Jag har inte skrivit på ett tag. Jag har börjat två gånger och kanske skriver jag det klart och kopierar in senare. Ikväll skulle jag ha kommit hem, packat upp, satt igång med förberedelser för att börja en ny jobbvecka och istället satte jag mig ner och skrev och skrev, i två timmar.
Jag har inte skrivit på ett tag för det har nog inte varit några större händelser utan mest funderingar. Eller, jo, det hände lite för några veckor sedan som gjorde att jag tog ledigt från livet ett tag. Jag deppade ihop en vecka, ganska ordentligt, veckan jag inte hade barnen, veckan jag borde ha tagit tag i saker och ting... Det var inte så särskilt deppigt i sig det som hände kanske; han hade fått tag i mitt hemliga nummer och vägrade säga hur, "ring narkotikapolisen och fråga", sa han. Han meddelade att han skulle flytta till en bekant i Huddinge och han krävde att jag skulle ställa på Volvon men han vägrade betala för den tid han använt den men jag betalat, vilket var mitt motkrav. Han vägrade till och med betala det som det de facto skulle kosta mig att ställa på den, d.v.s. skatten och den högre försäkringen, vilket var vad jag försökte med sen medan han benhårt fortsatte vägra tills det slutade med att jag inte ställde på bilen men han tog den ändå. De tre sakerna på en gång blev lite för mycket, framförallt försöken att nå en överenskommelse när det gällde bilen - det tar alltid alltid mycket mycket kraft att försöka att inte ge sig, och att ge sig jämt kostar för mycket, både emotionellt, mentalt och även i reda pengar...
Han har mailat också men de mailen har jag inte kollat, jag är rädd för känslorna de kommer ge. Och jag har mailat om vad jag tänker att han ska betala om han vill ta över bilen - men inte vågat kolla på svaret. Det handlar bara om en bil men han kommer inte acceptera fast det är en bra deal, han kommer att vilja kriga - bara för att han INTE KAN GE SIG, för att han måste sätta upp villkoren för att kunna känna sig nöjd, annars kommer han alltid ha en känsla av att ha förlorat något (precis som han håller på med bodelningen och ska bevaka och kontrollera minsta lilla grej och anklagar mig för stöld med jämna mellanrum).
Men nu. Händelsen jag skrev om. Idag blev det ett litet virrvarr av text som kanske inte är helt sammanhängande för jag var fortfarande mycket upprörd när jag började skriva, och jag kunde inte ens skriva "jag"... som den gången jag skrev om dödshotet.
*
Klockan är 19 och hon sitter på hallgolvet och ögnar igenom ett snabbyttrande från soc, inför förhandling om vårdnaden.
”På senare tid väljer hon att svara i telefon eller mejl då hon känner sig känslomässigt stark för att undvika att hamna i affekt, utmattning eller känslan av maktlöshet i förhållande till fadern” står det.
Då kommer tårarna och hon sitter kvar på hallmattan och låter dem trilla nerför kinden.
"Det var alla tre, affekt, utmattning och känsla av maktlöshet, precis så var det", tänker hon, och drar sig till minnes händelsen som fortfarande sitter kvar i kroppen.
Bytet skulle ske kl 18 och hon satt med barnen vid middagsbordet. Hon hade lånat sitt hus i två veckor och varit där med barnen och nu skulle han komma och ha dem en vecka.
