Sorg

Det är en sorg att ge upp, inte för att uppgivandet gör mig uppgiven i sig, utan för de konsekvenser jag tror det får. Såklart.

På så många plan är det själaont. Såklart.

Polisanmälan blev inget, såklart.
Ansökan om enskild vårdnad, inget. Inga pengar på försäkringen att driva det vidare. Mina skulder bara växer. Han skaffade boende snabbt som tusan och sen lyckades jag till slut sälja huset och flyttade. Övergav barnen. Jovisst, såklart. Det var ju det jag velat hela tiden, leva cityliv och slippa barnen. De här "sanningarna" han säger att han kommer berätta för barnen. Aj. Men rätten dömer till hans fördel och jag har inte råd att driva det vidare, och inget stöd i det från närmaste håll. Splitter. Sorg. Ont. Vi går på minor hela tiden. 

Det är bara att hoppas på så få ilske-skov från K som möjligt i framtiden och avvakta..
Försöka hitta lyckan utan barnen. Visst jag har dem nästan alla helger, men det är så kort och blir så ansträngt att hitta "rätt" varje helg när de är vana något annat, jag tycker synd om dem. Det är ansträngt hela upplägget, hämtning, lämning, bilköer, snabbmat, ingen ro, ingen harmoni. De förlorar så mycket. Jag förlorar så mycket. Och det är svårt att hantera de yttre kraven som inte är våra, de leder bara till mera sorg för alla. Minor, minor, minor.