Några av slagen i hans krig just nu

Ett kort och koncist redogörande går snabbare.

Men jag har inte kommit över den än, känslan.

Jag sitter vid min dator i min nya, ostädade lägenhet. Vinden viner och solen lyser. Jag har inte varit utanför lägenheten. Jag är klädd i mysbyxor, håret är otvättat och jag har en sönderklöst finne på kinden. Jag hostar så det känns som lungorna ska gå sönder och tar en klunk av det ljumma kaffet medan jag läser ett meddelande på facebook, en kommentar om min senaste profilbild. ”Du är så fin!” ”Du skulle se mig just nu”, tänker jag.

Tzing! Ett ljud från sovrummet. Från hans mobil. Det gamla numret som är bara hans nu.

Jag reser mig med ett ryck och redan när jag börjar gå känner jag obehaget. Han är inne i min lägenhet med ett tzing och snart är han inne i mitt huvud med orden. Med jävelskapet, protesterna och kriget. Jag önskar jag slapp kolla det, men jag känner mig tvingad. Vi måste komma överens om hur vi ska göra med barnen på fredag som är en klämdag, och jag har skickat ett meddelande om att han fått el-fakturan per mail.

Jag vill ha papperskopian också. Du kan lämna barnen på dagis på fredag så hämtar jag dem där senast kl 17.

Mina fingrar darrar när jag börjar skriva mitt svar, jag är så arg, jag hatar honom. Ända ut i de darrande fingerspetsarna hatar jag honom! Det ser så sakligt och korrekt ut, hur kan jag reagera så?

Han jobbar inte, det är klart han kan ta barnen på fredag. Jag hatar honom för att det blir viktigare för honom att vinna mot mig än att barnen kan få sin lediga dag. Jag hatar honom och jag skulle egentligen vilja skrika tillbaka i ett sms med SKITSTORA BOKSTÄVER ATT JAG HATAR DIG DIN JÄVLA IDIOT JAG ÖNSKAR ATT DU ALDRIG FÖTTS! Men det gör jag inte.

Jag har skrivit att jag ska hjälpa till med bröllopsfix men att jag vill att barnen ska få vara lediga. Kan vi ta halva dagen var, det räcker säkert med att jag hjälper till på eftermiddagen? Kan du hämta dem här så kan du gå in på banken också och skriva under papperen om amorteringarna på huslånen när du ändå är i stan? Han vägrar svara på det senare också.

Jag hatar honom för att han kräver papperskopian! För att han hittar på sådana där saker bara för att visa sin makt. Bara för att tvinga mig att göra onödiga saker, bara för att tvinga mig att ändra planer, bara för att kunna skriva till mig: ”din systers bröllopsbestyr är inte viktigare än barnen”, istället för att svara på min fråga (medvetet vald för att vara en sådan där nål som han brukar peta mig med): ”Har du en dejt eller en paddeltur inplanerad som är viktigare än barnen?” Men nålar fungerar inte på honom. Han vänder det bara. Han är alltid fri från skuld.

Han kan använda formuleringar om barnen och barnens välmående och trygghet och implicera att jag har en oförmåga att ta hand om dem, och implicera att jag är mer intresserad av min karriär, och implicera och direkt uttala massor med saker som ska visa att barnen är det enda han bryr sig om. När det gäller huset, dagis osv. Men när det kommer till kritan är det viktigare att vinna ett slag mot mig, ett slag om en halvdag med barnen i huset han tagit från mig. Det är så viktigt att ha makt och kontroll och växa för varje slag man vinner att han inte verkar greppa att jag försöker hjälpa honom: Om och om och om igen säger jag att den enda han krigar emot är sig själv, att han motarbetar sig själv, att det enda han lyckas åstadkomma är att jag blir mer och mer övertygad om vad jag måste göra. Att jag, när vi inte hörts av, har vacklat och tänkt att vårdnadstvist och bodelningsförrättare blir så dyrt att vi försöker med familjerätten… men att varje försök att jävlas ger mig ny kraft, gör mig mer och mer övertygad om att jag måste dra barnen närmare mig. Boende och umgänge, inte halvtid. Inte med en sådan man, inte med en psykopat.