Tanken var att det skulle bli en mysig semester istället för att vara i lägenheten. Bitvis var det mysigt, bitvis kände hon paranoia – kanske hade han satt upp kameror? Det var mycket städning och nästan inga utflykter. Hade de varit i lägenheten hade det blivit utflykter, till de härliga stränderna de hittat, kanske till stan och gå på museer. Tanken var också att hon skulle kunna få en överblick eftersom hon inte fått gå in i huset sedan han tog över. Se över vad hon hade kvar, vad han inte hade ställt ut i garaget när det var det som var hans villkor och sätt att visa makt…
”Han har fortfarande kontrollen”, tänker hon där hon sitter på hallgolvet, ”han har ju beslagtagit nycklarna till överlåset och kan använda det för att hindra mig att komma in”. Hon letade inte när hon var där, hon kände aldrig att det var någon idé. ”Med största sannolikhet har han låst in de två extra i vapenskåpet, eller så bär han med sig alla tre. Tänk, vilken känsla av makt man kan bära på, bara genom att bära tre nycklar. Tänk, vilken känsla av makt att bara ta för sig, ett hus, en bil, pengar…”
Under tiden hon var där hade hon förberett lite för en försäljning också, snyggat till och möblerat om och till och med tagit foton och lagt ut huset för privatförsäljning på blocket för att kolla intresse… Och så hade hon packat två lådor och två kassar med böcker, lite barnkläder, ett överkast, en dunkudde, dvd-spelaren som han sagt att hon kunde ta och lite andra småsaker. Ingenting värdefullt. Hon stressade på för att få in allt i bilen innan han skulle komma. ”Om allt är packat så är det bara att jag åker så fort han kommer”, tänkte hon. Hon tänkte aldrig tanken att han skulle köra in med bilen på uppfarten bakom hennes bil…
Han kör Volvon, den är fortfarande avställd men nu har han kört den i två veckor. Han bara bestämmer, allt är på hans villkor. Hon hade sagt, ”ok, jag ställer på den men jag tar inte kostnaden”, sätt in pengarna du är skyldig mig för bilen så ställer jag på den. Han vägrade. Inte ens hälften skulle han betala. Han bara tog bilen. Senare räknade hon ut att det var 7000 bilen kostat henne medan han kört den, men det hon bad om nu var bara 2000 kr. Men som sagt, han vägrade. Och nu körde Volvon in bakom hennes på uppfarten och han kom in.
Hon satt med barnen vid middagsbordet och hon hade tänkt äta lite efterrätt när han kom in, men hon råkade säga att hon tagit några böcker. Han skulle absolut veta vad det var för böcker och godkänna det. ”Nej”, sa hon och reste sig utan att ha hunnit smaka på efterrätten, ”jag åker nu, jag vet var det här kommer att leda och vi går inte dit, du ger dig nu!” Han tittade i hyllan och sa ”kvalitetsböckerna är inte dina”. Hon kunde inte dra sig till minnes att hon packat någon kvalitetsbok nu, förutom en som var jobbets, men hon hade nog tagit dem tidigare, även den han kastat sönder i något raseriutbrott...
”Jag vill åka nu, jag kan fota allt när jag kommer hem. Ge dig nu och låt mig åka!” Ge dig… igen och igen och igen sa hon det, och brukade hon säga det, ”Ge dig!” Han gav sig aldrig, han slutade aldrig förrän han fått sin vilja igenom, med argument, med hot, med våld… och som nu, med ett väldigt fysiskt maktmedel som hon inte kunde rå på.
Han hade redan gått på säkert tio gånger med ungefär samma sak, avbrutit henne med att han ska gå igenom sakerna, igen och igen och igen, hunnit anklaga och nedvärdera -”ta hand om ditt missbruk”.
Hon tog det sista av sina saker och gick ut till bilen, redan så pass påverkad av hans ihärdiga begäran och oförmåga att backa - och rädslan som följde med hans beslutsamhet.
*
Hon kände igen det från de gånger han begärt att få se hennes mail. Både beslutsamheten och hennes panikkänslor. Hon var alltid den som fick ge sig, ibland nästintill i rädsla för sitt liv. Det var en av dessa gånger han faktiskt backat, inte stannat kvar och hotat till han fick sin vilja igenom, utan tvärvänt, sprungit till vapenskåpet och hotat med självmord. Den här gången behövde han inte använda hot, han hade allt makt med den parkerade bilen.
Men… varför inte vara den som gav efter, varför inte bara låta honom få kontrollera? Han får ju sin vilja igenom ändå till slut. Fanns det något i bilen? Fanns det något i mailen? Ja, det fanns alltid något, det fanns alltid något att beskydda. Sin integritet.
