Vad är ditt vapen mot tystnad? Hur ska du göra för att få kontakt med mig? Vilken kontakt som helst duger, bara jag öppnar någon dörr mot dig. Du ringer och alla samtal slutar med att jag lägger på i örat på dig. Du skickar sms efter sms, du hotar och kör utpressning och lägger in små saker som du vet svider..
”Nu ska jag också bli egoistisk som du, grattis du får enskild vårdnad, du får ta barnen helt själv från v49! Nu gör jag som din far gjorde, jag drar!”
*
På bara ett par meningar, på bara några ord (som han tycker är helt sakliga) har han lyckats påverka mig för mycket för att jag ska kunna vara tyst.
”Det går inte”. Jag har sagt det igen och igen men jag har inget annat val. Hur ska jag få veta om han verkligen kommer dra?
Vårdnadsutredningen är klar och den säger ”det går inte” till mig. ”Det finns ingen dialog, det finns ingen kommunikation, ni kommer ALDRIG att kunna kommunicera utan professionell hjälp”. Och jag vet att hon har rätt. Men han har inget ombud. Han tror att han ska komma hela vägen fram med hot och lögner, och med sin sanning. Den är så sann för honom att han tror den kommer segra och han ser inte att andra ser något annat. Jag tycker faktiskt synd om honom.
Så många gånger jag har sagt ”du motarbetar dig själv!” och han har inte förstått. Jag tycker synd om honom, för han förlorar, och jag tycker synd om mig för jag förlorar, och jag tycker synd om barnen för de förlorar. Ingen vinner i det krig han krigar och allt kostar och kostar och kostar, i över ett år redan har det kostat.
Han tror han vinner när han vinner sina slag. Som att jag måste flytta tillbaka till huset nu. Men ingen är vinnare. Alla är förlorare. Utredningen säger att båda är bra föräldrar, att det finns en trygg anknytning mellan barn och båda föräldrar, men den säger också ”det går inte” och rekommenderar enskild vårdnad till en av föräldrarna.
Och jag sa det på förhandlingen i augusti, att ”jag vill aldrig, aldrig mer stå inträngd i ett hörn, och möta ord som ’jag har fantiserat om att strypa dig hela natten, jag har sån lust att slå den här kaffekoppen i ansiktet på dig, så arg är jag’”. Jag vill aldrig stå där med så mycket känslor rasande i kroppen – det är inte ilska, det är ren och skär rädsla så stark att själen fryser, att jag vill implodera, så svag att jag knappt kan andas – med ett fullständigt lugn utåt. Jag vill aldrig behöva möta oändliga argumentationer och diskussioner med så absurda inslag att det bara inte går att komma någonstans, det går inte. Nej, det går inte. Han vill att vi ska bli vänner, men jag skulle alltid vara på min vakt, alltid rädd för nästa ”skov”, nästa gång han vill att jag ska förstå något, göra något, tycka något på hans sätt. Det går inte, det går inte...
*
"Det går inte, jag når inte fram, hur jag än gör når jag inte fram!" Jag satt och grät ut det på familjerådgivningen på våren 2007 och hon skickade honom till terapi i rättpsyks regi. Och nu står vi där vi står och det går inte, och det kommer aldrig att gå!
söndag 4 december 2011
onsdag 14 september 2011
En svacka igen
Den klara höstluften.
Jag älskar den och den blåser i natt.
Men jag andas inte.
Jag tappade orken igen. Som den veckan i somras då jag gick in i mörkret efter att K bestämt att han skulle ha bilen och inte betala för den. Då han fått tag i mitt telefonnummer och inte ville säga från var ("ring narkotikapolisen" sa han). Den gången då jag försvann in i lägenheten en vecka och inte visste vilken dag det var. Den veckan då min syster blev sur på mig och jag har inte pratat med henne efter det.
Jag orkar inte ens reflektera över varför jag inte orkar idag. Inte igår heller egentligen. Både igår och idag på förmiddagen var jag kaffe-darrig utan att ha druckit så mycket kaffe.
Jag vet inte varför jag isolerar mig samtidigt som jag önskar att någon kunde komma och lyfta mig, ta mig härifrån. Ut i luften.
Jo, jag vet när jag tänker på det, när jag inte försöker ducka för det.
Jag vet att det blev för mycket. Han började bråka på sms dagen innan jag skulle dit och hjälpa till att städa huset. Hans bråk är inte normala.
Sen var jag där, och städade och fixade hela kvällen igår. Då fick jag hålla för öronen några gånger när han var på väg att bråka eller bli kränkande. Och så gick han igång och skulle berätta allt om sin nya flickvän istället.
Jag borde gråta, det är det som händer i mig, gråten har fastnat och tar bort allting, till och med tröttheten har den tagit bort.
Jag orkar inte ta tag i bodelningen heller, göra beräkningar, kontakta advokat. Jag orkar inte. Jag orkar inte göra klart ansökningarna till jobben jag vill ha. Jag orkar inte skaffa förrådsnyckel, jag orkar inte lägga in tvätten i skåpen.
Jag träffade en man och kände väl inte att det var helt rätt men blev ändå ledsen när han sa detsamma till mig. Är jag ett stort öppet sår nu? Jag föraktar mig själv. Jag har börjat tänka på M igen. Det måste vara svårt att hitta någon som man får den där känslan med. Jag i alla fall, jag öppnar mig inte så lätt.
Jag andas inte. Jag bara sitter här och får träsmak och längtar efter att barnen ska komma tillbaka så det blir någon ordning på mig igen.
Jag älskar den och den blåser i natt.
Men jag andas inte.
Jag tappade orken igen. Som den veckan i somras då jag gick in i mörkret efter att K bestämt att han skulle ha bilen och inte betala för den. Då han fått tag i mitt telefonnummer och inte ville säga från var ("ring narkotikapolisen" sa han). Den gången då jag försvann in i lägenheten en vecka och inte visste vilken dag det var. Den veckan då min syster blev sur på mig och jag har inte pratat med henne efter det.
Jag orkar inte ens reflektera över varför jag inte orkar idag. Inte igår heller egentligen. Både igår och idag på förmiddagen var jag kaffe-darrig utan att ha druckit så mycket kaffe.
Jag vet inte varför jag isolerar mig samtidigt som jag önskar att någon kunde komma och lyfta mig, ta mig härifrån. Ut i luften.
Jo, jag vet när jag tänker på det, när jag inte försöker ducka för det.
Jag vet att det blev för mycket. Han började bråka på sms dagen innan jag skulle dit och hjälpa till att städa huset. Hans bråk är inte normala.
Sen var jag där, och städade och fixade hela kvällen igår. Då fick jag hålla för öronen några gånger när han var på väg att bråka eller bli kränkande. Och så gick han igång och skulle berätta allt om sin nya flickvän istället.
Jag borde gråta, det är det som händer i mig, gråten har fastnat och tar bort allting, till och med tröttheten har den tagit bort.
Jag orkar inte ta tag i bodelningen heller, göra beräkningar, kontakta advokat. Jag orkar inte. Jag orkar inte göra klart ansökningarna till jobben jag vill ha. Jag orkar inte skaffa förrådsnyckel, jag orkar inte lägga in tvätten i skåpen.
Jag träffade en man och kände väl inte att det var helt rätt men blev ändå ledsen när han sa detsamma till mig. Är jag ett stort öppet sår nu? Jag föraktar mig själv. Jag har börjat tänka på M igen. Det måste vara svårt att hitta någon som man får den där känslan med. Jag i alla fall, jag öppnar mig inte så lätt.
Jag andas inte. Jag bara sitter här och får träsmak och längtar efter att barnen ska komma tillbaka så det blir någon ordning på mig igen.
måndag 1 augusti 2011
En liten sak till...
Min mor. Jag skulle vilja kunna låna henne som barnvakt ibland men jag blir mörkrädd över hennes metoder med pojkarna när hon vill få dem att lyda! Jag måste ta upp det med henne men jag vet inte hur. Risken är att jag får något liknande "jag kan visst aldrig göra rätt jag, jag duger aldrig!" tillbaka. I bästa fall ändå en reflektion och ett ändrat beteende, men i värsta fall (och kanske är det det troligaste) ett bråk, en tid utan kontakt och sedan "som vanligt". Jag vet inte om det finns något rätt sätt att ta upp det...
Det här är vad hon nu gjort tre gånger på lika många dagar:
Hon vill att barnen ska hjälpa henne att plocka blåbär så att jag hinner göra en sak jag ska göra i huset. Hon frågar först om de vill följa henne och när de säger nej säger hon ungefär så här (på ett dramatiskt sätt):
Ska jag verkligen göra allt jobb själv?! Ska ni bara äta blåbärspajen och jag ska göra allt jobb!? Tycker ni att det ska vara så?
Det räcker inte riktigt, jag minns inte riktigt orden men jag minns att det gör ont i mig, jag märker att de blir förvirrade och ledsna. Hon har inte gett dem någon chans utan försöker få dem att göra som hon vill genom att skuldbelägga dem. Jag vet ju hur det är att växa upp i det där. Man tror det är sant, man tror hon är upprörd på riktigt, man kan inte se att det är en metod. Man blir väldigt benägen att försöka lista ut hur man ska agera för att slippa såra henne med sitt beteende men det går aldrig, det finns alltid något man inte kunnat lista ut, något man gör fel. Det är godtyckligt och troligen anledningen att jag hade ångest redan som tre-åring...
Men jag stoppar det inte där och då, jag gick, på riktigt, undan.
Jag vill säga till henne att ge dem en chans. Varför kan hon inte säga "jag skulle bli jätteglad om ni vill hjälpa mig! Då går det mycket fortare och blir roligare för jag tycker om att vara med er!" Och om de fortfarande inte vill så kan man väl låta det bero, de är ändå bara tre och fem.
En annan gång fick hon stora pojken att hjälpa till att städa sitt rum på samma sätt; "tycker ni verkligen att jag ska städa ert rum, det är ju ni som stökat ner!" Och lite mer stackars, stackars mig som måste utstå ert beteende, för att överdriva lite. Men det är ju den känslan hon kommer ge dem. De har gjort något eller inte gjort något (som de borde ha listat ut att de borde ha gjort...) som skadar henne. Återigen utan någon chans att från början göra rätt, ingen start i ett vänligt "ska vi städa ert rum tillsammans? var brukar ni ha de här bilarna, ska ni visa mig..?"
Och återigen låter jag det bara vara, fast jag så instinktivt ogillar det. Det faller ju tillbaka på henne själv också. De negativa känslor hon ger dem gör ju att de tycker mindre om henne. Ask me... Det är synd.
Jag måste ta upp det med henne men jag har svårt att se hur.
Det här är vad hon nu gjort tre gånger på lika många dagar:
Hon vill att barnen ska hjälpa henne att plocka blåbär så att jag hinner göra en sak jag ska göra i huset. Hon frågar först om de vill följa henne och när de säger nej säger hon ungefär så här (på ett dramatiskt sätt):
Ska jag verkligen göra allt jobb själv?! Ska ni bara äta blåbärspajen och jag ska göra allt jobb!? Tycker ni att det ska vara så?
Det räcker inte riktigt, jag minns inte riktigt orden men jag minns att det gör ont i mig, jag märker att de blir förvirrade och ledsna. Hon har inte gett dem någon chans utan försöker få dem att göra som hon vill genom att skuldbelägga dem. Jag vet ju hur det är att växa upp i det där. Man tror det är sant, man tror hon är upprörd på riktigt, man kan inte se att det är en metod. Man blir väldigt benägen att försöka lista ut hur man ska agera för att slippa såra henne med sitt beteende men det går aldrig, det finns alltid något man inte kunnat lista ut, något man gör fel. Det är godtyckligt och troligen anledningen att jag hade ångest redan som tre-åring...
Men jag stoppar det inte där och då, jag gick, på riktigt, undan.
Jag vill säga till henne att ge dem en chans. Varför kan hon inte säga "jag skulle bli jätteglad om ni vill hjälpa mig! Då går det mycket fortare och blir roligare för jag tycker om att vara med er!" Och om de fortfarande inte vill så kan man väl låta det bero, de är ändå bara tre och fem.
En annan gång fick hon stora pojken att hjälpa till att städa sitt rum på samma sätt; "tycker ni verkligen att jag ska städa ert rum, det är ju ni som stökat ner!" Och lite mer stackars, stackars mig som måste utstå ert beteende, för att överdriva lite. Men det är ju den känslan hon kommer ge dem. De har gjort något eller inte gjort något (som de borde ha listat ut att de borde ha gjort...) som skadar henne. Återigen utan någon chans att från början göra rätt, ingen start i ett vänligt "ska vi städa ert rum tillsammans? var brukar ni ha de här bilarna, ska ni visa mig..?"
Och återigen låter jag det bara vara, fast jag så instinktivt ogillar det. Det faller ju tillbaka på henne själv också. De negativa känslor hon ger dem gör ju att de tycker mindre om henne. Ask me... Det är synd.
Jag måste ta upp det med henne men jag har svårt att se hur.
söndag 31 juli 2011
En händelse
Jag har inte skrivit på ett tag. Jag har börjat två gånger och kanske skriver jag det klart och kopierar in senare. Ikväll skulle jag ha kommit hem, packat upp, satt igång med förberedelser för att börja en ny jobbvecka och istället satte jag mig ner och skrev och skrev, i två timmar.
Jag har inte skrivit på ett tag för det har nog inte varit några större händelser utan mest funderingar. Eller, jo, det hände lite för några veckor sedan som gjorde att jag tog ledigt från livet ett tag. Jag deppade ihop en vecka, ganska ordentligt, veckan jag inte hade barnen, veckan jag borde ha tagit tag i saker och ting... Det var inte så särskilt deppigt i sig det som hände kanske; han hade fått tag i mitt hemliga nummer och vägrade säga hur, "ring narkotikapolisen och fråga", sa han. Han meddelade att han skulle flytta till en bekant i Huddinge och han krävde att jag skulle ställa på Volvon men han vägrade betala för den tid han använt den men jag betalat, vilket var mitt motkrav. Han vägrade till och med betala det som det de facto skulle kosta mig att ställa på den, d.v.s. skatten och den högre försäkringen, vilket var vad jag försökte med sen medan han benhårt fortsatte vägra tills det slutade med att jag inte ställde på bilen men han tog den ändå. De tre sakerna på en gång blev lite för mycket, framförallt försöken att nå en överenskommelse när det gällde bilen - det tar alltid alltid mycket mycket kraft att försöka att inte ge sig, och att ge sig jämt kostar för mycket, både emotionellt, mentalt och även i reda pengar...
Han har mailat också men de mailen har jag inte kollat, jag är rädd för känslorna de kommer ge. Och jag har mailat om vad jag tänker att han ska betala om han vill ta över bilen - men inte vågat kolla på svaret. Det handlar bara om en bil men han kommer inte acceptera fast det är en bra deal, han kommer att vilja kriga - bara för att han INTE KAN GE SIG, för att han måste sätta upp villkoren för att kunna känna sig nöjd, annars kommer han alltid ha en känsla av att ha förlorat något (precis som han håller på med bodelningen och ska bevaka och kontrollera minsta lilla grej och anklagar mig för stöld med jämna mellanrum).
Men nu. Händelsen jag skrev om. Idag blev det ett litet virrvarr av text som kanske inte är helt sammanhängande för jag var fortfarande mycket upprörd när jag började skriva, och jag kunde inte ens skriva "jag"... som den gången jag skrev om dödshotet.
*
Klockan är 19 och hon sitter på hallgolvet och ögnar igenom ett snabbyttrande från soc, inför förhandling om vårdnaden.
”På senare tid väljer hon att svara i telefon eller mejl då hon känner sig känslomässigt stark för att undvika att hamna i affekt, utmattning eller känslan av maktlöshet i förhållande till fadern” står det.
Då kommer tårarna och hon sitter kvar på hallmattan och låter dem trilla nerför kinden.
"Det var alla tre, affekt, utmattning och känsla av maktlöshet, precis så var det", tänker hon, och drar sig till minnes händelsen som fortfarande sitter kvar i kroppen.
Bytet skulle ske kl 18 och hon satt med barnen vid middagsbordet. Hon hade lånat sitt hus i två veckor och varit där med barnen och nu skulle han komma och ha dem en vecka.
Tanken var att det skulle bli en mysig semester istället för att vara i lägenheten. Bitvis var det mysigt, bitvis kände hon paranoia – kanske hade han satt upp kameror? Det var mycket städning och nästan inga utflykter. Hade de varit i lägenheten hade det blivit utflykter, till de härliga stränderna de hittat, kanske till stan och gå på museer. Tanken var också att hon skulle kunna få en överblick eftersom hon inte fått gå in i huset sedan han tog över. Se över vad hon hade kvar, vad han inte hade ställt ut i garaget när det var det som var hans villkor och sätt att visa makt…
”Han har fortfarande kontrollen”, tänker hon där hon sitter på hallgolvet, ”han har ju beslagtagit nycklarna till överlåset och kan använda det för att hindra mig att komma in”. Hon letade inte när hon var där, hon kände aldrig att det var någon idé. ”Med största sannolikhet har han låst in de två extra i vapenskåpet, eller så bär han med sig alla tre. Tänk, vilken känsla av makt man kan bära på, bara genom att bära tre nycklar. Tänk, vilken känsla av makt att bara ta för sig, ett hus, en bil, pengar…”
Under tiden hon var där hade hon förberett lite för en försäljning också, snyggat till och möblerat om och till och med tagit foton och lagt ut huset för privatförsäljning på blocket för att kolla intresse… Och så hade hon packat två lådor och två kassar med böcker, lite barnkläder, ett överkast, en dunkudde, dvd-spelaren som han sagt att hon kunde ta och lite andra småsaker. Ingenting värdefullt. Hon stressade på för att få in allt i bilen innan han skulle komma. ”Om allt är packat så är det bara att jag åker så fort han kommer”, tänkte hon. Hon tänkte aldrig tanken att han skulle köra in med bilen på uppfarten bakom hennes bil…
Han kör Volvon, den är fortfarande avställd men nu har han kört den i två veckor. Han bara bestämmer, allt är på hans villkor. Hon hade sagt, ”ok, jag ställer på den men jag tar inte kostnaden”, sätt in pengarna du är skyldig mig för bilen så ställer jag på den. Han vägrade. Inte ens hälften skulle han betala. Han bara tog bilen. Senare räknade hon ut att det var 7000 bilen kostat henne medan han kört den, men det hon bad om nu var bara 2000 kr. Men som sagt, han vägrade. Och nu körde Volvon in bakom hennes på uppfarten och han kom in.
Hon satt med barnen vid middagsbordet och hon hade tänkt äta lite efterrätt när han kom in, men hon råkade säga att hon tagit några böcker. Han skulle absolut veta vad det var för böcker och godkänna det. ”Nej”, sa hon och reste sig utan att ha hunnit smaka på efterrätten, ”jag åker nu, jag vet var det här kommer att leda och vi går inte dit, du ger dig nu!” Han tittade i hyllan och sa ”kvalitetsböckerna är inte dina”. Hon kunde inte dra sig till minnes att hon packat någon kvalitetsbok nu, förutom en som var jobbets, men hon hade nog tagit dem tidigare, även den han kastat sönder i något raseriutbrott...
”Jag vill åka nu, jag kan fota allt när jag kommer hem. Ge dig nu och låt mig åka!” Ge dig… igen och igen och igen sa hon det, och brukade hon säga det, ”Ge dig!” Han gav sig aldrig, han slutade aldrig förrän han fått sin vilja igenom, med argument, med hot, med våld… och som nu, med ett väldigt fysiskt maktmedel som hon inte kunde rå på.
Han hade redan gått på säkert tio gånger med ungefär samma sak, avbrutit henne med att han ska gå igenom sakerna, igen och igen och igen, hunnit anklaga och nedvärdera -”ta hand om ditt missbruk”.
Hon tog det sista av sina saker och gick ut till bilen, redan så pass påverkad av hans ihärdiga begäran och oförmåga att backa - och rädslan som följde med hans beslutsamhet.
*
Hon kände igen det från de gånger han begärt att få se hennes mail. Både beslutsamheten och hennes panikkänslor. Hon var alltid den som fick ge sig, ibland nästintill i rädsla för sitt liv. Det var en av dessa gånger han faktiskt backat, inte stannat kvar och hotat till han fick sin vilja igenom, utan tvärvänt, sprungit till vapenskåpet och hotat med självmord. Den här gången behövde han inte använda hot, han hade allt makt med den parkerade bilen.
Men… varför inte vara den som gav efter, varför inte bara låta honom få kontrollera? Han får ju sin vilja igenom ändå till slut. Fanns det något i bilen? Fanns det något i mailen? Ja, det fanns alltid något, det fanns alltid något att beskydda. Sin integritet.
Det räckte med alla de gånger hon gav efter med småsaker, varje gång hon skulle redogöra för vilken promenad- eller joggingrunda hon tagit (och få den värderad och bedömd, och för att veta om det kunde funnits tid till något annat), för vilka affärer hon varit på när hon handlat (och få inköpen bedömda och värderade, och för att veta om det funnits tid till något annat), för vilka personer hon träffat (och få höra dem bli värderade och bedömda, och för att veta vilka man ska kontakta för att veta om det faktiskt var där hon var…).