                                                                      ***


Slagen i hans krig just nu:

• Han säger att han ska betala elräkningen om han får fakturan. Jag skriver att jag inte har någon skanner men han kan få den på onsdag. Verkar ok. Men sen när jag hittar den på nätet och skickar som pdf så duger det inte. Han ska ha pappersfakturan annars betalar han inte.

Mitt drag: jag säger upp elabonnemanget.

• Fredag är klämdag och jag tycker inte barnen ska behöva vara på dagis (är det ens öppet?). Samtidigt hade jag tänkt hjälpa min syster att förbereda bröllop på lördag. K vill inte ta barnen. 

Mitt drag: jag skickade ett mail till honom. Vad kan jag göra mer - här blir det ju compliance som gäller. Jag kan ju knappast åka dit och lämna av de stackars barnen. Återigen har han fått visa sin makt!

• Banken kan låta oss få huslånen amorteringsfria i tre månader. Det skulle ju underlätta oerhört för mig som inte ens har pengar till hyran här nu. K måste skriva under papper men svarar inte ens på min förfrågan. Han måste nog fundera på om han mer vill ha extra pengar i sommar eller om han mer vill jävlas med mig. Det kommer nog bli det senare.

Mitt drag: jag har bara skickat sakliga sms kring det. Tror inte jag kan göra något mer.

• Banken kan också hjälpa till genom att se till att hälften av lånen dras från mitt konto och hälften från hans. Även där måste han skriva under...

Mitt drag: Jag ber banken ta upp detta när han (ev.) kommer för att skriva på om amorteringarna. Överraskningsmomentet och en neutral person kan kanske göra att han står utan argument. Min enda chans.

• Jag vet inte om han fört över pengar till huskontot, jag vågar inte titta. Jag gissar att han inte har det.

Mitt drag: compliance? Vad ska jag göra? Jag har satt över min del vilket gett att jag inte har råd med hyran här. Jag har inte ens pengar till den andra delen. Jag får belåna mig mer eller sälja bilen. Det är inte helt osannolikt att han vill nå dit.

• Han betalar inte för bilen som skulle säljas. Samma där att han ska ha fakturor (finns inte ens annat än i pdf).  

Mitt drag: försöka få det lånet amorteringsfritt? Tänkte det men det har redan dragits... suck. Jag hinner inte med krig!

Jag spelar schack

Jag spelar schack med någon som har sina egna regler, och ändrar dem som det passar.

Jag skryter om min intelligens, min analytiska och strategiska förmåga. Hur jag kan se så många olika aspekter och sätta samman till en helhetsbild, hur jag kan se så många olika möjliga framtider, så många drag framåt i tiden...

"Om jag slår ut den bonden med springaren så kommer hans nästa drag att kunna vara det eller det och då kommer jag att kunna ta hästen och... "

Jag kan vinna i schack mot de som spelar oftare än mig (2 gånger på 20 år) om jag koncentrerar mig lite.

Det här är mitt schackspel, min verklighet. Jag koncentrerar mig inte. Jag flyr. Och när jag försöker når jag inte ända fram.

För reglerna.
Är inte definierade.
De är hans.

De är inte Sveriges rikes lagar, de är inte våra samhälleliga, i grunden kristna, värderingar och normer, de är hans.

"Men, hästen får ju inte gå så där, du tog ju fem steg fram och ett åt sidan!" säger jag förtvivlat. Jag blir inte irriterad och får mer kraft och lägger i mer energi, det orkar jag inte längre. Jag blir förtvivlad. Han svarar argt, alltid argt, alltid som om det var det mest självklara i världen:

"Du är för fan korkad, det är klart den får gå så, din häst kanske inte kan gå så, den är väl halt och lytt och ett grisrosa otränat fetto som du, men min får gå så."
"Nej, den får inte.."
"Håll käft, ska vi spela eller inte?"
"Nej, jag vill inte egentligen.."
"Du måste, annars.. (välj ett hot, vilket som helst)"

The almighty ruler and centre of the Universe, K. Hans värld är sann, och i den sitter han i centrum. Logiken blir att han inte kan vara något annat än centrum i universum eftersom universum definieras som det han ser, hans verklighet. Det har alltid varit en gåta för mig hur någon kan värdera sig själv så enormt högt som han gör, att hans åsikter alltid borde vara allas sanning, samtidigt som han är världens räddaste människa (fast det inser han ju inte, han skapar en "hotbild" och konspirationsteorier istället), samtidigt som han känt sig så misslyckad genom åren (men det lägger han förstås också utanför sig själv, på mig, på studievägledaren, på mig, på mig, på mig...).

