Han har förstått att han måste betala, han har betalat halva huset och elen! Tjoho!
Han hade ändrat sig om jobbet han fick också och han kan ta över mina lån bara provanställningen går ut, den är bara en månad.
Vi har sagt tidigare att vi ska titta på varandras kontoutdrag från oktober till februari för att säkerställa att jag inte betalade mycket mer av hushållsutgifterna då. Nu kräver han kontoutdrag från juni i fjol till nu. Jag vägrade först. Han kan kolla de fakturor han ska betala (i pdf!!), han behöver inte ha koll på vad jag lagt pengarna på sen separationen!
Han kommer kontrollera, ifrågasätta mina inköp precis som ibland förr; är det där nödvändigt, varför har du handlat på IKEA?
Särskilt kommer han förstås se att jag har handlat på systembolaget ett par gånger. Säkert vill han se om jag varit på dejter i höstas som han inte vet om också.. Jag är säker på det. Efter lite sms-konversation kom det fram att det (också) bl.a. var för att se att jag inte sålt grejer som är hans... suck... jag var på väg att bli arg. Efter ett tag tänkte jag att vafan, jag orkar inte kriga med allt! Kontrollera mig då! Jag skrev ut allt.
Han släppte in mig i huset när jag kom med kontoutdragen. Jag lät honom till och med ge mig en kram, stod där stel som en pinne och höll på att börja gråta. Ingen riktigt bra känsla men ändå skönt att Dr Jekyll tittat in en stund..
Nu är det ju i och för sig så att ger man honom fingret så.... men han håller sig väl lugn ett tag i alla fall. Tänkte jag.
Ärligt talat tänkte jag till och med att vi kanske kan börja samarbeta trots allt! Han nämnde att huset mittemot är till salu, med ett litet fniss... Ja, han förstår ju att det inte är intressant.
Och ändå är jag helt knasigt lättlurad av den där Dr Jekyll! T.o.m. känner något för honom fortfarande. Jag kunde t.o.m. tänka tanken vad perfekt det vore för barnen att bo grannar! Innan jag såg framför mig vilken kontroll han skulle ha då. Åh, tänk om han varit normal! :'(
Alltid har jag varit så snabb att agera på den önskedrömmen, när Dr Jekyll är och hälsar på så tror jag aldrig Mr Hyde ska komma tillbaka. Graden av självbedrägeri är kilometerlångt förbi skalans maximum.
Sen öppnade jag ett brev som var från tingsrätten och där stod att vi är kallade till muntlig förberedelse angående enskild vårdnad och där i brevet låg hans svar på min stämningsansökan. Sida upp och sida ner med samma lögner han dragit för soc och i polisförhör, men ännu värre.
Nu har jag en gång slagit honom med flera knytnävsslag så han ramlade av stolen och svimmade och fick en fraktur. Nu har jag misshandlat mina barn och närapå min mor och gjort diverse annat som man kan fylla fyra sidor med och han har förstås aldrig gjort något. Suck. Det är väl bra att bli påmind bara, så jag nu inte sitter här alltför glad för att Dr Jekyll var på besök idag och råkar göra något ännu dummare än ge honom mina kontoutdrag och låta honom krama mig. Ååååh... suck.
torsdag 9 juni 2011
tisdag 7 juni 2011
Nu skriker jag i förtvivlan!
Jag har inte haft ekonomiska problem på många år, inte sen typ 1994. Och det var aldrig så här illa. Jag fick det att gå ihop på något sätt, i och för sig var det under min anorektiska period så jag åt ju oftast för bara fem kronor om dagen, och jag sålde lite CD-skivor och jag gick och letade mynt på marken och jag flirtade till mig dricks där jag jobbade i kassan på MacDonalds på helgnätterna.
Jag dör en smula för varje gång jag tvingas ha kontakt med honom, för varje gång han lockar mig att bli arg på honom, hata honom.
