när han pressar mig till nära nervsammanbrott och jag inte orkar vara duktig med barnen utan skriker på dem, så är jag alltid så. Och om jag säger hur jag reagerar så finns det alltid bara två svar - du är klen och klarar inget, andra skulle klara att jag är lite barsk hur lätt som helst, andra skulle klara lite hårda ord, eller du skyller alltid allt på mig, det är inte mitt fel att du är så där.
Jag orkar liksom inte. Jag orkar inte. Faktiskt. Igår önskade jag att jag hade kunnat gråta men det kunde jag inte. Jag var nära men tillät det inte. Jag har börjat gå tillbaka till att tröstäta och till och med tröstdricka, så jävla illa är det. Jag vet inte hur jag ska göra, ska jag skaffa den där lägenheten bara för att få andrum eller ska jag lita på min magkänsla som säger att det inte blir bättre för barnen?
Jag tänker på hur jag beskriver allt. Hur jag ligger och vibrerar på en grundnivå av stress som är alldeles för hög. Hur hans små attacker som jag kunde ha hanterat inte längre är hanterbara. Hur jag nästan tappar mig själv, försvinner. Ser inte riktigt, tänker inte riktigt, går inte riktigt för hjärnan är upptagen av något annat och styr inte rätt. Vill bara falla ihop, ligga i fosterställning och mitt vrålande, primalskrik är redan där, fast jag står och går och har medvetendet halvt påslaget. Och när det gränsar hysteri och jag inte kan få fram ett enda ljud som inte är ett skrik och när jag hör vad jag skriker och kan tänka att barnen hör men inte har kontroll. När huvudet värker och all energi försvinner ur kroppen, benen vill knappt bära på hela dagen. De starka benen som alltid burit mig, dansande, hoppande, springande. När armarna är för tunga att lyfta. Som igår.
Jag tänker på hur jag beskriver allt. Hur jag inte kan våga känna för jag är inte i tryggheten än. Men hur jag vet att jag behöver släppa fram år av undantryckta känslor av rädsla och sorg. Ohanterbara saker som jag hanterat genom att stänga av, stänga ute, glömma. Jag tänker på en gång när min katt ramlat ner från sjunde våningen, blivit hittat av några barn och varit hos dem över natten för att sedan komma tillbaka till mig dagen efter när mamman sett mina lappar. Jag tänker på den blicken i hennes stora ögon när hon sprang in i lägenheten och hur hon darrade okontrollerat när chocken släppte i tryggheten hos matte. Traumatisk stress. Jag beskriver det nog nästan så, hur jag kontrollerat mig själv och min situation till och med i rädslan vid ett dödshot, och hur jag förväntar mig att det kommer kännas när jag äntligen förmår mig att släppa allt. När jag inte lever i rädslan längre.
Och det har fungerat att vänta på den där tiden som ska komma när jag inte längre behöver svälja mer sårande, nedtryckande och ibland rent hemska verbala attacker, när jag äntligen kan få gråta och gå vidare. Men det går inte längre. Det går bara inte. Jag klarar inte mer.
Jag tänker på hur jag beskriver allt. Hur jag inte kan våga känna för jag är inte i tryggheten än. Men hur jag vet att jag behöver släppa fram år av undantryckta känslor av rädsla och sorg. Ohanterbara saker som jag hanterat genom att stänga av, stänga ute, glömma. Jag tänker på en gång när min katt ramlat ner från sjunde våningen, blivit hittat av några barn och varit hos dem över natten för att sedan komma tillbaka till mig dagen efter när mamman sett mina lappar. Jag tänker på den blicken i hennes stora ögon när hon sprang in i lägenheten och hur hon darrade okontrollerat när chocken släppte i tryggheten hos matte. Traumatisk stress. Jag beskriver det nog nästan så, hur jag kontrollerat mig själv och min situation till och med i rädslan vid ett dödshot, och hur jag förväntar mig att det kommer kännas när jag äntligen förmår mig att släppa allt. När jag inte lever i rädslan längre.
Och det har fungerat att vänta på den där tiden som ska komma när jag inte längre behöver svälja mer sårande, nedtryckande och ibland rent hemska verbala attacker, när jag äntligen kan få gråta och gå vidare. Men det går inte längre. Det går bara inte. Jag klarar inte mer.
lördagen den 4:e december 2010
Idag är världens bästa dag!
Vintervackraste fantastiskaste solvitaste underbaraste dag.
En vacker dag att vara i, en vacker dag att titta på, en vacker dag att tänka i.
Jag tänker att det är ett steg. Även om han kommer tillbaka missnöjd så är det ett steg. Bort från mig.
Tack för det!
Jag tänker också att .... det finns hopp. Jag lyssnar på en röst och tycker om den.
Vintervackraste fantastiskaste solvitaste underbaraste dag.
En vacker dag att vara i, en vacker dag att titta på, en vacker dag att tänka i.
Jag tänker att det är ett steg. Även om han kommer tillbaka missnöjd så är det ett steg. Bort från mig.
Tack för det!
Jag tänker också att .... det finns hopp. Jag lyssnar på en röst och tycker om den.
fredagen den 3:e december 2010
Jag sökte på medberoende och hittade ett forum för vuxna barn till narcissistiska föräldrar.
En tjej skriver:"Funderar på hur mitt medberoende ser ut mot min mamma
Hennes behov och vilja går alltid först.
Mina känslor och behov räknas inte. Bara om det passar henne.
Mina minnen från händelser från förr räknas inte.
Hon kommer inte ens ihåg vad jag gjorde eller tyckte var roligt
när jag växte upp. Hon kommer tex inte ihåg att jag spelade damfotboll, vollyboll, basket.
Hon sa du var ju bara i stallet????
Hon har tolkningsföreträde i allt. Utan att bli ifrågasatt. Hon har liksom facit. Det är ett krav.
Henner åsikter, minnen och värderingar gäller alltid före mina. Även om mitt liv.
Mina prestationer räknas inte, bara hennes.
Tror till och med att hon njuter när jag presterar dåligt."
Och oj vad jag känner igen mig!
Men diskussionen rörde medberoende och jag känner inte igen mig i beskrivningen av det, i alla fall inte alla delar, särskilt inte gentemot min (fortfarande) man, men mer mot henne, min mamma. Jag brukade känna att jag gav upp mig själv totalt. Min person och personlighet räknades inte och för att slippa ta emot hennes besvikelse hela tiden så gjorde jag precis som hon sa och som jag trodde hon ville. Jag anpassade mig, alltid. I alla fall efter jag var 17. Innan kämpade jag alltid emot. Mina syskon gick undan och jag försökte kämpa för min rätt, kämpa för att nå fram, kunna prata och resonera. Det ledde bara till att jag blev en fiende. En gång sa hon: "jag ser dig inte som någon egen person, du är bara en förlängning av din pappa!". Jag fick bara bli Askungen och offer för paranoida tankar....
Klart jag känner igen mig med honom också. Jag anpassar mig men jag kämpar samtidigt. En kamp som inte går att vinna. Precis som med henne.
Den delen av medberoendeskapet känner jag igen till del, anpassningen. Och ansvaret för mycket praktiskt. Men jag känner ingen skuld, känner mig inte som ett offer och trots hans idoga försök att bryta ner mig tar jag inte på mig ansvaret för hans problem. Jag har valt att följa min plan.
Jag känner heller inte riktigt att jag normaliserat något. Jag lever ett liv som inte alls känns normalt. Men.... när jag tänker efter. Min mamma har verkligen på riktigt skapat så mycket negativt i mitt liv och ändå fortsätter jag att... vara hennes mamma, eller vän, som hon ringer till med sina kärleksproblem och pratar ut. Hon vet inget om mitt liv för hon frågar inte och jag berättar inte. Varför gör jag så här?
Egentligen är det enkelt, jag vill skapa ett så normalt liv som möjligt.
Men jag kan inte göra om de onormala människorna omkring mig (believe me, I've tried.. ;)) så därför måste jag anpassa mig till dem för att bygga det livet jag vill ha, grunden till det..... och det blir inte rätt! Det blir inte normalt för att man har hus och varannan vecka och mormor kommer på besök varje månad..... Det kan inte bli normalt någonsin för mig, livet. Ska jag ha dem i mitt liv måste jag fortsätta anpassa mig, alltid, alltid ge upp mig själv för dem i för hög grad.