Så han betalar inte huset. Jag har inte råd nu. Jag kan inte betala det. Jag har inte ens råd att betala halva. Nu faller det.

Och jag måste samla ihop mig och börja spela hans sorts schack på riktigt. KRIG.
Jag måste förstå hans regler, förvänta mig att de ändras och jag måste lägga ut min strategiska plan. Inte bara nästa steg (prata med banken, skynda på bodelning) utan vad varje del kan tänkas ge för svar från honom och hur jag ska hantera det.

Jag önskar jag hade råd att sjukskriva mig, men det har jag inte. Idag tog jag semester fast jag är sjuk "på riktigt" med halsfluss och feber.

Ge mig styrka!

Jag bävar....

Jag skjuter upp att betala mina räkningar. Huslån och räntor borde redan dragits och jag vågar inte gå in på internetbanken och kolla om han satt över några pengar till huskontot.. Jag vill inte bli arg, besviken och förtvivlad igen. Jag vill verkligen inte ha kontakt med honom alls, inte ens genom att se hans handlingar och icke-handlingar med de gemensamma kontona. En hel vecka har jag sluppit kontakt nu. Skönt.

Men jag har en elräkning här på över 3000 kr som han borde betala. Och jag måste kontakta honom om hur vi ska göra överlämningen av barnen nu när det är ledigt på torsdag. Jag vill inte, jag vill inte. Inte ge honom mer att bråka om. Inte mer att ställa till.

Jag önskar det här vore över.

Arg, trött och ledsen

I fredags när jag kom till dagis för att lämna barnen så var dörren stängd. Jag ryckte en extra gång i dörrhandtaget medan en vag minnesbild dök upp om en studiedag... Jag ringde K och frågade om han kunde ta barnen. Det kunde han, han skulle bara fixa en sak först så jag kunde inte komma förrän en kvart senare.

Han har någon där, sa mitt omedvetna men släppte genast tanken. Den var egentligen inte nog intressant att tänka ens. Han har berättat att han varit på dejter med ett par olika tjejer och jag har inte överhuvudtaget brytt mig.

Och nu körde jag en liten extrasväng men kom ändå upp till huset lagom för att möta honom med en tjej i bilen. I min bil som han skulle fixa och sälja, men som han inte säljer utan istället låter mig betala.

Så där stod jag nu utanför det hus som jag lagt så mycket energi på att fixa och renovera, solen lyste och barnen hoppade glatt upp på sina cyklar och började cykla runt på gräsmattan. (Jag känner ju bara att det är där jag vill vara, det var där vi skulle vara, jag och barnen!)

Och jag var arg, så förbannat arg!

Inte för den söta, unga tjejen och att han skriver meddelanden till mig på match samtidigt (som hon nog inte skulle vilja veta att han skrev) som då bevisligen var oärliga och enbart strategiska.

Inte för att han använder min bil och förhalar en försäljning.

Inte för att han har sin kanot på taket på bilen för att han ägnar dagarna åt att paddla och ha det mysigt i solen medan han är avstängd från jobbet, får pengar från sin arbetsgivare och låter mig betala både hus och bil.

Inte för att han tog huset i besittning och skriver till min advokat att jag använder det som förrådsförvaring av mina grejer och därför ska betala min del fast jag inte ens kan hämta mina grejer för att han inte släpper in mig.

Inte för att han ljuger om mig och förtalar mig i sina kommentarer till soc-utredningen, i polisförhör, i brev till min advokat, inför sina släktingar och vänner.

Utan allting, allting det och allra allra allra mest just där och då för att han förstörde min relation med M.

För att livet känns så fantastiskt orättvist när en sådan man vinner precis alla slag!