Han fortsätter med sina egna regler. Men vad ska jag göra då!? Ska jag bara låta det bero? Det går ju inte! Jag kan inte ta det genom advokat, det tar för lång tid, jag är i akut behov av pengar nu!! Jag måste kontakta honom, försöka säga åt honom att betala, försöka få honom att skriva under papper på banken om att få amorteringsfritt på lånen tre månader. Han kan inte fortsätta låta mig betala hela huset och två bilar när jag också har egna boendekostnader på över 8000 kr. Nu gick det inte, jag betalade halva huset och all el och har inte betalat min egen hyra och har 1000 kr kvar att leva på hela juni. Och sonen fyller 5.
"Nej, du kan inte få några födelsedagspresenter i år..."
Fan, ta honom! Ta K och kom inte tillbaka med honom! Det har hänt att jag på riktigt önskat att han skulle dö. När han varit som allra värst.
Brinn i helvetet din sjuka jävel! Jag behöver skrika det bara! Jag kan inte sova för att jag hatar honom så mycket. Tidigare idag var min största känsla att jag saknade mina underbara barn, nu är jag bara fylld av förtvivlan och hat (efter att ha gått in på min internetbank och sett att han fortfarande inte betalat och försökt ha en sms-konversation med honom).
Jag pratade med grannen igår. Tydligen har Ks bror flyttat in i huset för att hjälpa honom dela kostnaderna. Vilka kostnader?! Jag har ju betalat allt i tre månader! Och utan att prata med mig om det, det är ändå mitt hus till hälften, det är ändå där mina barn är nästan halva sin föräldratid. Jag känner inte hans bror.
K ville inte lämna barnen här ikväll för det är bättre att lämna dem på dagis så blir det mer som vanligt, tryggare för dem. Men han kan låta brorsan flytta in? Som typ aldrig träffat barnen. Nej, det är förstås ingenting vad gäller "vanlighet" eller "trygghet" i jämförelse med att köra dem till mig istället för att lämna dem på dagis. Jag orkar fan inte mer av hans regelskillnader. Jag blir en jävla hatisk bitterfitta.
Han meddelade f.ö. inte ens att han inte tänkt lämna dem ikväll som avtalat, jag fick fråga. Och i fredags var det jätteviktigt att följa avtalet, nu tänkte han bryta det utan att ens meddela mig! Bara för att han tyckte att han hade ett "vettigt" argument. Fan för honom, fan för honom!
Till råga på allt vill han inte skicka med dem uteleksaker för han orkar inte plocka ihop det. Jag har bara bett om lite hinkar och spadar att ha på stranden! Inte cyklarna, inte traktorn, inte studsmattan, inte badpoolen, inte sparkcyklarna... Fan ta honom! Ikväll hatar jag honom!
Hans anklagelser gör det värre. Det är så mycket sjuka grejer som ett irrelevant "om du sålt ozonrenaren och dieselboxen så innebär det att du tagit ytterligare 10000 kr från våra gemensamma tillgångar". Que? Jag har redan meddelat att jag lånat ut ozonrenaren och att jag aldrig sett den där dieselboxen. Historien återupprepar sig, allt han inte hittar har jag nog slängt för att hämnas eller sålt för att få pengar. Snacka om projicering! Det är ju hans beteende, inte mitt! Och vem har tagit mest från våra gemensamma tillgångar! Hela huset är ju fullt med våra gemensamma tillgångar, och från checkkrediten på 100000 har han tagit ut nästan allt, han rensade ju det sista för att jag inte skulle kunna använda det som backup - vilket verkligen bevisade att hans enda syfte med att inte betala det han är skyldig att betala är för att bryta ner min ekonomi. Antingen som hämnd eller för att bevisa något.
Och han mor har varit där i helgen och jag skickade ett sms och vädjade om hennes hjälp, säg till honom att betala huset för barnens skull! Han drar på oss båda betalningsanmärkningar nu!
"Ta det där med honom, svarar hon, jag har inget med det att göra". Fan för henne också!