Och det fanns alltid något att hitta. Alltid något som kunde tolkas om till något annat. Alltid något som kunde stämma in i hans bild, ge honom något bevis för något som bara fanns i hans verklighet. I bilen fanns en oöppnad flaska vodka och en öppnad whiskyflaska som hon tagit ur för att göra Irish coffee. I källaren i huset står ca 12 flaskor vodka och tre flaskor whisky som hon varit med att betala, från en Tysklandsresa han gjorde och när hon beslutade att ta med dem var det i någon slags känsla av att det inte är helt rättvist om han får alla... och varför vika sig för hans anklagelser om alkoholmissbruk?
Men flaskorna i bilen tänkte hon inte ens på när hon började få panik, det var inte det hon bevakade, inte heller böckerna, inte kläderna. Det var saken i sig att han skulle kontrollera som hon reagerade på, känslan av maktlöshet och en rädsla som var svår att förklara var den kom ifrån.
Om minnet skulle vara suddigt sen, så var det för att händelsen var suddig redan nu, medvetandenivån verkade sjunka på något underligt sätt. Hon hade reagerat över det tidigare. Hjärnan gick på instinkt, ”rädda dig! Ta dig bort härifrån! Gör något!” Detta var en man som flera gånger mordhotat henne, som terroriserat, som nästintill torterat mentalt i timmar för att få ett erkännande kring en händelse som inte inträffat (hon hade varit hos tandläkaren i Stockholm och passat på att shoppa och blev anklagad för att ha haft analsex med någon). Och det var en oregerlig man som tog för sig det han ville ha. Hon brukade kämpa emot. Sitta där framför datorn och vägra visa sina mail så länge hon bara vågade. Argumentera och kämpa emot. Och bli fullständigt utmattad på köpet. Hjärnan och kroppen tar en paus, något händer, först slutar hjärnan att se klart, den ser bokstavligt sämre, den verbala förmågan påverkas jättemycket, och sen försvinner kraften och det märks mest i armarna...
”.. affekt, utmattning eller känsla av maktlöshet”… så stod det, så var det, alla dessa gånger. Under förhållandet och efteråt. Som den gången han flyttat ut allt i garaget, låst överlåset och åkt därifrån när hon meddelat att hon skulle komma för att hämta sina saker i huset, alla mail med argument och nedvärderande påhopp för att han skulle få sin vilja igenom med en massa olika saker, gången han slängde ut henne med våld och ringde polisen när hon kommit för att hämta bilen. Som hon betalade och som han lovat sälja och som han nu kör omkring avställd och just precis nu parkerat bakom hennes bil så hon inte kunde åka därifrån...
*
”Ge mig nyckeln så jag kan flytta bilen eller flytta den själv”, sa hon. Känslorna rasade i kroppen och gränsade nästan panik. Han hade all makt där han stod med nycklarna i fickan och vägrade flytta bilen.. ”Han ger sig inte, jag måste härifrån!” skrek hela kroppen och hjärnan hade redan börjat forma meningar på bakvända sätt och tankarna for hit och dit och ”buss? Nej det går ju inte, jag måste få med mig grejerna, vad ska jag ta mig till!” var det sista hon tänkte innan orden började komma ut som skrik. ”Nu flyttar du bilen! Jag har bara tagit mina grejer och vad spelar det för roll!? Du är ju helt sjuk! Låt mig åka, nu!!”
Det skedde ordväxling av samma art, några gånger fram och tillbaka, och hennes kom bara ut som skrik: ”Släpp iväg mig! Flytta bilen nu! Jag packar inte upp lådorna bara för att du ska kunna gå igenom allt, det tar för lång tid, jag vill åka nu!”
Hennes panikblandade hatkänslor blev värre och värre, och till slut gallskrek hon hysteriskt: ”Ge dig!! Låt mig åka nuuuuuuuuu!!!!”.
”Jag ska se vad du har snott” sa han igen. ”Du har hysterionisk personlighetsstörning, du är precis som din mamma” sa han. ”Lås upp bilen!”.
”Jag har inte snott något, det är bara mina grejer och barnkläder, du har 2/3 av alla barnkläder och du kommer väl ändå säga att jag snodde den sista tredjedelen!” ”Du har redan fått dina grejer” sa han.
”Du tog huset och bilen och lät mig inte komma in i huset och jag fick hämta det du ställt ut i garaget och jag har inte fått någon chans att gå igenom mina grejer..” Det kom något slags ordflöde med saker hon ville säga och orden kom ibland i bakvänd ordning så hon fick samla sig och rätta till det. Hon låste upp och lät ett ”jävla psykopat!” följa med av bara farten och han började gå igenom lådorna. ”Du har hysterionisk personlighetsstörning” sa han igen.
”Den här boken är min”, sa han, ”den fick jag av dig”. ”Nej, jag lånade den på jobbet för att du skulle läsa den”, sa hon. Kay Pollaks bok ”Att välja glädje”, i pocketformat var fortfarande oläst. Sen hittade han en liten pocketbok som hette ”Jag vill ju bara se bra ut naken”. Hon hade köpt den på hans begäran, men tänkte att hon kunde väl läsa den också, det kanske var några bra tränings- och hälsotips i den. ”Den här är min” sa han. ”Det var jag som köpte den”, sa hon. ”Jaja”, sa han, ”du kan ta den, du behöver den.”
När han gått igenom allt lät han henne åka och den tre mil långa resan till lägenheten minns hon inte mycket av där hon sitter på hallgolvet. Hon ringde sin mor och berättade (sa om och om igen att det känns helt hemskt att lämna barnen på det sättet, inte lugnt och fint, och han kommer att bemöta det med att ”mamma är knäpp” och de kommer inte att förstå, för mamma är kanske knäpp, mamma är den som skriker), och hon noterade att hon körde 150 en gång, medan hon pratade med sin mor, och saktade ner, och sen hade farten ökat till 150 igen just innan hon svängde av motorvägen, och plötsligt var hon framme. Fortfarande sittandes i bilen svarade hon på hans sms som just kommit:
”Har du inga spärrar? Vad tjänar du på att skrika inför barnen?”
”Har du inget förstånd? Vad tjänar du på att spärra in mig och inte släppa iväg mig, vad tjänar du på att inte lyssna när jag lugnt säger att jag vill åka, när jag säger ge dig, vad tjänar du på att fortsätta pressa när du redan drivit på för långt, vad tjänar du på att säga att jag snor saker när du fortfarande sitter på det mesta av värde, när du själv snott ett hus och en bil så ska du bråka om böcker som kostat 50 spänn max. Vad tjänar du på att agera som du gjorde tror du? När du återigen bara bestämmer, när du återigen med fysiska medel får din vilja igenom, när du återigen visar ditt sjuka kontrollbehov.”
Och armarna är fortfarande utan kraft när hon börjar bära upp grejerna från bilen. Hon får hjälp av en granne och sen stänger hon dörren om sig, sätter sig på hallgolvet och öppnar posten, och läser de där raderna, och låter tårarna rinna och ångesten och hatet släppa…
*
Vilka spärrar borde jag ha haft? Hur skulle jag kunna kontrollera mig med annat än att ge vika, igen och igen och igen!? Blir det någonting kvar av mig om jag tillåter honom att sitta på mig hela tiden? Kan jag bli mer Liten än jag redan är?
Jag har inte skrivit på ett tag för det har nog inte varit några större händelser utan mest funderingar. Eller, jo, det hände lite för några veckor sedan som gjorde att jag tog ledigt från livet ett tag. Jag deppade ihop en vecka, ganska ordentligt, veckan jag inte hade barnen, veckan jag borde ha tagit tag i saker och ting... Det var inte så särskilt deppigt i sig det som hände kanske; han hade fått tag i mitt hemliga nummer och vägrade säga hur, "ring narkotikapolisen och fråga", sa han. Han meddelade att han skulle flytta till en bekant i Huddinge och han krävde att jag skulle ställa på Volvon men han vägrade betala för den tid han använt den men jag betalat, vilket var mitt motkrav. Han vägrade till och med betala det som det de facto skulle kosta mig att ställa på den, d.v.s. skatten och den högre försäkringen, vilket var vad jag försökte med sen medan han benhårt fortsatte vägra tills det slutade med att jag inte ställde på bilen men han tog den ändå. De tre sakerna på en gång blev lite för mycket, framförallt försöken att nå en överenskommelse när det gällde bilen - det tar alltid alltid mycket mycket kraft att försöka att inte ge sig, och att ge sig jämt kostar för mycket, både emotionellt, mentalt och även i reda pengar...
Han har mailat också men de mailen har jag inte kollat, jag är rädd för känslorna de kommer ge. Och jag har mailat om vad jag tänker att han ska betala om han vill ta över bilen - men inte vågat kolla på svaret. Det handlar bara om en bil men han kommer inte acceptera fast det är en bra deal, han kommer att vilja kriga - bara för att han INTE KAN GE SIG, för att han måste sätta upp villkoren för att kunna känna sig nöjd, annars kommer han alltid ha en känsla av att ha förlorat något (precis som han håller på med bodelningen och ska bevaka och kontrollera minsta lilla grej och anklagar mig för stöld med jämna mellanrum).
Men nu. Händelsen jag skrev om. Idag blev det ett litet virrvarr av text som kanske inte är helt sammanhängande för jag var fortfarande mycket upprörd när jag började skriva, och jag kunde inte ens skriva "jag"... som den gången jag skrev om dödshotet.
*
Klockan är 19 och hon sitter på hallgolvet och ögnar igenom ett snabbyttrande från soc, inför förhandling om vårdnaden.
”På senare tid väljer hon att svara i telefon eller mejl då hon känner sig känslomässigt stark för att undvika att hamna i affekt, utmattning eller känslan av maktlöshet i förhållande till fadern” står det.
Då kommer tårarna och hon sitter kvar på hallmattan och låter dem trilla nerför kinden.
"Det var alla tre, affekt, utmattning och känsla av maktlöshet, precis så var det", tänker hon, och drar sig till minnes händelsen som fortfarande sitter kvar i kroppen.
Bytet skulle ske kl 18 och hon satt med barnen vid middagsbordet. Hon hade lånat sitt hus i två veckor och varit där med barnen och nu skulle han komma och ha dem en vecka.
Tanken var att det skulle bli en mysig semester istället för att vara i lägenheten. Bitvis var det mysigt, bitvis kände hon paranoia – kanske hade han satt upp kameror? Det var mycket städning och nästan inga utflykter. Hade de varit i lägenheten hade det blivit utflykter, till de härliga stränderna de hittat, kanske till stan och gå på museer. Tanken var också att hon skulle kunna få en överblick eftersom hon inte fått gå in i huset sedan han tog över. Se över vad hon hade kvar, vad han inte hade ställt ut i garaget när det var det som var hans villkor och sätt att visa makt…
”Han har fortfarande kontrollen”, tänker hon där hon sitter på hallgolvet, ”han har ju beslagtagit nycklarna till överlåset och kan använda det för att hindra mig att komma in”. Hon letade inte när hon var där, hon kände aldrig att det var någon idé. ”Med största sannolikhet har han låst in de två extra i vapenskåpet, eller så bär han med sig alla tre. Tänk, vilken känsla av makt man kan bära på, bara genom att bära tre nycklar. Tänk, vilken känsla av makt att bara ta för sig, ett hus, en bil, pengar…”
Under tiden hon var där hade hon förberett lite för en försäljning också, snyggat till och möblerat om och till och med tagit foton och lagt ut huset för privatförsäljning på blocket för att kolla intresse… Och så hade hon packat två lådor och två kassar med böcker, lite barnkläder, ett överkast, en dunkudde, dvd-spelaren som han sagt att hon kunde ta och lite andra småsaker. Ingenting värdefullt. Hon stressade på för att få in allt i bilen innan han skulle komma. ”Om allt är packat så är det bara att jag åker så fort han kommer”, tänkte hon. Hon tänkte aldrig tanken att han skulle köra in med bilen på uppfarten bakom hennes bil…
Han kör Volvon, den är fortfarande avställd men nu har han kört den i två veckor. Han bara bestämmer, allt är på hans villkor. Hon hade sagt, ”ok, jag ställer på den men jag tar inte kostnaden”, sätt in pengarna du är skyldig mig för bilen så ställer jag på den. Han vägrade. Inte ens hälften skulle han betala. Han bara tog bilen. Senare räknade hon ut att det var 7000 bilen kostat henne medan han kört den, men det hon bad om nu var bara 2000 kr. Men som sagt, han vägrade. Och nu körde Volvon in bakom hennes på uppfarten och han kom in.
Hon satt med barnen vid middagsbordet och hon hade tänkt äta lite efterrätt när han kom in, men hon råkade säga att hon tagit några böcker. Han skulle absolut veta vad det var för böcker och godkänna det. ”Nej”, sa hon och reste sig utan att ha hunnit smaka på efterrätten, ”jag åker nu, jag vet var det här kommer att leda och vi går inte dit, du ger dig nu!” Han tittade i hyllan och sa ”kvalitetsböckerna är inte dina”. Hon kunde inte dra sig till minnes att hon packat någon kvalitetsbok nu, förutom en som var jobbets, men hon hade nog tagit dem tidigare, även den han kastat sönder i något raseriutbrott...
”Jag vill åka nu, jag kan fota allt när jag kommer hem. Ge dig nu och låt mig åka!” Ge dig… igen och igen och igen sa hon det, och brukade hon säga det, ”Ge dig!” Han gav sig aldrig, han slutade aldrig förrän han fått sin vilja igenom, med argument, med hot, med våld… och som nu, med ett väldigt fysiskt maktmedel som hon inte kunde rå på.
Han hade redan gått på säkert tio gånger med ungefär samma sak, avbrutit henne med att han ska gå igenom sakerna, igen och igen och igen, hunnit anklaga och nedvärdera -”ta hand om ditt missbruk”.
Hon tog det sista av sina saker och gick ut till bilen, redan så pass påverkad av hans ihärdiga begäran och oförmåga att backa - och rädslan som följde med hans beslutsamhet.
*
Hon kände igen det från de gånger han begärt att få se hennes mail. Både beslutsamheten och hennes panikkänslor. Hon var alltid den som fick ge sig, ibland nästintill i rädsla för sitt liv. Det var en av dessa gånger han faktiskt backat, inte stannat kvar och hotat till han fick sin vilja igenom, utan tvärvänt, sprungit till vapenskåpet och hotat med självmord. Den här gången behövde han inte använda hot, han hade allt makt med den parkerade bilen.
Men… varför inte vara den som gav efter, varför inte bara låta honom få kontrollera? Han får ju sin vilja igenom ändå till slut. Fanns det något i bilen? Fanns det något i mailen? Ja, det fanns alltid något, det fanns alltid något att beskydda. Sin integritet.
Det räckte med alla de gånger hon gav efter med småsaker, varje gång hon skulle redogöra för vilken promenad- eller joggingrunda hon tagit (och få den värderad och bedömd, och för att veta om det kunde funnits tid till något annat), för vilka affärer hon varit på när hon handlat (och få inköpen bedömda och värderade, och för att veta om det funnits tid till något annat), för vilka personer hon träffat (och få höra dem bli värderade och bedömda, och för att veta vilka man ska kontakta för att veta om det faktiskt var där hon var…).
Och det fanns alltid något att hitta. Alltid något som kunde tolkas om till något annat. Alltid något som kunde stämma in i hans bild, ge honom något bevis för något som bara fanns i hans verklighet. I bilen fanns en oöppnad flaska vodka och en öppnad whiskyflaska som hon tagit ur för att göra Irish coffee. I källaren i huset står ca 12 flaskor vodka och tre flaskor whisky som hon varit med att betala, från en Tysklandsresa han gjorde och när hon beslutade att ta med dem var det i någon slags känsla av att det inte är helt rättvist om han får alla... och varför vika sig för hans anklagelser om alkoholmissbruk?
Men flaskorna i bilen tänkte hon inte ens på när hon började få panik, det var inte det hon bevakade, inte heller böckerna, inte kläderna. Det var saken i sig att han skulle kontrollera som hon reagerade på, känslan av maktlöshet och en rädsla som var svår att förklara var den kom ifrån.
Om minnet skulle vara suddigt sen, så var det för att händelsen var suddig redan nu, medvetandenivån verkade sjunka på något underligt sätt. Hon hade reagerat över det tidigare. Hjärnan gick på instinkt, ”rädda dig! Ta dig bort härifrån! Gör något!” Detta var en man som flera gånger mordhotat henne, som terroriserat, som nästintill torterat mentalt i timmar för att få ett erkännande kring en händelse som inte inträffat (hon hade varit hos tandläkaren i Stockholm och passat på att shoppa och blev anklagad för att ha haft analsex med någon). Och det var en oregerlig man som tog för sig det han ville ha. Hon brukade kämpa emot. Sitta där framför datorn och vägra visa sina mail så länge hon bara vågade. Argumentera och kämpa emot. Och bli fullständigt utmattad på köpet. Hjärnan och kroppen tar en paus, något händer, först slutar hjärnan att se klart, den ser bokstavligt sämre, den verbala förmågan påverkas jättemycket, och sen försvinner kraften och det märks mest i armarna...
”.. affekt, utmattning eller känsla av maktlöshet”… så stod det, så var det, alla dessa gånger. Under förhållandet och efteråt. Som den gången han flyttat ut allt i garaget, låst överlåset och åkt därifrån när hon meddelat att hon skulle komma för att hämta sina saker i huset, alla mail med argument och nedvärderande påhopp för att han skulle få sin vilja igenom med en massa olika saker, gången han slängde ut henne med våld och ringde polisen när hon kommit för att hämta bilen. Som hon betalade och som han lovat sälja och som han nu kör omkring avställd och just precis nu parkerat bakom hennes bil så hon inte kunde åka därifrån...
*
”Ge mig nyckeln så jag kan flytta bilen eller flytta den själv”, sa hon. Känslorna rasade i kroppen och gränsade nästan panik. Han hade all makt där han stod med nycklarna i fickan och vägrade flytta bilen.. ”Han ger sig inte, jag måste härifrån!” skrek hela kroppen och hjärnan hade redan börjat forma meningar på bakvända sätt och tankarna for hit och dit och ”buss? Nej det går ju inte, jag måste få med mig grejerna, vad ska jag ta mig till!” var det sista hon tänkte innan orden började komma ut som skrik. ”Nu flyttar du bilen! Jag har bara tagit mina grejer och vad spelar det för roll!? Du är ju helt sjuk! Låt mig åka, nu!!”
Det skedde ordväxling av samma art, några gånger fram och tillbaka, och hennes kom bara ut som skrik: ”Släpp iväg mig! Flytta bilen nu! Jag packar inte upp lådorna bara för att du ska kunna gå igenom allt, det tar för lång tid, jag vill åka nu!”
Hennes panikblandade hatkänslor blev värre och värre, och till slut gallskrek hon hysteriskt: ”Ge dig!! Låt mig åka nuuuuuuuuu!!!!”.
”Jag ska se vad du har snott” sa han igen. ”Du har hysterionisk personlighetsstörning, du är precis som din mamma” sa han. ”Lås upp bilen!”.
”Jag har inte snott något, det är bara mina grejer och barnkläder, du har 2/3 av alla barnkläder och du kommer väl ändå säga att jag snodde den sista tredjedelen!” ”Du har redan fått dina grejer” sa han.
”Du tog huset och bilen och lät mig inte komma in i huset och jag fick hämta det du ställt ut i garaget och jag har inte fått någon chans att gå igenom mina grejer..” Det kom något slags ordflöde med saker hon ville säga och orden kom ibland i bakvänd ordning så hon fick samla sig och rätta till det. Hon låste upp och lät ett ”jävla psykopat!” följa med av bara farten och han började gå igenom lådorna. ”Du har hysterionisk personlighetsstörning” sa han igen.
”Den här boken är min”, sa han, ”den fick jag av dig”. ”Nej, jag lånade den på jobbet för att du skulle läsa den”, sa hon. Kay Pollaks bok ”Att välja glädje”, i pocketformat var fortfarande oläst. Sen hittade han en liten pocketbok som hette ”Jag vill ju bara se bra ut naken”. Hon hade köpt den på hans begäran, men tänkte att hon kunde väl läsa den också, det kanske var några bra tränings- och hälsotips i den. ”Den här är min” sa han. ”Det var jag som köpte den”, sa hon. ”Jaja”, sa han, ”du kan ta den, du behöver den.”
När han gått igenom allt lät han henne åka och den tre mil långa resan till lägenheten minns hon inte mycket av där hon sitter på hallgolvet. Hon ringde sin mor och berättade (sa om och om igen att det känns helt hemskt att lämna barnen på det sättet, inte lugnt och fint, och han kommer att bemöta det med att ”mamma är knäpp” och de kommer inte att förstå, för mamma är kanske knäpp, mamma är den som skriker), och hon noterade att hon körde 150 en gång, medan hon pratade med sin mor, och saktade ner, och sen hade farten ökat till 150 igen just innan hon svängde av motorvägen, och plötsligt var hon framme. Fortfarande sittandes i bilen svarade hon på hans sms som just kommit:
”Har du inga spärrar? Vad tjänar du på att skrika inför barnen?”
