torsdag 26 april 2012

Hatat honom igen

Nu har jag hatat honom igen. Igår och idag. Jag blir trött av det. Handlingsförlamad. Trött. Trött. Trött. För trött för att gå och lägga mig och gå till jobbet imorgon.

Det jag hatar allra mest, det som får mig att hata honom allra mest..
Är när han bara skiter i att betala saker han är skyldig att betala för att han på något underligt sätt räknat ut att jag är skyldig honom några andra pengar sen för tusen år sen. Fast han fått så mycket pengar av mig redan. I bodelningen. Fast jag försörjde honom flera år.

Att han bara gör så. Att det är så otroligt självklart för honom att allt är på hans villkor.
Jag hatar maktlösheten. Jag hatar honom. 

Ikväll kom han hit för att hämta några "asviktiga papper för han hade nåt stort på gång".
På väg ner i källaren tittar han upp på mig när jag säger något.
Det var nog något lite sarkastiskt om att då om han tjänar en massa pengar så kan han väl betala det han är skyldig mig.
Han tittar upp och ger mig det där lilla leendet som jag har tyckt verkar vara en blandning av nöjdhet och lite "nu kom du på mig med handen i kakburken". Jag kallar det självgodhet. Som barnet som gör något det vet att det inte får men njuter av det i fulla drag, kanske lite extra just för att det är förbjudet och för att det lyckades.

Han njuter av det. På ett kroppsligt sätt, helt säkert, så det rusar härliga känslor genom kroppen på honom när jag påminner honom om det, om makten han har...
Jag är helt hundra procent säker på att han njuter och känner sig så otroligt nöjd med sig själv varje gång han "vinner", det spelar ingen roll om vinsten är 300 kr eller att jag blir känslomässigt påverkad av ett sjukt sms. Alla vinster är vinster och alla vinster ger njutning.  

Och när han tittar upp mot mig där i trappan och ler det där leendet så ser jag Behring-Breivik igen. Sen första fotot på honom publicerades har jag ryst när jag tittat på K.

Och när någon satt och pratade i TV just efter dåden om att "sådana personer inte bryr sig om i fall de bryter reglerna för att vinna, de får lika njutbara vinstkänslor ändå. Jämfört med normala människor som tycker det ska vara lika regler för alla om vinsten ska kännas bra.."  - då tänkte jag på K också...

Jag säger det till honom, nu var du lik honom igen. "Jag vet, men han är ju snygg så.." säger han. Något säger mig att han gillar det.

tisdag 24 april 2012

Samarbetssamtal nummer två

Vilken jobbig förmiddag igår. Den smittade hela dagen med ångest.
Jag åkte dit lugn och med optimism och positivism i massor, och skrattade till och med lite för mig själv i bilen för en sak jag insett kvällen innan. Kanske försökte jag boosta mig. 

Jag fixar det här!

Men det är så svårt att möta honom, sitta där bredvid honom och lyssna på honom. Jag fixar det inte riktigt ändå. Hur mycket underbara känslor av lycka och hopp och kärlek jag än kan känna till världen nu, nu när jag slipper honom, när jag slipper den där ständiga rädslan och de omänskliga stressnivåerna, så kan jag inte stå emot känslomässigt i mötet.

När han plötsligt tycker att jag kränker honom, det är så det startar. När han vill gå tillbaka i tiden och berätta för dem om hur jag "är" (aggressiv mot män t ex). När han ljuger (säger att jag misshandlat honom). När han försöker manipulera till sig ett avtal som han sen ska kunna bryta (han säger t ex först att han visst kan tänka sig att jag flyttar till ett visst område, men när behandlarna pressar på lite så låter det ändå inte så, och inte på ett år minst..). Kanske verkar han mest obeslutsam för dem, men jag vet att han tänkt igenom det väldigt noga vad han ska låtsas gå med på och vilka kryphål han ska se till att det finns. 

Det blir svårare och svårare att hantera samtalet känslomässigt fast jag inte sitter där ensam med honom, men känslan är densamma, känslan som kommer är exakt densamma som i relationen när jag försökte "hantera" honom och som kommit nästan varje gång vi haft kontakt under året. Jag känner mig så totalt maktlös att jag nästan får panik.