Det kanske bara är att inse att jag aldrig kommer nå mitt mål i det här.... Jag inser det NU! NU! Skit..
En tjej skriver:"Funderar på hur mitt medberoende ser ut mot min mamma
Hennes behov och vilja går alltid först.
Mina känslor och behov räknas inte. Bara om det passar henne.
Mina minnen från händelser från förr räknas inte.
Hon kommer inte ens ihåg vad jag gjorde eller tyckte var roligt
när jag växte upp. Hon kommer tex inte ihåg att jag spelade damfotboll, vollyboll, basket.
Hon sa du var ju bara i stallet????
Hon har tolkningsföreträde i allt. Utan att bli ifrågasatt. Hon har liksom facit. Det är ett krav.
Henner åsikter, minnen och värderingar gäller alltid före mina. Även om mitt liv.
Mina prestationer räknas inte, bara hennes.
Tror till och med att hon njuter när jag presterar dåligt."
Och oj vad jag känner igen mig!
Men diskussionen rörde medberoende och jag känner inte igen mig i beskrivningen av det, i alla fall inte alla delar, särskilt inte gentemot min (fortfarande) man, men mer mot henne, min mamma. Jag brukade känna att jag gav upp mig själv totalt. Min person och personlighet räknades inte och för att slippa ta emot hennes besvikelse hela tiden så gjorde jag precis som hon sa och som jag trodde hon ville. Jag anpassade mig, alltid. I alla fall efter jag var 17. Innan kämpade jag alltid emot. Mina syskon gick undan och jag försökte kämpa för min rätt, kämpa för att nå fram, kunna prata och resonera. Det ledde bara till att jag blev en fiende. En gång sa hon: "jag ser dig inte som någon egen person, du är bara en förlängning av din pappa!". Jag fick bara bli Askungen och offer för paranoida tankar....
Klart jag känner igen mig med honom också. Jag anpassar mig men jag kämpar samtidigt. En kamp som inte går att vinna. Precis som med henne.
Den delen av medberoendeskapet känner jag igen till del, anpassningen. Och ansvaret för mycket praktiskt. Men jag känner ingen skuld, känner mig inte som ett offer och trots hans idoga försök att bryta ner mig tar jag inte på mig ansvaret för hans problem. Jag har valt att följa min plan.
Jag känner heller inte riktigt att jag normaliserat något. Jag lever ett liv som inte alls känns normalt. Men.... när jag tänker efter. Min mamma har verkligen på riktigt skapat så mycket negativt i mitt liv och ändå fortsätter jag att... vara hennes mamma, eller vän, som hon ringer till med sina kärleksproblem och pratar ut. Hon vet inget om mitt liv för hon frågar inte och jag berättar inte. Varför gör jag så här?
Egentligen är det enkelt, jag vill skapa ett så normalt liv som möjligt.
Men jag kan inte göra om de onormala människorna omkring mig (believe me, I've tried.. ;)) så därför måste jag anpassa mig till dem för att bygga det livet jag vill ha, grunden till det..... och det blir inte rätt! Det blir inte normalt för att man har hus och varannan vecka och mormor kommer på besök varje månad..... Det kan inte bli normalt någonsin för mig, livet. Ska jag ha dem i mitt liv måste jag fortsätta anpassa mig, alltid, alltid ge upp mig själv för dem i för hög grad.
Det kanske bara är att inse att jag aldrig kommer nå mitt mål i det här.... Jag inser det NU! NU! Skit..
onsdagen den 1:e december 2010
Bara gråten i halsen. Den sitter där den sitter.
"Man ska inte tycka synd om sig själv!" sa hon. Hon sitter där som en liten olycksfågel på min axel fast hon samtidigt befinner sig någon helt annan stans. Och jag lärde mig att inte gråta. Men ingen är ett sådant offer som hon! Ingen tycker lika synd om sig själv och det var en lögn att hon inte grät. Hon visade oss det aldrig bara.
Fast jag gråter ju ibland. Tårarna bara rinner som sist jag såg Byggfällan. Eller om jag bara öppnar en dagstidning. Jag bara gråter... för andras skull.
Om någon ville ge mig en present så vore det att få mig att gråta för min egen skull. Bara tyck synd om dig Sassi! Gråt ut och bli en hel människa!
Idag skrämde han mig igen. Krav på kontroll och hot om död igen, sin egen. Och jag var ledsen redan innan. Jag är så nära hela tiden känner jag, nära gränsen för vad jag klarar av.
"Man ska inte tycka synd om sig själv!" sa hon. Hon sitter där som en liten olycksfågel på min axel fast hon samtidigt befinner sig någon helt annan stans. Och jag lärde mig att inte gråta. Men ingen är ett sådant offer som hon! Ingen tycker lika synd om sig själv och det var en lögn att hon inte grät. Hon visade oss det aldrig bara.
Fast jag gråter ju ibland. Tårarna bara rinner som sist jag såg Byggfällan. Eller om jag bara öppnar en dagstidning. Jag bara gråter... för andras skull.
Om någon ville ge mig en present så vore det att få mig att gråta för min egen skull. Bara tyck synd om dig Sassi! Gråt ut och bli en hel människa!
Idag skrämde han mig igen. Krav på kontroll och hot om död igen, sin egen. Och jag var ledsen redan innan. Jag är så nära hela tiden känner jag, nära gränsen för vad jag klarar av.
måndagen den 15:e november 2010
http://www.karinlinden.se/misshandel.html
http://www.psykiskmisshandel.se/?page_id=13
Jag gjorde det som man inte ska igen, det står i länken här ovan: "I sin tanke är han alltid rätt, framställer sig som den gode, och försöker aktivt få den andre fel. Hävdar kvinnan sin rätt gentemot en sådan här personlighet är risken stor att han tar till våld eller hot om våld."
Ja, jag hävdade min rätt, jag sa: "varför ska jag alltid anpassa mig, varför kräver du att jag ska anpassa mig med hot och elakheter? Varför visar du aldrig respekt för mig eller mina behov men kräver det från mig?" Det är klart att det var tillräckligt för att få honom att tappa fattningen. Det fattar ju vem som helst att det var en extrem provokation. Fast egentligen hade det inte spelat någon roll vad jag sagt, för han ljög mig rakt upp i ansiktet och jag "fattade" inte att jag bara skulle tro på det och gå utan kom tillbaka till honom där han satt vid datorn. Det är ju tillräckligt för att förtjäna att bli otrevligt och barskt avfärdad, avbruten med diverse elakheter och ett "stick!".
Man orkar inte hur mycket hat som helst utan att känna hat tillbaka och då hatade jag honom, från botten av mitt hjärta och sa en sån där sak som han brukar säga "jag önskar någon sticker en kniv rakt genom öronen på dig". Sen försökte jag sluta lyssna på allt som kom tillbaka. Men det är svårt att andas när man råkar höra något. Jag gick till köket och satte på kranen för att slippa höra och sen till badrummet och låste in mig (man vet ju inte riktigt hur säkert det är) satte på kranen där med och hörde inget. Skönt.
Men jag har fortfarande svårt att andas. Kan inte sova fast klockan är två. Tänker på min hosta som inte slutat sen förra gången jag skrev här, när jag hade blivit torterad (fast det är klart att han nedvärderat min upplevelse i efterhand och sagt att det var långt ifrån tortyr och att han önskar jag blir torterad nån gång så jag får veta hur det egentligen är... precis som han ikväll förklarade att jag inte blir psykiskt misshandlad och hur han önskade att jag ska bli det, och slagen gul och blå också för att bättre på det lite, så jag verkligen ska veta vad för hemskheter jag anklagar honom för).