”Har du inget förstånd? Vad tjänar du på att spärra in mig och inte släppa iväg mig, vad tjänar du på att inte lyssna när jag lugnt säger att jag vill åka, när jag säger ge dig, vad tjänar du på att fortsätta pressa när du redan drivit på för långt, vad tjänar du på att säga att jag snor saker när du fortfarande sitter på det mesta av värde, när du själv snott ett hus och en bil så ska du bråka om böcker som kostat 50 spänn max. Vad tjänar du på att agera som du gjorde tror du? När du återigen bara bestämmer, när du återigen med fysiska medel får din vilja igenom, när du återigen visar ditt sjuka kontrollbehov.”
Och armarna är fortfarande utan kraft när hon börjar bära upp grejerna från bilen. Hon får hjälp av en granne och sen stänger hon dörren om sig, sätter sig på hallgolvet och öppnar posten, och läser de där raderna, och låter tårarna rinna och ångesten och hatet släppa…
*
Vilka spärrar borde jag ha haft? Hur skulle jag kunna kontrollera mig med annat än att ge vika, igen och igen och igen!? Blir det någonting kvar av mig om jag tillåter honom att sitta på mig hela tiden? Kan jag bli mer Liten än jag redan är?
torsdag 9 juni 2011
Han betalade! Men sen så....
Han har förstått att han måste betala, han har betalat halva huset och elen! Tjoho!
Han hade ändrat sig om jobbet han fick också och han kan ta över mina lån bara provanställningen går ut, den är bara en månad.
Vi har sagt tidigare att vi ska titta på varandras kontoutdrag från oktober till februari för att säkerställa att jag inte betalade mycket mer av hushållsutgifterna då. Nu kräver han kontoutdrag från juni i fjol till nu. Jag vägrade först. Han kan kolla de fakturor han ska betala (i pdf!!), han behöver inte ha koll på vad jag lagt pengarna på sen separationen!
Han kommer kontrollera, ifrågasätta mina inköp precis som ibland förr; är det där nödvändigt, varför har du handlat på IKEA?
Särskilt kommer han förstås se att jag har handlat på systembolaget ett par gånger. Säkert vill han se om jag varit på dejter i höstas som han inte vet om också.. Jag är säker på det. Efter lite sms-konversation kom det fram att det (också) bl.a. var för att se att jag inte sålt grejer som är hans... suck... jag var på väg att bli arg. Efter ett tag tänkte jag att vafan, jag orkar inte kriga med allt! Kontrollera mig då! Jag skrev ut allt.
Han släppte in mig i huset när jag kom med kontoutdragen. Jag lät honom till och med ge mig en kram, stod där stel som en pinne och höll på att börja gråta. Ingen riktigt bra känsla men ändå skönt att Dr Jekyll tittat in en stund..
Nu är det ju i och för sig så att ger man honom fingret så.... men han håller sig väl lugn ett tag i alla fall. Tänkte jag.
Ärligt talat tänkte jag till och med att vi kanske kan börja samarbeta trots allt! Han nämnde att huset mittemot är till salu, med ett litet fniss... Ja, han förstår ju att det inte är intressant.
Och ändå är jag helt knasigt lättlurad av den där Dr Jekyll! T.o.m. känner något för honom fortfarande. Jag kunde t.o.m. tänka tanken vad perfekt det vore för barnen att bo grannar! Innan jag såg framför mig vilken kontroll han skulle ha då. Åh, tänk om han varit normal! :'(
Alltid har jag varit så snabb att agera på den önskedrömmen, när Dr Jekyll är och hälsar på så tror jag aldrig Mr Hyde ska komma tillbaka. Graden av självbedrägeri är kilometerlångt förbi skalans maximum.
Sen öppnade jag ett brev som var från tingsrätten och där stod att vi är kallade till muntlig förberedelse angående enskild vårdnad och där i brevet låg hans svar på min stämningsansökan. Sida upp och sida ner med samma lögner han dragit för soc och i polisförhör, men ännu värre.
Nu har jag en gång slagit honom med flera knytnävsslag så han ramlade av stolen och svimmade och fick en fraktur. Nu har jag misshandlat mina barn och närapå min mor och gjort diverse annat som man kan fylla fyra sidor med och han har förstås aldrig gjort något. Suck. Det är väl bra att bli påmind bara, så jag nu inte sitter här alltför glad för att Dr Jekyll var på besök idag och råkar göra något ännu dummare än ge honom mina kontoutdrag och låta honom krama mig. Ååååh... suck.
Han hade ändrat sig om jobbet han fick också och han kan ta över mina lån bara provanställningen går ut, den är bara en månad.
Vi har sagt tidigare att vi ska titta på varandras kontoutdrag från oktober till februari för att säkerställa att jag inte betalade mycket mer av hushållsutgifterna då. Nu kräver han kontoutdrag från juni i fjol till nu. Jag vägrade först. Han kan kolla de fakturor han ska betala (i pdf!!), han behöver inte ha koll på vad jag lagt pengarna på sen separationen!
Han kommer kontrollera, ifrågasätta mina inköp precis som ibland förr; är det där nödvändigt, varför har du handlat på IKEA?
Särskilt kommer han förstås se att jag har handlat på systembolaget ett par gånger. Säkert vill han se om jag varit på dejter i höstas som han inte vet om också.. Jag är säker på det. Efter lite sms-konversation kom det fram att det (också) bl.a. var för att se att jag inte sålt grejer som är hans... suck... jag var på väg att bli arg. Efter ett tag tänkte jag att vafan, jag orkar inte kriga med allt! Kontrollera mig då! Jag skrev ut allt.
Han släppte in mig i huset när jag kom med kontoutdragen. Jag lät honom till och med ge mig en kram, stod där stel som en pinne och höll på att börja gråta. Ingen riktigt bra känsla men ändå skönt att Dr Jekyll tittat in en stund..
Nu är det ju i och för sig så att ger man honom fingret så.... men han håller sig väl lugn ett tag i alla fall. Tänkte jag.
Ärligt talat tänkte jag till och med att vi kanske kan börja samarbeta trots allt! Han nämnde att huset mittemot är till salu, med ett litet fniss... Ja, han förstår ju att det inte är intressant.
Och ändå är jag helt knasigt lättlurad av den där Dr Jekyll! T.o.m. känner något för honom fortfarande. Jag kunde t.o.m. tänka tanken vad perfekt det vore för barnen att bo grannar! Innan jag såg framför mig vilken kontroll han skulle ha då. Åh, tänk om han varit normal! :'(
Alltid har jag varit så snabb att agera på den önskedrömmen, när Dr Jekyll är och hälsar på så tror jag aldrig Mr Hyde ska komma tillbaka. Graden av självbedrägeri är kilometerlångt förbi skalans maximum.
Sen öppnade jag ett brev som var från tingsrätten och där stod att vi är kallade till muntlig förberedelse angående enskild vårdnad och där i brevet låg hans svar på min stämningsansökan. Sida upp och sida ner med samma lögner han dragit för soc och i polisförhör, men ännu värre.
Nu har jag en gång slagit honom med flera knytnävsslag så han ramlade av stolen och svimmade och fick en fraktur. Nu har jag misshandlat mina barn och närapå min mor och gjort diverse annat som man kan fylla fyra sidor med och han har förstås aldrig gjort något. Suck. Det är väl bra att bli påmind bara, så jag nu inte sitter här alltför glad för att Dr Jekyll var på besök idag och råkar göra något ännu dummare än ge honom mina kontoutdrag och låta honom krama mig. Ååååh... suck.
tisdag 7 juni 2011
Nu skriker jag i förtvivlan!
Jag har inte haft ekonomiska problem på många år, inte sen typ 1994. Och det var aldrig så här illa. Jag fick det att gå ihop på något sätt, i och för sig var det under min anorektiska period så jag åt ju oftast för bara fem kronor om dagen, och jag sålde lite CD-skivor och jag gick och letade mynt på marken och jag flirtade till mig dricks där jag jobbade i kassan på MacDonalds på helgnätterna.
Jag dör en smula för varje gång jag tvingas ha kontakt med honom, för varje gång han lockar mig att bli arg på honom, hata honom.
Han fortsätter med sina egna regler. Men vad ska jag göra då!? Ska jag bara låta det bero? Det går ju inte! Jag kan inte ta det genom advokat, det tar för lång tid, jag är i akut behov av pengar nu!! Jag måste kontakta honom, försöka säga åt honom att betala, försöka få honom att skriva under papper på banken om att få amorteringsfritt på lånen tre månader. Han kan inte fortsätta låta mig betala hela huset och två bilar när jag också har egna boendekostnader på över 8000 kr. Nu gick det inte, jag betalade halva huset och all el och har inte betalat min egen hyra och har 1000 kr kvar att leva på hela juni. Och sonen fyller 5.
"Nej, du kan inte få några födelsedagspresenter i år..."
Fan, ta honom! Ta K och kom inte tillbaka med honom! Det har hänt att jag på riktigt önskat att han skulle dö. När han varit som allra värst.
Brinn i helvetet din sjuka jävel! Jag behöver skrika det bara! Jag kan inte sova för att jag hatar honom så mycket. Tidigare idag var min största känsla att jag saknade mina underbara barn, nu är jag bara fylld av förtvivlan och hat (efter att ha gått in på min internetbank och sett att han fortfarande inte betalat och försökt ha en sms-konversation med honom).
Jag pratade med grannen igår. Tydligen har Ks bror flyttat in i huset för att hjälpa honom dela kostnaderna. Vilka kostnader?! Jag har ju betalat allt i tre månader! Och utan att prata med mig om det, det är ändå mitt hus till hälften, det är ändå där mina barn är nästan halva sin föräldratid. Jag känner inte hans bror.
K ville inte lämna barnen här ikväll för det är bättre att lämna dem på dagis så blir det mer som vanligt, tryggare för dem. Men han kan låta brorsan flytta in? Som typ aldrig träffat barnen. Nej, det är förstås ingenting vad gäller "vanlighet" eller "trygghet" i jämförelse med att köra dem till mig istället för att lämna dem på dagis. Jag orkar fan inte mer av hans regelskillnader. Jag blir en jävla hatisk bitterfitta.
Han meddelade f.ö. inte ens att han inte tänkt lämna dem ikväll som avtalat, jag fick fråga. Och i fredags var det jätteviktigt att följa avtalet, nu tänkte han bryta det utan att ens meddela mig! Bara för att han tyckte att han hade ett "vettigt" argument. Fan för honom, fan för honom!
Till råga på allt vill han inte skicka med dem uteleksaker för han orkar inte plocka ihop det. Jag har bara bett om lite hinkar och spadar att ha på stranden! Inte cyklarna, inte traktorn, inte studsmattan, inte badpoolen, inte sparkcyklarna... Fan ta honom! Ikväll hatar jag honom!
Hans anklagelser gör det värre. Det är så mycket sjuka grejer som ett irrelevant "om du sålt ozonrenaren och dieselboxen så innebär det att du tagit ytterligare 10000 kr från våra gemensamma tillgångar". Que? Jag har redan meddelat att jag lånat ut ozonrenaren och att jag aldrig sett den där dieselboxen. Historien återupprepar sig, allt han inte hittar har jag nog slängt för att hämnas eller sålt för att få pengar. Snacka om projicering! Det är ju hans beteende, inte mitt! Och vem har tagit mest från våra gemensamma tillgångar! Hela huset är ju fullt med våra gemensamma tillgångar, och från checkkrediten på 100000 har han tagit ut nästan allt, han rensade ju det sista för att jag inte skulle kunna använda det som backup - vilket verkligen bevisade att hans enda syfte med att inte betala det han är skyldig att betala är för att bryta ner min ekonomi. Antingen som hämnd eller för att bevisa något.
Och han mor har varit där i helgen och jag skickade ett sms och vädjade om hennes hjälp, säg till honom att betala huset för barnens skull! Han drar på oss båda betalningsanmärkningar nu!
"Ta det där med honom, svarar hon, jag har inget med det att göra". Fan för henne också!
Jag kunde inte låta bli att skicka ett bitterfittahatasvar: "Jag ber om din hjälp, tror du inte jag försökt ta det med honom? Jag har kostat på en advokat 15000 med det redan. Jag trodde du brydde dig om barnen nog mkt för att våga prata med K om det. Du var ju väldigt angelägen att engagera dig för barnens bästa i början. Men det gällde bara när du ville skydda Kristian kanske. Ok. Skitsamma då."
Inte min finaste stund på jorden, men lite känner jag att hon förtjänade det också, som ringde soc och dagisrektorn och skrev brev till mig om att jag hade känslomässiga problem som inte berodde på K. Bah!
Just nu önskar jag att jag slapp låta barnen träffa den där släktsidan överhuvudtaget!
Jag dör en smula för varje gång jag tvingas ha kontakt med honom, för varje gång han lockar mig att bli arg på honom, hata honom.
Han fortsätter med sina egna regler. Men vad ska jag göra då!? Ska jag bara låta det bero? Det går ju inte! Jag kan inte ta det genom advokat, det tar för lång tid, jag är i akut behov av pengar nu!! Jag måste kontakta honom, försöka säga åt honom att betala, försöka få honom att skriva under papper på banken om att få amorteringsfritt på lånen tre månader. Han kan inte fortsätta låta mig betala hela huset och två bilar när jag också har egna boendekostnader på över 8000 kr. Nu gick det inte, jag betalade halva huset och all el och har inte betalat min egen hyra och har 1000 kr kvar att leva på hela juni. Och sonen fyller 5.
"Nej, du kan inte få några födelsedagspresenter i år..."
Fan, ta honom! Ta K och kom inte tillbaka med honom! Det har hänt att jag på riktigt önskat att han skulle dö. När han varit som allra värst.
Brinn i helvetet din sjuka jävel! Jag behöver skrika det bara! Jag kan inte sova för att jag hatar honom så mycket. Tidigare idag var min största känsla att jag saknade mina underbara barn, nu är jag bara fylld av förtvivlan och hat (efter att ha gått in på min internetbank och sett att han fortfarande inte betalat och försökt ha en sms-konversation med honom).
Jag pratade med grannen igår. Tydligen har Ks bror flyttat in i huset för att hjälpa honom dela kostnaderna. Vilka kostnader?! Jag har ju betalat allt i tre månader! Och utan att prata med mig om det, det är ändå mitt hus till hälften, det är ändå där mina barn är nästan halva sin föräldratid. Jag känner inte hans bror.
K ville inte lämna barnen här ikväll för det är bättre att lämna dem på dagis så blir det mer som vanligt, tryggare för dem. Men han kan låta brorsan flytta in? Som typ aldrig träffat barnen. Nej, det är förstås ingenting vad gäller "vanlighet" eller "trygghet" i jämförelse med att köra dem till mig istället för att lämna dem på dagis. Jag orkar fan inte mer av hans regelskillnader. Jag blir en jävla hatisk bitterfitta.
Han meddelade f.ö. inte ens att han inte tänkt lämna dem ikväll som avtalat, jag fick fråga. Och i fredags var det jätteviktigt att följa avtalet, nu tänkte han bryta det utan att ens meddela mig! Bara för att han tyckte att han hade ett "vettigt" argument. Fan för honom, fan för honom!
Till råga på allt vill han inte skicka med dem uteleksaker för han orkar inte plocka ihop det. Jag har bara bett om lite hinkar och spadar att ha på stranden! Inte cyklarna, inte traktorn, inte studsmattan, inte badpoolen, inte sparkcyklarna... Fan ta honom! Ikväll hatar jag honom!
Hans anklagelser gör det värre. Det är så mycket sjuka grejer som ett irrelevant "om du sålt ozonrenaren och dieselboxen så innebär det att du tagit ytterligare 10000 kr från våra gemensamma tillgångar". Que? Jag har redan meddelat att jag lånat ut ozonrenaren och att jag aldrig sett den där dieselboxen. Historien återupprepar sig, allt han inte hittar har jag nog slängt för att hämnas eller sålt för att få pengar. Snacka om projicering! Det är ju hans beteende, inte mitt! Och vem har tagit mest från våra gemensamma tillgångar! Hela huset är ju fullt med våra gemensamma tillgångar, och från checkkrediten på 100000 har han tagit ut nästan allt, han rensade ju det sista för att jag inte skulle kunna använda det som backup - vilket verkligen bevisade att hans enda syfte med att inte betala det han är skyldig att betala är för att bryta ner min ekonomi. Antingen som hämnd eller för att bevisa något.
Och han mor har varit där i helgen och jag skickade ett sms och vädjade om hennes hjälp, säg till honom att betala huset för barnens skull! Han drar på oss båda betalningsanmärkningar nu!
"Ta det där med honom, svarar hon, jag har inget med det att göra". Fan för henne också!
Jag kunde inte låta bli att skicka ett bitterfittahatasvar: "Jag ber om din hjälp, tror du inte jag försökt ta det med honom? Jag har kostat på en advokat 15000 med det redan. Jag trodde du brydde dig om barnen nog mkt för att våga prata med K om det. Du var ju väldigt angelägen att engagera dig för barnens bästa i början. Men det gällde bara när du ville skydda Kristian kanske. Ok. Skitsamma då."
Inte min finaste stund på jorden, men lite känner jag att hon förtjänade det också, som ringde soc och dagisrektorn och skrev brev till mig om att jag hade känslomässiga problem som inte berodde på K. Bah!
Just nu önskar jag att jag slapp låta barnen träffa den där släktsidan överhuvudtaget!
söndag 5 juni 2011
Dikten - favorit i repris
Jag skrev en del dikter för några år sedan. Jag skriver oftast dikter genom att bara låta dem komma till mig. Ibland styr "jag" mer, ibland mindre. Det är lite som när man mediterar eller är avslappnad och kommer ihåg saker som legat just under den medvetna nivån i hjärnan, som man inte medvetet skulle kunna nå. Sånt där man "har på tungan". Ibland är det mycket sånt och då brukar dikten bli bättre, men ibland svår att förstå till och med för mig själv.
Så en dikt kan vara ett meddelande från mitt undermedvetna lika mycket som det är ett sätt att uttrycka sig..... Jag skrev en dikt 2005 som inte sa mig någonting då direkt, men som nu är det sannaste jag någonsin skrivit. Jag förundras över det.
Så en dikt kan vara ett meddelande från mitt undermedvetna lika mycket som det är ett sätt att uttrycka sig..... Jag skrev en dikt 2005 som inte sa mig någonting då direkt, men som nu är det sannaste jag någonsin skrivit. Jag förundras över det.
snurrigt
yrt
liksom faller mot taket
himmelsblått tak
ändrar färg till orange
ingenting är som förut
förvirrat
perplext
liksom snubblar på rymden
stjärnprickig natt
går under i ljuset
ingenting blir som det var
förvirrade drömmar förändras flegmatiskt
parallella universa pareras pragmatiskt
det var fjolårets vinter som öppnade gapen
det var gårdagens morgon som lekte med vapen
en levande fot på ett glödande kol
mer än du tål mer än du tål...
yrt
liksom faller mot taket
himmelsblått tak
ändrar färg till orange
ingenting är som förut
förvirrat
perplext
liksom snubblar på rymden
stjärnprickig natt
går under i ljuset
ingenting blir som det var
förvirrade drömmar förändras flegmatiskt
parallella universa pareras pragmatiskt
det var fjolårets vinter som öppnade gapen
det var gårdagens morgon som lekte med vapen
en levande fot på ett glödande kol
mer än du tål mer än du tål...
fredag 3 juni 2011
Tvivel
Den här verkligheten. Min. Varför känner jag så ofta att saker är absurda? Ska jag vackla nu igen? Det händer då och då att jag ser den här filmen utifrån.
Det är en ganska bra film, regisserad av Martin Scorsese eller Christopher Nolan. Man kan känna min ångest och min förtvivlan. Man känner min glädje över det nya livet och så förtvivlan över vändningen igen. Man ser K från hans allra värsta sida och man hoppas jag ska se det också. ”Men gör inte så, du kommer bli lurad!” Man sitter där och följer de val jag gör och önskar att jag hade gjort annorlunda tills det nästan gör ont i kroppen. Och man hoppas, hoppas att det ska lösa sig med M, att K ska spärras in eller få tvångsvård eller plötsligt se sig själv utifrån, se vad han gör och bara sluta, be om ursäkt, ställa saker till rätta.
När de första blommorna kommer till våren, när den grå filmen plötsligt blir mer färgglad, när M tar upp att bo tillsammans igen, när han återigen säger förlåt för att han är svår, förlåt för att han krånglar.. – då ska man tro att nu är det fixat, nu kan han inte vända igen. Och när K säger att han ska sälja bilen, när han får ett jobberbjudande med 10000 mer i lön så han kan ta över huset, när han skriver ”snälla” brev fulla av beundran och med önskan att komma till en överenskommelse, till försoning och vänskap, då ska det lösa sig tror man. Den här filmen har nog ett lyckligt slut ändå.
Men det blir inte så, det vänder igen. K ringer M och M backar igen. K tackar nej till jobbet, K krigar mer, jag berättar saker i mina stödsamtal och får tillbaka råd baserat på mina berättelser som… nog… beskriver… honom… som… en… psykopat.
Men jag vacklar, hela tiden vacklar jag. I filmen börjar vi få se att det kommer upp minnen där jag betett mig som honom, där jag tvingat mig till att få läsa privata mail, där jag kastat något mot honom. Jag vet att jag, när det inte fungerade med vanlig kommunikation, medvetet valt att använda hans metoder för att få en reaktion, för att senare försöka använda reaktionen som ett exempel på att han inte ska göra så mot mig. Men det som kommer fram i filmen är en förvirring. Var började det egentligen? Kan man vara säker på att jag ”smittades” av honom, och inte tvärtom…?
