Nuet, och det har gått två år... varför?

Sms-trakasserier, hundra och åter hundra sms, hela oktober och november haglade kränkningarna och förslagen på hur jag skulle leva mitt liv
Dyrt och heligt lova mig noll kronor och ekonomiskt krig
Dyrt och heligt lova mig att jag aldrig kommer kunna få flytta
Be mig ändra min medicinering för den verkar ju inte rätt, eller byta knark
Ta saker som är mina/som jag köpt till barnen när han varit här i huset
(Fredag den 30 november) Hämta barnen olovligt på skola och dagis...

Här går min gräns så in i jävla helvete och jag stod där och skrek igen, för han hämtade dem och kom upp till huset med bilen, som för att visa upp att han tagit dem, jag såg ju att de satt i bilen när han gick ut och kom mot huset, och jag vågade inte låta honom komma nära eller in i huset så jag skrek att han skulle lämna barnen! Chock och ledsenhet, ilska och ... chock. Det släppte inte på hela helgen.

Smsen fortsatta hagla, klockan tre på natten, klockan sju på morgonen.
.. och så lämnade han dem vid huset när de kom tillbaka på måndag kväll och vi tog dem direkt till en pizzeria och hade en jättemysig middag. A satt och gosade och pussade på mig när han ätit klart och så såg han pappas bil, och jag såg den också, köra två varv, stanna till. Och min älskade, underbara M som suttit mitt emot mig berättade sen att det var värre än så. Han hade genom fönstret bakom mig följt vad som hänt en bra stund, där K suttit och tittat in, observerat oss, förföljt oss...

Polisanmäla eller inte?

Ny stämningsansökan för vårdnad blir det i alla fall, nu får det vara nog. Ge mig styrka, ge mig styrka, ge mig styrka!

Jag hittade ett dokument från juli 2011...

2011-07-09 01:20 sparade jag en text som jag skrivit som nog var ämnad för bloggen men inte hamnade här. Jag hittade den nu när jag gick in i min mapp som heter "Skilsmässa" och letade efter en polismans namn och nummer som jag hoppats att jag sparat. Det var han som sa "samla alla småsaker och kom tillbaka med det", det var han som lyssnade på mig och inte gav tillbaka K sina vapen. Det var han jag ville ringa nu och fråga om K fått tillbaka sina vapen nu... För nu är jag inte trygg, nu är han inne i ett skov. Men jag berättar kanske mer om det senare, nu ska jag klistra in den texten jag hittade!

                                                                    *

Jag mår dåligt, på riktigt. Han är på mig. Kryper in under skinnet,  eller snarare in i hjärnan som en någon äcklig parasit (jo, jag såg det i ett House-avsnitt en gång, en mask i hjärnan).  Vrider och vänder på absurda och irrelevanta argument, ska få sin vilja igenom.
Jag orkar inte stå emot. Jag mår dåligt för jag är rädd för hans ilska. Vad orsakar jag genom att inte direkt ge med mig, igen och igen och igen och igen. Vad händer nu när jag försöker stå på mig? Igen… jag har aldrig vunnit på det. Aldrig. Jag har inte orkat hålla ut. Han är hård och han är stark. Omänsklig faktiskt.

Det har bara blivit värre hela tiden tills jag inte orkat. Tills jag blivit rädd för hur det kommer slå tillbaka på mig, och ännu mer hur det kommer påverka barnen. Hur arg har han blivit av vår sms-konversation idag? Den konversationen som får mig att må illa, som påverkar mig så oerhört, som får mig att bli trött igen, tappa fokus, tappa orken att göra allt jag skulle göra. Som ställer mig frågande igen. Varför är han så dum? Så han tror han ska vinna några tusen spänn genom en massa argumentation men inte inser hur mycket han förlorar på det? Att han inte inser att det är just sådana här knäppa pseudodiskussioner utan ände som gör att jag inte kan annat än ansöka om enskild vårdnad, som gör att hans idé om att jag ska bo i huset och vi fortsätter samäga är helt orealistisk.

För han krigar om hundralappar och astmamedicin och kontoutdrag och kan inte släppa på minsta lilla grej och bara säga ”ok, då”.. Inte en enda sak där han bestämt sig för något annat. Aldrig ett ”ok, då, jag ger mig, du får väl som du vill den här gången”, och inget ”kan vi gå halva vägen var?” Bara krig. Jag inser att det inte handlar om saken i sig för honom, det handlar om makt. Han kan inte släppa. Släpper han så tror han att han förlorar hela kriget, han tror han förlorar sig själv, han tror att jag ska göra som han gör, och bara försöka få mer mer mer. Han tror att det är så människor är.

Jag mår dåligt över det. Inte bara det här, utan han har legat på ganska länge nu med sms efter sms med argument, telefonsamtal med argument, mail med argument som jag inte orkat läsa (han tycker ju det är helt ok att bara lägga in helt plötsligt i ett mail att han tror att jag och M provat rökheroin för det finns i området där M bor, det har han läst… shit!). Jag har fått lägga på i örat på honom flera gånger för att han bara gått på och gått på och inte lyssnat, försökt få in mig i en argumentation igen. Det går inte, han bryter sönder alla mina argument, nedvärderar dem och förklarar dem ogiltiga. Det spelar ingen roll om han använder liknande argument för egen del, mina är ogiltiga. ”Du behöver väl inte si och du behöver väl inte så”.