Tänker på hur mycket i länkarna ovan som faktiskt stämmer fast jag bortförklarat en hel del. För kan han vara narcissist när han inte är särskilt charmig i sina goda stunder? Men han kan ju vara det, faktiskt, kanske inte jättecharmigromantisk och kärleksbedyrande men nog mycket fina saker säger han ju för att jag ska ha stannat... "Han tappar makten och kontrollen vilket är hans grundläggande rädsla. För att överleva måste han ha makt. 'Han kämpar för sitt liv' (..) Man kan ställa sig frågan, varför går inte mannen då han uppenbarligen inte är nöjd med sin kvinna utan måste 'kämpa för sitt liv' för att få henne att lyda honom?" från en av länkarna.... Ja, det kan man ju fråga sig! Det har jag gjort många gånger. Men han är ju rädd för det också. Tänk vad mycket otäckt som kan komma ur rädsla!
http://www.psykiskmisshandel.se/?page_id=13
Jag gjorde det som man inte ska igen, det står i länken här ovan: "I sin tanke är han alltid rätt, framställer sig som den gode, och försöker aktivt få den andre fel. Hävdar kvinnan sin rätt gentemot en sådan här personlighet är risken stor att han tar till våld eller hot om våld."
Ja, jag hävdade min rätt, jag sa: "varför ska jag alltid anpassa mig, varför kräver du att jag ska anpassa mig med hot och elakheter? Varför visar du aldrig respekt för mig eller mina behov men kräver det från mig?" Det är klart att det var tillräckligt för att få honom att tappa fattningen. Det fattar ju vem som helst att det var en extrem provokation. Fast egentligen hade det inte spelat någon roll vad jag sagt, för han ljög mig rakt upp i ansiktet och jag "fattade" inte att jag bara skulle tro på det och gå utan kom tillbaka till honom där han satt vid datorn. Det är ju tillräckligt för att förtjäna att bli otrevligt och barskt avfärdad, avbruten med diverse elakheter och ett "stick!".
Man orkar inte hur mycket hat som helst utan att känna hat tillbaka och då hatade jag honom, från botten av mitt hjärta och sa en sån där sak som han brukar säga "jag önskar någon sticker en kniv rakt genom öronen på dig". Sen försökte jag sluta lyssna på allt som kom tillbaka. Men det är svårt att andas när man råkar höra något. Jag gick till köket och satte på kranen för att slippa höra och sen till badrummet och låste in mig (man vet ju inte riktigt hur säkert det är) satte på kranen där med och hörde inget. Skönt.
Men jag har fortfarande svårt att andas. Kan inte sova fast klockan är två. Tänker på min hosta som inte slutat sen förra gången jag skrev här, när jag hade blivit torterad (fast det är klart att han nedvärderat min upplevelse i efterhand och sagt att det var långt ifrån tortyr och att han önskar jag blir torterad nån gång så jag får veta hur det egentligen är... precis som han ikväll förklarade att jag inte blir psykiskt misshandlad och hur han önskade att jag ska bli det, och slagen gul och blå också för att bättre på det lite, så jag verkligen ska veta vad för hemskheter jag anklagar honom för).
Tänker på hur mycket i länkarna ovan som faktiskt stämmer fast jag bortförklarat en hel del. För kan han vara narcissist när han inte är särskilt charmig i sina goda stunder? Men han kan ju vara det, faktiskt, kanske inte jättecharmigromantisk och kärleksbedyrande men nog mycket fina saker säger han ju för att jag ska ha stannat... "Han tappar makten och kontrollen vilket är hans grundläggande rädsla. För att överleva måste han ha makt. 'Han kämpar för sitt liv' (..) Man kan ställa sig frågan, varför går inte mannen då han uppenbarligen inte är nöjd med sin kvinna utan måste 'kämpa för sitt liv' för att få henne att lyda honom?" från en av länkarna.... Ja, det kan man ju fråga sig! Det har jag gjort många gånger. Men han är ju rädd för det också. Tänk vad mycket otäckt som kan komma ur rädsla!
onsdagen den 20:e oktober 2010
Idag är jag sjuk. Jag har sovit halva dagen med massor med kläder på mig och jag sitter här nu och fryser. Händerna är iskalla. Jag tänker att jag borde en massa saker nu. Borde ringa banken och borde ringa och boka tid hos en psykolog. Nu klarar jag det inte längre. I natt trodde jag att det var slutet, den mentala tortyren fick mig.
Jag låg i sängen och försökte värja mig mot hans ord, hans misstänksamhet och hans misstro. Klockan var midnatt. Jag försökte förklara, försvara, jag försökte med att hålla för öronen, men så snart jag släppte var han på det igen. Till och med efter mitt hysteriska utbrott var han på det igen, fast jag darrade, stammade, hade ryckningar i hela kroppen.
Kan man förklara i ord? Hur han mentalt stängde in mig i en liten bur och stod och petade på mig med stora nålar från utsidan, stack, stack, stack. Hur jag inte kunde värja mig. Hade jag sprungit ur sängen hade han kommit efter. Då kanske han hade blivit fysisk, jag vet inte.
"Vad ska jag göra då? Vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra dåvad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då?" Jag skrek som i födslosmärtor, så djupt från mitt inre att jag inte var där. Och kroppen lydde mig inte, spasmer, han tog tag i mig och jag sparkade för att komma loss.
Då hade han hållit på i en timme att gå på gå på gå på. Han var säker på att jag knullat med någon. Hans intuition sa honom det. "Det är bättre du är ärlig". Jag var ärlig. Det är så långt från mitt beteende och min person att göra något sådant att det är en kränkning att ens säga så. Men jag är ingen person, han känner mig inte, jag är en idé, en abstraktion och ett objekt. Därför räcker det med att det finns personer på jorden som knullar och ljuger om det så är jag skyldig. Precis som med hans hypokondri - det räcker med att någon i hela världen haft en sjukdom så är det inte alls osannolikt att han kan få den. Och den andra paranoian.
Så han stängde in mig med det, skapade en bur av misstro som det inte gick att värja sig ur. Vad ska jag göra då? Ska jag erkänna något jag inte gjort? Jag kan bli skyldig till svek och lögn, eller till svek. Jag kan inte bli friad. Och så stänger han in mig och går på i en timme. Det är tonårsbeteende från min sida. Att, vad då? bli kär och hoppa i säng med någon nästan första gången vi träffas? Jaha, men det har jag inte gjort, jag är inte ens kär. Och det är också tonårsbeteende att säga så, att jag inte är kär. Jag kan bara vara skyldig, det finns ingen väg ut. Han kan vända allt. Han har alltid gjort så. Det går inte att nå fram. Han bestämde sig för hur jag var under våra första veckor tillsammans och sedan har han aldrig sett något annat. Han bestämde sig för hur världen var beskaffad när han var kanske runt 20 och sedan har han aldrig sett något annat. Och man kommer aldrig ur hans rävsax, hans bur. För allt man säger är en bekräftelse på att han har rätt, det går alltid att vända det så.
Och om han förolämpar, kränker och hotar, sticker vassa nålar i en där man sitter i buren, det bryr han sig inte det minsta om. Och om jag säger sluta sluta sluta så skiter han i det fullständigt. Han blev rädd när jag dog i natt, när det kändes som jag dog och aldrig skulle bli mig själv igen. OCH ÄNDÅ FORTSÄTTER HAN EFTER JAG ÄR NÅGORLUNDA LUGN IGEN! Halv två på natten. Hur tror han att jag ska kunna ta bort hans känsla?
Jag låg i sängen och försökte värja mig mot hans ord, hans misstänksamhet och hans misstro. Klockan var midnatt. Jag försökte förklara, försvara, jag försökte med att hålla för öronen, men så snart jag släppte var han på det igen. Till och med efter mitt hysteriska utbrott var han på det igen, fast jag darrade, stammade, hade ryckningar i hela kroppen.
Kan man förklara i ord? Hur han mentalt stängde in mig i en liten bur och stod och petade på mig med stora nålar från utsidan, stack, stack, stack. Hur jag inte kunde värja mig. Hade jag sprungit ur sängen hade han kommit efter. Då kanske han hade blivit fysisk, jag vet inte.
"Vad ska jag göra då? Vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra dåvad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då?" Jag skrek som i födslosmärtor, så djupt från mitt inre att jag inte var där. Och kroppen lydde mig inte, spasmer, han tog tag i mig och jag sparkade för att komma loss.
