Ja, då kom de första hoten

Det kom ett mail i morse.

"Jag rekommenderar dig starkt att inte ansöka om enskild vårdnad, eftersom det innebär att jag kommer att bli tvungen att göra en hel rad stridsåtgärder mot dig som kommer att kosta dig oerhört mycket tid, ork och pengar. Jag har pratat med de två personer som kan vittna om att jag, när det begav sig, visat upp den fraktur som du tillfogade mig med ditt knytnävsslag mot bakhuvudet - du kommer att bli fälld för misshandel/grov misshandel. Därtill kommer alla andra tillfällen du misshandlat och försökt misshandla mig, samt även att du försökt få mig fälld för brott jag inte begått, vilket i sig är ett grovt brott. Lägg till listan förtal, ärekränkning, olaga hot och psykisk misshandel, så kan du ju tänka dig vad dina arbetsgivare kommer att tänka om dig - misstankarna behöver inte ens bli fällande domar för att du ska få en väldigt besvärlig situation.

Det är ju också mycket märkligt att du ansöker om enskild vårdnad när du vill att barnen ska vara med mig 50%. Om du mot all förmodan skulle lyckas driva igenom enskild vårdnad, så lägger jag ner mitt ansvarstagande på nivån delad vårdnad/50%. Isåfall kan jag tänka mig att göra kul saker tillsammans med barnen vissa helger och får helt enkelt vänta tills de fyllt 12 då de själva kan välja hos vem de vill bo, mamma eller pappa. Fördelen är då att jag kan koncentrera mig på min karriär och att göra alla de saker jag älskar, vilket i sin tur gör mig till en oerhört bra pappa och förebild för barnen den väldigt begränsade tid som jag kommer att ha ansvar för dem.

Du har ingenting att vinna, men allt att förlora på att försöka driva igenom enskild vårdnad. Jag kan ju också tydligt se vem som även denna gång uppviglat dig."

De första hoten. Det kommer troligen eskalera. Han kommer hitta på saker. Tror han att M uppviglat mig kommer han kanske ringa honom igen... Han kommer hota med värre saker.

Jag hoppas han inte gör någonting som barnen tar skada av. Jag tänker lite paranoida tankar i ärlighetens namn.

Det här ville jag verkligen inte ha!

Kvällens sms-konversation

Han (19:52): Stämmer det att du tänker ansöka om enskild vårdnad? Jag trodde att du hade tänkt om på den punkten? Varför är barnen här om du tänker ansöka om e.v.?

Vi har diskuterat det litegrann, jag har aldrig sagt att jag ändrat mig, jag har också sagt gång på gång på gång vad det innebär och att det inte påverkar umgänget. Jag får en ganska olustig känsla... men svarar precis som jag redan gjort gång på gång på gång på gång:

Jag (19:56): Det har jag sagt förut, enskild vårdnad betyder inte att du ska ha dem mindre än nu. Jag tror att du kan ta hand om barnen, men jag tror inte att du och jag kan samarbeta och fatta gemensamma beslut. Du använder olika metoder för att få din vilja igenom.

Han (20:38): Inser du att jag blir tvungen att polisanmäla dig för misshandel isåfall? Jag visade bulan för två vittnen efter ett misshandelstillfälle, bulan finns kvar än. Du kommer att bli fälld. Det kan bli så att jag får ensk v.

Jag vet inte vad det är för bula han pratar om, jag svarar inte.

Han (20:55): Exakt vad är det vi inte samarbetat kring, ge ett exempel! Har du gjort en bedömning av vad advokatkostnaderna kommer att gå på? Sälj bilen säger jag bara...

Även här har jag skrivit detta i mail säkert sex-sju gånger, kanske mer. Jag har både sakligt och förtvivlat skrivit att det inte går att samarbeta när han saknar förmåga att ha en dialog, att kompromissa och att fatta gemensamma beslut. För honom handlar det alltid om vem som vinner kriget - och i krig är allt tillåtet! Paranoian och kontrollbehovet gör också att det jag ska argumentera emot och vinna över är så absurt att jag saknar förmågan att möta det. Min olustiga känsla växer... jag kan känna hans negativa vibrationer ända hit.

Jag (21:05): Vilka metoder använde du för att hindra mig från att ta med barnen till min syster? För att få mig att skriva under att de inte skulle träffa M? För att få läsa mina meddelanden på MP? Vad gör du inte nu för att få fortsätta påverka? Bara att du skickar jobbtips... Du kan inte släppa ngt du har bestämt dig för. Hur många gånger ska jag behöva skriva det!?! Du t.o.m. mordhotar o slår sönder saker för att få som du vill. Först försöker du argumentera och om du inte får som du vill då så börjar du bryta ner mig med verbal misshandel och funkar inte det tar du till hot och våld. Varför ställer du ens frågan när du inte kommer förstå mitt svar?

Ja, vad använde han för metoder? En gång hindrade han mig ju att åka till min syster genom att hota att slå sönder köksfläkten och andra saker i huset, det var kvällen han blev hämtad, andra gånger genom andra hot... Hot hot hot har det varit i alla exempel jag nämnde...

Han (21:35): Välkommen till verkligheten, nu har jag ringt och lämnat anonymt narkotikatips

Nu kommer tårarna nästan.. Snälla, jag orkar inte! ..... snälla, snälla, jag vill inte ha mer av din verklighet! Jag vet inte om han gjort det eller inte men det spelar ingen roll. Han använder sina metoder igen och igen och igen och han ser det inte. Försöker bryta ner mig nu, trodde han hade vunnit och jag hade gett upp redan med någon argumentation som jag inte ens minns, och snart kommer kanske hoten. Det känns olustigt nu, väldigt olustigt.

Barndomen

Jag har så mycket att göra egentligen, men tankarna är kvar där jag lämnade dem igår kväll. Barnen, M, min egen barndom. Det vill inte riktigt släppa taget.

Det är ju så fantastiskt egentligen... varför kunde ingen förmå min mor att gå i terapi och bearbeta sin sorg?

Hon skyller allt på skilsmässan och pappa men jag har ju minnen från mycket tidigare som inte är bra...

Om när jag var tre och det bästa jag visste var att få ligga i mammas knä när hon rengjorde mina öron med tops. Jag hatade det samtidigt för det gjorde så ont att jag höll på att börja gråta men jag höll tillbaka tårarna för jag fick ju i alla fall ligga i hennes knä...

Jag hade ångest när jag var lika gammal, så pass att jag klippte sönder en massa kläder. Jag visste när jag var lika gammal att jag var tjock (fast jag inte alls var det), att jag inte fick äta samma saker som min bror för jag "hade andra gener". Jag kände ångest, hat, sorg och ilska och jag kände mig aldrig, aldrig älskad eller ens omtyckt. Inte ens innan skilsmässan.