Så nu ser man mig vackla igen. Börja tro på honom. Försvinna och bli mindre och mindre. Man ser en scen från en dagishämtning där barnen blir ledsna över att det inte är pappa som hämtar. ”Du är dum” säger treåringen. Femåringen säger ”jag älskar pappa mer för han busar med mig”. Man ser mig jobba upp nog mycket styrka och energi för att göra dem glada över att måsta åka hem med mig och man ser rakt in i det ledsna inre, och man börjar se tvivlet…
Och sen…. vad är det som händer sen?
Vad hände med M efter Ks telefonsamtal? … vi pratade mycket i telefon, varje dag, om allt möjligt men inte om oss, inte om historien, inte om framtiden, inte om K. Kanske tänkte han att vi kunde vara vänner, men det var ju förvirrat… precis som det varit flera gånger tidigare när han backat. Det var klart jag trodde det fanns en ganska god chans att han skulle ”komma tillbaka” igen. Och när jag ville prata om vad som hänt, försöka förstå om det verkligen var definitivt slut nu och varför, så blev han ganska irriterad. Inte så att han visade det den dagen, men han sa det senare. Det var samma skärtorsdag som han var här och hjälpte mig i lägenheten och fortfarande verkade mer än attraherad.
Vi slutar i stort sett höras efter det och de gånger vi hörs är han rent otrevlig mot mig. Jag försöker fråga varför och det gör honom värre, han vill inte bli ifrågasatt, han vill skydda sig själv från skuld, skam, irritation, smärta, obehag eller vad det nu kan vara, och hade jag varit normal hade jag velat skydda honom också (det säger han inte med de orden förstås men nästintill).
Han har gjort om mig till någon jag själv känner att jag inte är, och den personen jag blivit verkar det helt ok att behandla hur som helst. Den personen är så helt skild från den han var kär i. Allt magiskt har aldrig funnits. Han vill bara hämta grejerna han glömt här sen har vi väl inget mer att säga varandra? Jag blir arg och besviken över att han ens känner ett behov av att skriva så. Han verkar sur, arg och bitter när han skriver tillbaka: ”Jag vill bara att det ska ta slut för det var inte mkt positivt som hände, ett rent elände rent ut sagt. Hade ngn med friskt sinne valt att göra saker i rätt ordning hade jag aldrig behövt uppleva det hela.”
Det känns helt absurt. Den verkligheten. Han har tagit bort allt det positiva, han har letat upp det negativa och skalat upp det, han har tagit bort sig själv som medskapare, han har gjort sig själv till ett offer…
Och samtidigt. Är jag kanske helt knäpp! Filmen spolas tillbaka skitsnabbt till början. Alla val jag gjorde från slutet av november när M dök upp, kanske ännu tidigare, och fram till polisanmälan i januari. Var det en person med ett friskt sinne? Nu ser vi allt ur Ks synvinkel och jag är ”boven”. K och M är offer för mig, min egoism, mina behov av att ta mig ur ett känslomässigt svart hål som sög energi ur mig. Man ser mig skrika åt K inför barnen, med säkerhet lika förtvivlad och ångestfylld men nu ser man också ilska och hat och den egoistiska bristen på självbehärskning… jag vet inte, vänder man helt? Behövs det kanske mer? Bilden blir i alla fall mer nyanserad.
Men för att filmen ska bli riktigt bra så måste han nog stå fri från skuld i slutet. Mitt sinne måste vara riktigt ofriskt, kanske är det jag som har de schizoida dragen. Så skulle det vara i filmen… Eller så vänder det igen och man ser den verkligt verkliga verkligheten ur en objektiv betraktares ögon, man kan aldrig vara säker med Hollywood.
Det är en ganska bra film, regisserad av Martin Scorsese eller Christopher Nolan. Man kan känna min ångest och min förtvivlan. Man känner min glädje över det nya livet och så förtvivlan över vändningen igen. Man ser K från hans allra värsta sida och man hoppas jag ska se det också. ”Men gör inte så, du kommer bli lurad!” Man sitter där och följer de val jag gör och önskar att jag hade gjort annorlunda tills det nästan gör ont i kroppen. Och man hoppas, hoppas att det ska lösa sig med M, att K ska spärras in eller få tvångsvård eller plötsligt se sig själv utifrån, se vad han gör och bara sluta, be om ursäkt, ställa saker till rätta.
När de första blommorna kommer till våren, när den grå filmen plötsligt blir mer färgglad, när M tar upp att bo tillsammans igen, när han återigen säger förlåt för att han är svår, förlåt för att han krånglar.. – då ska man tro att nu är det fixat, nu kan han inte vända igen. Och när K säger att han ska sälja bilen, när han får ett jobberbjudande med 10000 mer i lön så han kan ta över huset, när han skriver ”snälla” brev fulla av beundran och med önskan att komma till en överenskommelse, till försoning och vänskap, då ska det lösa sig tror man. Den här filmen har nog ett lyckligt slut ändå.
Men det blir inte så, det vänder igen. K ringer M och M backar igen. K tackar nej till jobbet, K krigar mer, jag berättar saker i mina stödsamtal och får tillbaka råd baserat på mina berättelser som… nog… beskriver… honom… som… en… psykopat.
Men jag vacklar, hela tiden vacklar jag. I filmen börjar vi få se att det kommer upp minnen där jag betett mig som honom, där jag tvingat mig till att få läsa privata mail, där jag kastat något mot honom. Jag vet att jag, när det inte fungerade med vanlig kommunikation, medvetet valt att använda hans metoder för att få en reaktion, för att senare försöka använda reaktionen som ett exempel på att han inte ska göra så mot mig. Men det som kommer fram i filmen är en förvirring. Var började det egentligen? Kan man vara säker på att jag ”smittades” av honom, och inte tvärtom…?
Så nu ser man mig vackla igen. Börja tro på honom. Försvinna och bli mindre och mindre. Man ser en scen från en dagishämtning där barnen blir ledsna över att det inte är pappa som hämtar. ”Du är dum” säger treåringen. Femåringen säger ”jag älskar pappa mer för han busar med mig”. Man ser mig jobba upp nog mycket styrka och energi för att göra dem glada över att måsta åka hem med mig och man ser rakt in i det ledsna inre, och man börjar se tvivlet…
Och sen…. vad är det som händer sen?
Vad hände med M efter Ks telefonsamtal? … vi pratade mycket i telefon, varje dag, om allt möjligt men inte om oss, inte om historien, inte om framtiden, inte om K. Kanske tänkte han att vi kunde vara vänner, men det var ju förvirrat… precis som det varit flera gånger tidigare när han backat. Det var klart jag trodde det fanns en ganska god chans att han skulle ”komma tillbaka” igen. Och när jag ville prata om vad som hänt, försöka förstå om det verkligen var definitivt slut nu och varför, så blev han ganska irriterad. Inte så att han visade det den dagen, men han sa det senare. Det var samma skärtorsdag som han var här och hjälpte mig i lägenheten och fortfarande verkade mer än attraherad.
Vi slutar i stort sett höras efter det och de gånger vi hörs är han rent otrevlig mot mig. Jag försöker fråga varför och det gör honom värre, han vill inte bli ifrågasatt, han vill skydda sig själv från skuld, skam, irritation, smärta, obehag eller vad det nu kan vara, och hade jag varit normal hade jag velat skydda honom också (det säger han inte med de orden förstås men nästintill).
Han har gjort om mig till någon jag själv känner att jag inte är, och den personen jag blivit verkar det helt ok att behandla hur som helst. Den personen är så helt skild från den han var kär i. Allt magiskt har aldrig funnits. Han vill bara hämta grejerna han glömt här sen har vi väl inget mer att säga varandra? Jag blir arg och besviken över att han ens känner ett behov av att skriva så. Han verkar sur, arg och bitter när han skriver tillbaka: ”Jag vill bara att det ska ta slut för det var inte mkt positivt som hände, ett rent elände rent ut sagt. Hade ngn med friskt sinne valt att göra saker i rätt ordning hade jag aldrig behövt uppleva det hela.”
Det känns helt absurt. Den verkligheten. Han har tagit bort allt det positiva, han har letat upp det negativa och skalat upp det, han har tagit bort sig själv som medskapare, han har gjort sig själv till ett offer…
Och samtidigt. Är jag kanske helt knäpp! Filmen spolas tillbaka skitsnabbt till början. Alla val jag gjorde från slutet av november när M dök upp, kanske ännu tidigare, och fram till polisanmälan i januari. Var det en person med ett friskt sinne? Nu ser vi allt ur Ks synvinkel och jag är ”boven”. K och M är offer för mig, min egoism, mina behov av att ta mig ur ett känslomässigt svart hål som sög energi ur mig. Man ser mig skrika åt K inför barnen, med säkerhet lika förtvivlad och ångestfylld men nu ser man också ilska och hat och den egoistiska bristen på självbehärskning… jag vet inte, vänder man helt? Behövs det kanske mer? Bilden blir i alla fall mer nyanserad.
Men för att filmen ska bli riktigt bra så måste han nog stå fri från skuld i slutet. Mitt sinne måste vara riktigt ofriskt, kanske är det jag som har de schizoida dragen. Så skulle det vara i filmen… Eller så vänder det igen och man ser den verkligt verkliga verkligheten ur en objektiv betraktares ögon, man kan aldrig vara säker med Hollywood.
tisdag 31 maj 2011
Några av slagen i hans krig just nu
Ett kort och koncist redogörande går snabbare.
Men jag har inte kommit över den än, känslan.
Jag sitter vid min dator i min nya, ostädade lägenhet. Vinden viner och solen lyser. Jag har inte varit utanför lägenheten. Jag är klädd i mysbyxor, håret är otvättat och jag har en sönderklöst finne på kinden. Jag hostar så det känns som lungorna ska gå sönder och tar en klunk av det ljumma kaffet medan jag läser ett meddelande på facebook, en kommentar om min senaste profilbild. ”Du är så fin!” ”Du skulle se mig just nu”, tänker jag.
Tzing! Ett ljud från sovrummet. Från hans mobil. Det gamla numret som är bara hans nu.
Jag reser mig med ett ryck och redan när jag börjar gå känner jag obehaget. Han är inne i min lägenhet med ett tzing och snart är han inne i mitt huvud med orden. Med jävelskapet, protesterna och kriget. Jag önskar jag slapp kolla det, men jag känner mig tvingad. Vi måste komma överens om hur vi ska göra med barnen på fredag som är en klämdag, och jag har skickat ett meddelande om att han fått el-fakturan per mail.
Jag vill ha papperskopian också. Du kan lämna barnen på dagis på fredag så hämtar jag dem där senast kl 17.
Mina fingrar darrar när jag börjar skriva mitt svar, jag är så arg, jag hatar honom. Ända ut i de darrande fingerspetsarna hatar jag honom! Det ser så sakligt och korrekt ut, hur kan jag reagera så?
Han jobbar inte, det är klart han kan ta barnen på fredag. Jag hatar honom för att det blir viktigare för honom att vinna mot mig än att barnen kan få sin lediga dag. Jag hatar honom och jag skulle egentligen vilja skrika tillbaka i ett sms med SKITSTORA BOKSTÄVER ATT JAG HATAR DIG DIN JÄVLA IDIOT JAG ÖNSKAR ATT DU ALDRIG FÖTTS! Men det gör jag inte.
Jag har skrivit att jag ska hjälpa till med bröllopsfix men att jag vill att barnen ska få vara lediga. Kan vi ta halva dagen var, det räcker säkert med att jag hjälper till på eftermiddagen? Kan du hämta dem här så kan du gå in på banken också och skriva under papperen om amorteringarna på huslånen när du ändå är i stan? Han vägrar svara på det senare också.
Jag hatar honom för att han kräver papperskopian! För att han hittar på sådana där saker bara för att visa sin makt. Bara för att tvinga mig att göra onödiga saker, bara för att tvinga mig att ändra planer, bara för att kunna skriva till mig: ”din systers bröllopsbestyr är inte viktigare än barnen”, istället för att svara på min fråga (medvetet vald för att vara en sådan där nål som han brukar peta mig med): ”Har du en dejt eller en paddeltur inplanerad som är viktigare än barnen?” Men nålar fungerar inte på honom. Han vänder det bara. Han är alltid fri från skuld.
Han kan använda formuleringar om barnen och barnens välmående och trygghet och implicera att jag har en oförmåga att ta hand om dem, och implicera att jag är mer intresserad av min karriär, och implicera och direkt uttala massor med saker som ska visa att barnen är det enda han bryr sig om. När det gäller huset, dagis osv. Men när det kommer till kritan är det viktigare att vinna ett slag mot mig, ett slag om en halvdag med barnen i huset han tagit från mig. Det är så viktigt att ha makt och kontroll och växa för varje slag man vinner att han inte verkar greppa att jag försöker hjälpa honom: Om och om och om igen säger jag att den enda han krigar emot är sig själv, att han motarbetar sig själv, att det enda han lyckas åstadkomma är att jag blir mer och mer övertygad om vad jag måste göra. Att jag, när vi inte hörts av, har vacklat och tänkt att vårdnadstvist och bodelningsförrättare blir så dyrt att vi försöker med familjerätten… men att varje försök att jävlas ger mig ny kraft, gör mig mer och mer övertygad om att jag måste dra barnen närmare mig. Boende och umgänge, inte halvtid. Inte med en sådan man, inte med en psykopat.
***
Slagen i hans krig just nu:
Men jag har inte kommit över den än, känslan.
Jag sitter vid min dator i min nya, ostädade lägenhet. Vinden viner och solen lyser. Jag har inte varit utanför lägenheten. Jag är klädd i mysbyxor, håret är otvättat och jag har en sönderklöst finne på kinden. Jag hostar så det känns som lungorna ska gå sönder och tar en klunk av det ljumma kaffet medan jag läser ett meddelande på facebook, en kommentar om min senaste profilbild. ”Du är så fin!” ”Du skulle se mig just nu”, tänker jag.
Tzing! Ett ljud från sovrummet. Från hans mobil. Det gamla numret som är bara hans nu.
Jag reser mig med ett ryck och redan när jag börjar gå känner jag obehaget. Han är inne i min lägenhet med ett tzing och snart är han inne i mitt huvud med orden. Med jävelskapet, protesterna och kriget. Jag önskar jag slapp kolla det, men jag känner mig tvingad. Vi måste komma överens om hur vi ska göra med barnen på fredag som är en klämdag, och jag har skickat ett meddelande om att han fått el-fakturan per mail.
Jag vill ha papperskopian också. Du kan lämna barnen på dagis på fredag så hämtar jag dem där senast kl 17.
Mina fingrar darrar när jag börjar skriva mitt svar, jag är så arg, jag hatar honom. Ända ut i de darrande fingerspetsarna hatar jag honom! Det ser så sakligt och korrekt ut, hur kan jag reagera så?
Han jobbar inte, det är klart han kan ta barnen på fredag. Jag hatar honom för att det blir viktigare för honom att vinna mot mig än att barnen kan få sin lediga dag. Jag hatar honom och jag skulle egentligen vilja skrika tillbaka i ett sms med SKITSTORA BOKSTÄVER ATT JAG HATAR DIG DIN JÄVLA IDIOT JAG ÖNSKAR ATT DU ALDRIG FÖTTS! Men det gör jag inte.
Jag har skrivit att jag ska hjälpa till med bröllopsfix men att jag vill att barnen ska få vara lediga. Kan vi ta halva dagen var, det räcker säkert med att jag hjälper till på eftermiddagen? Kan du hämta dem här så kan du gå in på banken också och skriva under papperen om amorteringarna på huslånen när du ändå är i stan? Han vägrar svara på det senare också.
Jag hatar honom för att han kräver papperskopian! För att han hittar på sådana där saker bara för att visa sin makt. Bara för att tvinga mig att göra onödiga saker, bara för att tvinga mig att ändra planer, bara för att kunna skriva till mig: ”din systers bröllopsbestyr är inte viktigare än barnen”, istället för att svara på min fråga (medvetet vald för att vara en sådan där nål som han brukar peta mig med): ”Har du en dejt eller en paddeltur inplanerad som är viktigare än barnen?” Men nålar fungerar inte på honom. Han vänder det bara. Han är alltid fri från skuld.
Han kan använda formuleringar om barnen och barnens välmående och trygghet och implicera att jag har en oförmåga att ta hand om dem, och implicera att jag är mer intresserad av min karriär, och implicera och direkt uttala massor med saker som ska visa att barnen är det enda han bryr sig om. När det gäller huset, dagis osv. Men när det kommer till kritan är det viktigare att vinna ett slag mot mig, ett slag om en halvdag med barnen i huset han tagit från mig. Det är så viktigt att ha makt och kontroll och växa för varje slag man vinner att han inte verkar greppa att jag försöker hjälpa honom: Om och om och om igen säger jag att den enda han krigar emot är sig själv, att han motarbetar sig själv, att det enda han lyckas åstadkomma är att jag blir mer och mer övertygad om vad jag måste göra. Att jag, när vi inte hörts av, har vacklat och tänkt att vårdnadstvist och bodelningsförrättare blir så dyrt att vi försöker med familjerätten… men att varje försök att jävlas ger mig ny kraft, gör mig mer och mer övertygad om att jag måste dra barnen närmare mig. Boende och umgänge, inte halvtid. Inte med en sådan man, inte med en psykopat.
***
Slagen i hans krig just nu:
- Han säger att han ska betala elräkningen om han får fakturan. Jag skriver att jag inte har någon skanner men han kan få den på onsdag. Verkar ok. Men sen när jag hittar den på nätet och skickar som pdf så duger det inte. Han ska ha pappersfakturan annars betalar han inte.
- Mitt drag: jag säger upp elabonnemanget.
- Fredag är klämdag och jag tycker inte barnen ska behöva vara på dagis (är det ens öppet?). Samtidigt hade jag tänkt hjälpa min syster att förbereda bröllop på lördag. K vill inte ta barnen.
- Mitt drag: jag skickade ett mail till honom. Vad kan jag göra mer - här blir det ju compliance som gäller. Jag kan ju knappast åka dit och lämna av de stackars barnen. Återigen har han fått visa sin makt!
- Banken kan låta oss få huslånen amorteringsfria i tre månader. Det skulle ju underlätta oerhört för mig som inte ens har pengar till hyran här nu. K måste skriva under papper men svarar inte ens på min förfrågan. Han måste nog fundera på om han mer vill ha extra pengar i sommar eller om han mer vill jävlas med mig. Det kommer nog bli det senare.
- Mitt drag: jag har bara skickat sakliga sms kring det. Tror inte jag kan göra något mer.
- Banken kan också hjälpa till genom att se till att hälften av lånen dras från mitt konto och hälften från hans. Även där måste han skriva under...
- Mitt drag: Jag ber banken ta upp detta när han (ev.) kommer för att skriva på om amorteringarna. Överraskningsmomentet och en neutral person kan kanske göra att han står utan argument. Min enda chans.
- Jag vet inte om han fört över pengar till huskontot, jag vågar inte titta. Jag gissar att han inte har det.
- Mitt drag: compliance? Vad ska jag göra? Jag har satt över min del vilket gett att jag inte har råd med hyran här. Jag har inte ens pengar till den andra delen. Jag får belåna mig mer eller sälja bilen. Det är inte helt osannolikt att han vill nå dit.
- Han betalar inte för bilen som skulle säljas. Samma där att han ska ha fakturor (finns inte ens annat än i pdf).
- Mitt drag: försöka få det lånet amorteringsfritt? Tänkte det men det har redan dragits... suck. Jag hinner inte med krig!
måndag 30 maj 2011
Jag spelar schack
Jag spelar schack med någon som har sina egna regler, och ändrar dem som det passar.
Jag skryter om min intelligens, min analytiska och strategiska förmåga. Hur jag kan se så många olika aspekter och sätta samman till en helhetsbild, hur jag kan se så många olika möjliga framtider, så många drag framåt i tiden...
"Om jag slår ut den bonden med springaren så kommer hans nästa drag att kunna vara det eller det och då kommer jag att kunna ta hästen och... "
Jag kan vinna i schack mot de som spelar oftare än mig (2 gånger på 20 år) om jag koncentrerar mig lite.
Det här är mitt schackspel, min verklighet. Jag koncentrerar mig inte. Jag flyr. Och när jag försöker når jag inte ända fram.
För reglerna.
Är inte definierade.
De är hans.
De är inte Sveriges rikes lagar, de är inte våra samhälleliga, i grunden kristna, värderingar och normer, de är hans.
"Men, hästen får ju inte gå så där, du tog ju fem steg fram och ett åt sidan!" säger jag förtvivlat. Jag blir inte irriterad och får mer kraft och lägger i mer energi, det orkar jag inte längre. Jag blir förtvivlad. Han svarar argt, alltid argt, alltid som om det var det mest självklara i världen:
"Du är för fan korkad, det är klart den får gå så, din häst kanske inte kan gå så, den är väl halt och lytt och ett grisrosa otränat fetto som du, men min får gå så."
"Nej, den får inte.."
"Håll käft, ska vi spela eller inte?"
"Nej, jag vill inte egentligen.."