Då hade han hållit på i en timme att gå på gå på gå på. Han var säker på att jag knullat med någon. Hans intuition sa honom det. "Det är bättre du är ärlig". Jag var ärlig. Det är så långt från mitt beteende och min person att göra något sådant att det är en kränkning att ens säga så. Men jag är ingen person, han känner mig inte, jag är en idé, en abstraktion och ett objekt. Därför räcker det med att det finns personer på jorden som knullar och ljuger om det så är jag skyldig. Precis som med hans hypokondri - det räcker med att någon i hela världen haft en sjukdom så är det inte alls osannolikt att han kan få den. Och den andra paranoian.
Så han stängde in mig med det, skapade en bur av misstro som det inte gick att värja sig ur. Vad ska jag göra då? Ska jag erkänna något jag inte gjort? Jag kan bli skyldig till svek och lögn, eller till svek. Jag kan inte bli friad. Och så stänger han in mig och går på i en timme. Det är tonårsbeteende från min sida. Att, vad då? bli kär och hoppa i säng med någon nästan första gången vi träffas? Jaha, men det har jag inte gjort, jag är inte ens kär. Och det är också tonårsbeteende att säga så, att jag inte är kär. Jag kan bara vara skyldig, det finns ingen väg ut. Han kan vända allt. Han har alltid gjort så. Det går inte att nå fram. Han bestämde sig för hur jag var under våra första veckor tillsammans och sedan har han aldrig sett något annat. Han bestämde sig för hur världen var beskaffad när han var kanske runt 20 och sedan har han aldrig sett något annat. Och man kommer aldrig ur hans rävsax, hans bur. För allt man säger är en bekräftelse på att han har rätt, det går alltid att vända det så.
Och om han förolämpar, kränker och hotar, sticker vassa nålar i en där man sitter i buren, det bryr han sig inte det minsta om. Och om jag säger sluta sluta sluta så skiter han i det fullständigt. Han blev rädd när jag dog i natt, när det kändes som jag dog och aldrig skulle bli mig själv igen. OCH ÄNDÅ FORTSÄTTER HAN EFTER JAG ÄR NÅGORLUNDA LUGN IGEN! Halv två på natten. Hur tror han att jag ska kunna ta bort hans känsla?
måndagen den 18:e oktober 2010
Jag hade också velat sjukskriva mig idag. Men det är aldrig jag som får vara svag. Och flera veckor framöver. Men det är aldrig jag som får vara svag.
Hur kan det vara så, att den svaga personen med rätt så grava psykiska besvär är den som kallar den andra svag, känslig, psykotisk, som inte har tillit, som kräver kontroll.
Vilken jävla tillit jag har haft! För att de älskar dig litar jag på dig. Fast jag vet hur svårt du har att se samma verklighet som mig, den där man inte behöver vara särskilt rädd, den där man inte behöver ryta, skrika, säga elaka saker eller ta till våld.
Hur kan det vara så, att den svaga personen med rätt så grava psykiska besvär är den som kallar den andra svag, känslig, psykotisk, som inte har tillit, som kräver kontroll.
Vilken jävla tillit jag har haft! För att de älskar dig litar jag på dig. Fast jag vet hur svårt du har att se samma verklighet som mig, den där man inte behöver vara särskilt rädd, den där man inte behöver ryta, skrika, säga elaka saker eller ta till våld.
söndagen den 17:e oktober 2010
Bakslag. Vändning.
Gå på gå på gå på gå på
Kränkning efter hot efter omyndigförklarande efter hot efter kränkning efter förolämpning efter "jag vet bäst jag vet bäst jag vet bäst hur du är hur andra är hur alla är och alla är som jag och du är som du var när vi träffades och inget kan någonsin ändras och jag har aldrig kunnat läsa dig och jag har aldrig förstått dig och därför kan jag inte lita på dig men jag vet jag vet jag vet precis hur du är, precis hur du fungerar, jag vet precis vad du känner och precis vad du gör vad du gör vad du gör vad du gör och det du gör som var ok igår är inte ok idag och nu hotar jag nu säger jag nej nu säger jag att om jag inte har kontrollen och tilliten så kommer jag inte att klara varannan vecka och då sticker jag och lämnar allt till dig eller så tar jag allt själv och jag säger jag säger jag säger ju också att jag aldrig litat på dig för att jag inte någonsin förstått dig och du slätar över allt du har dina argument och jag litar inte på dig jag litar inte på dig och jag måste ha kontrollen och jag känner aldrig kontroll för jag är alltid rädd och när jag är för rädd så kommer tankarna och de kommer kanske och tar mig och en gång trodde jag att du hade förgiftat mig och min rädsla min rädsla min rädsla är så sann och jag litar inte på dig och jag tror inte du kan ta hand om barnen och du är som din mamma och du är som du var 17 och du söker distraktioner och du söker distraktioner för att det här är så jobbigt för dig och jag vet så precis hur du fungerar för hur var det på vår första dejt så blir det igen igen igen inget är annorlunda men jag förstår dig inte och jag säger du du du du du du du är och du känner och du ska du ska du ska och du borde och du borde och jag vet vet vet vad du ska göra och tänk på hur jag har det du måste ta hänsyn till det du måste anpassa dig igen anpassa allt från dag till dag timme till timme aldrig lita på att lugnet håller sig längre än en timme i taget alltid anpassa sig anpassa sig du kan aldrig lita på mig".
Hur ska jag kunna bli fri? Makten och härligheten...
Gå på gå på gå på gå på
Kränkning efter hot efter omyndigförklarande efter hot efter kränkning efter förolämpning efter "jag vet bäst jag vet bäst jag vet bäst hur du är hur andra är hur alla är och alla är som jag och du är som du var när vi träffades och inget kan någonsin ändras och jag har aldrig kunnat läsa dig och jag har aldrig förstått dig och därför kan jag inte lita på dig men jag vet jag vet jag vet precis hur du är, precis hur du fungerar, jag vet precis vad du känner och precis vad du gör vad du gör vad du gör vad du gör och det du gör som var ok igår är inte ok idag och nu hotar jag nu säger jag nej nu säger jag att om jag inte har kontrollen och tilliten så kommer jag inte att klara varannan vecka och då sticker jag och lämnar allt till dig eller så tar jag allt själv och jag säger jag säger jag säger ju också att jag aldrig litat på dig för att jag inte någonsin förstått dig och du slätar över allt du har dina argument och jag litar inte på dig jag litar inte på dig och jag måste ha kontrollen och jag känner aldrig kontroll för jag är alltid rädd och när jag är för rädd så kommer tankarna och de kommer kanske och tar mig och en gång trodde jag att du hade förgiftat mig och min rädsla min rädsla min rädsla är så sann och jag litar inte på dig och jag tror inte du kan ta hand om barnen och du är som din mamma och du är som du var 17 och du söker distraktioner och du söker distraktioner för att det här är så jobbigt för dig och jag vet så precis hur du fungerar för hur var det på vår första dejt så blir det igen igen igen inget är annorlunda men jag förstår dig inte och jag säger du du du du du du du är och du känner och du ska du ska du ska och du borde och du borde och jag vet vet vet vad du ska göra och tänk på hur jag har det du måste ta hänsyn till det du måste anpassa dig igen anpassa allt från dag till dag timme till timme aldrig lita på att lugnet håller sig längre än en timme i taget alltid anpassa sig anpassa sig du kan aldrig lita på mig".
Hur ska jag kunna bli fri? Makten och härligheten...
Det känns så underligt det här.
Det gick så fort helt plötsligt.
Jag förstår ingenting.
Det fanns en enkelhet som försvann.
Du använder ditt vildsvinabeteende
Sökande, bökande, letande
Metodiskt och målmedvetet
Jag flyger hit och dit
Sparvhök
Spanar och söker, hugger och släpper
Hungrig men efter vad?
Det gick så fort helt plötsligt.
Jag förstår ingenting.
Det fanns en enkelhet som försvann.
Du använder ditt vildsvinabeteende
Sökande, bökande, letande
Metodiskt och målmedvetet
Jag flyger hit och dit
Sparvhök
Spanar och söker, hugger och släpper
Hungrig men efter vad?
tisdagen den 12:e oktober 2010
Jag vet inte vad jag ska tro
Höger vänster upp eller ner
Honom eller du
Jag vet inte mer
Vad magkänslan säger är inte alls sant
Den svänger som vägen där bilarna slant
Är det spel eller sanning
Det taktfulla, det lekfulla
Ljuger du nu?