Jag kunde inte låta bli att skicka ett bitterfittahatasvar: "Jag ber om din hjälp, tror du inte jag försökt ta det med honom? Jag har kostat på en advokat 15000 med det redan. Jag trodde du brydde dig om barnen nog mkt för att våga prata med K om det. Du var ju väldigt angelägen att engagera dig för barnens bästa i början. Men det gällde bara när du ville skydda Kristian kanske. Ok. Skitsamma då."
Inte min finaste stund på jorden, men lite känner jag att hon förtjänade det också, som ringde soc och dagisrektorn och skrev brev till mig om att jag hade känslomässiga problem som inte berodde på K. Bah!
Just nu önskar jag att jag slapp låta barnen träffa den där släktsidan överhuvudtaget!
Jag dör en smula för varje gång jag tvingas ha kontakt med honom, för varje gång han lockar mig att bli arg på honom, hata honom.
Han fortsätter med sina egna regler. Men vad ska jag göra då!? Ska jag bara låta det bero? Det går ju inte! Jag kan inte ta det genom advokat, det tar för lång tid, jag är i akut behov av pengar nu!! Jag måste kontakta honom, försöka säga åt honom att betala, försöka få honom att skriva under papper på banken om att få amorteringsfritt på lånen tre månader. Han kan inte fortsätta låta mig betala hela huset och två bilar när jag också har egna boendekostnader på över 8000 kr. Nu gick det inte, jag betalade halva huset och all el och har inte betalat min egen hyra och har 1000 kr kvar att leva på hela juni. Och sonen fyller 5.
"Nej, du kan inte få några födelsedagspresenter i år..."
Fan, ta honom! Ta K och kom inte tillbaka med honom! Det har hänt att jag på riktigt önskat att han skulle dö. När han varit som allra värst.
Brinn i helvetet din sjuka jävel! Jag behöver skrika det bara! Jag kan inte sova för att jag hatar honom så mycket. Tidigare idag var min största känsla att jag saknade mina underbara barn, nu är jag bara fylld av förtvivlan och hat (efter att ha gått in på min internetbank och sett att han fortfarande inte betalat och försökt ha en sms-konversation med honom).
Jag pratade med grannen igår. Tydligen har Ks bror flyttat in i huset för att hjälpa honom dela kostnaderna. Vilka kostnader?! Jag har ju betalat allt i tre månader! Och utan att prata med mig om det, det är ändå mitt hus till hälften, det är ändå där mina barn är nästan halva sin föräldratid. Jag känner inte hans bror.
K ville inte lämna barnen här ikväll för det är bättre att lämna dem på dagis så blir det mer som vanligt, tryggare för dem. Men han kan låta brorsan flytta in? Som typ aldrig träffat barnen. Nej, det är förstås ingenting vad gäller "vanlighet" eller "trygghet" i jämförelse med att köra dem till mig istället för att lämna dem på dagis. Jag orkar fan inte mer av hans regelskillnader. Jag blir en jävla hatisk bitterfitta.
Han meddelade f.ö. inte ens att han inte tänkt lämna dem ikväll som avtalat, jag fick fråga. Och i fredags var det jätteviktigt att följa avtalet, nu tänkte han bryta det utan att ens meddela mig! Bara för att han tyckte att han hade ett "vettigt" argument. Fan för honom, fan för honom!
Till råga på allt vill han inte skicka med dem uteleksaker för han orkar inte plocka ihop det. Jag har bara bett om lite hinkar och spadar att ha på stranden! Inte cyklarna, inte traktorn, inte studsmattan, inte badpoolen, inte sparkcyklarna... Fan ta honom! Ikväll hatar jag honom!
