Oändligt och utan slut och utan vinnare.
Så mycket dumt han gör och skriver att det är helt osannolikt. Så konstig hans värld är. 8-9 sidor kommentarer till vårdnadsutredningen skickar han till rätten, med lögn efter lögn, överdrift efter överdrift. Jag satt och läste och kunde inte läsa allt, satt och tänkte "men herregud!". Lögner som han verkar tro på, som han verkligen på riktigt integrerat i sin bild av världen. Som saker som han måste fantiserat fram i sitt hat till M - som han nu tror att jag berättat för honom. Som att M var impotent och överviktig och avundsjuk på att K var så vältränad. Jag blir rädd. Fast jag vetat det förr, att han gör sådär. Som den gången jag skulle erkänna otrohet. Som när han trodde jag förgiftat honom. Som... Fast jag borde erkänna det för mig själv helt och fullt, att han är sjuk, på riktigt.
Och ändå kan jag inte hantera honom. 145 000 har jag räknat ut att han får i bodelningen om han får som han vill. Han trixar och vrider och vänder, manipulerar och ljuger, hotar och kör utpressning. Jag blundar och stänger av, läser inte hans mail, svarar inte i telefon. Och jag vet att jag kommer få fler smällar. När jag står fast kring bodelningen så kommer han straffa mig med att trixa med barnen, byta helg så jag hinner planera in något med min nya partner (som har sitt barn "fel" veckor), sedan ändra sig igen. Han har redan gjort det en gång och nu har han "gett" mig en helg igen. Snart tar han tillbaka den. Det svider så mycket hårdare än att aldrig ha fått från början.. Så har han gjort för att ha makt och kontroll i förhållandet också.
Om jag inte "lydit" så har han tagit tillbaka löften. Plötsligt var det bara ett förslag med julfirandet, resan, att han skulle ta barnen så jag kunde göra något själv. Eller så är det ett uttalat straff, "beter du dig så där, då kan du glömma att..." Det var nästan bättre när straffet var att jag fick välja vilken av mina saker han skulle slå sönder.
Nu har han haft sönder min bil. Inte med vilje, men ändå. Han har kört den, fram och tillbaka till sin tjej i Skåne, och jag har betalat den och den har gått sönder och värdet har minskat drastiskt. Nu har han ställt den på garageuppfarten; "fixa den, sälj den, ge mig hälften av pengarna som blir över". Han som aldrig amorterat en krona på det lånet, som inte betalat mer än försäkringen några månader, som nyttjat bilen och kört sönder den. Nu är det mitt problem och han vägrar betala något av vad den kostat eller värdeminskningen.
Huset... han flyttade ut och jag tvingades flytta in, hade inte råd med nåt annat och det kändes ändå rätt ok. Han skulle hyra garaget som förråd, dyrt och heligt lovade han att betala så länge jag bodde här, för barnens skull. Jag gick med på det men var dum nog att inte skriva avtalet på hela tiden jag bodde här. Han sa upp avtalet så fort jag flyttat in i huset. Jag ägnade en vecka åt att städa huset när jag flyttat in. Så igengrott skitigt. Jag stod och torkade köksskåp fast jag var så trött att jag höll på att falla av stolen. Jag har fixat och målat om. Städat inför visning och kämpat.
Och så ska jag sitta och läsa hans "åh det är så synd om mig för jag hjälpte dig att flytta grejer till huset utan att ens få betalt"-sms, och hans "jag har lust att polisanmäla dig för alla brott du begått"-sms, och hans "och bara skit i hur barnen och deras pappa mår"-sms, och hans andra 15-20 sms om dagen.
Och hur ska jag orka möta honom i familjerätten? Min advokat rekommenderade det, på grund av de sms han skickat där han skulle ge mig enskild vårdnad. På grund av att medling eller huvudförhandling i rätten blir så dyrt. Men jag måste ändra mig. Det måste bli ett snabbare slut, jag får ta kostnaden, jag får ta att han kommer försöka sänka mig.
Men det är svårt att ta tag i allt. Jag är emotionellt slutkörd. Det är ändlöst.