Ska vi dricka oss bakfulla?
Omogenheten
Vem vinner den tävlingen?
Är du högre än mig
Eller hög som ett berg
Har du insikt som utsikt
När du kollar på FB?
Jag litar inte på någon
Inte ens på mig själv
Höger vänster upp eller ner
Honom eller du
Jag vet inte mer
Vad magkänslan säger är inte alls sant
Den svänger som vägen där bilarna slant
Är det spel eller sanning
Det taktfulla, det lekfulla
Ljuger du nu?
Ska vi dricka oss bakfulla?
Omogenheten
Vem vinner den tävlingen?
Är du högre än mig
Eller hög som ett berg
Har du insikt som utsikt
När du kollar på FB?
Jag litar inte på någon
Inte ens på mig själv
söndagen den 10:e oktober 2010
Jag vet inte var jag är
vad jag gör
Varför studsar hjärtat i min kropp?
Rädsla rastlöshet
förblindar mig
Varför darrar mina händer?
Jag är ute och springer
intervaller
jag vill springa snabbare snabbare snabbare
benen viker sig nästan
men jag ramlar inte
Jag spänner nästan alla muskler i min kropp och tänker på Terminator
och springer ännu snabbare
Långa starka steg
Jag är stark
Och lugnare när jag kommer hem igen
Sen börjar det snart igen
Vad är upp vad är ner
Åt vilket håll ska jag vända mig för att komma undan?
Jag kan knappt äta
Vad hände?
Jag skulle jobba
men jag kan inte
Men jag förstår inte
Vad av allt som händer är inte bra?
Vad av allt som händer är jag rädd för?
Idag bestämde vi att det var slut på riktigt - i samma ögonblick datorn kraschades i småbitar mot vardagsrumsbordet var det slut - på riktigt. Vi visste det då och nu är det sagt.
Och jag är så rädd ändå.
Oberäkneligheten. Jag vet inte om han vänder och börjar bråka.
Ovissheten. Vem ska flytta var och hur ska vi dela? Hur blir ekonomin? Hur kommer jag må då jag bor ensam? Hur kommer barnen må? Stackars stackars stackars barn.
Och så jobbet och allt annat. Var är jag på väg!?
Och idag är det datum 101010 som är 42 som är svaret på livet, universum och allting.
Är idag svaret? I sanning en magisk dag. Och ändå mår jag inte jättebra....
Hur illa allt än varit. Varje dag i så många år. Så är jag van och det finns alltid en trygghet i det kända, även om det kända i sig innebär otrygghet.
Har du hamnat i forsen ska du följa strömmen med fötterna nedåt. Men det känns bra jävla tryggt om man kan klamra sig fast i första bästa gren som sticker ut över vattnet......
vad jag gör
Varför studsar hjärtat i min kropp?
Rädsla rastlöshet
förblindar mig
Varför darrar mina händer?
Jag är ute och springer
intervaller
jag vill springa snabbare snabbare snabbare
benen viker sig nästan
men jag ramlar inte
Jag spänner nästan alla muskler i min kropp och tänker på Terminator
och springer ännu snabbare
Långa starka steg
Jag är stark
Och lugnare när jag kommer hem igen
Sen börjar det snart igen
Vad är upp vad är ner
Åt vilket håll ska jag vända mig för att komma undan?
Jag kan knappt äta
Vad hände?
Jag skulle jobba
men jag kan inte
Men jag förstår inte
Vad av allt som händer är inte bra?
Vad av allt som händer är jag rädd för?
Idag bestämde vi att det var slut på riktigt - i samma ögonblick datorn kraschades i småbitar mot vardagsrumsbordet var det slut - på riktigt. Vi visste det då och nu är det sagt.
Och jag är så rädd ändå.
Oberäkneligheten. Jag vet inte om han vänder och börjar bråka.
Ovissheten. Vem ska flytta var och hur ska vi dela? Hur blir ekonomin? Hur kommer jag må då jag bor ensam? Hur kommer barnen må? Stackars stackars stackars barn.
Och så jobbet och allt annat. Var är jag på väg!?
Och idag är det datum 101010 som är 42 som är svaret på livet, universum och allting.
Är idag svaret? I sanning en magisk dag. Och ändå mår jag inte jättebra....
Hur illa allt än varit. Varje dag i så många år. Så är jag van och det finns alltid en trygghet i det kända, även om det kända i sig innebär otrygghet.
Har du hamnat i forsen ska du följa strömmen med fötterna nedåt. Men det känns bra jävla tryggt om man kan klamra sig fast i första bästa gren som sticker ut över vattnet......
fredagen den 8:e oktober 2010
Jag springer på taken jag springer på taken
Rastlös och vaken rastlös och vaken
Halkar och ramlar yrar och svamlar
Svamlar och skriker Du sviker du sviker!
Och fokus blir fel och rädslan är hel
Och tilliten sviker och benen de viker
Jag springer på taken rastlös och vaken
Halkar och ramlar
finns inte mer
*
Vad rädsla gör och rädsla styr
Jag vaknade men föll ner yr
En rädsla att bli sviken sen
Hindrar gott i nuet om igen
Att vänta och se tiden an
Ha tillit till att allt jag kan
Ha tillit till att allt jag är
Gör mig mer än värd att hålla kär
Förståeligt och väldigt rätt
Men för en skadad själ - inte lätt...
Rastlös och vaken rastlös och vaken
Halkar och ramlar yrar och svamlar
Svamlar och skriker Du sviker du sviker!
Och fokus blir fel och rädslan är hel
Och tilliten sviker och benen de viker
Jag springer på taken rastlös och vaken
Halkar och ramlar
finns inte mer
*
Vad rädsla gör och rädsla styr
Jag vaknade men föll ner yr
En rädsla att bli sviken sen
Hindrar gott i nuet om igen
Att vänta och se tiden an
Ha tillit till att allt jag kan
Ha tillit till att allt jag är
Gör mig mer än värd att hålla kär
Förståeligt och väldigt rätt
Men för en skadad själ - inte lätt...
söndagen den 3:e oktober 2010
Hon satt på sandlådekanten. Det kändes som marken svajade och hon frös. Om vartannat tittade hon mot huset och på barnen som lekte i sandlådan. Det var värsta gången hittills. Hon hade slitit på sig en jacka, klivit i ett par enkla sommarskor, och halvsprungit ut till barnen. Det var kallare än hon trott denna oktobereftermiddag. Vinden ven och solen värmde inte alls som den gjort tidigare på dagen. “Klockan är nog halv fem“, tänkte hon, “vilken granne skulle jag gå till och be om hjälp? Varför tog jag inte med telefonen?” tankarna rasade genom huvudet. “Kan man låna grannens mobiltelefon och säga att det är privat och gå undan? Men om jag ringer kommer polisen hit och det blir pinsamt ändå. Hur länge ska jag vara här ute, hur ska jag kunna ge barnen mat, tänkt om han verkligen gjort det, nej, ett skott skulle höras… han har inte gjort det, eller skulle det höras? Tänk om det verkligen slagit över nu… om det är på riktigt den här gången.“
Grannen mittemot kom hem. “Man kanske bara kan be honom följa med in“, tänkte hon, men slog ifrån sig tanken. Det skulle ju behövas en förklaring. “Min man har fått spel, kan du följa med in så han inte gör något dumt?” Nej, det skulle inte gå, de är ju nästintill vänner.
Hon började leka med barnen, gunga dem sneglandes mot huset för att se om det skulle komma några livstecken. “Om det nu skulle slagit över, vilket av hans hot är troligast att han fullföljer“, tänkte hon. “Att han skjuter sig själv eller mig?” Hon kunde nästan se honom sitta med geväret i vardagsrummet, siktandes mot ytterdörren, på vakjakt. Nu skulle hon straffas, den här gången skulle hon inte komma undan. Han hade kommit med fler hot, först var det hennes eventuellt blivande kärlek. “Jag lovar dig, att nästa person du blir kär i ska dö, det lovar jag dig, det kan du vara säker på, jag ska skjuta honom! Du förtjänar ingen lycka, jag tar hellre tio år i fängelse!” Och så hot om direkta straff. “Jag slår sönder din nya dator, vill du det, du måste straffas“. Efter det gick datorn - hans. Den nya bärbara som hon köpt honom blev till småbitar mot vardagsrumsbordet. Och sen kom hoten om att döda henne, eller sig själv. Han sprang ner i källaren, mot vapenskåpet och hon sprang ut, till barnen som lekte glatt på lekplatsen. “Mamma, varför kom du hit?” sa 4-åringen. “Jag ville vara med er” sa hon.