För att han tycker han har rätt att bestämma vem jag ska träffa och när jag ska träffa honom och kräver att få lära känna den personen, och för att jag var så dum att jag lämnade ut Ms identitet, för att jag inte då förstod hur sjuk K var. Han skulle aldrig lämna ut identiteten på den tjej han träffat. För Ks hela natur är misstänksam och paranoid. Han har redan en gång anklagat mig för att skicka mail till någon han hade kontakt med på en dejtingsajt "för varför skulle hon annars sluta höra av sig?" (ja, vad tror han!? shit...).

Det är nästan så man har lust att göra det. Använda hans metoder, hitta henne och förstöra bara för att bryta ner honom. Berätta om de flyttkartonger han har i källaren med all mailkonversation han hade med sitt ex utskriven och prydligt insatt i pärmar, som sig själv och som den Sebastian han låtsades vara för att kunna fortsätta ha kontakt med henne efter brytningen. Berätta om hur han blev vän med hennes nästa pojkvän, hur han låg utanför hennes hus med en kikare och hur han ångade upp hennes post, kopierade breven och la tillbaka i hennes brevlåda.
Och berätta om hoten och hur han behandlat mig.

Men det skulle ju inte gå ändå. För hon lär inte vara viktig för honom. Och hon lär inte tro på det. Han har ju troligen redan berättat för henne om mina alkohol- och drogproblem, att jag är borderline och knäpp. Klart hon tror på honom. Han är ju snygg. Rakat av sig skägget och gått ner 10 kg i vikt. Fint brun av alla paddlingsturer han gör på dagarna nu när han är ledig och borde fixa till huset inför försäljning.

Men där jobbar ju min advokat åt honom känns det som nu, han förhalar och hon går på det och vill skicka fler brev. Nej, för fan! Nu ska huset säljas! Bilen ska säljas!

Jag förstår bara inte hur jag ska orka och hinna. Jag hinner ingenting av allt jag borde hinna. Inte på jobbet, inte hemma, certainly not i kriget. Jag sjukskrev mig en hel vecka och ligger ändå efter!

Jag sitter här och skriver...

Jag prioriterar väl fel. Jag hänger på dejtingsidor också och träffar killar som inte är rätt. Ingen kan ju vara rätt. Jag är fortfarande ledsen över M.

Jag behandlar mitt onda med verklighetsflykt. Jag vill inte ta tag i vissa saker som har att göra med skilsmässan bara för att jag inte orkar känslomässigt.

Den 12e maj så skrev jag...

Jag har sett till att mail från K hamnar i en annan mailinbox som jag inte kollat. Men han hann skicka meddelanden på min jobbmail och han hann skriva en massa på match, och skickar massor med sms. Det är ena stunden hot om polisanmälan och krig, andra ber han om försoning och skriver att han fortfarande beundrar mig och ber mig komma dit och grilla osv.

Det är en situation som är extrem. Just nu. Jag är utan ork och vacklar ibland så väldigt att t ex hans idé om att ha barnen själv hela veckorna plötsligt nästan verkar ok, för barnen älskar ju honom mer ändå och han har huset och då kan jag ju sätta mig här i hörnet och bara dra ett gammalt täcke över huvet och vänta på nästa vår.

Så mycket vacklar jag att jag tänker att det är synd om honom igen - sen tänker jag snabbt att det är en strategi igen, en del av kriget! - men jag hinner tänka, känna,…..sympati, empati…. Error error system malfunction system malfunction!!

Vi är ju gjorda för det! Jag är ju gjord för det! Jag måste ju kämpa emot när han skickar "åh, jag beundrar dig fortfarande, jag vill inte ha krig, du är vackrast på match, jag är fortfarande attraherad av dig, jag saknar dig…" jag får ju inte känna ”men åh, stackare som sitter där hemma, vad förvirrad han är stackarn, varför ska jag … brå..ka…”
...

Just det, det är han som bråkar, just det, det är bara strategi nr 2. Och det brevet kommer 20 minuter efter det förra där han skulle hänga mig upp och ner i ett träd och dra skinnet av mig.. (nej, det var ju Rovdjuret)…

..jag menar där han skulle polisanmäla och allt det där. Nu kör han strategierna parallellt. Min hjärna säger bara error error error. Empati blir ju fel, sätta sig in i hur han lider liksom… nej, han lider ju inte, eller gör han? Vad är meningen? Hur beräknande är han? Hur paranoid och misstänksam bör jag vara?