Det räckte med alla de gånger hon gav efter med småsaker, varje gång hon skulle redogöra för vilken promenad- eller joggingrunda hon tagit (och få den värderad och bedömd, och för att veta om det kunde funnits tid till något annat), för vilka affärer hon varit på när hon handlat (och få inköpen bedömda och värderade, och för att veta om det funnits tid till något annat), för vilka personer hon träffat (och få höra dem bli värderade och bedömda, och för att veta vilka man ska kontakta för att veta om det faktiskt var där hon var…).
Och det fanns alltid något att hitta. Alltid något som kunde tolkas om till något annat. Alltid något som kunde stämma in i hans bild, ge honom något bevis för något som bara fanns i hans verklighet. I bilen fanns en oöppnad flaska vodka och en öppnad whiskyflaska som hon tagit ur för att göra Irish coffee. I källaren i huset står ca 12 flaskor vodka och tre flaskor whisky som hon varit med att betala, från en Tysklandsresa han gjorde och när hon beslutade att ta med dem var det i någon slags känsla av att det inte är helt rättvist om han får alla... och varför vika sig för hans anklagelser om alkoholmissbruk?
Men flaskorna i bilen tänkte hon inte ens på när hon började få panik, det var inte det hon bevakade, inte heller böckerna, inte kläderna. Det var saken i sig att han skulle kontrollera som hon reagerade på, känslan av maktlöshet och en rädsla som var svår att förklara var den kom ifrån.
Om minnet skulle vara suddigt sen, så var det för att händelsen var suddig redan nu, medvetandenivån verkade sjunka på något underligt sätt. Hon hade reagerat över det tidigare. Hjärnan gick på instinkt, ”rädda dig! Ta dig bort härifrån! Gör något!” Detta var en man som flera gånger mordhotat henne, som terroriserat, som nästintill torterat mentalt i timmar för att få ett erkännande kring en händelse som inte inträffat (hon hade varit hos tandläkaren i Stockholm och passat på att shoppa och blev anklagad för att ha haft analsex med någon). Och det var en oregerlig man som tog för sig det han ville ha. Hon brukade kämpa emot. Sitta där framför datorn och vägra visa sina mail så länge hon bara vågade. Argumentera och kämpa emot. Och bli fullständigt utmattad på köpet. Hjärnan och kroppen tar en paus, något händer, först slutar hjärnan att se klart, den ser bokstavligt sämre, den verbala förmågan påverkas jättemycket, och sen försvinner kraften och det märks mest i armarna...
”.. affekt, utmattning eller känsla av maktlöshet”… så stod det, så var det, alla dessa gånger. Under förhållandet och efteråt. Som den gången han flyttat ut allt i garaget, låst överlåset och åkt därifrån när hon meddelat att hon skulle komma för att hämta sina saker i huset, alla mail med argument och nedvärderande påhopp för att han skulle få sin vilja igenom med en massa olika saker, gången han slängde ut henne med våld och ringde polisen när hon kommit för att hämta bilen. Som hon betalade och som han lovat sälja och som han nu kör omkring avställd och just precis nu parkerat bakom hennes bil så hon inte kunde åka därifrån...
*
”Ge mig nyckeln så jag kan flytta bilen eller flytta den själv”, sa hon. Känslorna rasade i kroppen och gränsade nästan panik. Han hade all makt där han stod med nycklarna i fickan och vägrade flytta bilen.. ”Han ger sig inte, jag måste härifrån!” skrek hela kroppen och hjärnan hade redan börjat forma meningar på bakvända sätt och tankarna for hit och dit och ”buss? Nej det går ju inte, jag måste få med mig grejerna, vad ska jag ta mig till!” var det sista hon tänkte innan orden började komma ut som skrik. ”Nu flyttar du bilen! Jag har bara tagit mina grejer och vad spelar det för roll!? Du är ju helt sjuk! Låt mig åka, nu!!”