Grannen mittemot kom hem. “Man kanske bara kan be honom följa med in“, tänkte hon, men slog ifrån sig tanken. Det skulle ju behövas en förklaring. “Min man har fått spel, kan du följa med in så han inte gör något dumt?” Nej, det skulle inte gå, de är ju nästintill vänner.
Hon började leka med barnen, gunga dem sneglandes mot huset för att se om det skulle komma några livstecken. “Om det nu skulle slagit över, vilket av hans hot är troligast att han fullföljer“, tänkte hon. “Att han skjuter sig själv eller mig?” Hon kunde nästan se honom sitta med geväret i vardagsrummet, siktandes mot ytterdörren, på vakjakt. Nu skulle hon straffas, den här gången skulle hon inte komma undan. Han hade kommit med fler hot, först var det hennes eventuellt blivande kärlek. “Jag lovar dig, att nästa person du blir kär i ska dö, det lovar jag dig, det kan du vara säker på, jag ska skjuta honom! Du förtjänar ingen lycka, jag tar hellre tio år i fängelse!” Och så hot om direkta straff. “Jag slår sönder din nya dator, vill du det, du måste straffas“. Efter det gick datorn - hans. Den nya bärbara som hon köpt honom blev till småbitar mot vardagsrumsbordet. Och sen kom hoten om att döda henne, eller sig själv. Han sprang ner i källaren, mot vapenskåpet och hon sprang ut, till barnen som lekte glatt på lekplatsen. “Mamma, varför kom du hit?” sa 4-åringen. “Jag ville vara med er” sa hon.
*
De lekte ute ganska länge. Inget livstecken inifrån huset. Hon frös och hon såg att barnen började frysa. Och hon märkte att de var hungriga. Hon började fundera på ytterligare ett alternativ, nu när hon kommit fram till att inte ta hjälp av grannarna. “Om han verkligen skulle tappat det totalt, om han sitter där med geväret…. Om jag bär minsta pojken i famnen, då skjuter han inte. Det kan han väl inte göra?”
Barnen hade inte roligt längre, de började bråka och busa och kasta av sig mössorna. Hon märkte att hon hade svårt att hantera det, rösten höll på att bryta i falsett när hon skulle säga till dem för tredje gången. Hon darrade fortfarande och marken svajade till då och då. Det var värsta gången hittills. Inte värsta fysiskt, men första gången han gått efter gevär, första gången han kommit med så direkta hot. Första gången hon varit så rädd. Eller rädd på det sättet, för rädd hade hon varit tidigare. Rädd att bli blind när han slog henne så hårt med en kudde att glasögonen gick mitt itu och det blixtrade blått. Rädd att bli galen när han pressat henne som värst med den mentala terrorn. Rädd rädd rädd, men aldrig på det sättet. Aldrig så att det känts som att hon måste be om hjälp - aldrig så att hon känt sig utan svar, utan tro på sig själv att kunna fatta rätt beslut och aldrig så rädd för barnens skull.
Barnen hade inte roligt längre, de började bråka och busa och kasta av sig mössorna. Hon märkte att hon hade svårt att hantera det, rösten höll på att bryta i falsett när hon skulle säga till dem för tredje gången. Hon darrade fortfarande och marken svajade till då och då. Det var värsta gången hittills. Inte värsta fysiskt, men första gången han gått efter gevär, första gången han kommit med så direkta hot. Första gången hon varit så rädd. Eller rädd på det sättet, för rädd hade hon varit tidigare. Rädd att bli blind när han slog henne så hårt med en kudde att glasögonen gick mitt itu och det blixtrade blått. Rädd att bli galen när han pressat henne som värst med den mentala terrorn. Rädd rädd rädd, men aldrig på det sättet. Aldrig så att det känts som att hon måste be om hjälp - aldrig så att hon känt sig utan svar, utan tro på sig själv att kunna fatta rätt beslut och aldrig så rädd för barnens skull.
*
Hur startade det egentligen? Hur lyckades jag provocera honom, igen, lär man sig aldrig? Hur ska man kunna lära sig att aldrig prata för att nästan allt som kommer ur ens mun tas som ett direkt anklagande? Jag vrider och vänder på varenda mening och det blir ändå alltid fel. Ett liv utan kommunikation. Tidigare på dagen hade han blivit arg för att han “hatar mänsklig dumhet”. Jag hade inte kunnat lista ut en sak exakt som han tänkt det. Inte spelar det någon roll att detta hänt en miljon gånger och att jag alla miljoner gånger sagt: “men jag kan inte läsa dina tankar, och jag har inte all information, du har ju inte berättat....” Det var nästan samma nu, jag hade ställt en fråga för att kunna planera kvällen lite, jag visste ju bara inte hur han hade tänkt, för det han sa på morgonen att han skulle göra hade han ännu inte gjort, skulle han göra det? Så enkelt, bara ja eller nej. Och han tog det som ett anklagande och gick till attack. Om hur jag bara är en bitch som har mens, en lingonhäxa som förpestar hans liv. Jag orkade inte lyssna på allt, han brukar kunna gå på hur länge som helst med den ena förolämpningen värre än den andra, jag blir alltid i slutändan skyldig till allt ont i hans liv, till och med sådant som hände innan vi träffades, så jag gick undan.
Men jag gjorde fel i att bli ledsen, frustrerad, förtvivlad - och i min förtvivlan inte kunna hålla tyst: “Du är en narcissistisk idiot som knappt ens förtjänar att leva!“ sa jag från badrummet just innan jag låste in mig. Det hörde han minsann, sagt i ett annat rum, men allt annat hörde han inte. Och det var ett direkt dödshot som skulle straffas, det fick jag veta när jag kom ut igen….
Just innan datorn smälldes sönder. Alldeles ny. Jaja, bättre än att han slagit mig. Det har ju hänt, småsaker, men det kommer snart en ordentlig smäll, helt säkert. Om jag bara kunde hålla tyst, acceptera och anpassa mig i all oändlighet.. Inte ta dagen som den kommer, utan ta timmen som den kommer, minuten som den kommer, så att han alltid kan ha full kontroll.
Men jag vet inte, efter idag, om jag kan följa min plan.
Men jag gjorde fel i att bli ledsen, frustrerad, förtvivlad - och i min förtvivlan inte kunna hålla tyst: “Du är en narcissistisk idiot som knappt ens förtjänar att leva!“ sa jag från badrummet just innan jag låste in mig. Det hörde han minsann, sagt i ett annat rum, men allt annat hörde han inte. Och det var ett direkt dödshot som skulle straffas, det fick jag veta när jag kom ut igen….
Just innan datorn smälldes sönder. Alldeles ny. Jaja, bättre än att han slagit mig. Det har ju hänt, småsaker, men det kommer snart en ordentlig smäll, helt säkert. Om jag bara kunde hålla tyst, acceptera och anpassa mig i all oändlighet.. Inte ta dagen som den kommer, utan ta timmen som den kommer, minuten som den kommer, så att han alltid kan ha full kontroll.
Men jag vet inte, efter idag, om jag kan följa min plan.
fredagen den 1:e oktober 2010
En konstigaste farligaste underliga fredag
reser sig ur tiden
maskerad som en vanlig dag så vaknar den i gryningen
reser sig ur askan som en fenix yr och aningen
missförstådd men tydligen
benägen att beskåda, benåda, tro världens värld om gott igen
pånyttfödd kanske att ta i
men läker sår gör tydligt vi
en tid som grytt är farlig än
Nyfödd fredag fenix vän
vet att utsatt insats avgörs sen
Men bara gott är meningen
Jag saknar dig, du som inte finns
Jag saknar dig, du är inte här
Men jag tror på dig
Jag tror du finns för mig
I den vanliga världen där vanliga människor bor
Där väntar du på mig
och jag tror på dig.