"Du måste, annars.. (välj ett hot, vilket som helst)"
The almighty ruler and centre of the Universe, K. Hans värld är sann, och i den sitter han i centrum. Logiken blir att han inte kan vara något annat än centrum i universum eftersom universum definieras som det han ser, hans verklighet. Det har alltid varit en gåta för mig hur någon kan värdera sig själv så enormt högt som han gör, att hans åsikter alltid borde vara allas sanning, samtidigt som han är världens räddaste människa (fast det inser han ju inte, han skapar en "hotbild" och konspirationsteorier istället), samtidigt som han känt sig så misslyckad genom åren (men det lägger han förstås också utanför sig själv, på mig, på studievägledaren, på mig, på mig, på mig...).
Så han betalar inte huset. Jag har inte råd nu. Jag kan inte betala det. Jag har inte ens råd att betala halva. Nu faller det.
Och jag måste samla ihop mig och börja spela hans sorts schack på riktigt. KRIG.
Jag måste förstå hans regler, förvänta mig att de ändras och jag måste lägga ut min strategiska plan. Inte bara nästa steg (prata med banken, skynda på bodelning) utan vad varje del kan tänkas ge för svar från honom och hur jag ska hantera det.
Jag önskar jag hade råd att sjukskriva mig, men det har jag inte. Idag tog jag semester fast jag är sjuk "på riktigt" med halsfluss och feber.
Ge mig styrka!
Jag skryter om min intelligens, min analytiska och strategiska förmåga. Hur jag kan se så många olika aspekter och sätta samman till en helhetsbild, hur jag kan se så många olika möjliga framtider, så många drag framåt i tiden...
"Om jag slår ut den bonden med springaren så kommer hans nästa drag att kunna vara det eller det och då kommer jag att kunna ta hästen och... "
Jag kan vinna i schack mot de som spelar oftare än mig (2 gånger på 20 år) om jag koncentrerar mig lite.
Det här är mitt schackspel, min verklighet. Jag koncentrerar mig inte. Jag flyr. Och när jag försöker når jag inte ända fram.
För reglerna.
Är inte definierade.
De är hans.
De är inte Sveriges rikes lagar, de är inte våra samhälleliga, i grunden kristna, värderingar och normer, de är hans.
"Men, hästen får ju inte gå så där, du tog ju fem steg fram och ett åt sidan!" säger jag förtvivlat. Jag blir inte irriterad och får mer kraft och lägger i mer energi, det orkar jag inte längre. Jag blir förtvivlad. Han svarar argt, alltid argt, alltid som om det var det mest självklara i världen:
"Du är för fan korkad, det är klart den får gå så, din häst kanske inte kan gå så, den är väl halt och lytt och ett grisrosa otränat fetto som du, men min får gå så."
"Nej, den får inte.."
"Håll käft, ska vi spela eller inte?"
"Nej, jag vill inte egentligen.."
"Du måste, annars.. (välj ett hot, vilket som helst)"
The almighty ruler and centre of the Universe, K. Hans värld är sann, och i den sitter han i centrum. Logiken blir att han inte kan vara något annat än centrum i universum eftersom universum definieras som det han ser, hans verklighet. Det har alltid varit en gåta för mig hur någon kan värdera sig själv så enormt högt som han gör, att hans åsikter alltid borde vara allas sanning, samtidigt som han är världens räddaste människa (fast det inser han ju inte, han skapar en "hotbild" och konspirationsteorier istället), samtidigt som han känt sig så misslyckad genom åren (men det lägger han förstås också utanför sig själv, på mig, på studievägledaren, på mig, på mig, på mig...).
Så han betalar inte huset. Jag har inte råd nu. Jag kan inte betala det. Jag har inte ens råd att betala halva. Nu faller det.
Och jag måste samla ihop mig och börja spela hans sorts schack på riktigt. KRIG.
Jag måste förstå hans regler, förvänta mig att de ändras och jag måste lägga ut min strategiska plan. Inte bara nästa steg (prata med banken, skynda på bodelning) utan vad varje del kan tänkas ge för svar från honom och hur jag ska hantera det.
Jag önskar jag hade råd att sjukskriva mig, men det har jag inte. Idag tog jag semester fast jag är sjuk "på riktigt" med halsfluss och feber.
Ge mig styrka!
söndag 29 maj 2011
Jag bävar....
Jag skjuter upp att betala mina räkningar. Huslån och räntor borde redan dragits och jag vågar inte gå in på internetbanken och kolla om han satt över några pengar till huskontot.. Jag vill inte bli arg, besviken och förtvivlad igen. Jag vill verkligen inte ha kontakt med honom alls, inte ens genom att se hans handlingar och icke-handlingar med de gemensamma kontona. En hel vecka har jag sluppit kontakt nu. Skönt.
Men jag har en elräkning här på över 3000 kr som han borde betala. Och jag måste kontakta honom om hur vi ska göra överlämningen av barnen nu när det är ledigt på torsdag. Jag vill inte, jag vill inte. Inte ge honom mer att bråka om. Inte mer att ställa till.
Jag önskar det här vore över.
Men jag har en elräkning här på över 3000 kr som han borde betala. Och jag måste kontakta honom om hur vi ska göra överlämningen av barnen nu när det är ledigt på torsdag. Jag vill inte, jag vill inte. Inte ge honom mer att bråka om. Inte mer att ställa till.
Jag önskar det här vore över.
söndag 22 maj 2011
Arg, trött och ledsen
I fredags när jag kom till dagis för att lämna barnen så var dörren stängd. Jag ryckte en extra gång i dörrhandtaget medan en vag minnesbild dök upp om en studiedag... Jag ringde K och frågade om han kunde ta barnen. Det kunde han, han skulle bara fixa en sak först så jag kunde inte komma förrän en kvart senare.
Han har någon där, sa mitt omedvetna men släppte genast tanken. Den var egentligen inte nog intressant att tänka ens. Han har berättat att han varit på dejter med ett par olika tjejer och jag har inte överhuvudtaget brytt mig.
Och nu körde jag en liten extrasväng men kom ändå upp till huset lagom för att möta honom med en tjej i bilen. I min bil som han skulle fixa och sälja, men som han inte säljer utan istället låter mig betala.
Så där stod jag nu utanför det hus som jag lagt så mycket energi på att fixa och renovera, solen lyste och barnen hoppade glatt upp på sina cyklar och började cykla runt på gräsmattan. (Jag känner ju bara att det är där jag vill vara, det var där vi skulle vara, jag och barnen!)
Och jag var arg, så förbannat arg!
Inte för den söta, unga tjejen och att han skriver meddelanden till mig på match samtidigt (som hon nog inte skulle vilja veta att han skrev) som då bevisligen var oärliga och enbart strategiska.
Inte för att han använder min bil och förhalar en försäljning.
Inte för att han har sin kanot på taket på bilen för att han ägnar dagarna åt att paddla och ha det mysigt i solen medan han är avstängd från jobbet, får pengar från sin arbetsgivare och låter mig betala både hus och bil.
Inte för att han tog huset i besittning och skriver till min advokat att jag använder det som förrådsförvaring av mina grejer och därför ska betala min del fast jag inte ens kan hämta mina grejer för att han inte släpper in mig.
Inte för att han ljuger om mig och förtalar mig i sina kommentarer till soc-utredningen, i polisförhör, i brev till min advokat, inför sina släktingar och vänner.
Utan allting, allting det och allra allra allra mest just där och då för att han förstörde min relation med M.
För att livet känns så fantastiskt orättvist när en sådan man vinner precis alla slag!
För att han tycker han har rätt att bestämma vem jag ska träffa och när jag ska träffa honom och kräver att få lära känna den personen, och för att jag var så dum att jag lämnade ut Ms identitet, för att jag inte då förstod hur sjuk K var. Han skulle aldrig lämna ut identiteten på den tjej han träffat. För Ks hela natur är misstänksam och paranoid. Han har redan en gång anklagat mig för att skicka mail till någon han hade kontakt med på en dejtingsajt "för varför skulle hon annars sluta höra av sig?" (ja, vad tror han!? shit...).
Det är nästan så man har lust att göra det. Använda hans metoder, hitta henne och förstöra bara för att bryta ner honom. Berätta om de flyttkartonger han har i källaren med all mailkonversation han hade med sitt ex utskriven och prydligt insatt i pärmar, som sig själv och som den Sebastian han låtsades vara för att kunna fortsätta ha kontakt med henne efter brytningen. Berätta om hur han blev vän med hennes nästa pojkvän, hur han låg utanför hennes hus med en kikare och hur han ångade upp hennes post, kopierade breven och la tillbaka i hennes brevlåda.
Och berätta om hoten och hur han behandlat mig.
Men det skulle ju inte gå ändå. För hon lär inte vara viktig för honom. Och hon lär inte tro på det. Han har ju troligen redan berättat för henne om mina alkohol- och drogproblem, att jag är borderline och knäpp. Klart hon tror på honom. Han är ju snygg. Rakat av sig skägget och gått ner 10 kg i vikt. Fint brun av alla paddlingsturer han gör på dagarna nu när han är ledig och borde fixa till huset inför försäljning.
Men där jobbar ju min advokat åt honom känns det som nu, han förhalar och hon går på det och vill skicka fler brev. Nej, för fan! Nu ska huset säljas! Bilen ska säljas!
Jag förstår bara inte hur jag ska orka och hinna. Jag hinner ingenting av allt jag borde hinna. Inte på jobbet, inte hemma, certainly not i kriget. Jag sjukskrev mig en hel vecka och ligger ändå efter!
Jag sitter här och skriver...
Jag prioriterar väl fel. Jag hänger på dejtingsidor också och träffar killar som inte är rätt. Ingen kan ju vara rätt. Jag är fortfarande ledsen över M.
Jag behandlar mitt onda med verklighetsflykt. Jag vill inte ta tag i vissa saker som har att göra med skilsmässan bara för att jag inte orkar känslomässigt.
Han har någon där, sa mitt omedvetna men släppte genast tanken. Den var egentligen inte nog intressant att tänka ens. Han har berättat att han varit på dejter med ett par olika tjejer och jag har inte överhuvudtaget brytt mig.
Och nu körde jag en liten extrasväng men kom ändå upp till huset lagom för att möta honom med en tjej i bilen. I min bil som han skulle fixa och sälja, men som han inte säljer utan istället låter mig betala.
Så där stod jag nu utanför det hus som jag lagt så mycket energi på att fixa och renovera, solen lyste och barnen hoppade glatt upp på sina cyklar och började cykla runt på gräsmattan. (Jag känner ju bara att det är där jag vill vara, det var där vi skulle vara, jag och barnen!)
Och jag var arg, så förbannat arg!
Inte för den söta, unga tjejen och att han skriver meddelanden till mig på match samtidigt (som hon nog inte skulle vilja veta att han skrev) som då bevisligen var oärliga och enbart strategiska.
Inte för att han använder min bil och förhalar en försäljning.
Inte för att han har sin kanot på taket på bilen för att han ägnar dagarna åt att paddla och ha det mysigt i solen medan han är avstängd från jobbet, får pengar från sin arbetsgivare och låter mig betala både hus och bil.
Inte för att han tog huset i besittning och skriver till min advokat att jag använder det som förrådsförvaring av mina grejer och därför ska betala min del fast jag inte ens kan hämta mina grejer för att han inte släpper in mig.
Inte för att han ljuger om mig och förtalar mig i sina kommentarer till soc-utredningen, i polisförhör, i brev till min advokat, inför sina släktingar och vänner.
Utan allting, allting det och allra allra allra mest just där och då för att han förstörde min relation med M.
För att livet känns så fantastiskt orättvist när en sådan man vinner precis alla slag!
För att han tycker han har rätt att bestämma vem jag ska träffa och när jag ska träffa honom och kräver att få lära känna den personen, och för att jag var så dum att jag lämnade ut Ms identitet, för att jag inte då förstod hur sjuk K var. Han skulle aldrig lämna ut identiteten på den tjej han träffat. För Ks hela natur är misstänksam och paranoid. Han har redan en gång anklagat mig för att skicka mail till någon han hade kontakt med på en dejtingsajt "för varför skulle hon annars sluta höra av sig?" (ja, vad tror han!? shit...).
Det är nästan så man har lust att göra det. Använda hans metoder, hitta henne och förstöra bara för att bryta ner honom. Berätta om de flyttkartonger han har i källaren med all mailkonversation han hade med sitt ex utskriven och prydligt insatt i pärmar, som sig själv och som den Sebastian han låtsades vara för att kunna fortsätta ha kontakt med henne efter brytningen. Berätta om hur han blev vän med hennes nästa pojkvän, hur han låg utanför hennes hus med en kikare och hur han ångade upp hennes post, kopierade breven och la tillbaka i hennes brevlåda.
Och berätta om hoten och hur han behandlat mig.
Men det skulle ju inte gå ändå. För hon lär inte vara viktig för honom. Och hon lär inte tro på det. Han har ju troligen redan berättat för henne om mina alkohol- och drogproblem, att jag är borderline och knäpp. Klart hon tror på honom. Han är ju snygg. Rakat av sig skägget och gått ner 10 kg i vikt. Fint brun av alla paddlingsturer han gör på dagarna nu när han är ledig och borde fixa till huset inför försäljning.
Men där jobbar ju min advokat åt honom känns det som nu, han förhalar och hon går på det och vill skicka fler brev. Nej, för fan! Nu ska huset säljas! Bilen ska säljas!
Jag förstår bara inte hur jag ska orka och hinna. Jag hinner ingenting av allt jag borde hinna. Inte på jobbet, inte hemma, certainly not i kriget. Jag sjukskrev mig en hel vecka och ligger ändå efter!
Jag sitter här och skriver...
Jag prioriterar väl fel. Jag hänger på dejtingsidor också och träffar killar som inte är rätt. Ingen kan ju vara rätt. Jag är fortfarande ledsen över M.
Jag behandlar mitt onda med verklighetsflykt. Jag vill inte ta tag i vissa saker som har att göra med skilsmässan bara för att jag inte orkar känslomässigt.
Den 12e maj så skrev jag...
Jag har sett till att mail från K hamnar i en annan mailinbox som jag inte kollat. Men han hann skicka meddelanden på min jobbmail och han hann skriva en massa på match, och skickar massor med sms. Det är ena stunden hot om polisanmälan och krig, andra ber han om försoning och skriver att han fortfarande beundrar mig och ber mig komma dit och grilla osv.
Det är en situation som är extrem. Just nu. Jag är utan ork och vacklar ibland så väldigt att t ex hans idé om att ha barnen själv hela veckorna plötsligt nästan verkar ok, för barnen älskar ju honom mer ändå och han har huset och då kan jag ju sätta mig här i hörnet och bara dra ett gammalt täcke över huvet och vänta på nästa vår.
Så mycket vacklar jag att jag tänker att det är synd om honom igen - sen tänker jag snabbt att det är en strategi igen, en del av kriget! - men jag hinner tänka, känna,…..sympati, empati…. Error error system malfunction system malfunction!!
Vi är ju gjorda för det! Jag är ju gjord för det! Jag måste ju kämpa emot när han skickar "åh, jag beundrar dig fortfarande, jag vill inte ha krig, du är vackrast på match, jag är fortfarande attraherad av dig, jag saknar dig…" jag får ju inte känna ”men åh, stackare som sitter där hemma, vad förvirrad han är stackarn, varför ska jag … brå..ka…”
...
Just det, det är han som bråkar, just det, det är bara strategi nr 2. Och det brevet kommer 20 minuter efter det förra där han skulle hänga mig upp och ner i ett träd och dra skinnet av mig.. (nej, det var ju Rovdjuret)…
..jag menar där han skulle polisanmäla och allt det där. Nu kör han strategierna parallellt. Min hjärna säger bara error error error. Empati blir ju fel, sätta sig in i hur han lider liksom… nej, han lider ju inte, eller gör han? Vad är meningen? Hur beräknande är han? Hur paranoid och misstänksam bör jag vara?
Försöker han locka med mig på grillning och utflykter för att sedan kunna visa att ”vi kan visst träffas och samarbeta”.. Faktiskt ganska troligt skulle jag tro. Men det tog ett tag innan jag ens tänkte den tanken, det hade kommit flera utflyktserbjudanden innan. Heller inte osannolikt att han använder det för att visa upp att han försöker försonas och komma överens och det är bara jag som bråkar.. Han har fler ess i skjortärmen tror jag.
Jag hade inte ens tänkt de här tankarna tror jag, om han inte berättat att han skickat varenda sms- och mailkonversation (inte säkert att det är sant, och inte säkert att det är alla förstås) till polisen och att de nu var med i förundersökningen. För jag minns ju hur det var, hur jag var saklig i början efter hans häktning, och bemötte hans anklagelser och bitterhet, och hur han sedan började skriva nästan sakliga mail men med en massa nålar i, som stack mig en massa men som inte andra som läser det skulle reagera så mycket över. Som att han oroade sig över mitt mående, som att han la in små nedvärderande grejer här och var. I ett halvlångt sakligt mail så var det kanske fyra sådana där grejer. Lägg sedan till en del absurda påståenden/anklagelser som det om drogmissbruket och så att han ställde samma frågor om och om igen och inte ”förstod” vad jag skrev så hade han ju fått mig precis ditt han fått mig gång på gång innan separationen, bara det att nu skrek jag i skrift ”låt mig vara i fred din jävla idiot!”
Och han jagade mig med det och jag svarade. Orkade inte stå emot.
"Du är för fan helt jävla sjuk i huvudet!"
skrev jag.
Och hela tiden visste han precis hur han skulle få mig över gränsen i mail som kanske inte andra skulle se som så fasligt konstiga… Och hela tiden skickade han dem till polisen, för att visa hur labil jag är (om det nu är sant, jag vet ju inte, jag orkar inte ta reda på det).
Jag tro fasen det! Men då, när han sa det, det spelar nästan ingen roll om det är sant eller inte, så insåg jag hur paranoid jag måste bli för att överleva det här kriget. Han skyr inga som helst medel!
Han kan ju inte tro att det skulle kunna fungera att ses när vi inte kan prata i telefon ens. Och med barnen vill han ses också. Det kan också vara för att han ska sätta igång ett bråk, själv sitta helt lugn och säga absurda saker och spela in min reaktion, kan vara så, då vinner han inför barnen också. Han har alltid mått gott när han fått mig att höja rösten mot honom så barnen hört.
Sist vi pratade i telefon (igår!) sa han att han spelade in och han dementerade saker han gjort och hela tiden ville han förstås få mig över gränsen. Mot slutet var han där själv, över gränsen, men det är ju lätt att klippa bort om man vill skicka den till någon för att bevisa något.
Det ligger inte i min natur att tänka så här. Jag har svårt att tänka det om honom också. Min människosyn och min normala förmåga till empati och min … godtrogenhet. Jag känner mig lite duktig som faktiskt förstått att jag måste vara misstänksam och lite paranoid, och samtidigt så är jag inte där hela tiden som jag skrev här ovan, och det tar emot – ”överdriver jag inte nu ändå, så illa kan det ju bara inte vara, han ljuger säkert ändå bara om..”
Fast lögner är också metod, och säger han att han skickat mail till polisen så har han ju åtminstone tänkt den tanken. Och steget till att han ”lurar” mig att reagera på ett sätt som tjänar hans syften är inte alls långt!!
Men varför i hela fridens pratade vi i telefon igår då?!
Han hade tackat nej till ett jobb där han skulle tjäna nog mycket pengar för att kunna ta över huset. Det hade krävt att jag tar barnen mer bara och det kunde han nog inte be mig om när han vill vinna en vårdnadstvist. Och sen tror jag det beror jättemycket på hans extrema sociala ångest och att han tycker han har ett jättebra liv nu också, är ute och paddlar på dagarna medan jag betalar hans boende och den bil han kör. (Så fantastiskt typiskt!!)
Det är en situation som är extrem. Just nu. Jag är utan ork och vacklar ibland så väldigt att t ex hans idé om att ha barnen själv hela veckorna plötsligt nästan verkar ok, för barnen älskar ju honom mer ändå och han har huset och då kan jag ju sätta mig här i hörnet och bara dra ett gammalt täcke över huvet och vänta på nästa vår.
Så mycket vacklar jag att jag tänker att det är synd om honom igen - sen tänker jag snabbt att det är en strategi igen, en del av kriget! - men jag hinner tänka, känna,…..sympati, empati…. Error error system malfunction system malfunction!!
Vi är ju gjorda för det! Jag är ju gjord för det! Jag måste ju kämpa emot när han skickar "åh, jag beundrar dig fortfarande, jag vill inte ha krig, du är vackrast på match, jag är fortfarande attraherad av dig, jag saknar dig…" jag får ju inte känna ”men åh, stackare som sitter där hemma, vad förvirrad han är stackarn, varför ska jag … brå..ka…”
...
Just det, det är han som bråkar, just det, det är bara strategi nr 2. Och det brevet kommer 20 minuter efter det förra där han skulle hänga mig upp och ner i ett träd och dra skinnet av mig.. (nej, det var ju Rovdjuret)…
..jag menar där han skulle polisanmäla och allt det där. Nu kör han strategierna parallellt. Min hjärna säger bara error error error. Empati blir ju fel, sätta sig in i hur han lider liksom… nej, han lider ju inte, eller gör han? Vad är meningen? Hur beräknande är han? Hur paranoid och misstänksam bör jag vara?
