Anknytning och trygghet

Kan någon föreställa sig hur det känns då ångesten
griper tag i en jämns med ryggraden, kastar
om inälvorna på en så man mår illa och måste spy, och
framkallar ymniga svettningar då man upptäcker att
man håller på att bli beroende av någon?

Kan någon föreställa sig ett liv utan förmåga att
skilja smärta från njutning, där ångest är ens ständige följeslagare,
ens skugga och dröm av natt.

Hur överlever man när ens enda längtan är närhet,
och därmed omöjlighet?

Skadskjuten, skuldtyngd och rädd undviker man att påminnas
om det enda man saknat.

För att överhuvudtaget överleva.

För att överhuvudtaget lyckas finna en enda anledning till att stå ut.
(Åsa Jinder, 1996).

Jo, jag kan föreställa mig, jag vet precis. Nu är jag mer distanserad och har inte ångest som då när jag var 19 och hade anorexi och njöt av hungern, som då när jag var 21 och kastade mig i famnen på nästan vilken kille som helst som gav mig uppmärksamhet, helt utsvulten på kärlek och för att om och om igen bevisa för mig själv mitt ringa värde och min skuld - ingen kunde älska mig och det var mitt eget fel - om och om och om igen och jag behövde aldrig visa mitt rätta jag för jag hade inget, jag behövde bara med alla medel vara den de ville att jag skulle vara.

Jag försöker förstå mig själv och vad det är som gör att kuratorn pratar om anknytning och att jag inte kan se alla 60% av männen som har en trygg anknytning och som skulle kunna ge mig det jag behöver i en relation. Jag försöker förstå varför mitt trasiga inre barn vill vara med någon som överger och stöter bort och som svänger och som inte är att lita på, varför det inre barnet som inte egentligen vill annat än bli tröstad och kramad och accepterad och få känna närhet och trygghet kan påverka mina val av män så att jag väljer de som inte kan det?

M må skylla på situationen hur mycket som helst men det är inte bara det som ligger bakom svängandet - det är hans egna rädslor och farhågor, hans otrygghet och kanske oförmåga att själv kunna våga knyta an.

Och nu tänker jag igen på min del i det. Varför försöker jag tala honom tillbaka när han vill backa? Ja, jag tycker om honom väldigt mycket. Jag hamnar alltid där, hur mycket jag älskar hans lugn och förmåga att få mig att tänka till och faktiskt, växa. Han är verkligen en fantastisk man. Och så kommer det.. Men. Men, han kan inte förstå och möta mitt behov av tröst och närhet när det kommer små "puffar" av sorg som han känner att han orsakat, då stöter han bort mig. Rejält, ordentligt och inte bara för stunden - det blir verkligen jättestort. Och så pratar jag honom tillbaka, så känner han det. Varför gör jag det när jag samtidigt faktiskt känner mig väldigt, väldigt rädd för att mitt behov av honom blir det klängiga barnets behov, att det blir ett beroende. Igen. Behovet av upprättelse - "jo, förlåt, du är värd nåt, det är jag som gjort fel".

En gång när jag var kring 21 var jag kär i en kille ett halvår. Vi hade påbörjat en relation som inte blev något allvarligt utan han ringde ibland när han tyckte att han kände för att träffas, och jag var kär, kär och ledsen ända tills han plötsligt bad så otroligt mycket om ursäkt över hur han hade betett sig. Det var som att trycka på off-knappen så var "kärleken" borta. Beroende.

Och jag har försökt få min mamma att åtminstone visa förståelse för hur jag påverkats av min uppväxt men hon hör bara anklagelser och värjar sig med att jag var så känslig och med att jag måste förstå hur hon mådde. Ingen förståelse för mig. Ingen upprättelse. I boken Istället för skilsmässa står det att man gärna väljer att bli tillsammans med någon som liknar sina föräldrar och försöker börja förändra honom/henne för att få sin upprättelse, för man har ju redan gett upp med föräldrarna.... Det gjorde jag själv när jag var 23, gav upp med mamma och pappa, gav upp att få dem att säga och visa att de brytt sig om mig.

Så idag googlade jag på anknytningsteori och vilken påverkan det kan ha i det vuxna livet och hittade dikten ovan. Jag tror inte det är så stor skillnad på att vara barn till en narcissist eller en alkoholist, i båda fallen förringas barnets behov.

Hur mycket sorg kan jag bära och hur mycket mer ska jag tvinga på mig själv innan jag kan lära mig att se verkligheten och agera rätt? Kommer jag någonsin kunna göra det?