Jag vågar tro på dig.
reser sig ur tiden
maskerad som en vanlig dag så vaknar den i gryningen
reser sig ur askan som en fenix yr och aningen
missförstådd men tydligen
benägen att beskåda, benåda, tro världens värld om gott igen
pånyttfödd kanske att ta i
men läker sår gör tydligt vi
en tid som grytt är farlig än
Nyfödd fredag fenix vän
vet att utsatt insats avgörs sen
Men bara gott är meningen
Jag saknar dig, du som inte finns
Jag saknar dig, du är inte här
Men jag tror på dig
Jag tror du finns för mig
I den vanliga världen där vanliga människor bor
Där väntar du på mig
och jag tror på dig.
Jag vågar tro på dig.
fredagen den 17:e september 2010
Radion står på i köket och spelar Rix fm.I have no choice, I hear your voice... I close my eyes, heaven help me ... down on my knees ... I can feel your power... It's like a dream, no end and no beginning ... life is a mystery ... and it feels like.. home. Hackat och malet blir det inte samma sak. Hur vore det om man alltid försökte förstå hela bilden och inte trodde man var centrum i universum? Nu gäller det något annat igen. Hur han alltid äter min energi, gör mig gråtfärdig med sin ilska. Hur han alltid tror att kommunikation är krig. Hur många finns det som honom? Som inte vet vad en dialog är?
Nu sitter han mittemot mig vid den andra kortänden på vardagsrumsbordet och fnissar. Jag behöver fan vin eller whiskey för att orka stå ut. Egentligen är det inte utbrotten i sig utan att hans första utbrott alltid följs av ett nedtystande - jag står där chockad över hans utbrott och får inte ens säga: jag... menade ..... ju ..... inte .... JAG BLIR FÖR FAN HELT JÄVLA GALEN PÅ DET! Jag överlever det knappt. Jag DÖÖÖÖÖÖÖÖR. Jag orkar inte med det miljonte arga nedtystandet efter något missförstånd som bara kommer för att han tror att han är centrum i universum (det är nästan så illa att ett "det regnar ute" kan följas av ett "jamen, det är väl för fan inte mitt fel!?!"). Jag orkar inte hålla tyst heller och jag orkar inte ta smällen när jag inte gör som han säger. Hål i väggen. Blåmärken på handen. Sönderslagna möbler. Hur många gånger...?
Och just nu orkar jag inte gå och lägga mig, jag orkar inte hämta mer vin och jag orkar inte göra det jag egentligen skulle. Egentligen vill jag bara vara någon annanstans. Eller här, med någon annan.
Nu sitter han mittemot mig vid den andra kortänden på vardagsrumsbordet och fnissar. Jag behöver fan vin eller whiskey för att orka stå ut. Egentligen är det inte utbrotten i sig utan att hans första utbrott alltid följs av ett nedtystande - jag står där chockad över hans utbrott och får inte ens säga: jag... menade ..... ju ..... inte .... JAG BLIR FÖR FAN HELT JÄVLA GALEN PÅ DET! Jag överlever det knappt. Jag DÖÖÖÖÖÖÖÖR. Jag orkar inte med det miljonte arga nedtystandet efter något missförstånd som bara kommer för att han tror att han är centrum i universum (det är nästan så illa att ett "det regnar ute" kan följas av ett "jamen, det är väl för fan inte mitt fel!?!"). Jag orkar inte hålla tyst heller och jag orkar inte ta smällen när jag inte gör som han säger. Hål i väggen. Blåmärken på handen. Sönderslagna möbler. Hur många gånger...?
Och just nu orkar jag inte gå och lägga mig, jag orkar inte hämta mer vin och jag orkar inte göra det jag egentligen skulle. Egentligen vill jag bara vara någon annanstans. Eller här, med någon annan.
lördagen den 4:e september 2010
IQ Stanford-Binet: 141
IQ Cattell: 162
IQ Wechsler: 138
Standard deviation: 2.5625
Percentile: 99.48
Rarity (1/X): 192
Men vad hjälper det? Och vad stjälper det?
IQ Cattell: 162
IQ Wechsler: 138
Standard deviation: 2.5625
Percentile: 99.48
Rarity (1/X): 192
Men vad hjälper det? Och vad stjälper det?
Det är underligt vad som får en att dansa runt, hoppa, sjunga och le. Väcker längtan igen. Vore det för mycket begärt att få känna sig som en människa? Var finns min verklighet?
Är det verkligen i den här världen jag finns i just nu? Isolerad och rädd. Ledsen och ibland så full av hat och frustration att jag blir som han - out of control? Jag mindes just en Garbage-CD som han förstörde. Vad längesen det var. Vad förlorar jag på att följa min plan? Och vad handlar den om? Ekonomi? En slags trygghet i det kända, även de gånger det är outhärdligt? En önskan att få upprättelse? Troligen allt och mer därtill. Och att det är nog långt mellan de stora utbrotten för att det ända ska gå att uthärda. Att man kan glömma och låtsas. Isolering från alla andra för att slippa ljuga - de kommer se i mitt ansikte att jag lider, det vet jag, de kommer se att jag ljuger. Kvar en enda companion, en enda person att hitta stöd i och ibland går det. Sen vänder det igen. Och det att aldrig veta. Kommer det jag säger nu ge en attack eller tas emot helt normalt? Var går gränsen för hur mycket han kommer orka vara tillmötesgående den här gången och hur elak blir attacken när han inte orkar mer? Inte i blåmärken räknat, jag har bara fått några få, utan i de utstuderat elaka verbala attackerna. Hur känns det när själen brister? Hur många ärr kan man få?
Han försöker. Han lider ännu mer. Han kämpar med sina demoner. "Jag vill inte vara din demon", säger han. Men sluta då! Sluta då sluta då sluta då sluta då.
Är det verkligen i den här världen jag finns i just nu? Isolerad och rädd. Ledsen och ibland så full av hat och frustration att jag blir som han - out of control? Jag mindes just en Garbage-CD som han förstörde. Vad längesen det var. Vad förlorar jag på att följa min plan? Och vad handlar den om? Ekonomi? En slags trygghet i det kända, även de gånger det är outhärdligt? En önskan att få upprättelse? Troligen allt och mer därtill. Och att det är nog långt mellan de stora utbrotten för att det ända ska gå att uthärda. Att man kan glömma och låtsas. Isolering från alla andra för att slippa ljuga - de kommer se i mitt ansikte att jag lider, det vet jag, de kommer se att jag ljuger. Kvar en enda companion, en enda person att hitta stöd i och ibland går det. Sen vänder det igen. Och det att aldrig veta. Kommer det jag säger nu ge en attack eller tas emot helt normalt? Var går gränsen för hur mycket han kommer orka vara tillmötesgående den här gången och hur elak blir attacken när han inte orkar mer? Inte i blåmärken räknat, jag har bara fått några få, utan i de utstuderat elaka verbala attackerna. Hur känns det när själen brister? Hur många ärr kan man få?
Han försöker. Han lider ännu mer. Han kämpar med sina demoner. "Jag vill inte vara din demon", säger han. Men sluta då! Sluta då sluta då sluta då sluta då.
måndagen den 30:e augusti 2010
I would have wished you would have said
I was afraid and I was dead
I never lived
I never loved
Cause I was hurt and I was shoved
away from you away from me
away from all I wished to be
Away from all you wished to see..
But now I wish that you would say
nothing but bye to yesterday
A flower buried that's the grave
Of all I wished and all I gave
A colder me, not warmer you
Only the fantasy was true
Only the fantasy was true
måndagen den 23:e augusti 2010
Han känner sig som sig själv
när han är som mest jävlig
mest arg
mest bitsk
mest hetsig
Harmonisk inuti
Det måste vara skönt när man inte måste låtsas
När man får visa sitt iskalla stenhjärta
Säga allt man tror att man säger
när han är som mest jävlig
mest arg
mest bitsk
mest hetsig
Harmonisk inuti
Det måste vara skönt när man inte måste låtsas
När man får visa sitt iskalla stenhjärta
Säga allt man tror att man säger
Det är en underlig känsla
den fyller min gom, kryper upp bakom näsan
får pannan att rynka sig lätt
Kanske hade jag gråtit
men jag gråter aldrig
och förresten tror jag ändå inte riktigt att jag har någon anledning
Det är en underlig känsla
av sorg, besvikelse, rädsla, en liten gnagande oro
Jag är ovan de små känslorna
Jag brukar mest vara arg och rädd
Känslomässiga kallduschar levererar han så gärna
Han älskar makten
En kalldusch som trycks ner i strupen
Paniken kommer!
