Växa av livets utmaningar?

Men jag undrar, vad är en utmaning som man växer av? När jag tänker på K och situationen som aldrig verkar sluta, kommer jag växa av det? Eller bryter det bara ner mig mer och mer? Krossar han mig med sina kränkande sms, sin utpressning, sina hot, hur han verkar manipulera barnen nu?

Ilska, maktlöshet till likgiltighet och apati? Tillbaka till ilska och hat.

Vad gör det med mig? Jag växer inte. Kan jag det? Kan jag blomma när allt han gör är att förgifta jorden jag har mina rötter i?
Sorgen jag känner för barnens skull om jag tar allt den rättsliga vägen, om han börjar kriga ännu mer genom dem. Hur kan jag växa?

Han kallar mig en dålig mor. I går kväll fick jag ett sms om att A drömt att han slagits mot mig med lasersvärd. Han köper dem med godis och glass och presenter och frågar dem om och om igen om jag är elak och skriker åt dem. Frågar dem om de älskar honom mer, pratar med dem om en drömframtid som han ska ge dem. Frågar om de vill bo hos honom och gläds åt svaret.

För att han verkligen vill ta hand om dem eller för att han jobbar på att vinna?

Det senare, självklart det senare. Han skriver också sms om hur han hjälper mig när han tar hand om barnen, hur han egentligen inte alls har något behov av att vara med dem, hur han gör det för min skull, för det nya jobbet jag borde satsa på, hur han gör det för barnens skull, för att jag inte orkar ta hand om dem...

(Inte så att han tror det, inte så att han frågar mig, inte så att han bryr sig om att jag svarar att jag orkar ta hand om dem hundrafemtio procent bara jag slipper honom - utan så att han vet det, bara utgår från det för att kunna fortsätta sina sms-kränkningar om hur sönderknarkad jag är, hur jag inte bryr mig om barnen utan bara min karriär osv. (ja, det är sjukt, det är svårt att ta de här anklagelserna som är så långt från verkligheten, och jag försöker, försöker välja att inte ta åt mig, men jag gråter inuti, fortfarande..)).

Och så vill han ha pengar, ha pengar för att ta hand om barnen i mitt hus, för han har ingenstans att bo. På något sätt trixade han till sig det också, halvtidsboende i huset. Han använde en psykologisk metod som jag känner till, så att det kändes som ett mycket enklare alternativ, ett genomförbart alternativ, jämfört med det han skrev till min far om som var helt absurt, hur han skulle bygga om huset och bo i källaren. Nej, då blir det lättare att dela huset i tid. Och så slipper man flytta på barnen, och var ska han ha dem när han inte har något boende? Man känner sig ändå som en vinnare, i jämförelse med det där absurda alternativet som egentligen aldrig fanns på kartan. Som kanske aldrig ens fanns på hans karta.

Igen och igen vinner han sina små slag. Han kör med nedbrytning, utpressning, utmattning, hot tills man inte orkar. Han lovar ta barnen när man ska på tjänsteresa och vänder sen och ska inte, så står man där och har ingen barnvakt och gör som han vill. Fast inte mer. Alldeles för många gånger har jag vikit mig nu, och ju fler gånger det händer, ju mer hat han visar, desto mer förstår jag att det inte går över med tiden. Det kanske har lugnat sig men det går inte över.

Han är, och kommer troligen alltid vara, ett offer för mig.

Hur växer jag av det här? Blir jag starkare om jag går till rätten med allt? Tvingar in oss i en öppen konflikt och allt vad som kommer hända då? Kan jag känna att min styrka växer? Hur jag blir mindre och mindre liten... mindre och mindre maktlös? Kan jag börja bygga mitt nya liv då?

Det här är liksom inte en blogg för lycka och underbar kärlek.

Det här är liksom inte en blogg för lycka och underbar kärlek.

Det är mest bara elände och skit, men ibland så poppar det liksom upp. Det jag försökt lära mig, det alla mina felvalda års förtvivlan lärt mig - om integritet och personliga gränser, om relationer, om mig själv i relation till alltet, till omvärlden, till universum, till ödet, till ... kärlek.

Vad kärlek är. Och så talar jag om själsfränder då. I vid mening menar jag den känsla jag får när jag är fullt ut accepterad och älskad för den jag är. Då kan man tillåtas släppa garden, känna sig trygg, älska. Det är något jag inte växt upp med, inte upplevt förrän de senaste åren. Desto viktigare har det blivit, desto mer rädd har jag blivit att jag väljer mig in i något som kommer beröva mig det återigen, skicka in mig på fel väg. Lite för rädd visade det sig. För i verklig verklighet, utanför Litens förhoppade drömvärld, så behövde jag bli väckt och utmanad igen. Inte bara invaggad i en falsk trygghet som sen rycktes från mig.

Bara stå där stabilt och utmana mina personliga gränser, visa mig dina, utmana min tro, fäll mig sen lyft mig igen!

Visa mig skillnaden. I verklig verklighet, utanför min förhoppade drömvärld så påminde du mig. Det gjorde ont och det gjorde mig livrädd men det var bra. Och så mycket mer kärlek det finns.