Hans anklagelser gör det värre. Det är så mycket sjuka grejer som ett irrelevant "om du sålt ozonrenaren och dieselboxen så innebär det att du tagit ytterligare 10000 kr från våra gemensamma tillgångar". Que? Jag har redan meddelat att jag lånat ut ozonrenaren och att jag aldrig sett den där dieselboxen. Historien återupprepar sig, allt han inte hittar har jag nog slängt för att hämnas eller sålt för att få pengar. Snacka om projicering! Det är ju hans beteende, inte mitt! Och vem har tagit mest från våra gemensamma tillgångar! Hela huset är ju fullt med våra gemensamma tillgångar, och från checkkrediten på 100000 har han tagit ut nästan allt, han rensade ju det sista för att jag inte skulle kunna använda det som backup - vilket verkligen bevisade att hans enda syfte med att inte betala det han är skyldig att betala är för att bryta ner min ekonomi. Antingen som hämnd eller för att bevisa något.
Och han mor har varit där i helgen och jag skickade ett sms och vädjade om hennes hjälp, säg till honom att betala huset för barnens skull! Han drar på oss båda betalningsanmärkningar nu!
"Ta det där med honom, svarar hon, jag har inget med det att göra". Fan för henne också!
Jag kunde inte låta bli att skicka ett bitterfittahatasvar: "Jag ber om din hjälp, tror du inte jag försökt ta det med honom? Jag har kostat på en advokat 15000 med det redan. Jag trodde du brydde dig om barnen nog mkt för att våga prata med K om det. Du var ju väldigt angelägen att engagera dig för barnens bästa i början. Men det gällde bara när du ville skydda Kristian kanske. Ok. Skitsamma då."
Inte min finaste stund på jorden, men lite känner jag att hon förtjänade det också, som ringde soc och dagisrektorn och skrev brev till mig om att jag hade känslomässiga problem som inte berodde på K. Bah!
Just nu önskar jag att jag slapp låta barnen träffa den där släktsidan överhuvudtaget!
söndag 5 juni 2011
Dikten - favorit i repris
Jag skrev en del dikter för några år sedan. Jag skriver oftast dikter genom att bara låta dem komma till mig. Ibland styr "jag" mer, ibland mindre. Det är lite som när man mediterar eller är avslappnad och kommer ihåg saker som legat just under den medvetna nivån i hjärnan, som man inte medvetet skulle kunna nå. Sånt där man "har på tungan". Ibland är det mycket sånt och då brukar dikten bli bättre, men ibland svår att förstå till och med för mig själv.
Så en dikt kan vara ett meddelande från mitt undermedvetna lika mycket som det är ett sätt att uttrycka sig..... Jag skrev en dikt 2005 som inte sa mig någonting då direkt, men som nu är det sannaste jag någonsin skrivit. Jag förundras över det.
Så en dikt kan vara ett meddelande från mitt undermedvetna lika mycket som det är ett sätt att uttrycka sig..... Jag skrev en dikt 2005 som inte sa mig någonting då direkt, men som nu är det sannaste jag någonsin skrivit. Jag förundras över det.
snurrigt
yrt
liksom faller mot taket
himmelsblått tak
ändrar färg till orange
ingenting är som förut
förvirrat
perplext
liksom snubblar på rymden
stjärnprickig natt
går under i ljuset
ingenting blir som det var
förvirrade drömmar förändras flegmatiskt
parallella universa pareras pragmatiskt
det var fjolårets vinter som öppnade gapen
det var gårdagens morgon som lekte med vapen
en levande fot på ett glödande kol
mer än du tål mer än du tål...
yrt
liksom faller mot taket
himmelsblått tak
ändrar färg till orange
ingenting är som förut
förvirrat
perplext
liksom snubblar på rymden
stjärnprickig natt
går under i ljuset
ingenting blir som det var
förvirrade drömmar förändras flegmatiskt
parallella universa pareras pragmatiskt
det var fjolårets vinter som öppnade gapen
det var gårdagens morgon som lekte med vapen
en levande fot på ett glödande kol
mer än du tål mer än du tål...
fredag 3 juni 2011
Tvivel
Den här verkligheten. Min. Varför känner jag så ofta att saker är absurda? Ska jag vackla nu igen? Det händer då och då att jag ser den här filmen utifrån.