Påminner mig om när stora pojken var bebis och jag inte fick åka ner på stan en gång, ”vad ska du dit för?!”, ”jag behöver köpa trosor..”, ”du behöver väl inga trosor, ge mig ett bättre argument, varför ska du på stan, ska du träffa nån eller?”…

Det har handlat om att han vill att jag ska flytta in i huset, först skulle jag hyra av honom när han trodde banken skulle låta honom få ta över min del, och sen att vi ska fortsätta samäga. Jag minns inte ens var det började att det blev så viktigt att jag skulle flytta in där, han har ju också ganska nyligt argumenterat stenhårt för att byn är så fantastisk och att han har alla sina vänner där och inte alls vill flytta därifrån någonsin.

Jag hade förstås redan förstått att han ville bli av med huset utan att behöva sälja nu, med risk för förlust, att han ville ha mig där för att känna kontroll och för att barnen skulle vara kvar i förskolan där. Kontroll. Makt.

Han la till flera gånger ungefär så här i sina sms ”..och det är verkligen bara för barnens skull för det skulle vara sämre för mig om vi byter och jag tar din lägenhet..”  och då tänkte ju jag, vis och klok som jag är, att det låter som att han verkligen vill ha min lägenhet, och varför skulle han inte vilja det, det blir ju mycket närmare hans nya jobb..

Och så häromdagen berättade han att han ska flytta ut 1/8 och huset kommer stå tomt efter det om inte jag flyttar in igen. Först ville han inte ens säga var han skulle flytta. Det som varit så otroligt viktigt att vara kvar i byn och ha kvar huset för barnens skull, nu flyttar han in hos en ”bekant” i södra stor-Stockholm. Han har verkligen, verkligen legat på och han ville nog att jag skulle säga ja innan han berättade om flytten.

Jag visste inte ens att han hade flickvän, för även om jag sett henne en gång så hade han ju sagt att han avslutat det där, att det bara var verklighetsflykt. Han är ju verkligen världens största lögnare och ibland går jag på det… alldeles för ofta.

Det är faktiskt svårt att förhålla sig till den här mannen, den här verkligheten som han skapar, den här rumtiden som han spänner upp med sina mer eller mindre absurda argument. Det är det jag lever i, ett 11-dimensionellt universum där irrelevanta argument, lögner och puffar av ilska, hat och ambivalens går som små loopar i rymden. Vibrerande strängar av energi, den ena mer intrasslad än den andra och de omsluter mig och jag har svårt att beskriva den här verkligheten och få den förstådd och jag tvivlar på mig själv ganska ofta – hur mycket är jag och hur mycket är han?

Jag har tänkt tanken att låta honom få som han vill, gå med på nästan allt. Bo där han vill, släppa det här med enskild vårdnad.. Det kommer kosta mig så mycket, då kanske det är bättre (tänkte jag ett tag) att möta honom, ta hans argument, försöka vinna, ta striderna, jag har ju gjort det förut – men då blev jag påmind av bästa E på soc. att det fanns en anledning till att jag ville lämna honom, att jag inte orkar längre, jag orkar ju inte med hans värld, det är ju därför jag sitter här och är helt slut och mår fysiskt illa efter en sms-”konversation” (som inte är över än, för han försöker få mig att ställa på bilen igen och jag vill inte om han inte betalar för den från maj till nu och halva skatten och han vill inte det, han är där med polisanmälan, med barnens trygghet och bästa för barnen, han är där med huskostnad och han är där med ”sveda och värk” för att han satt i häktet… han är överallt med sin ”argumentation”… )

Jag gick inte på det här med huset och jag är glad för det, men det är fortfarande obehagligt hur han spelar sitt spel och krigar sitt krig.

Och jag önskar det hade fungerat att sköta allt genom advokater men nu sitter jag här med en räkning på 15000 för det utan att det hjälpt alls och ska jag fixa vårdnadstvist så får jag byta till en billigare bil. Om det alls kommer gå. Måste vi sälja huset med förlust blir det besvärligt… Och hela tiden ett ständigt flöde av energikrävande knasigheter från K. Han jobbar stenhårt för att försöka få som han vill istället för att acceptera, samarbeta, kompromissa, dialoga… Det är så sorgligt att det förstör så mycket. Stackars barn och stackars mamman, och stackars honom som aldrig kommer se en vänlig värld.

                                                                    *

Det känns underligt att läsa saker jag glömt bort. Hur kunde jag glömma att han ville ha in mig i huset redan förra sommaren? Och varför flyttade han inte ut då? Hur kunde jag gå på samma hot bara ett halvår senare? Varför har jag inte orkat stå emot...? Varför har jag lagt 40 000 på en vårdnadstvist som bara slutade i samarbetssamtal, som bidrog till min utbrändhet och sjukskrivning, när jag från början borde förstått att jag inte skulle orka stå emot...? :-(