Försöker han locka med mig på grillning och utflykter för att sedan kunna visa att ”vi kan visst träffas och samarbeta”.. Faktiskt ganska troligt skulle jag tro. Men det tog ett tag innan jag ens tänkte den tanken, det hade kommit flera utflyktserbjudanden innan. Heller inte osannolikt att han använder det för att visa upp att han försöker försonas och komma överens och det är bara jag som bråkar.. Han har fler ess i skjortärmen tror jag.
Jag hade inte ens tänkt de här tankarna tror jag, om han inte berättat att han skickat varenda sms- och mailkonversation (inte säkert att det är sant, och inte säkert att det är alla förstås) till polisen och att de nu var med i förundersökningen. För jag minns ju hur det var, hur jag var saklig i början efter hans häktning, och bemötte hans anklagelser och bitterhet, och hur han sedan började skriva nästan sakliga mail men med en massa nålar i, som stack mig en massa men som inte andra som läser det skulle reagera så mycket över. Som att han oroade sig över mitt mående, som att han la in små nedvärderande grejer här och var. I ett halvlångt sakligt mail så var det kanske fyra sådana där grejer. Lägg sedan till en del absurda påståenden/anklagelser som det om drogmissbruket och så att han ställde samma frågor om och om igen och inte ”förstod” vad jag skrev så hade han ju fått mig precis ditt han fått mig gång på gång innan separationen, bara det att nu skrek jag i skrift ”låt mig vara i fred din jävla idiot!”
Och han jagade mig med det och jag svarade. Orkade inte stå emot.
"Du är för fan helt jävla sjuk i huvudet!"
skrev jag.
Och hela tiden visste han precis hur han skulle få mig över gränsen i mail som kanske inte andra skulle se som så fasligt konstiga… Och hela tiden skickade han dem till polisen, för att visa hur labil jag är (om det nu är sant, jag vet ju inte, jag orkar inte ta reda på det).
Jag tro fasen det! Men då, när han sa det, det spelar nästan ingen roll om det är sant eller inte, så insåg jag hur paranoid jag måste bli för att överleva det här kriget. Han skyr inga som helst medel!
Han kan ju inte tro att det skulle kunna fungera att ses när vi inte kan prata i telefon ens. Och med barnen vill han ses också. Det kan också vara för att han ska sätta igång ett bråk, själv sitta helt lugn och säga absurda saker och spela in min reaktion, kan vara så, då vinner han inför barnen också. Han har alltid mått gott när han fått mig att höja rösten mot honom så barnen hört.
Sist vi pratade i telefon (igår!) sa han att han spelade in och han dementerade saker han gjort och hela tiden ville han förstås få mig över gränsen. Mot slutet var han där själv, över gränsen, men det är ju lätt att klippa bort om man vill skicka den till någon för att bevisa något.
Det ligger inte i min natur att tänka så här. Jag har svårt att tänka det om honom också. Min människosyn och min normala förmåga till empati och min … godtrogenhet. Jag känner mig lite duktig som faktiskt förstått att jag måste vara misstänksam och lite paranoid, och samtidigt så är jag inte där hela tiden som jag skrev här ovan, och det tar emot – ”överdriver jag inte nu ändå, så illa kan det ju bara inte vara, han ljuger säkert ändå bara om..”
Fast lögner är också metod, och säger han att han skickat mail till polisen så har han ju åtminstone tänkt den tanken. Och steget till att han ”lurar” mig att reagera på ett sätt som tjänar hans syften är inte alls långt!!
Men varför i hela fridens pratade vi i telefon igår då?!
Han hade tackat nej till ett jobb där han skulle tjäna nog mycket pengar för att kunna ta över huset. Det hade krävt att jag tar barnen mer bara och det kunde han nog inte be mig om när han vill vinna en vårdnadstvist. Och sen tror jag det beror jättemycket på hans extrema sociala ångest och att han tycker han har ett jättebra liv nu också, är ute och paddlar på dagarna medan jag betalar hans boende och den bil han kör. (Så fantastiskt typiskt!!)
fredag 6 maj 2011
"Your enemy is resting"
Han bytte strategi!
Det kan vara för att jag hjälpte honom, tog ansvar för hans beteende igen. Jag vill verkligen inte ha hans krig. Så jag skrev ett långt mail till hans far och vädjade att han skulle berätta för honom vad han är på väg att åstadkomma. Vara den som speglar tillbaka bitar av verkligheten istället för mig.
Fadern kan ha talat med honom.
Och så fann han mig på en dejtingsajt.
(Ytterligare en kanal att nå mig. Också olustigt men det är ju bara att ta bort kontot om han inte respekterar att jag skrev att han inte ska kontakta mig där.)
Men det han skrev var en ny vändning, nu var jag vackrast av alla på dejtingsajten och han saknade mig. "Vi kan bättre än så här" och "your enemy is resting" skrev han. Kanske ett uns av Dr Jekyll som kom fram av minnen. Kanske bara en ny strategi. För mig ändrar det ingenting även om jag uppskattar en andningspaus...
Den sträcker sig nog till början av nästa vecka när han får brev från min advokat.
Det kan vara för att jag hjälpte honom, tog ansvar för hans beteende igen. Jag vill verkligen inte ha hans krig. Så jag skrev ett långt mail till hans far och vädjade att han skulle berätta för honom vad han är på väg att åstadkomma. Vara den som speglar tillbaka bitar av verkligheten istället för mig.
Fadern kan ha talat med honom.
Och så fann han mig på en dejtingsajt.
(Ytterligare en kanal att nå mig. Också olustigt men det är ju bara att ta bort kontot om han inte respekterar att jag skrev att han inte ska kontakta mig där.)
Men det han skrev var en ny vändning, nu var jag vackrast av alla på dejtingsajten och han saknade mig. "Vi kan bättre än så här" och "your enemy is resting" skrev han. Kanske ett uns av Dr Jekyll som kom fram av minnen. Kanske bara en ny strategi. För mig ändrar det ingenting även om jag uppskattar en andningspaus...
Den sträcker sig nog till början av nästa vecka när han får brev från min advokat.
onsdag 4 maj 2011
Ibland får man ta ställning till konstiga saker...
Det ringde en man från polisen.
"Nu måste K få tillbaka sina vapen men det känns inte riktigt bra med det du har sagt om honom som står här om paranoia, har han någon kontakt med psykiatrin?"
Nej, och nej det känns inget bra för mig heller för nu hotar han med stridsåtgärder och vem vet var det barkar hän och han har inte börjat med sin medicinering än. Kan man inte hålla dem på hans diagnos?
De stryker beslutet att återlämna men det funkar bara ett tag och för att de ska hålla vapnen längre måste det komma in något nytt, anmäl direkt om han hotar med att göra något brottsligt eller samla alla "småsaker" och återkom med dem i en hög...
Ibland måste man ta ställning till konstiga saker.
Om jag tänker att det är viktigt att han inte får tillbaka sina vapen så kan jag försöka pressa honom att ta till värre hot.
Men blir det bättre? En argare och mer frustrerad K (som kanske t.o.m. har nog med sans att inte gå över gränsen med hoten) som kämpar ännu hårdare för att bryta ner mig - men utan vapen (mer än den där kniven som jag hatar.. och det finns ju alltid andra sätt om man nu vill skada någon på riktigt). Eller en (kanske) lugnare K, men med skjutvapen.
Och sen kanske han ändå passerar någon gräns, och då finns vapnen där, men inte jag.
Jag tror att jag höll tillbaka hans Mr Hyde-sida förut, dämpade paranoian med att alltid säga emot! Alltid spegla hans fantasier i min verklighet hur frustrerande det än var och hur mycket han än önskade att jag inte gjort det (eftersom jag omyndigförklarade honom, tyckte han).
Det var verkligen frustrerande! Men det kanske hjälpte. Nu verkar han vandrat iväg, mer och mer inne i sin egen värld. Stärker sig själv i sin tro att det är jag som har problem. Får säkert medhåll av sin mamma, och av kompisar.
Jag var modig som höll honom i min värld! Som gick ner efter honom i källaren den där andra gången, efter att han sagt att han skulle ta sitt eget liv. När han stod där vid vapenskåpet och jag sa "vad har du tänkt göra..?" Det var den gången efter att han pressat mig för att få se mina msn-meddelanden med M, den gången när han stått och krävt och skrikit och hotat med än det ena än det andra... som så många gånger förut, men det här var gången jag stod på mig! Fast jag var så rädd att jag inte var större än en tumme där jag satt och knappt andades utan en blick på honom. I den rädslan gick jag ner för trappan...
Och nu är jag fienden och ingen håller honom i den verkliga världen. Ingen möter honom modigt om och om igen med bitar av verklighet - och han svävar iväg!
Och därför är jag rädd om det finns vapen.
Jag har inte kontroll och jag kan inte påverka.
Jag kan inte se när han passerar gränser.
"Nu måste K få tillbaka sina vapen men det känns inte riktigt bra med det du har sagt om honom som står här om paranoia, har han någon kontakt med psykiatrin?"
Nej, och nej det känns inget bra för mig heller för nu hotar han med stridsåtgärder och vem vet var det barkar hän och han har inte börjat med sin medicinering än. Kan man inte hålla dem på hans diagnos?
De stryker beslutet att återlämna men det funkar bara ett tag och för att de ska hålla vapnen längre måste det komma in något nytt, anmäl direkt om han hotar med att göra något brottsligt eller samla alla "småsaker" och återkom med dem i en hög...
Ibland måste man ta ställning till konstiga saker.
Om jag tänker att det är viktigt att han inte får tillbaka sina vapen så kan jag försöka pressa honom att ta till värre hot.
Men blir det bättre? En argare och mer frustrerad K (som kanske t.o.m. har nog med sans att inte gå över gränsen med hoten) som kämpar ännu hårdare för att bryta ner mig - men utan vapen (mer än den där kniven som jag hatar.. och det finns ju alltid andra sätt om man nu vill skada någon på riktigt). Eller en (kanske) lugnare K, men med skjutvapen.
Och sen kanske han ändå passerar någon gräns, och då finns vapnen där, men inte jag.
Jag tror att jag höll tillbaka hans Mr Hyde-sida förut, dämpade paranoian med att alltid säga emot! Alltid spegla hans fantasier i min verklighet hur frustrerande det än var och hur mycket han än önskade att jag inte gjort det (eftersom jag omyndigförklarade honom, tyckte han).
Det var verkligen frustrerande! Men det kanske hjälpte. Nu verkar han vandrat iväg, mer och mer inne i sin egen värld. Stärker sig själv i sin tro att det är jag som har problem. Får säkert medhåll av sin mamma, och av kompisar.
Jag var modig som höll honom i min värld! Som gick ner efter honom i källaren den där andra gången, efter att han sagt att han skulle ta sitt eget liv. När han stod där vid vapenskåpet och jag sa "vad har du tänkt göra..?" Det var den gången efter att han pressat mig för att få se mina msn-meddelanden med M, den gången när han stått och krävt och skrikit och hotat med än det ena än det andra... som så många gånger förut, men det här var gången jag stod på mig! Fast jag var så rädd att jag inte var större än en tumme där jag satt och knappt andades utan en blick på honom. I den rädslan gick jag ner för trappan...
Och nu är jag fienden och ingen håller honom i den verkliga världen. Ingen möter honom modigt om och om igen med bitar av verklighet - och han svävar iväg!
Och därför är jag rädd om det finns vapen.
Jag har inte kontroll och jag kan inte påverka.
Jag kan inte se när han passerar gränser.
tisdag 3 maj 2011
Tre mail...
Jag har mailat om att han inte sagt på dagis att lillpojken är blöjfri nu och att han också måste lämna kläder där. Och att jag inte kan betala huset och två lägenheter en månad till.
Svaret:
Han har sovit utan blöja här, men idag både kissade han på sig och bajsade på sig. "Stora pojken" kissade också på sig vilket känns väldigt märkligt. Återigen fick jag en väldigt stark känsla av att barnen inte mår bra efter att ha tillbringat helgen med dig. Vad har du gjort för att ge dem en bra helg?
(...)Det känns ganska tröstlöst att det ska behöva vara såhär svårt att samarbeta med dig. Jag har också bett dig att vi ska spärra checkontot så att det kan börja återställas för att sedan avslutas, men även det vägrar du ju. Det här följer ju egentligen bara det beteende du uppvisat sedan februari när du avbjöjde mitt vädjan om att ta fram ett samarbetsavtal med hjälp av socialomsorgen.
Självfallet ska jag sätta in de 300kr som är min del att betala för huset nu i april, såvida du inte för över pengar för däcken, då ska jag naturligtvis betala 2500kr för huset. I maj månad blir det 5000kr jag ska betala för huset, förutsatt att du betalar din del av andra gemensamma räkningar. Har du ont om pengar kan du väl låna av någon släkting?
Jaha, 300 kr för huset. Just det, det blir bra.... Han försöker sänka min ekonomi.
Och barnen kissar på sig hos honom men inte här och det är mitt fel. Jag har inte vägrat spärra checkkontot, det är bara att go ahead sa jag. "Vädjan" om samarbetsavtal? Han har tagit upp det där gång på gång och jag har sagt sanningen gång på gång, jag blev rekommenderad att inte gå in i något sådant.
Men han kommer åt mig och jag svarar fast jag inte ska! Helvete! Gud vad jag hatar honom när de här mailen kommer!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Han mailar igen och frågar varför jag har två lägenheter en månad till. Det har jag också berättat gång på gång på gång....
Med tanke på hur snabbt du fick en lägenhet i ... så kan det ju inte ha funnits anledning till sådan brådska. Vi kan byta med en gång så att du får huset, isåfall kräver jag ett kontrakt där vi lägger upp en långsiktig plan för hur barnen ska bo.
Kontraktet ska vara förbundet med ett vite vid kontraktsbrott, så att du inte kan bete dig impulsivt och agera oberäkneligt.
Jag har inte fått några pengar från dig för däcken. Räkningarna kommer ju till mig och jag ser hur saldot förändras. Varför ljuger du?
Mår barnen bra? Vad har du gjort för dem i helgen? Vad har ni gjort i helgen?
Ja, det var verkligen ett nergånget område ni flyttat till. Varför inte bo kvar i ... istället tills den här situationen blivit löst? Eller bytt till en lägenhet i .... Det fanns ju en ledig på ...vägen alldeles nyligen.
"Lillpojken" blir alltid jätteglad och springer alltid fram till mig när jag kommer för att hämta honom. Idag bara tittade han på mig med en tom blick som om han inte kände igen mig. Du MÅSTE verkligen tänka på att INTE falla in i det inlärda beteende du har från din egen barndom där du skadades svårt av att växa upp med psykiskt sjuk mamma. Du är en trasig människa "Liten", för att skydda barnen från din egen uppväxt måste du jobba med dig själv och det är mycket stöd och hjäp du behöver.
Med tanke på hur dåligt barnen verkade må idag efter att ha tillbringat helgen med dig, skulle jag vara tacksam om de kan vara med mig resten av veckan. Är det ok för dig?
Och en sak till: Säg aldrig något negativt om mig så att barnen hör det! Det skadar dem svårt, medan det inte bekommer mig överhuvudtaget. Däremot så väcker du känslor hos mig som gör att jag kommer att kunna arbeta outtröttligt med att hävda min rätt gentemot dig. Det ligger mycket nära till att jag polisanmäler dig nu, även om det skadar barnen att göra det, så känner jag oerhört starkt att rätt ska vara rätt när du beter dig så illa som du gör.
Vänd dina utbrott mot dig själv, för det är du som skapat den här eländiga situationen för dig själv och barnen. Mig kan du aldrig komma åt, du gör dig bara otjänst genom att försöka. Det bästa vore om du kunde behärska dig och bete dig värdigt. Tänk på den fantastiska person du en gång var. Kämpar du och använder din självdisciplin kan du bli lika beundransvärd även i framtiden.
Det är ju liksom så absurt att jag knappt orkar kommentera det. Jag säger i alla fall aldrig negativa saker om honom. Och jag tror inte min trasiga barndom påverkat barnen så mycket, i alla fall klart mindre än vad hans energikrävande och känslomässigt skärande verbala attacker gjort.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Han skriver något om att M uppviglat mig till allt det här, polisanmälan, vårdnadstvist... jag KAN INTE LÅTA BLI ATT SVARA! Kan någon bakbinda mina händer, tack!? Jag svarar att M inte gjort det, att han, K tvingat mig till det med sitt beteende.
Isåfall tvingar du mig att polisanmäla. Jag har vittnen som kan intyga att den troliga skallfraktur jag har, den visade jag upp efter att du utövat kraftigt våld mot mig. Du kommer att bli fälld för misshandel. Du vet att du är skyldig, men förstår du vilka konsekvernser det kommer att få?
En vårdnadstvist kan mycket väl sluta med att jag får ensam vårdnad om barnen. Att du är psykiskt labil och dessutom har en alkoholproblematik som flera olika personer kan vittna om, gör det inte enkelt för dig. Jag har ju också pratat med Christer som kommer att vittna om det karaktärslösa/ansvarslösa beteende du visade prov på i Västerbotten.
För övrigt tänker jag ringa till M och berätta att du var otrogen mot honom med en annan man under december, den där jobbarkompisen som du berättade om.
Du har betett dig så illa mot så många att det är helt ofattbart.
Vet du vad, M backar ur ert förhållande delvis på grund av att han inte vill att jag ska vara en del av hans liv och det i sin tur beror på min personlighet, vilken han lärt känna utifrån vad du berättat. Du har alltså helt på egen hand skapat ett tidigare obefintligt problem som fått honom att backa. Hur tänker du egentligen?
Ja, samma här som ovan... det är knappt lönt att dementera hans fantasier! Så absurt! Och vad gjorde jag i Västerbotten? Drack lite alkohol på en släktträff och dansade på en loge till sent på natten, precis som flera andra! Men jag dansade ju mest bara med en kille som uppenbart fann mig attraktiv, men framförallt var han duktig på att dansa och jag älskar att dansa och tar alla chanser jag får. Hans fru verkade inte tycka det var jobbigt alls och vi blev vänner på FB sen. Och inte var det mycket alkohol alls faktiskt, inte minsta tillstymmelse till bakfylla. Jag har bara varit onykter en enda gång så jag mått dåligt dagen efter på nio år, kanske tio. Det var på min 35-årsfest. Jättetråkigt med hans anklagelser!
Jag känner att jag inte ens borde försvara mig, men det sitter så j-la starkt!
Svaret:
Han har sovit utan blöja här, men idag både kissade han på sig och bajsade på sig. "Stora pojken" kissade också på sig vilket känns väldigt märkligt. Återigen fick jag en väldigt stark känsla av att barnen inte mår bra efter att ha tillbringat helgen med dig. Vad har du gjort för att ge dem en bra helg?
(...)Det känns ganska tröstlöst att det ska behöva vara såhär svårt att samarbeta med dig. Jag har också bett dig att vi ska spärra checkontot så att det kan börja återställas för att sedan avslutas, men även det vägrar du ju. Det här följer ju egentligen bara det beteende du uppvisat sedan februari när du avbjöjde mitt vädjan om att ta fram ett samarbetsavtal med hjälp av socialomsorgen.
Självfallet ska jag sätta in de 300kr som är min del att betala för huset nu i april, såvida du inte för över pengar för däcken, då ska jag naturligtvis betala 2500kr för huset. I maj månad blir det 5000kr jag ska betala för huset, förutsatt att du betalar din del av andra gemensamma räkningar. Har du ont om pengar kan du väl låna av någon släkting?
Jaha, 300 kr för huset. Just det, det blir bra.... Han försöker sänka min ekonomi.
Och barnen kissar på sig hos honom men inte här och det är mitt fel. Jag har inte vägrat spärra checkkontot, det är bara att go ahead sa jag. "Vädjan" om samarbetsavtal? Han har tagit upp det där gång på gång och jag har sagt sanningen gång på gång, jag blev rekommenderad att inte gå in i något sådant.
Men han kommer åt mig och jag svarar fast jag inte ska! Helvete! Gud vad jag hatar honom när de här mailen kommer!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Han mailar igen och frågar varför jag har två lägenheter en månad till. Det har jag också berättat gång på gång på gång....
Med tanke på hur snabbt du fick en lägenhet i ... så kan det ju inte ha funnits anledning till sådan brådska. Vi kan byta med en gång så att du får huset, isåfall kräver jag ett kontrakt där vi lägger upp en långsiktig plan för hur barnen ska bo.
Kontraktet ska vara förbundet med ett vite vid kontraktsbrott, så att du inte kan bete dig impulsivt och agera oberäkneligt.
Jag har inte fått några pengar från dig för däcken. Räkningarna kommer ju till mig och jag ser hur saldot förändras. Varför ljuger du?
Mår barnen bra? Vad har du gjort för dem i helgen? Vad har ni gjort i helgen?
Ja, det var verkligen ett nergånget område ni flyttat till. Varför inte bo kvar i ... istället tills den här situationen blivit löst? Eller bytt till en lägenhet i .... Det fanns ju en ledig på ...vägen alldeles nyligen.
"Lillpojken" blir alltid jätteglad och springer alltid fram till mig när jag kommer för att hämta honom. Idag bara tittade han på mig med en tom blick som om han inte kände igen mig. Du MÅSTE verkligen tänka på att INTE falla in i det inlärda beteende du har från din egen barndom där du skadades svårt av att växa upp med psykiskt sjuk mamma. Du är en trasig människa "Liten", för att skydda barnen från din egen uppväxt måste du jobba med dig själv och det är mycket stöd och hjäp du behöver.