Försöker han locka med mig på grillning och utflykter för att sedan kunna visa att ”vi kan visst träffas och samarbeta”.. Faktiskt ganska troligt skulle jag tro. Men det tog ett tag innan jag ens tänkte den tanken, det hade kommit flera utflyktserbjudanden innan. Heller inte osannolikt att han använder det för att visa upp att han försöker försonas och komma överens och det är bara jag som bråkar.. Han har fler ess i skjortärmen tror jag.

Jag hade inte ens tänkt de här tankarna tror jag, om han inte berättat att han skickat varenda sms- och mailkonversation (inte säkert att det är sant, och inte säkert att det är alla förstås) till polisen och att de nu var med i förundersökningen. För jag minns ju hur det var, hur jag var saklig i början efter hans häktning, och bemötte hans anklagelser och bitterhet, och hur han sedan började skriva nästan sakliga mail men med en massa nålar i, som stack mig en massa men som inte andra som läser det skulle reagera så mycket över. Som att han oroade sig över mitt mående, som att han la in små nedvärderande grejer här och var. I ett halvlångt sakligt mail så var det kanske fyra sådana där grejer. Lägg sedan till en del absurda påståenden/anklagelser som det om drogmissbruket och så att han ställde samma frågor om och om igen och inte ”förstod” vad jag skrev så hade han ju fått mig precis ditt han fått mig gång på gång innan separationen, bara det att nu skrek jag i skrift ”låt mig vara i fred din jävla idiot!”
Och han jagade mig med det och jag svarade. Orkade inte stå emot.
"Du är för fan helt jävla sjuk i huvudet!"
skrev jag.
Och hela tiden visste han precis hur han skulle få mig över gränsen i mail som kanske inte andra skulle se som så fasligt konstiga… Och hela tiden skickade han dem till polisen, för att visa hur labil jag är (om det nu är sant, jag vet ju inte, jag orkar inte ta reda på det).

Jag tro fasen det! Men då, när han sa det, det spelar nästan ingen roll om det är sant eller inte, så insåg jag hur paranoid jag måste bli för att överleva det här kriget. Han skyr inga som helst medel!

Han kan ju inte tro att det skulle kunna fungera att ses när vi inte kan prata i telefon ens. Och med barnen vill han ses också. Det kan också vara för att han ska sätta igång ett bråk, själv sitta helt lugn och säga absurda saker och spela in min reaktion, kan vara så, då vinner han inför barnen också. Han har alltid mått gott när han fått mig att höja rösten mot honom så barnen hört.

Sist vi pratade i telefon (igår!) sa han att han spelade in och han dementerade saker han gjort och hela tiden ville han förstås få mig över gränsen. Mot slutet var han där själv, över gränsen, men det är ju lätt att klippa bort om man vill skicka den till någon för att bevisa något.

Det ligger inte i min natur att tänka så här. Jag har svårt att tänka det om honom också. Min människosyn och min normala förmåga till empati och min … godtrogenhet. Jag känner mig lite duktig som faktiskt förstått att jag måste vara misstänksam och lite paranoid, och samtidigt så är jag inte där hela tiden som jag skrev här ovan, och det tar emot – ”överdriver jag inte nu ändå, så illa kan det ju bara inte vara, han ljuger säkert ändå bara om..”

Fast lögner är också metod, och säger han att han skickat mail till polisen så har han ju åtminstone tänkt den tanken. Och steget till att han ”lurar” mig att reagera på ett sätt som tjänar hans syften är inte alls långt!!

Men varför i hela fridens pratade vi i telefon igår då?!

Han hade tackat nej till ett jobb där han skulle tjäna nog mycket pengar för att kunna ta över huset. Det hade krävt att jag tar barnen mer bara och det kunde han nog inte be mig om när han vill vinna en vårdnadstvist. Och sen tror jag det beror jättemycket på hans extrema sociala ångest och att han tycker han har ett jättebra liv nu också, är ute och paddlar på dagarna medan jag betalar hans boende och den bil han kör. (Så fantastiskt typiskt!!)

"Your enemy is resting"

Han bytte strategi!

Det kan vara för att jag hjälpte honom, tog ansvar för hans beteende igen. Jag vill verkligen inte ha hans krig. Så jag skrev ett långt mail till hans far och vädjade att han skulle berätta för honom vad han är på väg att åstadkomma. Vara den som speglar tillbaka bitar av verkligheten istället för mig.
Fadern kan ha talat med honom.