                                                                      *

Jag trodde att jag skulle lyckas!
Jag trodde på dig och det du skrev!
Jag trodde att du kunde ge mig det jag behöver!
Jag trodde på oss!
Jag trodde det verkligen och jag förstår inte varför jag inser det och ändå inte bara låter dig gå!

Ge mig ro att vila
i din trösterika kärlek,
ge mig mod att ge och mod att få.

Ge mig tid att lära
tid att inse vad jag känner
utan skuld och fruktan
utan att jag måste gå.

(Åsa Jinder, 1996).

Upplever
den totala ensamheten.
Låter ingen förstå
och fördömer människorna som inget förstår.
Låter ingen se
och fördömer människorna
som inget ser.
Låter ingen dela smärtan
och fördömer människorna
som inte deltar.
Upplever
den totala ensamheten
och fördömer människorna
som låtit mig vandra vill.
Fråga mig inte hur jag orkar
det gör jag inte.
Öppna din famn
ta mig i dina armar
och jag gråter.
(Åsa Jinder, 1991)

Jag känner igen mig men jag fördömer ingen längre. Jag vet bara inte hur jag ska ta mig till ett normalt liv. Jag har inget förtroende för min sociala förmåga. Jag vet inte hur jag kan ta mig ur en ensamhet och visa mig själv när jag bär på så mycket sorg och inte vet hur man interagerar med andra människor, vad som är lagom öppenhet, vad som är lagom visat intresse och vad som är "snokigt".

I 8 år har jag fått höra att det jag vill prata om inte är intressant, att jag inte är intressant.
Som liten var jag tyst och sen när jag började prata lite om mig och min bakgrund när jag var 19 så skrämde jag bort folk, man kan inte vara öppen med sina upplevelser och sitt liv när livet inte varit bra. Det slog tillbaka på mig och jag isolerade mig och blev tyst igen och efter det har jag knappt haft några vänner. Inte vågat och inte orkat.

Så vilsen, så ... Liten!

En mindre bra dag

Jag har alltid vetat att han tar min energi. Eller att jag förlorar den på grund av hans ilska och paranoia, anklagandena och attackerna. Och ändå blev det ännu tydligare nu i kontrasten mot mitt nya liv utan honom. Jag blev helt sömnig efter att ha kommit hem. Men egentligen var jag ledsen. Sms-konversationen fortsatte efter jag varit där och jag orkade inte vara vuxen och saklig i min kommunikation som jag annars varit. Sen pratade jag med E på soc för att Han ringt dit och hon berättade att hon pratat med min svärmor om barnen och "hon lägger ansvaret på dig". Jag blev så ledsen och besviken och ställd. Jag har pratat med henne (svärmor)och trodde hon hade sett och förstått lite grann hur illa han behandlat mig och jag trodde hon förstod vilken pressad situation jag har haft och jag trodde inte riktigt att hon gått på hans egen beskrivning av sig själv som hjälte. Så otroligt besviken blev jag. Så det till och med ältade sig fram till att göra mig arg. Nu är jag inte bättre än Honom, för jag är arg över hennes dumhet.

Arg, ledsen och utan energi

Jag klarar inte av att låta bli för att det borde vara så lätt. Enkla praktiska saker så att livet kunde flyta lite lättare.

Och jag klarar inte av att ha någon kontakt med honom heller för han är för …. Störd. Sjuk. Faktiskt.

Jag åkte förbi ändå, måste jobba hemifrån, måste hämta posten med det mobila bredbandet som legat och väntat i tio dagar. Han la ut posten men kom ut när jag gick in i garaget för att hämta ett par grejer.

På ett par minuter var jag så upprörd att jag hatade honom. Han bossar och bestämmer och det är paranoian som styr. Han hinner anklaga mig för att ha förstört mixern med vilje, för att ha slängt bort en grej han inte hittar, han tror att jag brutit sönder hans skidor när jag var i garaget. Jag blir helt gråtfärdig och jag hatar honom, på bara ett par minuter, bara ett par meningar ur hans mun. Varför kan jag inte bara låta det rinna av mig? Säga mig igen och igen, ”han är sjuk, han är sjuk, han är sjuk”? Varför går det inte!??!?!?!

Och all min energi bara försvinner ur kroppen. Jag orkar inte med att han finns i min telefon, i min närhet, i mitt liv, när han måste bete sig så där. När han kommer ut ur huset och låter arg och gormar om saker jag förstört och slängt och att jag brutit sönder hans skidor(!!??!?!!?) Vafan!! Vad lever han i för värld? Man borde bara tycka synd om honom.