Som om det ens spelar någon roll!? Det är ju bara nuet och framtiden och avtalet vi ska prata om. Han har kränkt mig i nio år nu och så blir han kränkt av att jag säger att det viktigaste för mig är att begränsa hans makt och kontroll... Samtidigt säger han med det andra att han vet att jag är aggressiv mot män i mina relationer och därför vill han (och ska ha möjlighet att) kontrollera och begränsa min nya relation och framförallt barnens del i den, och då även flytten som han tror beror på den. (Han vet inte att den inte finns längre, det skulle bara ge honom rätt i sin bild av mig.)

Några gånger kan jag inte hjälpa mig själv utan snäser till ordentligt:

Du kanske inte ska anta att jag är mot andra som mot någon som misshandlat mig psykiskt i åtta år! 

Släpp det gamla, du får ta det i din egen terapi! Jag kommer aldrig gå in i några såna diskussioner med dig! Jag har stått ut med dig i åtta år och jag sitter ändå här och försöker se framåt och hitta lösningar! Ge dig! Släpp det!

Flera gånger försökte jag hålla honom på banan med "gå inte dit!" "släpp det!" och familjebehandlarna fick också säga det några gånger. Nuet och framtiden, inte alla oförrätter jag begått mot honom förut. Stackaren. Tänk att han ens för en sekund kan välja att känna sig lurad på pengar av mig, att han ens för en sekund kan välja att tycka att jag behandlat honom illa, att han ens för en sekund kan försöka gå tillbaka till gemensamma beslut vi fattade och mena att han uppoffrat sig för mig gång på gång på gång (som ett exempel på dialog(!?) dessutom..).

Egentligen satt jag där och ville mest bara skrika och slänga mig på golvet och ge upp och dö.

Men jag är inte sån som dör så lätt.. även om jag mådde väldigt dåligt resten av dagen igår och det har spillt över lite på dagen idag också.

Leva eller överleva? Jag vill verkligen ha enskild vårdnad. Jag tror jag behöver det för att kunna leva och jag tror att barnen behöver en levande mamma. Den överlevande var inte alls lika bra.

Varför kunde inte vårdnadsutredningen varit tydligare!? Men nu är nu, det här är det här, han är han, framtiden blir vad jag gör den till.... med lite restriktioner då. Det jag bara måste förhålla mig till, som att han är en psykopat som jag aldrig, aldrig i verklighet har hanterat eller kommer att hantera. Varje gång jag tror att jag har hanterat honom har han "gett mig vinsten i en diskussion". Sen, som jag nog skrivit förut, så finns inte överenskommelsen kvar, när han vill och känner något annat. För den levde bara i den abstrakta diskussionsvärlden, där saker och ting också handlar om makt och kontroll, typ:

"Jag har makten att sluta den här diskussionen genom att ge med mig, ibland väljer jag det, det betyder inte att jag menar det jag säger, det är bara ett spel!"

torsdag 19 april 2012

Liten vs den verkligt lilla - som en liten fucking Breivik-liten!

Vi har haft ett samtal, jag och K, med de två familjebehandlarna som ska hjälpa oss att komma överens om vårdnad, boende, umgänge.

Varför ska det vara så att jag behöver göra det här? Varför ska det vara så att han som suttit häktad tre veckor, som hotat att döda, som har psykiska problem, som har betett sig som han gjort i över ett år, som försökt bryta ner mig på alla möjliga och omöjliga sätt; ekonomiskt, med hot, utpressning, kränkningar, som inte ens själv ansökt om enskild vårdnad, kan få enskild vårdnad om vi går till huvudförhandling i rätten bara för att jag vill flytta (och för att vårdnadsutredningen rekommenderade enskild men inte kunde säga till vilken förälder)?

Varför vill jag ens flytta? Skulle de ta hänsyn till det? Jag som kämpade och stod ut med honom för att vänta in en högre lön så jag skulle ha råd med huset själv, som höll ut tills han skulle ha jobb så han inte skulle kunna dra och överge barnen så lätt, så vi skulle kunna ha dem varannan vecka... Varför känns det som från början var hans mest effektiva hot - att han skulle överge barnen - plötsligt som en välsignelse?