Och så fann han mig på en dejtingsajt.

(Ytterligare en kanal att nå mig. Också olustigt men det är ju bara att ta bort kontot om han inte respekterar att jag skrev att han inte ska kontakta mig där.)

Men det han skrev var en ny vändning, nu var jag vackrast av alla på dejtingsajten och han saknade mig. "Vi kan bättre än så här" och "your enemy is resting" skrev han. Kanske ett uns av Dr Jekyll som kom fram av minnen. Kanske bara en ny strategi. För mig ändrar det ingenting även om jag uppskattar en andningspaus...

Den sträcker sig nog till början av nästa vecka när han får brev från min advokat.

Ibland får man ta ställning till konstiga saker...

Det ringde en man från polisen.

"Nu måste K få tillbaka sina vapen men det känns inte riktigt bra med det du har sagt om honom som står här om paranoia, har han någon kontakt med psykiatrin?"

Nej, och nej det känns inget bra för mig heller för nu hotar han med stridsåtgärder och vem vet var det barkar hän och han har inte börjat med sin medicinering än. Kan man inte hålla dem på hans diagnos?

De stryker beslutet att återlämna men det funkar bara ett tag och för att de ska hålla vapnen längre måste det komma in något nytt, anmäl direkt om han hotar med att göra något brottsligt eller samla alla "småsaker" och återkom med dem i en hög...

Ibland måste man ta ställning till konstiga saker.

Om jag tänker att det är viktigt att han inte får tillbaka sina vapen så kan jag försöka pressa honom att ta till värre hot.

Men blir det bättre? En argare och mer frustrerad K (som kanske t.o.m. har nog med sans att inte gå över gränsen med hoten) som kämpar ännu hårdare för att bryta ner mig - men utan vapen (mer än den där kniven som jag hatar.. och det finns ju alltid andra sätt om man nu vill skada någon på riktigt). Eller en (kanske) lugnare K, men med skjutvapen.

Och sen kanske han ändå passerar någon gräns, och då finns vapnen där, men inte jag.

Jag tror att jag höll tillbaka hans Mr Hyde-sida förut, dämpade paranoian med att alltid säga emot! Alltid spegla hans fantasier i min verklighet hur frustrerande det än var och hur mycket han än önskade att jag inte gjort det (eftersom jag omyndigförklarade honom, tyckte han).

Det var verkligen frustrerande! Men det kanske hjälpte. Nu verkar han vandrat iväg, mer och mer inne i sin egen värld. Stärker sig själv i sin tro att det är jag som har problem. Får säkert medhåll av sin mamma, och av kompisar.

Jag var modig som höll honom i min värld! Som gick ner efter honom i källaren den där andra gången, efter att han sagt att han skulle ta sitt eget liv. När han stod där vid vapenskåpet och jag sa "vad har du tänkt göra..?" Det var den gången efter att han pressat mig för att få se mina msn-meddelanden med M, den gången när han stått och krävt och skrikit och hotat med än det ena än det andra... som så många gånger förut, men det här var gången jag stod på mig! Fast jag var så rädd att jag inte var större än en tumme där jag satt och knappt andades utan en blick på honom. I den rädslan gick jag ner för trappan...

Och nu är jag fienden och ingen håller honom i den verkliga världen. Ingen möter honom modigt om och om igen med bitar av verklighet - och han svävar iväg!

Och därför är jag rädd om det finns vapen.

Jag har inte kontroll och jag kan inte påverka.

Jag kan inte se när han passerar gränser.

Tre mail...

Jag har mailat om att han inte sagt på dagis att lillpojken är blöjfri nu och att han också måste lämna kläder där. Och att jag inte kan betala huset och två lägenheter en månad till.

Svaret:

Han har sovit utan blöja här, men idag både kissade han på sig och bajsade på sig. "Stora pojken" kissade också på sig vilket känns väldigt märkligt. Återigen fick jag en väldigt stark känsla av att barnen inte mår bra efter att ha tillbringat helgen med dig. Vad har du gjort för att ge dem en bra helg?