Det är en ganska bra film, regisserad av Martin Scorsese eller Christopher Nolan. Man kan känna min ångest och min förtvivlan. Man känner min glädje över det nya livet och så förtvivlan över vändningen igen. Man ser K från hans allra värsta sida och man hoppas jag ska se det också. ”Men gör inte så, du kommer bli lurad!” Man sitter där och följer de val jag gör och önskar att jag hade gjort annorlunda tills det nästan gör ont i kroppen. Och man hoppas, hoppas att det ska lösa sig med M, att K ska spärras in eller få tvångsvård eller plötsligt se sig själv utifrån, se vad han gör och bara sluta, be om ursäkt, ställa saker till rätta.
När de första blommorna kommer till våren, när den grå filmen plötsligt blir mer färgglad, när M tar upp att bo tillsammans igen, när han återigen säger förlåt för att han är svår, förlåt för att han krånglar.. – då ska man tro att nu är det fixat, nu kan han inte vända igen. Och när K säger att han ska sälja bilen, när han får ett jobberbjudande med 10000 mer i lön så han kan ta över huset, när han skriver ”snälla” brev fulla av beundran och med önskan att komma till en överenskommelse, till försoning och vänskap, då ska det lösa sig tror man. Den här filmen har nog ett lyckligt slut ändå.
Men det blir inte så, det vänder igen. K ringer M och M backar igen. K tackar nej till jobbet, K krigar mer, jag berättar saker i mina stödsamtal och får tillbaka råd baserat på mina berättelser som… nog… beskriver… honom… som… en… psykopat.
Men jag vacklar, hela tiden vacklar jag. I filmen börjar vi få se att det kommer upp minnen där jag betett mig som honom, där jag tvingat mig till att få läsa privata mail, där jag kastat något mot honom. Jag vet att jag, när det inte fungerade med vanlig kommunikation, medvetet valt att använda hans metoder för att få en reaktion, för att senare försöka använda reaktionen som ett exempel på att han inte ska göra så mot mig. Men det som kommer fram i filmen är en förvirring. Var började det egentligen? Kan man vara säker på att jag ”smittades” av honom, och inte tvärtom…?
Så nu ser man mig vackla igen. Börja tro på honom. Försvinna och bli mindre och mindre. Man ser en scen från en dagishämtning där barnen blir ledsna över att det inte är pappa som hämtar. ”Du är dum” säger treåringen. Femåringen säger ”jag älskar pappa mer för han busar med mig”. Man ser mig jobba upp nog mycket styrka och energi för att göra dem glada över att måsta åka hem med mig och man ser rakt in i det ledsna inre, och man börjar se tvivlet…
Och sen…. vad är det som händer sen?
Vad hände med M efter Ks telefonsamtal? … vi pratade mycket i telefon, varje dag, om allt möjligt men inte om oss, inte om historien, inte om framtiden, inte om K. Kanske tänkte han att vi kunde vara vänner, men det var ju förvirrat… precis som det varit flera gånger tidigare när han backat. Det var klart jag trodde det fanns en ganska god chans att han skulle ”komma tillbaka” igen. Och när jag ville prata om vad som hänt, försöka förstå om det verkligen var definitivt slut nu och varför, så blev han ganska irriterad. Inte så att han visade det den dagen, men han sa det senare. Det var samma skärtorsdag som han var här och hjälpte mig i lägenheten och fortfarande verkade mer än attraherad.
Vi slutar i stort sett höras efter det och de gånger vi hörs är han rent otrevlig mot mig. Jag försöker fråga varför och det gör honom värre, han vill inte bli ifrågasatt, han vill skydda sig själv från skuld, skam, irritation, smärta, obehag eller vad det nu kan vara, och hade jag varit normal hade jag velat skydda honom också (det säger han inte med de orden förstås men nästintill).