Snälla, ja, flytta! Snälla, ja, ha dem bara varannan helg! Jag kan inte ha dig nära!

Allt är annorlunda nu, och han har inte förstått att all kraft han lagt på att få mig att ta tillbaka ansökan om enskild vårdnad, allt ekonomiskt krigande för hämnd och all utpressning för att få som han vill med var jag ska bo, allt har lett mig till att leta som en galning efter ett jobb utan resande så jag kan ha barnen på heltid, allt har lett mig till att jag känner att jag bara måste flytta, så långt från honom som möjligt, och närmare möjlig barnpassning. Allt har lett till att jag förstår att jag aldrig kommer kunna leva med honom nära mig om jag vill vara den bästa mamman, den levande Liten på väg att bli Stor.

Och vi sitter ändå där och pratar på familjerätten och jag pratar om gränser. Om vi ska kunna ha delad vårdnad måste han förstå och respektera gränser. Om vi ska kunna ha delad vårdnad så ska vi ha ett väldigt noggrant nedskrivet avtal som reglerar allt, att han tillåter barnen att flytta, bo hos mig.... och så känns det som vi kanske kan komma överens på något sätt, där och då när vi sitter där, men då möter jag ju bara hans ena sida. Den jag trodde var "han", den ganska logiska och den som kan träffa överenskommelser (som bara är tomma ord), för det är inte det här som är "han". Det här är ett spel för de andra, ett spel för att få som han vill, en manipulation så invand hos honom att han inte ens förstår det själv. Men hur verklig den än kan vara för honom så styr den inte. Det är känslorna som styr, mest känslan av att vara värd mer, hela tiden värd mer, hela tiden orättvist behandlad.

Den andra sidan kommer snart fram. Han fick bilen och skulle ta över lånet. Det har han inte gjort. Han vägrar betala annat han ska betala också, han hittar något han tycker jag är skyldig honom från för länge sen. Hela tiden bryter han avtal, hela tiden ändrar han reglerna. Så sitter han där och skriver sms om hur hemskt det är att jag försöker lura av honom pengar (det handlar om 1000 kr och han har missförstått) samtidigt som han vägrar betala ca 4000 kr, och det minuten efter jag, igen, skrivit till honom att han ju vet att med det bodelningsavtal vi tog fram så gav jag honom 70000-100000.....

Jag blir så gråtfärdig av det. Men jag stänger bara av. Tar alla kostnader för att behålla någon slags mental kraft alls. Och det är det han vet, det är därför han gör sådär. Attackerar mig så jag inte ska orka. Han vinner i det lilla, och ser inte att han förlorar och förlorar och förlorar...

Och... så snart efter samarbetssamtal och det första han gör är att visa att han inte bryr sig om avtal, att han ändrar villkoren så snart han känner för det? Har han ingen hjärna alls?

Men ändå... jag är så låst, jag vill jag vill jag vill gå vidare med enskild vårdnad, och jag är så låst! Han kan göra nästan precis vad han vill.

Och polisen som sa "kom tillbaka med småsaker också om det blir mycket" - jag tänkte ett tag att nu gör jag det, nu går jag dit med alla mail och sms och alla berättelser om vad han gjort senaste året.... Och så kom jag på vad de sagt; polisanmälan vid pågående vårdnadstvist... ja hur ses det? Inte bra!! Kan bli mer negativt för mig än honom.

Där står han som vinnaren igen. Allt stärker honom också, allt som går hans väg, stärker honom och gör hans värld mer och mer verklig för honom. Den där hans värld är sannare än andras, den där han är bättre än alla andra. Ingen som håller honom inom verklighetens ramar längre som jag gjorde. Han är en liten fucking Breivik! Och så lik honom ibland också så jag får rysningar när jag tittar på honom - det är något ansiktsdrag och så de där ögonen! Den där blicken som säger "jag är så nöjd med mig själv" som brukade komma när han hittat något riktigt kreativt sätt att nedvärdera mig, någon svidande formulering som skulle göra riktigt ont. Självgodhet så djupt sittande i något inre självförhärligande, och samtidigt kopplad till någon outgrundlig inre ondska...

Den som gör dig större när andra är riktigt små, obetydliga, och när du har makten att visa dem det?