(...)Det känns ganska tröstlöst att det ska behöva vara såhär svårt att samarbeta med dig. Jag har också bett dig att vi ska spärra checkontot så att det kan börja återställas för att sedan avslutas, men även det vägrar du ju. Det här följer ju egentligen bara det beteende du uppvisat sedan februari när du avbjöjde mitt vädjan om att ta fram ett samarbetsavtal med hjälp av socialomsorgen.

Självfallet ska jag sätta in de 300kr som är min del att betala för huset nu i april, såvida du inte för över pengar för däcken, då ska jag naturligtvis betala 2500kr för huset. I maj månad blir det 5000kr jag ska betala för huset, förutsatt att du betalar din del av andra gemensamma räkningar. Har du ont om pengar kan du väl låna av någon släkting?



Jaha, 300 kr för huset. Just det, det blir bra.... Han försöker sänka min ekonomi.
Och barnen kissar på sig hos honom men inte här och det är mitt fel. Jag har inte vägrat spärra checkkontot, det är bara att go ahead sa jag. "Vädjan" om samarbetsavtal? Han har tagit upp det där gång på gång och jag har sagt sanningen gång på gång, jag blev rekommenderad att inte gå in i något sådant.
Men han kommer åt mig och jag svarar fast jag inte ska! Helvete! Gud vad jag hatar honom när de här mailen kommer!

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Han mailar igen och frågar varför jag har två lägenheter en månad till. Det har jag också berättat gång på gång på gång....

Med tanke på hur snabbt du fick en lägenhet i ... så kan det ju inte ha funnits anledning till sådan brådska. Vi kan byta med en gång så att du får huset, isåfall kräver jag ett kontrakt där vi lägger upp en långsiktig plan för hur barnen ska bo.

Kontraktet ska vara förbundet med ett vite vid kontraktsbrott, så att du inte kan bete dig impulsivt och agera oberäkneligt.

Jag har inte fått några pengar från dig för däcken. Räkningarna kommer ju till mig och jag ser hur saldot förändras. Varför ljuger du?

Mår barnen bra? Vad har du gjort för dem i helgen? Vad har ni gjort i helgen?

Ja, det var verkligen ett nergånget område ni flyttat till. Varför inte bo kvar i ... istället tills den här situationen blivit löst? Eller bytt till en lägenhet i .... Det fanns ju en ledig på ...vägen alldeles nyligen.

"Lillpojken" blir alltid jätteglad och springer alltid fram till mig när jag kommer för att hämta honom. Idag bara tittade han på mig med en tom blick som om han inte kände igen mig. Du MÅSTE verkligen tänka på att INTE falla in i det inlärda beteende du har från din egen barndom där du skadades svårt av att växa upp med psykiskt sjuk mamma. Du är en trasig människa "Liten", för att skydda barnen från din egen uppväxt måste du jobba med dig själv och det är mycket stöd och hjäp du behöver.

Med tanke på hur dåligt barnen verkade må idag efter att ha tillbringat helgen med dig, skulle jag vara tacksam om de kan vara med mig resten av veckan. Är det ok för dig?

Och en sak till: Säg aldrig något negativt om mig så att barnen hör det! Det skadar dem svårt, medan det inte bekommer mig överhuvudtaget. Däremot så väcker du känslor hos mig som gör att jag kommer att kunna arbeta outtröttligt med att hävda min rätt gentemot dig. Det ligger mycket nära till att jag polisanmäler dig nu, även om det skadar barnen att göra det, så känner jag oerhört starkt att rätt ska vara rätt när du beter dig så illa som du gör.

Vänd dina utbrott mot dig själv, för det är du som skapat den här eländiga situationen för dig själv och barnen. Mig kan du aldrig komma åt, du gör dig bara otjänst genom att försöka. Det bästa vore om du kunde behärska dig och bete dig värdigt. Tänk på den fantastiska person du en gång var. Kämpar du och använder din självdisciplin kan du bli lika beundransvärd även i framtiden.