Han har gjort om mig till någon jag själv känner att jag inte är, och den personen jag blivit verkar det helt ok att behandla hur som helst. Den personen är så helt skild från den han var kär i. Allt magiskt har aldrig funnits. Han vill bara hämta grejerna han glömt här sen har vi väl inget mer att säga varandra? Jag blir arg och besviken över att han ens känner ett behov av att skriva så. Han verkar sur, arg och bitter när han skriver tillbaka: ”Jag vill bara att det ska ta slut för det var inte mkt positivt som hände, ett rent elände rent ut sagt. Hade ngn med friskt sinne valt att göra saker i rätt ordning hade jag aldrig behövt uppleva det hela.”
Det känns helt absurt. Den verkligheten. Han har tagit bort allt det positiva, han har letat upp det negativa och skalat upp det, han har tagit bort sig själv som medskapare, han har gjort sig själv till ett offer…
Och samtidigt. Är jag kanske helt knäpp! Filmen spolas tillbaka skitsnabbt till början. Alla val jag gjorde från slutet av november när M dök upp, kanske ännu tidigare, och fram till polisanmälan i januari. Var det en person med ett friskt sinne? Nu ser vi allt ur Ks synvinkel och jag är ”boven”. K och M är offer för mig, min egoism, mina behov av att ta mig ur ett känslomässigt svart hål som sög energi ur mig. Man ser mig skrika åt K inför barnen, med säkerhet lika förtvivlad och ångestfylld men nu ser man också ilska och hat och den egoistiska bristen på självbehärskning… jag vet inte, vänder man helt? Behövs det kanske mer? Bilden blir i alla fall mer nyanserad.
Men för att filmen ska bli riktigt bra så måste han nog stå fri från skuld i slutet. Mitt sinne måste vara riktigt ofriskt, kanske är det jag som har de schizoida dragen. Så skulle det vara i filmen… Eller så vänder det igen och man ser den verkligt verkliga verkligheten ur en objektiv betraktares ögon, man kan aldrig vara säker med Hollywood.
Det är en ganska bra film, regisserad av Martin Scorsese eller Christopher Nolan. Man kan känna min ångest och min förtvivlan. Man känner min glädje över det nya livet och så förtvivlan över vändningen igen. Man ser K från hans allra värsta sida och man hoppas jag ska se det också. ”Men gör inte så, du kommer bli lurad!” Man sitter där och följer de val jag gör och önskar att jag hade gjort annorlunda tills det nästan gör ont i kroppen. Och man hoppas, hoppas att det ska lösa sig med M, att K ska spärras in eller få tvångsvård eller plötsligt se sig själv utifrån, se vad han gör och bara sluta, be om ursäkt, ställa saker till rätta.
När de första blommorna kommer till våren, när den grå filmen plötsligt blir mer färgglad, när M tar upp att bo tillsammans igen, när han återigen säger förlåt för att han är svår, förlåt för att han krånglar.. – då ska man tro att nu är det fixat, nu kan han inte vända igen. Och när K säger att han ska sälja bilen, när han får ett jobberbjudande med 10000 mer i lön så han kan ta över huset, när han skriver ”snälla” brev fulla av beundran och med önskan att komma till en överenskommelse, till försoning och vänskap, då ska det lösa sig tror man. Den här filmen har nog ett lyckligt slut ändå.
Men det blir inte så, det vänder igen. K ringer M och M backar igen. K tackar nej till jobbet, K krigar mer, jag berättar saker i mina stödsamtal och får tillbaka råd baserat på mina berättelser som… nog… beskriver… honom… som… en… psykopat.
Men jag vacklar, hela tiden vacklar jag. I filmen börjar vi få se att det kommer upp minnen där jag betett mig som honom, där jag tvingat mig till att få läsa privata mail, där jag kastat något mot honom. Jag vet att jag, när det inte fungerade med vanlig kommunikation, medvetet valt att använda hans metoder för att få en reaktion, för att senare försöka använda reaktionen som ett exempel på att han inte ska göra så mot mig. Men det som kommer fram i filmen är en förvirring. Var började det egentligen? Kan man vara säker på att jag ”smittades” av honom, och inte tvärtom…?
