Dikten - favorit i repris

Jag skrev en del dikter för några år sedan. Jag skriver oftast dikter genom att bara låta dem komma till mig. Ibland styr "jag" mer, ibland mindre. Det är lite som när man mediterar eller är avslappnad och kommer ihåg saker som legat just under den medvetna nivån i hjärnan, som man inte medvetet skulle kunna nå. Sånt där man "har på tungan". Ibland är det mycket sånt och då brukar dikten bli bättre, men ibland svår att förstå till och med för mig själv.

Så en dikt kan vara ett meddelande från mitt undermedvetna lika mycket som det är ett sätt att uttrycka sig..... Jag skrev en dikt 2005 som inte sa mig någonting då direkt, men som nu är det sannaste jag någonsin skrivit. Jag förundras över det.

snurrigt
yrt
liksom faller mot taket

himmelsblått tak
ändrar färg till orange
ingenting är som förut

förvirrat
perplext
liksom snubblar på rymden

stjärnprickig natt
går under i ljuset
ingenting blir som det var

förvirrade drömmar förändras flegmatiskt
parallella universa pareras pragmatiskt

det var fjolårets vinter som öppnade gapen
det var gårdagens morgon som lekte med vapen

en levande fot på ett glödande kol
mer än du tål mer än du tål...