Kunde hon inte förstått att hon måste bearbeta sin egen barndom? Att växa upp med en psykiskt sjuk mamma som plötsligt bara försvann ur hennes liv när hon var 12 och hennes lillasyster 5? Förstår hon inte att det påverkat henne? Det kanske hon inte gör... hon vägrar ju konsekvent förstå att min uppväxt gjort mig till den jag är, hon lägger allt på mig, som om jag föddes ledsen...

Skilsmässan ställde förstås till det mer, för pappa försvann och mamma gick in sitt offertänk, som hon fortfarande inte lämnat.

Och så började det... kriget med barnen, inte om barnen. Aldrig om barnens bästa. Krig med barn som vapen. Hon krävde ställningstagande, lojalitet, att vi skulle hata honom.

En gång slog hon till honom när han lämnade oss för att min lillasyster varit sprudlande glad över hur roligt vi haft när vi varit hos honom. Jag och min bror hade redan lärt oss att dämpa oss och ljuga och vi var båda lika förvånade över att det var så lätt att påverka henne med våra små lögner:
"Nej, det har inte varit särskilt kul. Vi har bråkat lika mycket som hemma."

                                                                         *

Jag tar en kopp kaffe. Här och nu, en aprilmorgon, där jag sitter och borde jobba. Jag har pratat lite minnen med M, mest andra minnen, bra minnen och han har förundrats över hur mycket jag minns.

Hur mycket lever jag där? I minnena? Jag gjorde det länge, jag har aldrig bearbetat dem. Om jag tar fram och tittar på mitt inre barn så kan jag fortfarande tycka hon är ett monster. Jag kan berätta sakligt om hur jag klippte sönder mina kläder. Jag kan vara där i minnet, minnas vad jag kände och vad jag tänkte, det är så starkt fast jag bara var tre år. Jag kan se anledningen till ångesten. Men jag kan inte tycka synd om lilla Liten. Jag behöver någon som hjälper mig med det och det var vad jag önskade av M de gånger det gick fel. För lillLiten kom fram när jag var trött och hade plötsligt glömt all bekräftelse och kärlek jag fått i timmar och dagar innan. Hon fick någon negativ emotion, "men jag då!?" tänkte hon och jag sa "nu är jag lite ledsen" och han frågade varför och jag sa det, och i samma andetag jag sa det hade jag i hans värld strukit ett streck över allt fint han sagt och fastnat på någon liten sak, som jag dessutom (på riktigt) tolkat fel.. Och han ömma tå är att bli misstrodd, att man inte litar på det han säger, och nu litade jag inte på hans kärlek. (På sätt och vis hade jag ju rätt i det när man tänker efter. ;)) Jaja..

Jag har inte gjort det så mycket de senaste åren ändå, levt i minnena. Det har kommit upp nu igen i och med den här situationen. Jag har mer levt i framtiden och i önskevärlden. Hur många gånger har jag inte fått höra att jag måste ha tålamod!

Och hur svårt är det inte när jag redan är där - när jag redan har mitt välbetalda och roliga jobb, ett hus, en trygg och stabil relation!

                                                                        *

Hon skriker. Vi har ställt skorna fel i hallen. Igen. Hon går på med en lång harang som avslutas med:

"..om er pappa inte lämnat oss hade det aldrig varit så här! Jag hatar honom och hans hora till fru! Jag ska skjuta honom och hänga mig i källaren!"

Hon lyssnar. "Mmm" säger jag. "Jaha, hur går det i skolan då?" säger han. "Bra" säger jag. "Står din mamma och lyssnar?" "Mmm" säger jag.

Hon pratar. "Du har blivit mullig igen, du borde inte ta den där kakan, håll in magen förresten, in med magen, in med rumpan, sträck på ryggen, bak med axlarna!"

Hon gör. Stöter bort. Jag försöker få en kram, min syster kryper emellan och får kramen istället. Min kram. Jag kommer med ett sår: "Det där var väl inget! Jag har mycket mer ont än det där!"

Jag hade självsprickor i mina fötter från jag var liten till jag var 12, som var så illa att jag gick på utsidan av fötterna och fortfarande har problem med att fötterna liksom växt lite fel. Jag har haft ett brott på ett ben i en fot som läkt ihop fel. Benet har varit helt av. Jag har troligen haft en lunginflammation som läkt ut av sig själv, jag var riktigt sjuk i tre månader. Då var jag äldre, men ändå, hon ville inte ge mig pengar för att gå till vårdcentralen.

Hon skriker igen. Jag är 12. Jag säger "men pappa säger att.." Jag vill förstå varför de säger olika, jag tar inte ställning, jag har inget intresse av att göra det. "Du har aldrig några egna åsikter, du är bara en förlängning av din pappa!"

Hos pappa säger jag "men mamma säger att.." och då får jag det lika hatade "men, lilla gumman, det förstår du väl att... din mamma blabla labil blabla".

Hon skriker, igen! Först bodde vi nära pappa. Varannan helg var det men han bodde fem minuter bort. Vi gick dit fast vi inte fick. Om hon fick veta det så skrek hon, om hatet till hans nya, om hur synd det var om henne. Vi ljög och ljög och ljög för henne. Jämt ljög vi. Om pappa, hur vi mådde, vad vi gjort och gjorde. För att slippa skrik, för att slippa höra att hon skulle ta sitt liv.

Sen flyttade han och hon försökte fortfarande se till att göra det svårt. Vi skulle inte få åka buss, han måste åka 20 mil och hämta varannan fredag och 20 mil för att lämna. Sen flyttade han igen och vi flög. Hon kunde strunta i att skjutsa oss till flygplatsen. Hon vägrade ge oss pass när han ville ta oss utomlands när jag var 16. Krig krig krig krig...

Och så kraven på att vi skulle älska henne och hata honom, för allt hon gjort för oss... Och samtidigt kunde hon säga saker som att vi skulle betala tillbaka när vi blev vuxna, som att hon förväntade sig rent ekonomiskt att vi skulle ge tillbaka allt hon kostat på oss, mat, cyklar, kläder...

Och bland syskonen är jag Askungen. Hon är alltid på mig att jag inte duger. Hon ställer alltid högre krav på mig. Jag studerar för mycket, jag ska sköta tvätten istället. Jag står och stryker timme efter timme efter timme medan min bror ser på film och min syster leker med kompisar och lägger patiens. Jag får inte äta samma som dem, om de får så många bullar de vill så får jag bara en (fast jag fortfarande inte är tjock) så då tar jag hela påsar med bullar och tröstäter på rummet, och blir lite tjock. I två år. Sen blir jag smal igen, men inte förrän ätstörningarna kom på allvar slutade hennes tjockhets.