Så nu ser man mig vackla igen. Börja tro på honom. Försvinna och bli mindre och mindre. Man ser en scen från en dagishämtning där barnen blir ledsna över att det inte är pappa som hämtar. ”Du är dum” säger treåringen. Femåringen säger ”jag älskar pappa mer för han busar med mig”. Man ser mig jobba upp nog mycket styrka och energi för att göra dem glada över att måsta åka hem med mig och man ser rakt in i det ledsna inre, och man börjar se tvivlet…
Och sen…. vad är det som händer sen?
Vad hände med M efter Ks telefonsamtal? … vi pratade mycket i telefon, varje dag, om allt möjligt men inte om oss, inte om historien, inte om framtiden, inte om K. Kanske tänkte han att vi kunde vara vänner, men det var ju förvirrat… precis som det varit flera gånger tidigare när han backat. Det var klart jag trodde det fanns en ganska god chans att han skulle ”komma tillbaka” igen. Och när jag ville prata om vad som hänt, försöka förstå om det verkligen var definitivt slut nu och varför, så blev han ganska irriterad. Inte så att han visade det den dagen, men han sa det senare. Det var samma skärtorsdag som han var här och hjälpte mig i lägenheten och fortfarande verkade mer än attraherad.
Vi slutar i stort sett höras efter det och de gånger vi hörs är han rent otrevlig mot mig. Jag försöker fråga varför och det gör honom värre, han vill inte bli ifrågasatt, han vill skydda sig själv från skuld, skam, irritation, smärta, obehag eller vad det nu kan vara, och hade jag varit normal hade jag velat skydda honom också (det säger han inte med de orden förstås men nästintill).
Han har gjort om mig till någon jag själv känner att jag inte är, och den personen jag blivit verkar det helt ok att behandla hur som helst. Den personen är så helt skild från den han var kär i. Allt magiskt har aldrig funnits. Han vill bara hämta grejerna han glömt här sen har vi väl inget mer att säga varandra? Jag blir arg och besviken över att han ens känner ett behov av att skriva så. Han verkar sur, arg och bitter när han skriver tillbaka: ”Jag vill bara att det ska ta slut för det var inte mkt positivt som hände, ett rent elände rent ut sagt. Hade ngn med friskt sinne valt att göra saker i rätt ordning hade jag aldrig behövt uppleva det hela.”
Det känns helt absurt. Den verkligheten. Han har tagit bort allt det positiva, han har letat upp det negativa och skalat upp det, han har tagit bort sig själv som medskapare, han har gjort sig själv till ett offer…
Och samtidigt. Är jag kanske helt knäpp! Filmen spolas tillbaka skitsnabbt till början. Alla val jag gjorde från slutet av november när M dök upp, kanske ännu tidigare, och fram till polisanmälan i januari. Var det en person med ett friskt sinne? Nu ser vi allt ur Ks synvinkel och jag är ”boven”. K och M är offer för mig, min egoism, mina behov av att ta mig ur ett känslomässigt svart hål som sög energi ur mig. Man ser mig skrika åt K inför barnen, med säkerhet lika förtvivlad och ångestfylld men nu ser man också ilska och hat och den egoistiska bristen på självbehärskning… jag vet inte, vänder man helt? Behövs det kanske mer? Bilden blir i alla fall mer nyanserad.
Men för att filmen ska bli riktigt bra så måste han nog stå fri från skuld i slutet. Mitt sinne måste vara riktigt ofriskt, kanske är det jag som har de schizoida dragen. Så skulle det vara i filmen… Eller så vänder det igen och man ser den verkligt verkliga verkligheten ur en objektiv betraktares ögon, man kan aldrig vara säker med Hollywood.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)