Det är ju liksom så absurt att jag knappt orkar kommentera det. Jag säger i alla fall aldrig negativa saker om honom. Och jag tror inte min trasiga barndom påverkat barnen så mycket, i alla fall klart mindre än vad hans energikrävande och känslomässigt skärande verbala attacker gjort.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Han skriver något om att M uppviglat mig till allt det här, polisanmälan, vårdnadstvist... jag KAN INTE LÅTA BLI ATT SVARA! Kan någon bakbinda mina händer, tack!? Jag svarar att M inte gjort det, att han, K tvingat mig till det med sitt beteende.

Isåfall tvingar du mig att polisanmäla. Jag har vittnen som kan intyga att den troliga skallfraktur jag har, den visade jag upp efter att du utövat kraftigt våld mot mig. Du kommer att bli fälld för misshandel. Du vet att du är skyldig, men förstår du vilka konsekvernser det kommer att få?

En vårdnadstvist kan mycket väl sluta med att jag får ensam vårdnad om barnen. Att du är psykiskt labil och dessutom har en alkoholproblematik som flera olika personer kan vittna om, gör det inte enkelt för dig. Jag har ju också pratat med Christer som kommer att vittna om det karaktärslösa/ansvarslösa beteende du visade prov på i Västerbotten.

För övrigt tänker jag ringa till M och berätta att du var otrogen mot honom med en annan man under december, den där jobbarkompisen som du berättade om.

Du har betett dig så illa mot så många att det är helt ofattbart.

Vet du vad, M backar ur ert förhållande delvis på grund av att han inte vill att jag ska vara en del av hans liv och det i sin tur beror på min personlighet, vilken han lärt känna utifrån vad du berättat. Du har alltså helt på egen hand skapat ett tidigare obefintligt problem som fått honom att backa. Hur tänker du egentligen?


Ja, samma här som ovan... det är knappt lönt att dementera hans fantasier! Så absurt! Och vad gjorde jag i Västerbotten? Drack lite alkohol på en släktträff och dansade på en loge till sent på natten, precis som flera andra! Men jag dansade ju mest bara med en kille som uppenbart fann mig attraktiv, men framförallt var han duktig på att dansa och jag älskar att dansa och tar alla chanser jag får. Hans fru verkade inte tycka det var jobbigt alls och vi blev vänner på FB sen. Och inte var det mycket alkohol alls faktiskt, inte minsta tillstymmelse till bakfylla. Jag har bara varit onykter en enda gång så jag mått dåligt dagen efter på nio år, kanske tio. Det var på min 35-årsfest. Jättetråkigt med hans anklagelser!
Jag känner att jag inte ens borde försvara mig, men det sitter så j-la starkt!

Besked

När jag satt i polisförhören så var tankarna här och var. Som när jag talade med polismannen som tyckte att halva Sveriges befolkning gått igenom det jag går igenom. Då ville jag att han skulle tro mig och jag tänkte på upprättelse. Andra gånger tänkte jag att jag inte skulle föra fram allt och förminskade det jag faktiskt berättade. Jag ville inte att han skulle bli av med jobbet. Jag ville inte förstöra för honom mer än jag gjort. Inte ställa till det för honom och barnen. Där och då. Jag var rätt rak och ärlig och berättade om flera av de gånger han attackerat och fått utbrott, men jag förminskade det. Förminskade mina upplevelser genom att ... ta udden av dem, genom att inte berätta med känsla.

Som de två gånger han försökte ... de två gånger han inte förstod att jag sa nej till sex förrän jag skrek och sparkade och hade panik.

Som att jag sa ungefär "ja, det här ärret har han gett mig men det var nog faktiskt mitt fel ändå för jag gick efter honom och dessutom var det bara ett litet rivsår och så drog jag bort sårskorpan hela tiden".

Men det hade väl inte gjort någon skillnad ändå.

Först la de till åtalspunkter; olaga hot anmälde jag för, men det var övergrepp i rättsak också eftersom han hotat med vad han skulle göra om jag gick till polisen, och så la de till grov kvinnofridskränkning. Han satt anhållen och häktad i sammanlagt ungefär tre veckor och det känns som det betyder någonting...

Sen tog de bort grov kvinnofridskränkning och släppte honom, och nu har de lagt ner åtalet.

När jag fick veta det idag blev jag väldigt ledsen.

Inte för att jag önskar honom något ont nu heller, det har jag aldrig gjort. Utan för att om han tidigare tyckte han var oskyldig så kommer han ta det här som bevis för att han är oskyldig.