                                                                        *

Om jag berättar om saker från min barndom är det svårt för folk att förstå att jag umgås med henne. Jag har nästan brutit med min far men jag umgås med henne. Låter henne använda mig som terapeut och tala ut om sina kärleksbekymmer... Ett kort tag i allt det här så hade hon fokus på mig och min situation men nu är det bara hon igen.

När jag berättade om hur ledsen jag var över M så sa hon "men jag som ser det utifrån, jag kan ju inte låta bli att tänka att du är ju så ung, du hinner ju träffa någon annan, jag däremot, jag känner att jag börjar bli så gammal... blablabla jagjagjag det är så synd om mig som inte har någon karl, så synd om mig som känner mig så ensam.. jagjagjagjagjagjag.. som flyttade ner hit och jag känner mig fortfarande lika ensam.." Hon träffar sina barn och barnbarn flera gånger i månaden, varje helg träffar hon något av sina barn nu, och hon bara klagar. Hon, som lärde mig att inte gråta för "man ska inte tycka synd om sig själv". (Det är faktiskt helt fantastiskt att man kan vara så blind!)

Jag förstår det inte riktigt själv att jag umgås med henne, mestadels på hennes villkor. För att det kan vara ganska trevligt ändå kanske, att åka dit och ta ett glas vin och äta god mat och hon läser sagor för pojkarna eller att hon kommer hit och hjälper mig med fönstertvätt och stryka tvätt... Jag har ju inte så många andra heller.

Påverkad

Jag är påverkad. Inte av alkohol. Inte av droger. Herregud, jag har aldrig tagit några droger! (Fortfarande lite chockad över det där...)

Bara av livet just nu. Jag är orolig och spänd. Jag blev ledsen över att K tyckte att han kunde skriva som han gjorde, att han kunde tänka som han gjorde. Varför, varför, varför svarade jag igen!?

Han har skrivit tidigare att M är ett stort barn för att han inte klarade av att ha K i sitt liv. Nedvärderat honom på olika sätt. Nu fick han för sig att skriva att M hade sagt i telefonsamtalet att han backat på grund av problem som vi hade i relationen och att det betyder att jag aldrig kommer kunna ha en stabil relation förrän jag gått i terapi. Det kan väl vara hur sant som helst att jag behöver terapi men det lustiga i kråksången är ju att så fort jag kommer in i ekvationen så är M inte ett stort barn längre utan då måste de problem vi hade i relationen bara bero på mig... Lustigt eller skrämmande vet jag inte egentligen, men ytterligare ett exempel på hur hans värld bara är logisk för honom själv. Jag blev ledsen vilket som, påmind och påverkad.

Ja, jag och M hade ett par sessioner med "problem", som de jag tagit upp när han inte kunde hantera att jag blev oväntat ledsen, eller när han kände att jag misstrodde honom. Som han beskrivit det, och det tror jag på, är att han hela tiden brottades med "är det värt det?", att engagera sig känslomässigt på någon djupare nivå. Och det som låg i grunden för det var situationen och K, men det som kunde göra att det tippade åt det negativa hållet var saker som gällde oss och hans funderingar kring om vi var rätt för varandra eller inte. Sen tippade det tillbaka så länge känslorna fanns kvar...

Nu när jag läst Hemligheten så ser jag väldigt tydligt att han var undvikande otrygg. Kanske hade det gått bra ändå om inte grundproblemet funnits. Gudarna ska veta att de andra problemen (som att jag så gärna ville ha en definition på vårt förhållande, ville få vara ledsen och få tröst, inte klarade av att känna mig trygg när vi var ifrån varandra) påverkades rätt mycket av situationen de med!!

Jag har inte varit så glad på många år som jag varit när jag varit med M, men jag har ändå haft en av de jobbigaste perioderna i mitt liv... Det har varit svängigt och det har inte alltid gått att se var svängningarna kommer ifrån. M har svängt mellan rationellt tänkande och känslorna för mig, enligt honom själv. Enligt mig har han svängt mellan känslor som kärlek och känslor som rädsla och farhågor både kring Ks påverkan på vårt eventuellt gemensamma liv, och farhågor kring om vi verkligen passade ihop. Jag tror att han så gärna inte ville låta känslorna lura in honom i något att han tog bort dem till slut. Att han blivit bränd och rädd för att han rusade in i sin förra relation och inte vill göra om det, och att han ville att allt skulle kännas perfekt, att jag skulle vara perfekt. Och hur perfekt är man i en sån här situation? Hur empatisk och tillmötesgående kan jag vara? Den han började lära känna i höstas var fortfarande den Liten som var engagerad i sitt jobb, glad över utvecklingen där, och Liten som trodde på en smidig skilsmässa, det var "bara några saker som skulle ordnas", som boendet...

Men ändå, så fanns han där länge, längre än många andra hade varit i samma situation. Inte nog länge tycker ju jag i och för sig. Inte på rätt sätt. Jag är ledsen för att vi aldrig hann prova ett "riktigt" förhållande.

De gånger vi gjorde saker med barnen tillsammans... de har jag inte berättat om! Hans dotter ville så gärna vara en familj, hon tyckte om mig så mycket. Sist vi var på utflykt allihopa så sa hon mot slutet att "det känns som ni är en mamma och en pappa..", jag svarade att "det är vi ju också, jag är mamma till mina barn och M är ju pappa till dig och din bror".. "Men det känns som ni är kära.." sa hon. "Gullunge!" sa jag och kramade om henne. Undrade vad M tänkte, men vågade inte titta på honom. (Undrar om M pratat med henne nu om att han inte är kär eller om han bara låter det rinna ut i sanden...) Och min stora pojke, han ville att de skulle följa med oss hem, "eller kan vi inte åka till dem"? Redan andra gången vi var hos dem så ville han inte åka därifrån. "Vi har aldrig sovit över här!" sa han, och när de var hos oss så ville han att de skulle stanna också. M skojar med honom, busar med honom. Han har lärt sig ett nytt sätt att skämta! Lillpojken greppade konceptet redan andra gången M skämtade så, men stora pojken tänkte klart först och sen skämtade han själv på samma sätt istället. Jag blev så förvånad! Men glad! I vår familj har det knappt funnits glädje och knasiga skämt. Bara ibland när K var borta. M gillar lillpojken också. "Du är cool" sa lillpojken många gånger första gången de träffades, han är så charmig mitt lilltroll! Andra gången åkte han på Ms axlar och de bondade med roliga ramsor. Men han är ändå lite avvaktande och pratar mycket om sin pappa när M är med. Stora pojken älskar när vi träffas allihopa! Fart och fläkt med Ms barn, uppmärksamheten, glädjen, busigheten hos M och stämningen helt klart! Han är så känslig för "vibrationer", det är jag övertygad om, såsom man blir... som jag blev. Och mellan mig och M, och när vi träffas allihopa - bara goda vibrationer! En sak har i och för sig varit lite underlig och det är att jag bara känt mig förälskad när vi varit ensamma, när vi varit alla har jag nog haft fullt fokus på barnen, och även faktiskt känt mig lite misslyckad som förälder eftersom de inte lyder mig så bra. Ms stora pojke som är 10 fick t.o.m. min stora pojke att lyda mig bättre än jag själv! Suck... det är kanske inte så lätt att bryta ett mönster. Men, förälskelse eller inte, mysiga stunder ändå!

