Tvivel

Den här verkligheten. Min. Varför känner jag så ofta att saker är absurda? Ska jag vackla nu igen? Det händer då och då att jag ser den här filmen utifrån.

Det är en ganska bra film, regisserad av Martin Scorsese eller Christopher Nolan. Man kan känna min ångest och min förtvivlan. Man känner min glädje över det nya livet och så förtvivlan över vändningen igen. Man ser K från hans allra värsta sida och man hoppas jag ska se det också. ”Men gör inte så, du kommer bli lurad!” Man sitter där och följer de val jag gör och önskar att jag hade gjort annorlunda tills det nästan gör ont i kroppen. Och man hoppas, hoppas att det ska lösa sig med M, att K ska spärras in eller få tvångsvård eller plötsligt se sig själv utifrån, se vad han gör och bara sluta, be om ursäkt, ställa saker till rätta.

När de första blommorna kommer till våren, när den grå filmen plötsligt blir mer färgglad, när M tar upp att bo tillsammans igen, när han återigen säger förlåt för att han är svår, förlåt för att han krånglar.. – då ska man tro att nu är det fixat, nu kan han inte vända igen. Och när K säger att han ska sälja bilen, när han får ett jobberbjudande med 10000 mer i lön så han kan ta över huset, när han skriver ”snälla” brev fulla av beundran och med önskan att komma till en överenskommelse, till försoning och vänskap, då ska det lösa sig tror man. Den här filmen har nog ett lyckligt slut ändå.

Men det blir inte så, det vänder igen. K ringer M och M backar igen. K tackar nej till jobbet, K krigar mer, jag berättar saker i mina stödsamtal och får tillbaka råd baserat på mina berättelser som… nog… beskriver… honom… som… en… psykopat.

Men jag vacklar, hela tiden vacklar jag. I filmen börjar vi få se att det kommer upp minnen där jag betett mig som honom, där jag tvingat mig till att få läsa privata mail, där jag kastat något mot honom. Jag vet att jag, när det inte fungerade med vanlig kommunikation, medvetet valt att använda hans metoder för att få en reaktion, för att senare försöka använda reaktionen som ett exempel på att han inte ska göra så mot mig. Men det som kommer fram i filmen är en förvirring. Var började det egentligen? Kan man vara säker på att jag ”smittades” av honom, och inte tvärtom…?

Så nu ser man mig vackla igen. Börja tro på honom. Försvinna och bli mindre och mindre. Man ser en scen från en dagishämtning där barnen blir ledsna över att det inte är pappa som hämtar. ”Du är dum” säger treåringen. Femåringen säger ”jag älskar pappa mer för han busar med mig”. Man ser mig jobba upp nog mycket styrka och energi för att göra dem glada över att måsta åka hem med mig och man ser rakt in i det ledsna inre, och man börjar se tvivlet…

Och sen…. vad är det som händer sen?

Vad hände med M efter Ks telefonsamtal? … vi pratade mycket i telefon, varje dag, om allt möjligt men inte om oss, inte om historien, inte om framtiden, inte om K. Kanske tänkte han att vi kunde vara vänner, men det var ju förvirrat… precis som det varit flera gånger tidigare när han backat. Det var klart jag trodde det fanns en ganska god chans att han skulle ”komma tillbaka” igen. Och när jag ville prata om vad som hänt, försöka förstå om det verkligen var definitivt slut nu och varför, så blev han ganska irriterad. Inte så att han visade det den dagen, men han sa det senare. Det var samma skärtorsdag som han var här och hjälpte mig i lägenheten och fortfarande verkade mer än attraherad.

Vi slutar i stort sett höras efter det och de gånger vi hörs är han rent otrevlig mot mig. Jag försöker fråga varför och det gör honom värre, han vill inte bli ifrågasatt, han vill skydda sig själv från skuld, skam, irritation, smärta, obehag eller vad det nu kan vara, och hade jag varit normal hade jag velat skydda honom också (det säger han inte med de orden förstås men nästintill).

Han har gjort om mig till någon jag själv känner att jag inte är, och den personen jag blivit verkar det helt ok att behandla hur som helst. Den personen är så helt skild från den han var kär i. Allt magiskt har aldrig funnits. Han vill bara hämta grejerna han glömt här sen har vi väl inget mer att säga varandra? Jag blir arg och besviken över att han ens känner ett behov av att skriva så. Han verkar sur, arg och bitter när han skriver tillbaka: ”Jag vill bara att det ska ta slut för det var inte mkt positivt som hände, ett rent elände rent ut sagt. Hade ngn med friskt sinne valt att göra saker i rätt ordning hade jag aldrig behövt uppleva det hela.”

Det känns helt absurt. Den verkligheten. Han har tagit bort allt det positiva, han har letat upp det negativa och skalat upp det, han har tagit bort sig själv som medskapare, han har gjort sig själv till ett offer…

Och samtidigt. Är jag kanske helt knäpp! Filmen spolas tillbaka skitsnabbt till början. Alla val jag gjorde från slutet av november när M dök upp, kanske ännu tidigare, och fram till polisanmälan i januari. Var det en person med ett friskt sinne? Nu ser vi allt ur Ks synvinkel och jag är ”boven”. K och M är offer för mig, min egoism, mina behov av att ta mig ur ett känslomässigt svart hål som sög energi ur mig. Man ser mig skrika åt K inför barnen, med säkerhet lika förtvivlad och ångestfylld men nu ser man också ilska och hat och den egoistiska bristen på självbehärskning… jag vet inte, vänder man helt? Behövs det kanske mer? Bilden blir i alla fall mer nyanserad.

Men för att filmen ska bli riktigt bra så måste han nog stå fri från skuld i slutet. Mitt sinne måste vara riktigt ofriskt, kanske är det jag som har de schizoida dragen. Så skulle det vara i filmen… Eller så vänder det igen och man ser den verkligt verkliga verkligheten ur en objektiv betraktares ögon, man kan aldrig vara säker med Hollywood.