Med tanke på hur dåligt barnen verkade må idag efter att ha tillbringat helgen med dig, skulle jag vara tacksam om de kan vara med mig resten av veckan. Är det ok för dig?
Och en sak till: Säg aldrig något negativt om mig så att barnen hör det! Det skadar dem svårt, medan det inte bekommer mig överhuvudtaget. Däremot så väcker du känslor hos mig som gör att jag kommer att kunna arbeta outtröttligt med att hävda min rätt gentemot dig. Det ligger mycket nära till att jag polisanmäler dig nu, även om det skadar barnen att göra det, så känner jag oerhört starkt att rätt ska vara rätt när du beter dig så illa som du gör.
Vänd dina utbrott mot dig själv, för det är du som skapat den här eländiga situationen för dig själv och barnen. Mig kan du aldrig komma åt, du gör dig bara otjänst genom att försöka. Det bästa vore om du kunde behärska dig och bete dig värdigt. Tänk på den fantastiska person du en gång var. Kämpar du och använder din självdisciplin kan du bli lika beundransvärd även i framtiden.
Det är ju liksom så absurt att jag knappt orkar kommentera det. Jag säger i alla fall aldrig negativa saker om honom. Och jag tror inte min trasiga barndom påverkat barnen så mycket, i alla fall klart mindre än vad hans energikrävande och känslomässigt skärande verbala attacker gjort.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Han skriver något om att M uppviglat mig till allt det här, polisanmälan, vårdnadstvist... jag KAN INTE LÅTA BLI ATT SVARA! Kan någon bakbinda mina händer, tack!? Jag svarar att M inte gjort det, att han, K tvingat mig till det med sitt beteende.
Isåfall tvingar du mig att polisanmäla. Jag har vittnen som kan intyga att den troliga skallfraktur jag har, den visade jag upp efter att du utövat kraftigt våld mot mig. Du kommer att bli fälld för misshandel. Du vet att du är skyldig, men förstår du vilka konsekvernser det kommer att få?
En vårdnadstvist kan mycket väl sluta med att jag får ensam vårdnad om barnen. Att du är psykiskt labil och dessutom har en alkoholproblematik som flera olika personer kan vittna om, gör det inte enkelt för dig. Jag har ju också pratat med Christer som kommer att vittna om det karaktärslösa/ansvarslösa beteende du visade prov på i Västerbotten.
För övrigt tänker jag ringa till M och berätta att du var otrogen mot honom med en annan man under december, den där jobbarkompisen som du berättade om.
Du har betett dig så illa mot så många att det är helt ofattbart.
Vet du vad, M backar ur ert förhållande delvis på grund av att han inte vill att jag ska vara en del av hans liv och det i sin tur beror på min personlighet, vilken han lärt känna utifrån vad du berättat. Du har alltså helt på egen hand skapat ett tidigare obefintligt problem som fått honom att backa. Hur tänker du egentligen?
Ja, samma här som ovan... det är knappt lönt att dementera hans fantasier! Så absurt! Och vad gjorde jag i Västerbotten? Drack lite alkohol på en släktträff och dansade på en loge till sent på natten, precis som flera andra! Men jag dansade ju mest bara med en kille som uppenbart fann mig attraktiv, men framförallt var han duktig på att dansa och jag älskar att dansa och tar alla chanser jag får. Hans fru verkade inte tycka det var jobbigt alls och vi blev vänner på FB sen. Och inte var det mycket alkohol alls faktiskt, inte minsta tillstymmelse till bakfylla. Jag har bara varit onykter en enda gång så jag mått dåligt dagen efter på nio år, kanske tio. Det var på min 35-årsfest. Jättetråkigt med hans anklagelser!
Jag känner att jag inte ens borde försvara mig, men det sitter så j-la starkt!
måndag 2 maj 2011
Besked
När jag satt i polisförhören så var tankarna här och var. Som när jag talade med polismannen som tyckte att halva Sveriges befolkning gått igenom det jag går igenom. Då ville jag att han skulle tro mig och jag tänkte på upprättelse. Andra gånger tänkte jag att jag inte skulle föra fram allt och förminskade det jag faktiskt berättade. Jag ville inte att han skulle bli av med jobbet. Jag ville inte förstöra för honom mer än jag gjort. Inte ställa till det för honom och barnen. Där och då. Jag var rätt rak och ärlig och berättade om flera av de gånger han attackerat och fått utbrott, men jag förminskade det. Förminskade mina upplevelser genom att ... ta udden av dem, genom att inte berätta med känsla.
Som de två gånger han försökte ... de två gånger han inte förstod att jag sa nej till sex förrän jag skrek och sparkade och hade panik.
Som att jag sa ungefär "ja, det här ärret har han gett mig men det var nog faktiskt mitt fel ändå för jag gick efter honom och dessutom var det bara ett litet rivsår och så drog jag bort sårskorpan hela tiden".
Men det hade väl inte gjort någon skillnad ändå.
Först la de till åtalspunkter; olaga hot anmälde jag för, men det var övergrepp i rättsak också eftersom han hotat med vad han skulle göra om jag gick till polisen, och så la de till grov kvinnofridskränkning. Han satt anhållen och häktad i sammanlagt ungefär tre veckor och det känns som det betyder någonting...
Sen tog de bort grov kvinnofridskränkning och släppte honom, och nu har de lagt ner åtalet.
När jag fick veta det idag blev jag väldigt ledsen.
Inte för att jag önskar honom något ont nu heller, det har jag aldrig gjort. Utan för att om han tidigare tyckte han var oskyldig så kommer han ta det här som bevis för att han är oskyldig.
Som de två gånger han försökte ... de två gånger han inte förstod att jag sa nej till sex förrän jag skrek och sparkade och hade panik.
Som att jag sa ungefär "ja, det här ärret har han gett mig men det var nog faktiskt mitt fel ändå för jag gick efter honom och dessutom var det bara ett litet rivsår och så drog jag bort sårskorpan hela tiden".
Men det hade väl inte gjort någon skillnad ändå.
Först la de till åtalspunkter; olaga hot anmälde jag för, men det var övergrepp i rättsak också eftersom han hotat med vad han skulle göra om jag gick till polisen, och så la de till grov kvinnofridskränkning. Han satt anhållen och häktad i sammanlagt ungefär tre veckor och det känns som det betyder någonting...
Sen tog de bort grov kvinnofridskränkning och släppte honom, och nu har de lagt ner åtalet.
När jag fick veta det idag blev jag väldigt ledsen.
Inte för att jag önskar honom något ont nu heller, det har jag aldrig gjort. Utan för att om han tidigare tyckte han var oskyldig så kommer han ta det här som bevis för att han är oskyldig.
fredag 29 april 2011
Ja, då kom de första hoten
Det kom ett mail i morse.
"Jag rekommenderar dig starkt att inte ansöka om enskild vårdnad, eftersom det innebär att jag kommer att bli tvungen att göra en hel rad stridsåtgärder mot dig som kommer att kosta dig oerhört mycket tid, ork och pengar. Jag har pratat med de två personer som kan vittna om att jag, när det begav sig, visat upp den fraktur som du tillfogade mig med ditt knytnävsslag mot bakhuvudet - du kommer att bli fälld för misshandel/grov misshandel. Därtill kommer alla andra tillfällen du misshandlat och försökt misshandla mig, samt även att du försökt få mig fälld för brott jag inte begått, vilket i sig är ett grovt brott. Lägg till listan förtal, ärekränkning, olaga hot och psykisk misshandel, så kan du ju tänka dig vad dina arbetsgivare kommer att tänka om dig - misstankarna behöver inte ens bli fällande domar för att du ska få en väldigt besvärlig situation.
Det är ju också mycket märkligt att du ansöker om enskild vårdnad när du vill att barnen ska vara med mig 50%. Om du mot all förmodan skulle lyckas driva igenom enskild vårdnad, så lägger jag ner mitt ansvarstagande på nivån delad vårdnad/50%. Isåfall kan jag tänka mig att göra kul saker tillsammans med barnen vissa helger och får helt enkelt vänta tills de fyllt 12 då de själva kan välja hos vem de vill bo, mamma eller pappa. Fördelen är då att jag kan koncentrera mig på min karriär och att göra alla de saker jag älskar, vilket i sin tur gör mig till en oerhört bra pappa och förebild för barnen den väldigt begränsade tid som jag kommer att ha ansvar för dem.
Du har ingenting att vinna, men allt att förlora på att försöka driva igenom enskild vårdnad. Jag kan ju också tydligt se vem som även denna gång uppviglat dig."
De första hoten. Det kommer troligen eskalera. Han kommer hitta på saker. Tror han att M uppviglat mig kommer han kanske ringa honom igen... Han kommer hota med värre saker.
Jag hoppas han inte gör någonting som barnen tar skada av. Jag tänker lite paranoida tankar i ärlighetens namn.
Det här ville jag verkligen inte ha!
"Jag rekommenderar dig starkt att inte ansöka om enskild vårdnad, eftersom det innebär att jag kommer att bli tvungen att göra en hel rad stridsåtgärder mot dig som kommer att kosta dig oerhört mycket tid, ork och pengar. Jag har pratat med de två personer som kan vittna om att jag, när det begav sig, visat upp den fraktur som du tillfogade mig med ditt knytnävsslag mot bakhuvudet - du kommer att bli fälld för misshandel/grov misshandel. Därtill kommer alla andra tillfällen du misshandlat och försökt misshandla mig, samt även att du försökt få mig fälld för brott jag inte begått, vilket i sig är ett grovt brott. Lägg till listan förtal, ärekränkning, olaga hot och psykisk misshandel, så kan du ju tänka dig vad dina arbetsgivare kommer att tänka om dig - misstankarna behöver inte ens bli fällande domar för att du ska få en väldigt besvärlig situation.
Det är ju också mycket märkligt att du ansöker om enskild vårdnad när du vill att barnen ska vara med mig 50%. Om du mot all förmodan skulle lyckas driva igenom enskild vårdnad, så lägger jag ner mitt ansvarstagande på nivån delad vårdnad/50%. Isåfall kan jag tänka mig att göra kul saker tillsammans med barnen vissa helger och får helt enkelt vänta tills de fyllt 12 då de själva kan välja hos vem de vill bo, mamma eller pappa. Fördelen är då att jag kan koncentrera mig på min karriär och att göra alla de saker jag älskar, vilket i sin tur gör mig till en oerhört bra pappa och förebild för barnen den väldigt begränsade tid som jag kommer att ha ansvar för dem.
Du har ingenting att vinna, men allt att förlora på att försöka driva igenom enskild vårdnad. Jag kan ju också tydligt se vem som även denna gång uppviglat dig."
De första hoten. Det kommer troligen eskalera. Han kommer hitta på saker. Tror han att M uppviglat mig kommer han kanske ringa honom igen... Han kommer hota med värre saker.
Jag hoppas han inte gör någonting som barnen tar skada av. Jag tänker lite paranoida tankar i ärlighetens namn.
Det här ville jag verkligen inte ha!
torsdag 28 april 2011
Kvällens sms-konversation
Han (19:52): Stämmer det att du tänker ansöka om enskild vårdnad? Jag trodde att du hade tänkt om på den punkten? Varför är barnen här om du tänker ansöka om e.v.?
Vi har diskuterat det litegrann, jag har aldrig sagt att jag ändrat mig, jag har också sagt gång på gång på gång vad det innebär och att det inte påverkar umgänget. Jag får en ganska olustig känsla... men svarar precis som jag redan gjort gång på gång på gång på gång:
Jag (19:56): Det har jag sagt förut, enskild vårdnad betyder inte att du ska ha dem mindre än nu. Jag tror att du kan ta hand om barnen, men jag tror inte att du och jag kan samarbeta och fatta gemensamma beslut. Du använder olika metoder för att få din vilja igenom.
Han (20:38): Inser du att jag blir tvungen att polisanmäla dig för misshandel isåfall? Jag visade bulan för två vittnen efter ett misshandelstillfälle, bulan finns kvar än. Du kommer att bli fälld. Det kan bli så att jag får ensk v.
Jag vet inte vad det är för bula han pratar om, jag svarar inte.
Han (20:55): Exakt vad är det vi inte samarbetat kring, ge ett exempel! Har du gjort en bedömning av vad advokatkostnaderna kommer att gå på? Sälj bilen säger jag bara...
Även här har jag skrivit detta i mail säkert sex-sju gånger, kanske mer. Jag har både sakligt och förtvivlat skrivit att det inte går att samarbeta när han saknar förmåga att ha en dialog, att kompromissa och att fatta gemensamma beslut. För honom handlar det alltid om vem som vinner kriget - och i krig är allt tillåtet! Paranoian och kontrollbehovet gör också att det jag ska argumentera emot och vinna över är så absurt att jag saknar förmågan att möta det. Min olustiga känsla växer... jag kan känna hans negativa vibrationer ända hit.
Jag (21:05): Vilka metoder använde du för att hindra mig från att ta med barnen till min syster? För att få mig att skriva under att de inte skulle träffa M? För att få läsa mina meddelanden på MP? Vad gör du inte nu för att få fortsätta påverka? Bara att du skickar jobbtips... Du kan inte släppa ngt du har bestämt dig för. Hur många gånger ska jag behöva skriva det!?! Du t.o.m. mordhotar o slår sönder saker för att få som du vill. Först försöker du argumentera och om du inte får som du vill då så börjar du bryta ner mig med verbal misshandel och funkar inte det tar du till hot och våld. Varför ställer du ens frågan när du inte kommer förstå mitt svar?
Ja, vad använde han för metoder? En gång hindrade han mig ju att åka till min syster genom att hota att slå sönder köksfläkten och andra saker i huset, det var kvällen han blev hämtad, andra gånger genom andra hot... Hot hot hot har det varit i alla exempel jag nämnde...
Han (21:35): Välkommen till verkligheten, nu har jag ringt och lämnat anonymt narkotikatips
Nu kommer tårarna nästan.. Snälla, jag orkar inte! ..... snälla, snälla, jag vill inte ha mer av din verklighet! Jag vet inte om han gjort det eller inte men det spelar ingen roll. Han använder sina metoder igen och igen och igen och han ser det inte. Försöker bryta ner mig nu, trodde han hade vunnit och jag hade gett upp redan med någon argumentation som jag inte ens minns, och snart kommer kanske hoten. Det känns olustigt nu, väldigt olustigt.
Vi har diskuterat det litegrann, jag har aldrig sagt att jag ändrat mig, jag har också sagt gång på gång på gång vad det innebär och att det inte påverkar umgänget. Jag får en ganska olustig känsla... men svarar precis som jag redan gjort gång på gång på gång på gång:
Jag (19:56): Det har jag sagt förut, enskild vårdnad betyder inte att du ska ha dem mindre än nu. Jag tror att du kan ta hand om barnen, men jag tror inte att du och jag kan samarbeta och fatta gemensamma beslut. Du använder olika metoder för att få din vilja igenom.
Han (20:38): Inser du att jag blir tvungen att polisanmäla dig för misshandel isåfall? Jag visade bulan för två vittnen efter ett misshandelstillfälle, bulan finns kvar än. Du kommer att bli fälld. Det kan bli så att jag får ensk v.
Jag vet inte vad det är för bula han pratar om, jag svarar inte.
Han (20:55): Exakt vad är det vi inte samarbetat kring, ge ett exempel! Har du gjort en bedömning av vad advokatkostnaderna kommer att gå på? Sälj bilen säger jag bara...
Även här har jag skrivit detta i mail säkert sex-sju gånger, kanske mer. Jag har både sakligt och förtvivlat skrivit att det inte går att samarbeta när han saknar förmåga att ha en dialog, att kompromissa och att fatta gemensamma beslut. För honom handlar det alltid om vem som vinner kriget - och i krig är allt tillåtet! Paranoian och kontrollbehovet gör också att det jag ska argumentera emot och vinna över är så absurt att jag saknar förmågan att möta det. Min olustiga känsla växer... jag kan känna hans negativa vibrationer ända hit.
Jag (21:05): Vilka metoder använde du för att hindra mig från att ta med barnen till min syster? För att få mig att skriva under att de inte skulle träffa M? För att få läsa mina meddelanden på MP? Vad gör du inte nu för att få fortsätta påverka? Bara att du skickar jobbtips... Du kan inte släppa ngt du har bestämt dig för. Hur många gånger ska jag behöva skriva det!?! Du t.o.m. mordhotar o slår sönder saker för att få som du vill. Först försöker du argumentera och om du inte får som du vill då så börjar du bryta ner mig med verbal misshandel och funkar inte det tar du till hot och våld. Varför ställer du ens frågan när du inte kommer förstå mitt svar?
Ja, vad använde han för metoder? En gång hindrade han mig ju att åka till min syster genom att hota att slå sönder köksfläkten och andra saker i huset, det var kvällen han blev hämtad, andra gånger genom andra hot... Hot hot hot har det varit i alla exempel jag nämnde...
Han (21:35): Välkommen till verkligheten, nu har jag ringt och lämnat anonymt narkotikatips
Nu kommer tårarna nästan.. Snälla, jag orkar inte! ..... snälla, snälla, jag vill inte ha mer av din verklighet! Jag vet inte om han gjort det eller inte men det spelar ingen roll. Han använder sina metoder igen och igen och igen och han ser det inte. Försöker bryta ner mig nu, trodde han hade vunnit och jag hade gett upp redan med någon argumentation som jag inte ens minns, och snart kommer kanske hoten. Det känns olustigt nu, väldigt olustigt.
Barndomen
Jag har så mycket att göra egentligen, men tankarna är kvar där jag lämnade dem igår kväll. Barnen, M, min egen barndom. Det vill inte riktigt släppa taget.
Det är ju så fantastiskt egentligen... varför kunde ingen förmå min mor att gå i terapi och bearbeta sin sorg?
Hon skyller allt på skilsmässan och pappa men jag har ju minnen från mycket tidigare som inte är bra...
Om när jag var tre och det bästa jag visste var att få ligga i mammas knä när hon rengjorde mina öron med tops. Jag hatade det samtidigt för det gjorde så ont att jag höll på att börja gråta men jag höll tillbaka tårarna för jag fick ju i alla fall ligga i hennes knä...
Jag hade ångest när jag var lika gammal, så pass att jag klippte sönder en massa kläder. Jag visste när jag var lika gammal att jag var tjock (fast jag inte alls var det), att jag inte fick äta samma saker som min bror för jag "hade andra gener". Jag kände ångest, hat, sorg och ilska och jag kände mig aldrig, aldrig älskad eller ens omtyckt. Inte ens innan skilsmässan.
Kunde hon inte förstått att hon måste bearbeta sin egen barndom? Att växa upp med en psykiskt sjuk mamma som plötsligt bara försvann ur hennes liv när hon var 12 och hennes lillasyster 5? Förstår hon inte att det påverkat henne? Det kanske hon inte gör... hon vägrar ju konsekvent förstå att min uppväxt gjort mig till den jag är, hon lägger allt på mig, som om jag föddes ledsen...
Skilsmässan ställde förstås till det mer, för pappa försvann och mamma gick in sitt offertänk, som hon fortfarande inte lämnat.
Och så började det... kriget med barnen, inte om barnen. Aldrig om barnens bästa. Krig med barn som vapen. Hon krävde ställningstagande, lojalitet, att vi skulle hata honom.
En gång slog hon till honom när han lämnade oss för att min lillasyster varit sprudlande glad över hur roligt vi haft när vi varit hos honom. Jag och min bror hade redan lärt oss att dämpa oss och ljuga och vi var båda lika förvånade över att det var så lätt att påverka henne med våra små lögner:
"Nej, det har inte varit särskilt kul. Vi har bråkat lika mycket som hemma."
*
Jag tar en kopp kaffe. Här och nu, en aprilmorgon, där jag sitter och borde jobba. Jag har pratat lite minnen med M, mest andra minnen, bra minnen och han har förundrats över hur mycket jag minns.
Hur mycket lever jag där? I minnena? Jag gjorde det länge, jag har aldrig bearbetat dem. Om jag tar fram och tittar på mitt inre barn så kan jag fortfarande tycka hon är ett monster. Jag kan berätta sakligt om hur jag klippte sönder mina kläder. Jag kan vara där i minnet, minnas vad jag kände och vad jag tänkte, det är så starkt fast jag bara var tre år. Jag kan se anledningen till ångesten. Men jag kan inte tycka synd om lilla Liten. Jag behöver någon som hjälper mig med det och det var vad jag önskade av M de gånger det gick fel. För lillLiten kom fram när jag var trött och hade plötsligt glömt all bekräftelse och kärlek jag fått i timmar och dagar innan. Hon fick någon negativ emotion, "men jag då!?" tänkte hon och jag sa "nu är jag lite ledsen" och han frågade varför och jag sa det, och i samma andetag jag sa det hade jag i hans värld strukit ett streck över allt fint han sagt och fastnat på någon liten sak, som jag dessutom (på riktigt) tolkat fel.. Och han ömma tå är att bli misstrodd, att man inte litar på det han säger, och nu litade jag inte på hans kärlek. (På sätt och vis hade jag ju rätt i det när man tänker efter. ;)) Jaja..