Ja, nog om det, jag tänkte ju inte fastna i det egentligen!

Jag är påverkad av andra saker också. Som soc-utredningen. Jag grät nästan när jag åkte från informationsstunden. Jag grät nästan. Jag grät inuti. Jag grät över vad jag låtit mina barn gå igenom. Och oväntat nog för min egen skull. Mina stora pojke ska få hjälp att bearbeta det han varit med om och jag förringar inte det han varit med om, jag ser det. Men jag kan ändå se att det är litet i jämförelse med det jag gått igenom och jag blev ledsen över att jag gick genom barndomen utan hjälp, utan att någon såg mina behov och min sorg.

När jag satt och läste om anknytningsteori och relaterade saker för några veckor sedan så tänkte jag på min barndom. Hur det nästan gränsade omsorgssvikt, hur hon inte alls fanns där känslomässigt utan var helt upptagen av sin egen sorg, hur hon undlät att ta mig till doktorn flera, flera gånger för hon hade alltid mer ont, det var alltid mer synd om henne.

Och jag minns hur jag försökte fly, vad som helst men tvinga mig inte att stanna kvar hos henne! Ständigt nedvärderande, tog bort mitt personliga värde, ingen personlighet ens, hon tog bort den genom att inte se den, genom att kalla mig en förlängning av min far. Så mycket ont gjorde hon mig. Men ingen fanns där för mig, ingen hjälpte mig att processa någonting.

Min moster gjorde inget när jag var 7 och satte mig i deras bil när de hälsat på oss och sa att jag inte ville vara kvar med mamma, att jag ville följa med dem hem.

Min egen far gjorde ingenting, fast farfar sagt till honom att han måste ta mig vid skilsmässan, att min mamma inte klarade av mig. Han gav bort vårdnaden ändå. När jag var 13 sa min far att han uppfattat mig som emotionellt efterbliven men att han nu var glad för jag verkade inte vara det längre. Det gjorde ont att höra. Men jag kan själv säga att fram till dess hade jag ingen självkänsla, ingen tillstymmelse till det. Mitt enda värde var i min prestation i skolan. Men då började jag bygga den själv. Känslan. Av värde. Som jag fortfarande jobbar med även om jag kommit en lång bit på väg. Först var det prestation igen, i dansen, men dans är läkande i sig och det var socialt på ett annat sätt och det var jämnåriga som gav mig komplimangerna, jämnåriga som ville dansa med just mig, inte bara en lärare som tyckte jag var duktig.

Ingen gjorde något och jag blev ledsen för det när vi nämnde hur min stora pojke hanterar känslor på samma sätt som mig. Om det är genetiskt eller beror på att jag inte kunde se honom och möta honom som liten spelar kanske inte så stor roll, jag är så glad att han ska få hjälp och jag blev så ledsen över att jag sitter här, 35 år gammal i den här situationen, utan att någonsin känt mig älskad i mitt liv och att ingen hjälpte mig när jag var liten. Hjälpte mig att processa och bli hel, det hade kanske hjälpt mig att välja en bra man istället för en K.

Och jag blev påverkad när jag läste utredningen. Det var inget konstigt eller oväntat egentligen, men min verklighet syns inte riktigt. Och verkligheten i hans verklighet är lika verklig som i min verklighet, och svärmors verklighet är inte heller min verklighet.

Min verklighet finns här på bloggen, jag skriker den! Jag skriker att det gör ont!

Det gör ont att jag varit så ensam, att jag byggt min fasad och aldrig berättat, så ingen vet utom jag. Det gör ont att han vill fortsätta göra mig illa, att han inte låter mig vara ifred, att han inte släpper min och Ms relation, att han inte släpper mig. Han skickar jobbtips till mig fortfarande t ex, han har skickat två till M också. "Upp till bevis" skrev han som kommentar till det ena, och "högre lön och inget nattsudd" på det andra. Vad ska M bevisa och vad spelar det för roll hur mycket pengar han tjänar?

Kontroll. Vilken makt han skulle känna om han lett mig till ett jobb han valt! Om han lett M. Shit...

Den stora frågan är ändå egentligen om jag är helt jävla dum i huvet som svarar. Hur många miljoner gånger ska det ta innan jag kan banka in i skallen på mig själv att inget av det jag skriver kommer tas emot som det lämnade min hjärna!!?

Och sen finns frågan om hur jag ska göra med ontet. Gräva i det eller hålla tillbaka det. Och så frågan om... räcker utredningen eller kommer det att bli en svår vårdnadstvist, vad har jag att förlora!?

M

Igår kväll kom tårarna över M. Äntligen börjar jag förstå att jag har förlorat honom.

Han var här i måndags och han var här i går. För att hjälpa mig att borra, sätta upp hyllor, fixa. Igår var inte barnen här så vi hade lite mer möjlighet att prata. Han vill inte egentligen, prata om det. Igen. Han tycker jag borde ha förstått redan. Men jag har inte förstått! För det han säger (när han blir lite pressad) och det han visar är inte samma sak! Sen tänker jag att jag kanske bara är skadad, att det är så här vänskap ser ut. Att han bara är en sådan fantastisk person att han får sina vänner att känna så här... samhörighet och glädje.

Respekt, uppskattning, omtänksamhet, lugn, ödmjukhet, vänlighet, glädje och så samhörighet, och från min sida kärlek. Ord som beskriver honom och oss. Han tar ner mitt tempo, dämpar min rastlöshet, gör mig lugn och trygg och glad. Han rev murar inom mig på så kort tid..

Samhörighet.. innan jag kom på det ordet så funderade jag på hur jag skulle beskriva känslan. Att vara på samma våglängd kom upp men det täckte inte in allt, det känns som att det mest bara handlar om kommunikationen. Det här är mer. Han säger att han känner det också. Jag kan inte veta om det är på samma sätt som jag känner det, men det kan inte vara helt olikt - vi är ju där båda två i mötena...

Jag ser och blir sedd. Han säger saker som gör att jag tänker att han är underbar, han får mig att tänka till och fundera och utvecklas och han säger detsamma om mig.

