Lycka

På något sätt kan sorg och lycka samexistera, ibland så direkt och fantastiskt som när jag får gråta ut i en kärleksfull famn.

Ibland så djupt ogreppbart som förmågan hos bekanta som fått känna den djupaste sorg av alla (båda har förlorat barn som varit 16-17 månader gamla, en i en olycka, den andra i plötslig spädbarnsdöd) att alls känna lycka igen.

Man hittar vägar och man väljer.

Man väljer inte allt som händer, men man väljer alltid hur man förhåller sig till det.

Jag skrev nyss om en sorg jag bär just nu. Jag bär andra sorger också, vissa djupa och nästan onåbara, gamla och slitna och undanstoppade sorger.

Jag upplever också lycka i min vardag, i det lilla, och jag bär på så mycket lycka och kärlek så det ibland bubblar över. Mina barn är min största lycka, det värdefullaste och viktigaste som finns, det går aldrig att ändra på. Och nu väntar jag på att få möte det tredje undret som ligger och sparkar i min mage.

Sorg och lycka, lycka och kärlek, kärlek och harmoni, harmoni och förlösning, förlösning och sorg? Förlösning av sorg. Så småningom, så småningom.

Sorg

Det är en sorg att ge upp, inte för att uppgivandet gör mig uppgiven i sig, utan för de konsekvenser jag tror det får. Såklart.

På så många plan är det själaont. Såklart.

Polisanmälan blev inget, såklart.
Ansökan om enskild vårdnad, inget. Inga pengar på försäkringen att driva det vidare. Mina skulder bara växer. Han skaffade boende snabbt som tusan och sen lyckades jag till slut sälja huset och flyttade. Övergav barnen. Jovisst, såklart. Det var ju det jag velat hela tiden, leva cityliv och slippa barnen. De här "sanningarna" han säger att han kommer berätta för barnen. Aj. Men rätten dömer till hans fördel och jag har inte råd att driva det vidare, och inget stöd i det från närmaste håll. Splitter. Sorg. Ont. Vi går på minor hela tiden. 

Det är bara att hoppas på så få ilske-skov från K som möjligt i framtiden och avvakta..
Försöka hitta lyckan utan barnen. Visst jag har dem nästan alla helger, men det är så kort och blir så ansträngt att hitta "rätt" varje helg när de är vana något annat, jag tycker synd om dem. Det är ansträngt hela upplägget, hämtning, lämning, bilköer, snabbmat, ingen ro, ingen harmoni. De förlorar så mycket. Jag förlorar så mycket. Och det är svårt att hantera de yttre kraven som inte är våra, de leder bara till mera sorg för alla. Minor, minor, minor.

En narcissist och en förlorare

http://www.narcissism.se/

Jag satt och läste igår och jag vet att jag läst tidigare, om narcissister och psykopater. Jag behöver förstås inte diagnosticera honom. Men jag kan svara för mina upplevelser.
Jag kan läsa och känna igen allt och minnas och få en tår i ögat. Bara en.
Ett snyft där mitt i natten när jag egentligen skulle försöka räkna ut någon siffra och komma med ett förslag till honom om hur vi kan lösa det ekonomiska. Men det tar emot, jag vet att jag kommer att förlora.

Det var ett långt skov oktober, november, december... och ett sms just innan han skulle hämta dem för julen "jag hoppas att barnen dör". Polisanmälan. Var kommer den ta vägen? Han har boende här där jag bor nu, nära nära huset, flyttar in nästa vecka. Jag känner mig inte trygg, faktiskt rädd nu. Med tanke på polisanmälan. Går och tänker på vad som händer när han får reda på det. Fast han borde ha fått det nu...  Eller kanske i början på nästa vecka i och med eftersändningen. Vad f-n kommer hända då?!

Och hur ska jag hantera det jobbiga som liksom inte går ihop? Det där med barnens bästa? Att de är med honom varannan vecka och att jag ska känna mig orolig både för dem och mig själv, men de behöver inte flytta (än)? Eller flytta dem akut och försöka lösa allt praktiskt och rättsligt efterhand? Det går nog inte ens. Jag förlorar hur jag än gör. Tanken att ge upp sveper förbi ibland. Ge upp allt alltså.
Låt honom ta barnen. Skit i nya jobbet. Fall och bli liggande.