Vad är ditt vapen mot tystnad? Hur ska du göra för att få kontakt med mig? Vilken kontakt som helst duger, bara jag öppnar någon dörr mot dig. Du ringer och alla samtal slutar med att jag lägger på i örat på dig. Du skickar sms efter sms, du hotar och kör utpressning och lägger in små saker som du vet svider..
”Nu ska jag också bli egoistisk som du, grattis du får enskild vårdnad, du får ta barnen helt själv från v49! Nu gör jag som din far gjorde, jag drar!”
*
På bara ett par meningar, på bara några ord (som han tycker är helt sakliga) har han lyckats påverka mig för mycket för att jag ska kunna vara tyst.
”Det går inte”. Jag har sagt det igen och igen men jag har inget annat val. Hur ska jag få veta om han verkligen kommer dra?
Vårdnadsutredningen är klar och den säger ”det går inte” till mig. ”Det finns ingen dialog, det finns ingen kommunikation, ni kommer ALDRIG att kunna kommunicera utan professionell hjälp”. Och jag vet att hon har rätt. Men han har inget ombud. Han tror att han ska komma hela vägen fram med hot och lögner, och med sin sanning. Den är så sann för honom att han tror den kommer segra och han ser inte att andra ser något annat. Jag tycker faktiskt synd om honom.
Så många gånger jag har sagt ”du motarbetar dig själv!” och han har inte förstått. Jag tycker synd om honom, för han förlorar, och jag tycker synd om mig för jag förlorar, och jag tycker synd om barnen för de förlorar. Ingen vinner i det krig han krigar och allt kostar och kostar och kostar, i över ett år redan har det kostat.
Han tror han vinner när han vinner sina slag. Som att jag måste flytta tillbaka till huset nu. Men ingen är vinnare. Alla är förlorare. Utredningen säger att båda är bra föräldrar, att det finns en trygg anknytning mellan barn och båda föräldrar, men den säger också ”det går inte” och rekommenderar enskild vårdnad till en av föräldrarna.
Och jag sa det på förhandlingen i augusti, att ”jag vill aldrig, aldrig mer stå inträngd i ett hörn, och möta ord som ’jag har fantiserat om att strypa dig hela natten, jag har sån lust att slå den här kaffekoppen i ansiktet på dig, så arg är jag’”. Jag vill aldrig stå där med så mycket känslor rasande i kroppen – det är inte ilska, det är ren och skär rädsla så stark att själen fryser, att jag vill implodera, så svag att jag knappt kan andas – med ett fullständigt lugn utåt. Jag vill aldrig behöva möta oändliga argumentationer och diskussioner med så absurda inslag att det bara inte går att komma någonstans, det går inte. Nej, det går inte. Han vill att vi ska bli vänner, men jag skulle alltid vara på min vakt, alltid rädd för nästa ”skov”, nästa gång han vill att jag ska förstå något, göra något, tycka något på hans sätt. Det går inte, det går inte...
*
"Det går inte, jag når inte fram, hur jag än gör når jag inte fram!" Jag satt och grät ut det på familjerådgivningen på våren 2007 och hon skickade honom till terapi i rättpsyks regi. Och nu står vi där vi står och det går inte, och det kommer aldrig att gå!