Han är inte likgiltig i blicken. Jag ser någonting, ofta. Han är attraherad. Fysiskt helt klart. Han la sig i min säng igår när vi fixat klart, och jag la mig bredvid och han låter mig ligga nära och krama honom, länge. Det är så fantastiskt intensiva känslor men jag vågar inte gå längre, försöker ändå lite trevande, och han säger att han inte vill göra något baserat bara på fysisk attraktion och ångra sig sen. Jag tror det finns mental attraktion också, det är den jag ser i hans ögon. Han slår an en sträng hos mig med saker han säger och gör, och jag tror att jag gör detsamma.

Han säger att han inte är förälskad, att han trängde undan känslorna. Att han har bestämt sig och det är kört. Att när K ringde så fick han bevisat det han hade farhågor kring, att K inte skulle lämna honom i fred. Det är kört och du kan inte ändra det, säger han. Jag ber inte om att ändra det, inte rakt ut, men jag önskar ju att jag kunde. Jag säger att jag inte förstår hans val, är inte allt positivt vi har och har haft mer värt?

"Gör du inte samma sak nu som du gjort förut? Att du inte släpper taget fast du borde inse att det är kört?" Ja, så har jag gjort. Bestämt mig för något och sen bara fortsatt på den inslagna vägen, jag har beskrivit det för honom. Relationer, utbildning, jobb, stabiliteten med huset, allt. Omvärderar inte målet trots att saker förändras längs vägen. Klänger mig fast vid något för att livet inte ska kännas kaotiskt.

Jag säger att jag är ledsen över att han valde bort kärleken, att kärlek inte är magiskt, man väljer att ge och man väljer att ta emot... "Du, de två första månaderna med dig var magiska! Det kommer jag alltid ha med mig." Gör han det lättare nu?

Och så plötsligt befinner jag mig på en blind date. Han är välutbildad, nyskild, samma ålder som mig, attraktiv... och bara helt fel. Jag kommer hem vid midnatt och då kommer tårarna över mig. Helt plötsligt bara kommer de. Det är bra. På ett sätt vill jag inte komma över M, jag vill ju att han ska ändra sig och låta oss få en chans, släppa fram de undanträngda känslorna - för kan de verkligen vara helt borta? Det är det som är svårast för mig att förstå och acceptera.

Jag tar av mig kappan och skorna och befinner mig plötsligt på huk med ansiktet i händerna och gråter och gråter. Jag går in i sovrummet och lägger mig i sängen. Gråter mig själv till sömns med smink och kläder och linserna i och vaknar inte förrän till morgonen.

Jag gråter för att han inte älskar mig och för att det är kört. För att jag vet att jag klänger mig fast för mycket i mina mål, men jag vet också att det här målet inte var destruktivt. Jag vet att jag älskar honom och att han är en underbar man och jag tror att vi hade kunna få ett jättefint förhållande.

Kuratorbesök

Idag var jag till min kurator igen.

Jag pratade om hur svängigt det är, humöret. Vad som påverkar mig. Hur jag kan känna en sån lycka nu som jag inte kunde förut för att han alltid svärtade ner allt! Men hur djupt jag också kan falla av de där "småsakerna" han skriver i mailen.

Hon tyckte jag skulle ha en strategi. Inte svara direkt, vänta. Det är vettigt. Att tänka först är alltid vettigt, inte bara reagera.

Genom en annan blogg hittade jag den här länken: http://amelia.se/forum/view-message.xml?message_id=11553

Jag läste lite där.

"Jag har blivit utsatt för både fysisk och mestandels psykisk misshandel i åtta år, men vågade bryta mig loss för ett halvår sedan. Men det gör ont ännu. Jag mår dåligt av minsta lilla negativa kommentar om mig, och såren är så djupa, så djupa. Jag brottas med känslor så mörka och fulla av oförstånd över hur jag kunde låta mig själv plågas så!? Vem i hela friden VAR den kvinnan? Jag jobbar mig dock stadigt uppåt, ensamstående och allt..Och det kommer att vara värt det i slutändan, att få ett liv utan plågoande..."

Hade kunnat vara jag. Hade kunnat vara jag och det känns på något konstigt sätt bra att andra upplever samma sak, att man inte klarar ens det lilla. Bägaren är redan full!

"Känner mig livstidsdömd, och ärren i själen som gör så ont. Och som är så svåra att förklara för den som inte varit där. "Ta inte åt dig" är en kommentar jag fått höra så många gånger."

Det är det de säger. Stödpersonen på soc, kuratorn, familjen. Du måste låta det försvinna förbi dig utan att ta in det. Och jag vet det själv. Jag har sagt det åtskilliga gånger, mina försvarstal leder inte till något positivt. Och ändå skriker jag mentalt för minsta lilla nedvärderande grej - för det går ju inte! Det är ju det de skriver i citaten. Mina åtta år. Har satt spår. Han skar sönder själen och hjärtat och i alla öppna sår svider varje saltkorn! Och alla inlärda svarsbeteenden i min hjärna sitter som berget. Jag gjorde det till och med när jag var liten, kände mig bättre till mods om jag åtminstone fick skrika ut min sanning! D U   H A R   F E L   O M   M I G !

Från en annan kommentar: "Ett råd som hjälpt mig: Lita på den innersta känslan, någonstans därinne finns en vägvisare som inte har fel. Kärlek ska inte göra ont... kärlek ska kännas gott!"

Det påminde mig om en annan sak som kom upp hos kuratorn som gav mig en insikt där och då.

Hur har han styrt mig? Hur fick han sin vilja igenom när det gällde giftermålet till exempel? Han styr mig på flera sätt förstås.

Genom känslorna; han sårar, nedvärderar, kränker och påverkar därigenom mitt känsloläge på ett sådant sätt att jag kan göra saker för "husfridens" skull, för att jag inte orkar stå upp för mig själv för allt skit som kommer tillbaka.

Genom handling; en sista utväg men jag beskriver den som nummer två för det är den tredje jag vill ta upp lite mer. Det här med handling är framförallt tydligt nu när han t ex ställde ut grejer i garaget och inte släppte in mig i huset när jag sagt att jag skulle komma dit och hämta grejer, men det fanns ju massor med handlingar som var till för att visa makt, som att kasta saker mot mig och slå sönder saker.

Genom argumentation; jag beskriver mig som en person som är analytisk, intelligent, reflekterande och jag är välutbildad. Det är här jag har mitt fokus. Jag är känslostyrd i vissa situationer men oftast lever jag här. Kommunikation, eftertänksamhet, argumentation, reflektion.. viktiga ord för mig! Här har han kommit åt mig mest - utan att jag riktigt märkt det!

