Min mor. Jag skulle vilja kunna låna henne som barnvakt ibland men jag blir mörkrädd över hennes metoder med pojkarna när hon vill få dem att lyda! Jag måste ta upp det med henne men jag vet inte hur. Risken är att jag får något liknande "jag kan visst aldrig göra rätt jag, jag duger aldrig!" tillbaka. I bästa fall ändå en reflektion och ett ändrat beteende, men i värsta fall (och kanske är det det troligaste) ett bråk, en tid utan kontakt och sedan "som vanligt". Jag vet inte om det finns något rätt sätt att ta upp det...
Det här är vad hon nu gjort tre gånger på lika många dagar:
Hon vill att barnen ska hjälpa henne att plocka blåbär så att jag hinner göra en sak jag ska göra i huset. Hon frågar först om de vill följa henne och när de säger nej säger hon ungefär så här (på ett dramatiskt sätt):
Ska jag verkligen göra allt jobb själv?! Ska ni bara äta blåbärspajen och jag ska göra allt jobb!? Tycker ni att det ska vara så?
Det räcker inte riktigt, jag minns inte riktigt orden men jag minns att det gör ont i mig, jag märker att de blir förvirrade och ledsna. Hon har inte gett dem någon chans utan försöker få dem att göra som hon vill genom att skuldbelägga dem. Jag vet ju hur det är att växa upp i det där. Man tror det är sant, man tror hon är upprörd på riktigt, man kan inte se att det är en metod. Man blir väldigt benägen att försöka lista ut hur man ska agera för att slippa såra henne med sitt beteende men det går aldrig, det finns alltid något man inte kunnat lista ut, något man gör fel. Det är godtyckligt och troligen anledningen att jag hade ångest redan som tre-åring...
Men jag stoppar det inte där och då, jag gick, på riktigt, undan.
Jag vill säga till henne att ge dem en chans. Varför kan hon inte säga "jag skulle bli jätteglad om ni vill hjälpa mig! Då går det mycket fortare och blir roligare för jag tycker om att vara med er!" Och om de fortfarande inte vill så kan man väl låta det bero, de är ändå bara tre och fem.
En annan gång fick hon stora pojken att hjälpa till att städa sitt rum på samma sätt; "tycker ni verkligen att jag ska städa ert rum, det är ju ni som stökat ner!" Och lite mer stackars, stackars mig som måste utstå ert beteende, för att överdriva lite. Men det är ju den känslan hon kommer ge dem. De har gjort något eller inte gjort något (som de borde ha listat ut att de borde ha gjort...) som skadar henne. Återigen utan någon chans att från början göra rätt, ingen start i ett vänligt "ska vi städa ert rum tillsammans? var brukar ni ha de här bilarna, ska ni visa mig..?"
Och återigen låter jag det bara vara, fast jag så instinktivt ogillar det. Det faller ju tillbaka på henne själv också. De negativa känslor hon ger dem gör ju att de tycker mindre om henne. Ask me... Det är synd.
Jag måste ta upp det med henne men jag har svårt att se hur.