Sen märker jag att jag kan andas, men tungt
Det har blivit svårare att andas
men jag fryser inte längre så att jag skakar okontrollerat
Hur många kallsupar kan man andas in innan lungorna kollapsar?
Det känns som i en film jag såg för länge sedan,
var det the Abyss?
De skulle ner djupt i havet och måste andas en vätska
Första andetaget, när vätskan dras ner i lungorna
Så känns hans kallduschar
och de varar ett tag
Men jag överlever
Mental terror av oberäkneliga attacker
Nu är jag nästan kall
Rädslan mer bytt mot en smittsam virusinfektion av ilska och hat
Men då och då
en känsla i gommen
som färdas mot ögonen
en stund av bara vanlig ledsenhet
Hederlig jävla vanlig sorg
Och oro
kanske till och med svartsjuka, det sjukaste av allt.
Kanske
Jag tror inte jag minns hur det är att vara normal
den fyller min gom, kryper upp bakom näsan
får pannan att rynka sig lätt
Kanske hade jag gråtit
men jag gråter aldrig
och förresten tror jag ändå inte riktigt att jag har någon anledning
Det är en underlig känsla
av sorg, besvikelse, rädsla, en liten gnagande oro
Jag är ovan de små känslorna
Jag brukar mest vara arg och rädd
Känslomässiga kallduschar levererar han så gärna
Han älskar makten
En kalldusch som trycks ner i strupen
Paniken kommer!
Sen märker jag att jag kan andas, men tungt
Det har blivit svårare att andas
men jag fryser inte längre så att jag skakar okontrollerat
Hur många kallsupar kan man andas in innan lungorna kollapsar?
Det känns som i en film jag såg för länge sedan,
var det the Abyss?
De skulle ner djupt i havet och måste andas en vätska
Första andetaget, när vätskan dras ner i lungorna
Så känns hans kallduschar
och de varar ett tag
Men jag överlever
Mental terror av oberäkneliga attacker
Nu är jag nästan kall
Rädslan mer bytt mot en smittsam virusinfektion av ilska och hat
Men då och då
en känsla i gommen
som färdas mot ögonen
en stund av bara vanlig ledsenhet
Hederlig jävla vanlig sorg
Och oro
kanske till och med svartsjuka, det sjukaste av allt.
Kanske
Jag tror inte jag minns hur det är att vara normal
tisdagen den 17:e augusti 2010
Det var en vanlig dag och solen lyste inte. Luften ven höst i träden och augusti var bara halvvägs. Hon andades och lyssnade på vinden. Altandörren stod öppen och hon satt vid den bärbara datorn i vardagsrummet, egentligen för att jobba lite medan det ena förkylda barnet sov och det andra lekte själv i sitt rum. Hon började skriva på sin blogg och funderade på nuet. Hur hon satt och tittade genom dörren till köket, och genom köksfönstret, ut mot grannens hus mittemot, och ut genom vardagsrumsfönstret, mot skogsdungen där vinden lekte med trädens lövverk och hur det här året skulle bli. Politik och maktspel på jobbet? Nemesis verkar vara gravid, det kan bli bra, tänkte hon, och hon fann sig vara glad för Nemesis skull. Häromdagen när hon joggade föll det löv från träden, men det var varmt. Fortfarande lite sommar kvar. Fortfarande brunbrända ben och lätta sandaler. På jobbet brukar hon gå klädd i kjol och blus, kanske högklackat och det blonda håret uppsatt i hästsvans eller en slarvig knut. Nu satt hon i samma blus hon hade på jobbet igår, och ett par slitna, gröna militärshorts. Omatchat men närmast när morgonen överföll henne. Nu tänkte hon på kaffe, pulverkaffe fast det fanns kvarn, bönor och en perculator. Kanske är det lathet.
Sonen kommer förbi, bär en båt, går ut genom altandörren och hon ropar "ta på dig skorna!" Nuet.
Sonen kommer förbi, bär en båt, går ut genom altandörren och hon ropar "ta på dig skorna!" Nuet.
fredagen den 13:e augusti 2010
En gammal verklighet uppenbarade sig ur minnets vindlande grå.
Jag blev påmind av din blick om hur du älskade mig då.
En kort sekund av gränslöshet och starka intentioner.
Som drunknade i vardagsliv och brustna illusioner.
Men imorgon ska jag hälsa dig med minnet av vår verklighet.
Imorgon ska jag älska dig med hjärta, själ i evighet.
En dikt från 2005 tror jag.
Jag blev påmind av din blick om hur du älskade mig då.
En kort sekund av gränslöshet och starka intentioner.
Som drunknade i vardagsliv och brustna illusioner.
Men imorgon ska jag hälsa dig med minnet av vår verklighet.
Imorgon ska jag älska dig med hjärta, själ i evighet.
En dikt från 2005 tror jag.
snurrigt
yrt
liksom faller mot taket
himmelsblått tak
ändrar färg till orange
ingenting är som förut
förvirrat
perplext
liksom snubblar på rymden
stjärnprickig natt
går under i ljuset
ingenting blir som det var
förvirrade drömmar förändras flegmatiskt
parallella universa pareras pragmatiskt
det var fjolårets vinter som öppnade gapen
det var gårdagens morgon som lekte med vapen
en levande fot på ett glödande kol
mer än du tål mer än du tål...
yrt
liksom faller mot taket
himmelsblått tak
ändrar färg till orange
ingenting är som förut
förvirrat
perplext
liksom snubblar på rymden
stjärnprickig natt
går under i ljuset
ingenting blir som det var
förvirrade drömmar förändras flegmatiskt
parallella universa pareras pragmatiskt
det var fjolårets vinter som öppnade gapen
det var gårdagens morgon som lekte med vapen
en levande fot på ett glödande kol
mer än du tål mer än du tål...
kanske en dag
en dag i sänder
håll om mina axlar
ta mina händer
dina andetag
vänder
mina tankar mot dig
molnlätta drömmar
på himlen ränder
viggens lakej
åker jet genom länder
ser grågrön timotej
följt av snövita stränder
med himlens alla strömmar
återvänder
luften från din sömn
får min hårslinga
att röra sig
du andas ut din dröm
viskar ord om himlars
makt i mig
tanken nära kärleksöm
får ditt andetag
att lyfta mig
jag svävar genom natt
till dag
en soluppgång
blir livets lag
naturens liv är värmeström
glädjens makt
är kärleksdröm
kanske en dag
för alltid fränder
håll om mina axlar
ta mina händer
en dag i sänder
håll om mina axlar
ta mina händer
dina andetag
vänder
mina tankar mot dig
molnlätta drömmar
på himlen ränder
viggens lakej
åker jet genom länder
ser grågrön timotej
följt av snövita stränder
med himlens alla strömmar
återvänder
luften från din sömn
får min hårslinga
att röra sig
du andas ut din dröm
viskar ord om himlars
makt i mig
tanken nära kärleksöm
får ditt andetag
att lyfta mig
jag svävar genom natt
till dag
en soluppgång
blir livets lag
naturens liv är värmeström
glädjens makt
är kärleksdröm
kanske en dag
för alltid fränder
håll om mina axlar
ta mina händer
Jag sitter med armbågarna på köksbordet, med ansiktet djupt i händerna. Du finns inte. Du skramlar inte med någonting vid diskbänken. Du rapar inte och du harklar dig inte och du sätter dig inte mittemot mig. Du skrapar inte med gaffeln i burken med makrill och du smaskar inte och ingen knäckebrödmacka knastrar mellan dina gula tänder.
Det är helt tyst. Fläkten surrar inte över riset du inte kokar.
Du finns inte.
Det är helt tyst. Fläkten surrar inte över riset du inte kokar.
Du finns inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)