Jag har beskrivit det tidigare, hur jag insett att jag gifte mig med honom för att mina argument emot det tog slut. "Men ville du inte gifta dig då?" sa kuratorn. Och mitt svar kom ju på en bråkdel av en sekund! "Nej, det var inte nog bra för det. Jag hade åtminstone velat avvakta och sett hur vi fungerade som en familj och jag hade helt klart velat ha med min familj under ceremonin... inga vi kände var där och jag fick inte ens en middag på restaurang fast jag verkligen ville det och blev jätteledsen för att jag inte fick det". På ett sätt ville jag väl, jag vill ju ha bekräftelse på kärlek. Och när vi stod där så kände han någon slags kärlek, det märktes så tydligt, men jag kände inte - jag hade behövt något annat.

Men det som var min lilla aha-upplevelse var att jag aldrig ens - trots att det var väldigt enkelt för mig att svara - funderat på vad jag faktiskt ville. Jag hade aldrig formulerat det förut. Där och då, och många, många andra gånger, har det bara funnits argumentation. Och han kan alltid vinna argumentationer. När han varit mer paranoid och labil som nu på slutet så blir argumentationerna omöjliga att ta sig ur eftersom han kan vrida till allt och då blir jag verkligen galen. Andra gånger, som med giftermålet, har det ändå varit för subtilt för att jag ska riktigt förstå att jag blivit manipulerad, att jag tillåtit mig själv att strunta i känslorna.

Jag måste bli bättre på att tänka ut själv vad jag vill, helst först. Det kanske är det som är hela skillnaden! I t ex hur jag reagerade när han ville att jag skulle söka ett visst jobb som han hittat (efter separationen och bara för att jag skulle stanna i byn). "Du har inget att göra med vilket jobb jag ev. byter till! Jag kan välja det själv!" jämfört med det mer subtila när han inte tyckte jag skulle byta bil för "Volvon köpte vi ju för att barnen skulle åka tryggt och den blir billigast i längden och ..." Då började jag vackla fast jag räknat på det och bestämt mig för att köpa en annan bil! Argumentation.

Jag vet inte om jag kan säga vad som är värst, den psykiska terrorn eller att bli manipulerad till beslut som inte är rätt.. Kanske är kombinationen av alla tre det som gör att man förvandlas..

Han bryter ner dig tills du inte tror på dig själv och du "vinner" därmed inte en argumentation lika lätt, och du ger med dig lättare. De gånger det ändå inte går hans väg tar han till handling, kastar, slår sönder osv. för att hota och skrämma till sig det han vill ha.

Hur som helst, en del av strategin måste vara att tänka igenom saker som han kan tänkas vilja påverka och ta ställning!!! eller t.o.m. fatta beslut, så att det blir svårare för honom att komma fram genom argumentation. Bryta mailkontakten, han får ringa istället! Om han mailar, svara inte, åtminstone inte direkt.

Jag är ofta långsam med att fatta beslut också, jag behöver väga ihop alla aspekter och tänka och räkna och fundera och reflektera och fundera lite till osv. Det passar ofta rätt bra för honom eftersom han kan lägga till nya aspekter eller påverka mina för att få som han vill. En del av strategin är absolut vänta - och också låt honom vänta! Jag har rätt i att avvakta med mina beslut.

Det här hade också kunnat vara jag (nästan, jag blir nog inte av med jobbet iaf och han satt ju häktad 3 veckor och han har istället inte erkänt..):

"Har de senaste två månaderna levt i skärselden som äntligen tog slut när polisen blev inkopplad. Separerade förra året från ett mångårigt äktenskap med en "vardagspsykopat", skilsmässan var ömsesidig, han träffade ny och senare även jag. Då bröt helvetet ut, han trakasserde både mig och den nye mannen. Argumentet för hans beteende var att vi fortfarande var gifta och jag gick från att vara en fri kvinna som klarade mig själv till att bli ett "luder". Våra barn fick se hur man totalt bryter ned deras mamma på några veckor, blev sjukskriven, fick fysiska stressåkommor, vi polisanmälde honom direkt, men eftersom han inte använde våld eller hot, hamnade vi längst ned i högen. Det slutade inte förrän han hamnade i polisförhör där han erkände allt. Under dessa månader har han hunnit förutom förstöra den nya relationen (vem vill ha en galen x-man med på köpet?) förvrida våra barns sinnen så att allt är mitt fel, och slutligen blev jag av med mitt jobb eftersom det inte går att förutse hur länge en sjukskrivning varar i en sådan här situation och jag hade en tillfällig anställning. Det enda jag ville var att bli fri, få gå vidare med mitt liv och han med sitt. Har aldrig önskat honom något ont, ville bara vara ifred. Själv sitter han och "förstår ingenting", varför är jag arg? "

Ytterligare en....

"Jag trodde jag byggt upp min självkänsla men ibland faller jag så hårt.Jag känner ibland att jag misstror/misstolkar min nye man för att jag inte tycker att jag får tillräckligt med bekräftelse på att jag duger. Och jag hör mitt Xs ord och känner att han kanske hade rätt; kanske är jag så oduglig, ful, värdelös, äcklig att ingen vill ta i mig ens med tång...kan en man verkligen älska mig och är jag verkligen en bra mamma till mina barn. "

Det som startade dagens depp..

... är det vackra vårvädret och där mår han gott, avstängd från jobbet med full lön, kan njuta av livet, utvilad och bara ha det najs medan jag kämpar på med två flyttar på ett par månader, dubbla hyror, försöka hålla igång jobb, advokat, bli helt energilös av hans mail, obesvarad kärlek till M...

... och att jag saknar barnen som är hos honom denna vecka, och jag saknar huset så fantastiskt mycket nu när våren kommer. Jag som ändå var glad över den här nyrenoverade lägenheten. Men området är inte bra och man kan inte låta barnen gå ut och leka själva.

... och att jag var på IKEA med min narcissistiska mor som blev arg på IKEA för att hon inte hittade där, och som öste ur sig hat över min fars "nya" (sen typ 30 år) fru när jag råkade nämna dem, och som bemödade sig med att försöka få mig att ge henne bekräftelse på att hon varit så fantastiskt duktig som klarade allt själv med tre små barn trots allt pappa gjort mot henne. Jag var redan förbannad när jag inte klarade av att inte svara "men det gjorde du inte, du klarade inte av det, varför tror du jag gifte mig med någon som misshandlat mig psykiskt, kan det vara för att du gjorde det mot mig, för att man väljer det man är van!?" Bitsk. Jag darrade av ilska när jag satte mig i bilen för att åka därifrån. Åkte bara bort till Citygross och satte mig och ringde M som inte ringt på flera dagar. Jag hade inte tänkt göra det. Men nu var jag så nära honom att det hade varit skönt att kunna åka dit, bjuda in sig på en kopp kaffe och lugna ner sig lite. Han svarade inte med sin glada ton. -Hej, det är Liten.. -heeej!... Nej inte idag... det var -Hej, det är Liten.. -hej. Kort. Kort kort kortkortkrotkortk . fan. Jag sätter det i halsen. (å nej inte du, glöm mig. försvinn.) Vilken jävla deppdag. FAN.