Det skedde ordväxling av samma art, några gånger fram och tillbaka, och hennes kom bara ut som skrik: ”Släpp iväg mig! Flytta bilen nu! Jag packar inte upp lådorna bara för att du ska kunna gå igenom allt, det tar för lång tid, jag vill åka nu!”
Hennes panikblandade hatkänslor blev värre och värre, och till slut gallskrek hon hysteriskt: ”Ge dig!! Låt mig åka nuuuuuuuuu!!!!”.
”Jag ska se vad du har snott” sa han igen. ”Du har hysterionisk personlighetsstörning, du är precis som din mamma” sa han. ”Lås upp bilen!”.
”Jag har inte snott något, det är bara mina grejer och barnkläder, du har 2/3 av alla barnkläder och du kommer väl ändå säga att jag snodde den sista tredjedelen!” ”Du har redan fått dina grejer” sa han.
”Du tog huset och bilen och lät mig inte komma in i huset och jag fick hämta det du ställt ut i garaget och jag har inte fått någon chans att gå igenom mina grejer..” Det kom något slags ordflöde med saker hon ville säga och orden kom ibland i bakvänd ordning så hon fick samla sig och rätta till det. Hon låste upp och lät ett ”jävla psykopat!” följa med av bara farten och han började gå igenom lådorna. ”Du har hysterionisk personlighetsstörning” sa han igen.
”Den här boken är min”, sa han, ”den fick jag av dig”. ”Nej, jag lånade den på jobbet för att du skulle läsa den”, sa hon. Kay Pollaks bok ”Att välja glädje”, i pocketformat var fortfarande oläst. Sen hittade han en liten pocketbok som hette ”Jag vill ju bara se bra ut naken”. Hon hade köpt den på hans begäran, men tänkte att hon kunde väl läsa den också, det kanske var några bra tränings- och hälsotips i den. ”Den här är min” sa han. ”Det var jag som köpte den”, sa hon. ”Jaja”, sa han, ”du kan ta den, du behöver den.”
När han gått igenom allt lät han henne åka och den tre mil långa resan till lägenheten minns hon inte mycket av där hon sitter på hallgolvet. Hon ringde sin mor och berättade (sa om och om igen att det känns helt hemskt att lämna barnen på det sättet, inte lugnt och fint, och han kommer att bemöta det med att ”mamma är knäpp” och de kommer inte att förstå, för mamma är kanske knäpp, mamma är den som skriker), och hon noterade att hon körde 150 en gång, medan hon pratade med sin mor, och saktade ner, och sen hade farten ökat till 150 igen just innan hon svängde av motorvägen, och plötsligt var hon framme. Fortfarande sittandes i bilen svarade hon på hans sms som just kommit:
”Har du inga spärrar? Vad tjänar du på att skrika inför barnen?”
”Har du inget förstånd? Vad tjänar du på att spärra in mig och inte släppa iväg mig, vad tjänar du på att inte lyssna när jag lugnt säger att jag vill åka, när jag säger ge dig, vad tjänar du på att fortsätta pressa när du redan drivit på för långt, vad tjänar du på att säga att jag snor saker när du fortfarande sitter på det mesta av värde, när du själv snott ett hus och en bil så ska du bråka om böcker som kostat 50 spänn max. Vad tjänar du på att agera som du gjorde tror du? När du återigen bara bestämmer, när du återigen med fysiska medel får din vilja igenom, när du återigen visar ditt sjuka kontrollbehov.”
Och armarna är fortfarande utan kraft när hon börjar bära upp grejerna från bilen. Hon får hjälp av en granne och sen stänger hon dörren om sig, sätter sig på hallgolvet och öppnar posten, och läser de där raderna, och låter tårarna rinna och ångesten och hatet släppa…
*
Vilka spärrar borde jag ha haft? Hur skulle jag kunna kontrollera mig med annat än att ge vika, igen och igen och igen!? Blir det någonting kvar av mig om jag tillåter honom att sitta på mig hela tiden? Kan jag bli mer Liten än jag redan är?