Den senaste månaden..

.. har jag sjunkit så djupt. Ner i träsket av argumentation, försvar och förtvivlan. Ilska, hat och djup sorg.

Jag har försökt hämta grejer i huset. Jag får inte komma in i huset. Jag försöker stå upp för mig själv och mina rättigheter. Jag säger "jag kommer på söndag med mina syskon", han säger "ok, men då kommer jag ha grabbar där", jag säger "varför då?", han säger "för att de ska skydda mig om du blir våldsam och fota alla saker du tar så att du inte tar något som inte står på listan". Jag går med på det. När jag kommer dit får jag inte komma in i huset. Han har ställt ut allt i garaget och bytt lås skriver han i ett sms just innan jag kommer dig. Låst överlåset visar det sig och det räcker för den nyckeln har jag inte. Är inte där. Jag ringer polisen och de kan inget göra. Juristgrej. Jag är arg och ledsen. Jag behöver komma in i huset för att få överblick. Jag behöver hämta några smågrejer som han missat. Jag är så besviken över att han använder sina metoder, att det återigen är han som har all makt. Att han ens skriver att han bytt lås och att han inte släpper in mig, när han själv tänkte börja vara i huset hela dagarna, att soc ville att jag skulle flytta eftersom jag inte hade rätt att byta lås, eftersom han hade rätt att vara där. Så då manipulerade han till sig huset och soc hjälpte honom indirekt, och nu kan jag inte få mina grejer och soc kan inte hjälpa mig med det heller.

Jag har försökt hämta grejer i huset fler gånger. Jag får inte komma in i huset. Jag försöker stå upp för mig själv och mina rättigheter. Jag blir sågad vid fotknölarna. Allt jag gör är fel och allt jag tänker är fel och allt jag säger är fel och allt jag inte säger är fel och han vill ha upprättelse. Han har aldrig gjort något fel och alla hans släktingar är rädda för mig, jag har borderline, är psykiskt sjuk, drogberoende helt säkert alkoholist i alla fall. Och barnen mår dåligt det ser han, det måste bero på mig, "hur är det med ditt mående?" ("bra så länge du låter mig vara" - går inte in).

Han ska ställa ut grejer i garaget säger han, han måste ha en lista. Jag ger med mig. Står i alla fall upp för mig själv och säger "jag hämtar på torsdag klockan 15:45". Då passar inte tiden för han ska klippa körsbärsträdet... "Jag kommer då ändå", säger jag.

Försöker komma på allt jag behöver. Han ställer ut fel saker. Jag öppnar garageporten och bara brister i gråt. Alla mina kristallglas upp och ner på garagegolvet utan kartongerna de ska packas i. Massor, massor med saker som jag inte bett om. Jag står där och regnet piskar vid garageporten. Jag blir blöt för jag kommer inte in i garaget för alla grejer han ställt dit, precis nära dörren.

Och så blev det månadsskifte och han betalade inte huset. Bara struntade i det. Dubbla hyror och nästan hela huset. Blev min lott och pengarna räcker ju bara inte.

Och alla mailkonversationer, det är de som är värst. Förut innan vi mailade så sparade jag alla sms. Det var när han var elak och nedvärderande och jag var saklig. Sen föll det. Efter händelsen jag beskrev sist så föll det. Efter försöken till mailkonversation kring saker och ekonomi så föll det, för det tog bara ett eller två mail innan han började prata "fel", allt jag gjort och gör fel och hur fantastisk han själv är. Och det är en massa småsaker, smånålar som sticks, som bara är med för att sticka mig. Som att nedvärdera saker jag ber att få. "Klart du kan få ta din gamla, äckliga ... den skulle inte gå att sälja för en femma ens och jag har alltid tyckt den har varit skitful" ... typ. Totalt onödiga saker. Eller tvärtom, jag vill ta några krukväxter; "ta alla, jag ställer ut alla, men du får räkna med att de ska värderas till 150-500kr", "men jag vill inte ha alla och de är inte värda så mycket.." Han ställer ut alla. Han ställer ut saker jag inte vill ha för att han vill ha pengar. Och sen gnäller han över hur det kommer se ut när huset ska fotas och visas. Men ställde han bara ut det jag bad om så... jag har ju tänkt efter att inte ta sådant som är viktigt för att det ska se fint ut, jag har ju inte framförallt tagit sådant jag vill ha...

Han kom åt mig och jag gick tillbaka till att argumentera, försöka nå fram, och leva ut min förtvivlan och mitt hat. Jag vet att det inte går för han är sjuk. Jag vet att jag kan skriva en sak fem gånger och han kommer inte att ha sett det, inte ha förstått det, bara för att det inte passar in i den bild av verkligheten som han redan gjort sig. Det ÄR helt lönlöst och ändå så gör jag det.

Ändå så känns det bättre att säga emot när han anklagar mig, beskyller mig och attackerar mig. Det känns bättre att säga hur det är, hur jag upplever det och det känns bättre att skriva att "du är för fan helt jävla sjuk som tror att det var ett vanligt gräl den gången du gick på i flera timmar mitt i natten för att få mig att erkänna att jag haft analsex med någon mer eller mindre okänd person en dag när jag varit till tandläkaren och råkade säga aj när jag satte mig ner för att jag hade ont i fogarna eller som tror att det var ett vanligt gräl när du i en och en halv timme gick på om disken, M, hur jag horar, att du förgiftat mig, att jag missköter disken, och barnen, och städningen, och hur jag är som min mamma, och hur jag är som en tonåring, och disken, och......."

Det känns bättre bättre bättre bättre och samtidigt så hatar jag hatar jag hatar jag det. Jag sänks, jag sjunker som en jävla sten rakt ner till den dyiga sjöbotten.

Och så kom M upp i en konversation. Som en sådan där liten nedvärderande onödig irrelevant grej. "Det står i förundersökningen att ni bara är vänner nu? Är det så? Klart M bara använder mig som en ursäkt att backa, det är klart det är dig han lessnat på. Jag visste att det skulle bli så. Jag visste att jag skulle få rätt, att det inte var stabilt, att han inte skulle träffa barnen, att det bara var tonårsförälskelse..". Och han nedvärderar M, och mig, igen, igen, igen. Jag orkar inte. Jag är redan där i min djupa förtvivlan och löftet till M att inte nämna honom är halvt glömt, det når nästan-medvetandet och nästan-medvetandet svarar "det viktigaste av allt är att argumentera tillbaka, försvara dig för fan! ..och löftet till M gäller nog inte längre eftersom han inte vill vara tillsammans med dig nu ändå". Det är vagt, det finns knappt men jag vet att det är där, just de där orden. Jag svarar, jag svarar ganska sakligt att det borde han väl kunna förstå att det påverkar känslorna "försök sätta dig in i den omvända situationen, om någon av de tjejer du dejtar nu...". Varför gör jag det? Varför tror jag han ska kunna det? Han har aldrig kunnat det och nu har jag tittat på en ADHD-föreläsning och VET att de har jättesvårt för perspektivtänkande och empati. Jag VET att han inte kommer klara det, och ändå TROR jag att han på något mirakulöst sätt ska kunna förstå den situationen, kunna sätta sig in i det, men det är klart det inte går.

Han ringer M. Fan i helvete! Det värsta som kunde hända just nu. Det räcker ju med att jag håller på att förlora honom ändå. Jag vill för fan ha M i mitt liv, kan jag inte få det?! Måste du förstöra allt!? Och jag är så ledsen på mig själv, så fantastiskt ledsen på mig själv att jag alls gått in i någon som helst argumentation för det är ju ändå bara jag som lider. Bara jag som lider.

Han ber att få skicka vår mailkonversation till M! För att visa att Han, K, inte är en galen person, att man inte ska behöva vara rädd för honom. Han TROR på riktigt att han bara skriver sakliga mail och att det är jag som är knäpp. Precis som när vi bodde ihop. Han kunde för sitt liv inte förstå att hans ilska och de elaka nedvärderande saker han sa var det som startade min reaktion, den när jag höjde rösten, när jag blev förtvivlad, när jag till slut bara skrek för att jag inte kunde nå fram och för att han gjorde det, nådde fram, rakt in i själen och skar sönder den. I hans värld har han bara varit saklig, kommit med fakta. Och "lyssna inte på tonen, lyssna på vad jag säger!" gormar han argt, men det är lika illa det, särskilt om jag inte bara lyssnar utan att säga något, då är jag korkad, psykotisk eller något annat lämpligt, som att "jag förstår att du har problem på jobbet när.." eller "jag förstår att du inte var älskad av din mamma när.."

Och så undrar jag vad hans syfte egentligen är. För han skrev att han inte ville vara orsaken till att det var slut mellan mig om M, men kan han verkligen tro att om han ringer och skickar vår mailkonversation till M så ska det bli bättre? Om det ens skulle vara som han ser det att han varit saklig och jag varit knäpp - skulle M ändra sig om mig då? "Jaha, K är helt normal och Liten verkar ha borderline, nu vill jag nog bli ihop med henne".

Jag vacklar i mina funderingar just kring hur störd han är, är det ett medvetet försök att förstöra mer? Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag tror att han vill ha upprättelse, överallt, han vill inte att någon ska tro att han är som han är. Det är ju det han söker hos mig "säg att jag är fantastisk, att allt var ditt fel!". Sen kan han tro att han vill göra "rätt" men eftersom det inte är det yttersta syftet så snubblar han, lägger krokben för sig själv. Och för mig. "Han blev ställd några gånger i samtalet" sa M. Det förvånar mig inte. K kan få ihop att jag både är sjukskriven och går hem från jobbet kl 14 för att båda sakerna visar att jag mår dåligt och missköter mitt jobb, något han tycker sig se och som stämmer med hans bild av verkligheten - trots att det ju inte alls är logiskt. Andra fullt logiska saker som skulle innebära att han måste ändra sin bild lite grann missar han, ser det inte, hör det inte. Jag kan skriva det fem gånger, säga det tio, men det går helt förbi.
Han blev väl ställd för att det hade han inte tänkt på, att om han försöker bevisa sin "oskuld" genom att visa att jag är knäpp - så kommer inte M att tycka att "åh, vad bra!" Han ser bara ännu mer vad jävla sjukt allt är och backar ännu mer!

Och idag känner jag mig mer ensam än jag gjort på riktigt riktigt länge. Jag har ingen vän. M är inte min vän. K ringde i torsdags morse. På torsdag eftermiddag blev jag sjuk. M bryr sig inte, ringer inte, skriver inte på FB. Mår bra med sitt liv. Glömmer mig helst nu. Nu räcker det. Det är lätt nu för känslorna har han tagit bort genom att inte tillåta dem. Ett steg i taget bakåt.

Och idag saknar jag huset som jag fick lämna bara så där på ett par timmar när han fått för sig att komma tillbaka, nyttja huset på dagtid. Olustigt var det och soc sa "flytta!" och det går inte att veta vad som hade hänt om jag inte gjort det men jag saknar huset. Det är vår och barnen mår bra där. Har sina vänner, har sina saker, har skogen, har lekplatsen.

Händelseförloppet, jag tänkte gå in här och skriva ner händelseförloppet för jag är så vilsen. Jag vet knappt vad som hänt som tog mig hit. Hur har alla de här parallella världarna med alla de här möjliga vägarna mot framtiden mynnat i just den här? Varför inte en helt annan? Jag måste prova dem, jag önskar jag kunde det! Vad hade hänt om jag ringt fler gånger till A den kvällen när M evakuerade barnen... Eller om jag inte pratat med Ks mamma i telefon utan hade hunnit stämma av med honom var han var på väg innan han gick. Om jag inte ringt M på en gång utan ringt och ringt och ringt till Ks kompis A, som jag trodde han kunde vara hos, tills jag fick tag i honom. Om K inte glömt sin mobil. Om jag tvärvänt och följt K med bilen när jag såg honom komma från träningslokalen istället för att anta att han skulle köra hem. Om K inte sagt att han tog med sig bantningsmedel så jag blev rädd.. Paranoid faktiskt, bantningsmedel... inte tänkte jag på amfetaminet, han var ju i vapenskåpet och kom ut med ett c-vitaminrör med något... i ärligheten namn tänkte jag att han har något giftigt där, han ska få någon att spy med gift, det är det som är 'bantningen', han ska göra det nu, i alla år han pratat om förgiftning, nu ska han göra det, något man rengör bössorna med kanske, tar han med det dit, åker han dit, kan han sätta något i deras vatten.. jag hann se dem ligga där i magsmärtor och kräkas, hela familjen. Paranoian smittade visst till slut.

Om, om jag inte blivit rädd, om jag kunnat tänka klart, det finns så många om. Inte bara i den händelsen utan tusentals mindre och större händelser som handlar om hoten, handlat om hans attacker, handlar om barnen, handlat om M... Hur skulle jag ha agerat för att inte hamna här?