Jag har inte gjort det så mycket de senaste åren ändå, levt i minnena. Det har kommit upp nu igen i och med den här situationen. Jag har mer levt i framtiden och i önskevärlden. Hur många gånger har jag inte fått höra att jag måste ha tålamod!
Och hur svårt är det inte när jag redan är där - när jag redan har mitt välbetalda och roliga jobb, ett hus, en trygg och stabil relation!
*
Hon skriker. Vi har ställt skorna fel i hallen. Igen. Hon går på med en lång harang som avslutas med:
"..om er pappa inte lämnat oss hade det aldrig varit så här! Jag hatar honom och hans hora till fru! Jag ska skjuta honom och hänga mig i källaren!"
Hon lyssnar. "Mmm" säger jag. "Jaha, hur går det i skolan då?" säger han. "Bra" säger jag. "Står din mamma och lyssnar?" "Mmm" säger jag.
Hon pratar. "Du har blivit mullig igen, du borde inte ta den där kakan, håll in magen förresten, in med magen, in med rumpan, sträck på ryggen, bak med axlarna!"
Hon gör. Stöter bort. Jag försöker få en kram, min syster kryper emellan och får kramen istället. Min kram. Jag kommer med ett sår: "Det där var väl inget! Jag har mycket mer ont än det där!"
Jag hade självsprickor i mina fötter från jag var liten till jag var 12, som var så illa att jag gick på utsidan av fötterna och fortfarande har problem med att fötterna liksom växt lite fel. Jag har haft ett brott på ett ben i en fot som läkt ihop fel. Benet har varit helt av. Jag har troligen haft en lunginflammation som läkt ut av sig själv, jag var riktigt sjuk i tre månader. Då var jag äldre, men ändå, hon ville inte ge mig pengar för att gå till vårdcentralen.
Hon skriker igen. Jag är 12. Jag säger "men pappa säger att.." Jag vill förstå varför de säger olika, jag tar inte ställning, jag har inget intresse av att göra det. "Du har aldrig några egna åsikter, du är bara en förlängning av din pappa!"
Hos pappa säger jag "men mamma säger att.." och då får jag det lika hatade "men, lilla gumman, det förstår du väl att... din mamma blabla labil blabla".
Hon skriker, igen! Först bodde vi nära pappa. Varannan helg var det men han bodde fem minuter bort. Vi gick dit fast vi inte fick. Om hon fick veta det så skrek hon, om hatet till hans nya, om hur synd det var om henne. Vi ljög och ljög och ljög för henne. Jämt ljög vi. Om pappa, hur vi mådde, vad vi gjort och gjorde. För att slippa skrik, för att slippa höra att hon skulle ta sitt liv.
Sen flyttade han och hon försökte fortfarande se till att göra det svårt. Vi skulle inte få åka buss, han måste åka 20 mil och hämta varannan fredag och 20 mil för att lämna. Sen flyttade han igen och vi flög. Hon kunde strunta i att skjutsa oss till flygplatsen. Hon vägrade ge oss pass när han ville ta oss utomlands när jag var 16. Krig krig krig krig...
Och så kraven på att vi skulle älska henne och hata honom, för allt hon gjort för oss... Och samtidigt kunde hon säga saker som att vi skulle betala tillbaka när vi blev vuxna, som att hon förväntade sig rent ekonomiskt att vi skulle ge tillbaka allt hon kostat på oss, mat, cyklar, kläder...
Och bland syskonen är jag Askungen. Hon är alltid på mig att jag inte duger. Hon ställer alltid högre krav på mig. Jag studerar för mycket, jag ska sköta tvätten istället. Jag står och stryker timme efter timme efter timme medan min bror ser på film och min syster leker med kompisar och lägger patiens. Jag får inte äta samma som dem, om de får så många bullar de vill så får jag bara en (fast jag fortfarande inte är tjock) så då tar jag hela påsar med bullar och tröstäter på rummet, och blir lite tjock. I två år. Sen blir jag smal igen, men inte förrän ätstörningarna kom på allvar slutade hennes tjockhets.
*
Om jag berättar om saker från min barndom är det svårt för folk att förstå att jag umgås med henne. Jag har nästan brutit med min far men jag umgås med henne. Låter henne använda mig som terapeut och tala ut om sina kärleksbekymmer... Ett kort tag i allt det här så hade hon fokus på mig och min situation men nu är det bara hon igen.
När jag berättade om hur ledsen jag var över M så sa hon "men jag som ser det utifrån, jag kan ju inte låta bli att tänka att du är ju så ung, du hinner ju träffa någon annan, jag däremot, jag känner att jag börjar bli så gammal... blablabla jagjagjag det är så synd om mig som inte har någon karl, så synd om mig som känner mig så ensam.. jagjagjagjagjagjag.. som flyttade ner hit och jag känner mig fortfarande lika ensam.." Hon träffar sina barn och barnbarn flera gånger i månaden, varje helg träffar hon något av sina barn nu, och hon bara klagar. Hon, som lärde mig att inte gråta för "man ska inte tycka synd om sig själv". (Det är faktiskt helt fantastiskt att man kan vara så blind!)
Jag förstår det inte riktigt själv att jag umgås med henne, mestadels på hennes villkor. För att det kan vara ganska trevligt ändå kanske, att åka dit och ta ett glas vin och äta god mat och hon läser sagor för pojkarna eller att hon kommer hit och hjälper mig med fönstertvätt och stryka tvätt... Jag har ju inte så många andra heller.
Det är ju så fantastiskt egentligen... varför kunde ingen förmå min mor att gå i terapi och bearbeta sin sorg?
Hon skyller allt på skilsmässan och pappa men jag har ju minnen från mycket tidigare som inte är bra...
Om när jag var tre och det bästa jag visste var att få ligga i mammas knä när hon rengjorde mina öron med tops. Jag hatade det samtidigt för det gjorde så ont att jag höll på att börja gråta men jag höll tillbaka tårarna för jag fick ju i alla fall ligga i hennes knä...
Jag hade ångest när jag var lika gammal, så pass att jag klippte sönder en massa kläder. Jag visste när jag var lika gammal att jag var tjock (fast jag inte alls var det), att jag inte fick äta samma saker som min bror för jag "hade andra gener". Jag kände ångest, hat, sorg och ilska och jag kände mig aldrig, aldrig älskad eller ens omtyckt. Inte ens innan skilsmässan.
Kunde hon inte förstått att hon måste bearbeta sin egen barndom? Att växa upp med en psykiskt sjuk mamma som plötsligt bara försvann ur hennes liv när hon var 12 och hennes lillasyster 5? Förstår hon inte att det påverkat henne? Det kanske hon inte gör... hon vägrar ju konsekvent förstå att min uppväxt gjort mig till den jag är, hon lägger allt på mig, som om jag föddes ledsen...
Skilsmässan ställde förstås till det mer, för pappa försvann och mamma gick in sitt offertänk, som hon fortfarande inte lämnat.
Och så började det... kriget med barnen, inte om barnen. Aldrig om barnens bästa. Krig med barn som vapen. Hon krävde ställningstagande, lojalitet, att vi skulle hata honom.
En gång slog hon till honom när han lämnade oss för att min lillasyster varit sprudlande glad över hur roligt vi haft när vi varit hos honom. Jag och min bror hade redan lärt oss att dämpa oss och ljuga och vi var båda lika förvånade över att det var så lätt att påverka henne med våra små lögner:
"Nej, det har inte varit särskilt kul. Vi har bråkat lika mycket som hemma."
*
Jag tar en kopp kaffe. Här och nu, en aprilmorgon, där jag sitter och borde jobba. Jag har pratat lite minnen med M, mest andra minnen, bra minnen och han har förundrats över hur mycket jag minns.
Hur mycket lever jag där? I minnena? Jag gjorde det länge, jag har aldrig bearbetat dem. Om jag tar fram och tittar på mitt inre barn så kan jag fortfarande tycka hon är ett monster. Jag kan berätta sakligt om hur jag klippte sönder mina kläder. Jag kan vara där i minnet, minnas vad jag kände och vad jag tänkte, det är så starkt fast jag bara var tre år. Jag kan se anledningen till ångesten. Men jag kan inte tycka synd om lilla Liten. Jag behöver någon som hjälper mig med det och det var vad jag önskade av M de gånger det gick fel. För lillLiten kom fram när jag var trött och hade plötsligt glömt all bekräftelse och kärlek jag fått i timmar och dagar innan. Hon fick någon negativ emotion, "men jag då!?" tänkte hon och jag sa "nu är jag lite ledsen" och han frågade varför och jag sa det, och i samma andetag jag sa det hade jag i hans värld strukit ett streck över allt fint han sagt och fastnat på någon liten sak, som jag dessutom (på riktigt) tolkat fel.. Och han ömma tå är att bli misstrodd, att man inte litar på det han säger, och nu litade jag inte på hans kärlek. (På sätt och vis hade jag ju rätt i det när man tänker efter. ;)) Jaja..
Jag har inte gjort det så mycket de senaste åren ändå, levt i minnena. Det har kommit upp nu igen i och med den här situationen. Jag har mer levt i framtiden och i önskevärlden. Hur många gånger har jag inte fått höra att jag måste ha tålamod!
Och hur svårt är det inte när jag redan är där - när jag redan har mitt välbetalda och roliga jobb, ett hus, en trygg och stabil relation!
*
Hon skriker. Vi har ställt skorna fel i hallen. Igen. Hon går på med en lång harang som avslutas med:
"..om er pappa inte lämnat oss hade det aldrig varit så här! Jag hatar honom och hans hora till fru! Jag ska skjuta honom och hänga mig i källaren!"
Hon lyssnar. "Mmm" säger jag. "Jaha, hur går det i skolan då?" säger han. "Bra" säger jag. "Står din mamma och lyssnar?" "Mmm" säger jag.
Hon pratar. "Du har blivit mullig igen, du borde inte ta den där kakan, håll in magen förresten, in med magen, in med rumpan, sträck på ryggen, bak med axlarna!"
Hon gör. Stöter bort. Jag försöker få en kram, min syster kryper emellan och får kramen istället. Min kram. Jag kommer med ett sår: "Det där var väl inget! Jag har mycket mer ont än det där!"
Jag hade självsprickor i mina fötter från jag var liten till jag var 12, som var så illa att jag gick på utsidan av fötterna och fortfarande har problem med att fötterna liksom växt lite fel. Jag har haft ett brott på ett ben i en fot som läkt ihop fel. Benet har varit helt av. Jag har troligen haft en lunginflammation som läkt ut av sig själv, jag var riktigt sjuk i tre månader. Då var jag äldre, men ändå, hon ville inte ge mig pengar för att gå till vårdcentralen.
Hon skriker igen. Jag är 12. Jag säger "men pappa säger att.." Jag vill förstå varför de säger olika, jag tar inte ställning, jag har inget intresse av att göra det. "Du har aldrig några egna åsikter, du är bara en förlängning av din pappa!"
Hos pappa säger jag "men mamma säger att.." och då får jag det lika hatade "men, lilla gumman, det förstår du väl att... din mamma blabla labil blabla".
Hon skriker, igen! Först bodde vi nära pappa. Varannan helg var det men han bodde fem minuter bort. Vi gick dit fast vi inte fick. Om hon fick veta det så skrek hon, om hatet till hans nya, om hur synd det var om henne. Vi ljög och ljög och ljög för henne. Jämt ljög vi. Om pappa, hur vi mådde, vad vi gjort och gjorde. För att slippa skrik, för att slippa höra att hon skulle ta sitt liv.
Sen flyttade han och hon försökte fortfarande se till att göra det svårt. Vi skulle inte få åka buss, han måste åka 20 mil och hämta varannan fredag och 20 mil för att lämna. Sen flyttade han igen och vi flög. Hon kunde strunta i att skjutsa oss till flygplatsen. Hon vägrade ge oss pass när han ville ta oss utomlands när jag var 16. Krig krig krig krig...
Och så kraven på att vi skulle älska henne och hata honom, för allt hon gjort för oss... Och samtidigt kunde hon säga saker som att vi skulle betala tillbaka när vi blev vuxna, som att hon förväntade sig rent ekonomiskt att vi skulle ge tillbaka allt hon kostat på oss, mat, cyklar, kläder...
Och bland syskonen är jag Askungen. Hon är alltid på mig att jag inte duger. Hon ställer alltid högre krav på mig. Jag studerar för mycket, jag ska sköta tvätten istället. Jag står och stryker timme efter timme efter timme medan min bror ser på film och min syster leker med kompisar och lägger patiens. Jag får inte äta samma som dem, om de får så många bullar de vill så får jag bara en (fast jag fortfarande inte är tjock) så då tar jag hela påsar med bullar och tröstäter på rummet, och blir lite tjock. I två år. Sen blir jag smal igen, men inte förrän ätstörningarna kom på allvar slutade hennes tjockhets.
*
Om jag berättar om saker från min barndom är det svårt för folk att förstå att jag umgås med henne. Jag har nästan brutit med min far men jag umgås med henne. Låter henne använda mig som terapeut och tala ut om sina kärleksbekymmer... Ett kort tag i allt det här så hade hon fokus på mig och min situation men nu är det bara hon igen.
När jag berättade om hur ledsen jag var över M så sa hon "men jag som ser det utifrån, jag kan ju inte låta bli att tänka att du är ju så ung, du hinner ju träffa någon annan, jag däremot, jag känner att jag börjar bli så gammal... blablabla jagjagjag det är så synd om mig som inte har någon karl, så synd om mig som känner mig så ensam.. jagjagjagjagjagjag.. som flyttade ner hit och jag känner mig fortfarande lika ensam.." Hon träffar sina barn och barnbarn flera gånger i månaden, varje helg träffar hon något av sina barn nu, och hon bara klagar. Hon, som lärde mig att inte gråta för "man ska inte tycka synd om sig själv". (Det är faktiskt helt fantastiskt att man kan vara så blind!)
Jag förstår det inte riktigt själv att jag umgås med henne, mestadels på hennes villkor. För att det kan vara ganska trevligt ändå kanske, att åka dit och ta ett glas vin och äta god mat och hon läser sagor för pojkarna eller att hon kommer hit och hjälper mig med fönstertvätt och stryka tvätt... Jag har ju inte så många andra heller.
onsdag 27 april 2011
Påverkad
Jag är påverkad. Inte av alkohol. Inte av droger. Herregud, jag har aldrig tagit några droger! (Fortfarande lite chockad över det där...)
Bara av livet just nu. Jag är orolig och spänd. Jag blev ledsen över att K tyckte att han kunde skriva som han gjorde, att han kunde tänka som han gjorde. Varför, varför, varför svarade jag igen!?
Han har skrivit tidigare att M är ett stort barn för att han inte klarade av att ha K i sitt liv. Nedvärderat honom på olika sätt. Nu fick han för sig att skriva att M hade sagt i telefonsamtalet att han backat på grund av problem som vi hade i relationen och att det betyder att jag aldrig kommer kunna ha en stabil relation förrän jag gått i terapi. Det kan väl vara hur sant som helst att jag behöver terapi men det lustiga i kråksången är ju att så fort jag kommer in i ekvationen så är M inte ett stort barn längre utan då måste de problem vi hade i relationen bara bero på mig... Lustigt eller skrämmande vet jag inte egentligen, men ytterligare ett exempel på hur hans värld bara är logisk för honom själv. Jag blev ledsen vilket som, påmind och påverkad.
Ja, jag och M hade ett par sessioner med "problem", som de jag tagit upp när han inte kunde hantera att jag blev oväntat ledsen, eller när han kände att jag misstrodde honom. Som han beskrivit det, och det tror jag på, är att han hela tiden brottades med "är det värt det?", att engagera sig känslomässigt på någon djupare nivå. Och det som låg i grunden för det var situationen och K, men det som kunde göra att det tippade åt det negativa hållet var saker som gällde oss och hans funderingar kring om vi var rätt för varandra eller inte. Sen tippade det tillbaka så länge känslorna fanns kvar...
Nu när jag läst Hemligheten så ser jag väldigt tydligt att han var undvikande otrygg. Kanske hade det gått bra ändå om inte grundproblemet funnits. Gudarna ska veta att de andra problemen (som att jag så gärna ville ha en definition på vårt förhållande, ville få vara ledsen och få tröst, inte klarade av att känna mig trygg när vi var ifrån varandra) påverkades rätt mycket av situationen de med!!
Jag har inte varit så glad på många år som jag varit när jag varit med M, men jag har ändå haft en av de jobbigaste perioderna i mitt liv... Det har varit svängigt och det har inte alltid gått att se var svängningarna kommer ifrån. M har svängt mellan rationellt tänkande och känslorna för mig, enligt honom själv. Enligt mig har han svängt mellan känslor som kärlek och känslor som rädsla och farhågor både kring Ks påverkan på vårt eventuellt gemensamma liv, och farhågor kring om vi verkligen passade ihop. Jag tror att han så gärna inte ville låta känslorna lura in honom i något att han tog bort dem till slut. Att han blivit bränd och rädd för att han rusade in i sin förra relation och inte vill göra om det, och att han ville att allt skulle kännas perfekt, att jag skulle vara perfekt. Och hur perfekt är man i en sån här situation? Hur empatisk och tillmötesgående kan jag vara? Den han började lära känna i höstas var fortfarande den Liten som var engagerad i sitt jobb, glad över utvecklingen där, och Liten som trodde på en smidig skilsmässa, det var "bara några saker som skulle ordnas", som boendet...
Men ändå, så fanns han där länge, längre än många andra hade varit i samma situation. Inte nog länge tycker ju jag i och för sig. Inte på rätt sätt. Jag är ledsen för att vi aldrig hann prova ett "riktigt" förhållande.
De gånger vi gjorde saker med barnen tillsammans... de har jag inte berättat om! Hans dotter ville så gärna vara en familj, hon tyckte om mig så mycket. Sist vi var på utflykt allihopa så sa hon mot slutet att "det känns som ni är en mamma och en pappa..", jag svarade att "det är vi ju också, jag är mamma till mina barn och M är ju pappa till dig och din bror".. "Men det känns som ni är kära.." sa hon. "Gullunge!" sa jag och kramade om henne. Undrade vad M tänkte, men vågade inte titta på honom. (Undrar om M pratat med henne nu om att han inte är kär eller om han bara låter det rinna ut i sanden...) Och min stora pojke, han ville att de skulle följa med oss hem, "eller kan vi inte åka till dem"? Redan andra gången vi var hos dem så ville han inte åka därifrån. "Vi har aldrig sovit över här!" sa han, och när de var hos oss så ville han att de skulle stanna också. M skojar med honom, busar med honom. Han har lärt sig ett nytt sätt att skämta! Lillpojken greppade konceptet redan andra gången M skämtade så, men stora pojken tänkte klart först och sen skämtade han själv på samma sätt istället. Jag blev så förvånad! Men glad! I vår familj har det knappt funnits glädje och knasiga skämt. Bara ibland när K var borta. M gillar lillpojken också. "Du är cool" sa lillpojken många gånger första gången de träffades, han är så charmig mitt lilltroll! Andra gången åkte han på Ms axlar och de bondade med roliga ramsor. Men han är ändå lite avvaktande och pratar mycket om sin pappa när M är med. Stora pojken älskar när vi träffas allihopa! Fart och fläkt med Ms barn, uppmärksamheten, glädjen, busigheten hos M och stämningen helt klart! Han är så känslig för "vibrationer", det är jag övertygad om, såsom man blir... som jag blev. Och mellan mig och M, och när vi träffas allihopa - bara goda vibrationer! En sak har i och för sig varit lite underlig och det är att jag bara känt mig förälskad när vi varit ensamma, när vi varit alla har jag nog haft fullt fokus på barnen, och även faktiskt känt mig lite misslyckad som förälder eftersom de inte lyder mig så bra. Ms stora pojke som är 10 fick t.o.m. min stora pojke att lyda mig bättre än jag själv! Suck... det är kanske inte så lätt att bryta ett mönster. Men, förälskelse eller inte, mysiga stunder ändå!
Ja, nog om det, jag tänkte ju inte fastna i det egentligen!
Jag är påverkad av andra saker också. Som soc-utredningen. Jag grät nästan när jag åkte från informationsstunden. Jag grät nästan. Jag grät inuti. Jag grät över vad jag låtit mina barn gå igenom. Och oväntat nog för min egen skull. Mina stora pojke ska få hjälp att bearbeta det han varit med om och jag förringar inte det han varit med om, jag ser det. Men jag kan ändå se att det är litet i jämförelse med det jag gått igenom och jag blev ledsen över att jag gick genom barndomen utan hjälp, utan att någon såg mina behov och min sorg.
När jag satt och läste om anknytningsteori och relaterade saker för några veckor sedan så tänkte jag på min barndom. Hur det nästan gränsade omsorgssvikt, hur hon inte alls fanns där känslomässigt utan var helt upptagen av sin egen sorg, hur hon undlät att ta mig till doktorn flera, flera gånger för hon hade alltid mer ont, det var alltid mer synd om henne.
Och jag minns hur jag försökte fly, vad som helst men tvinga mig inte att stanna kvar hos henne! Ständigt nedvärderande, tog bort mitt personliga värde, ingen personlighet ens, hon tog bort den genom att inte se den, genom att kalla mig en förlängning av min far. Så mycket ont gjorde hon mig. Men ingen fanns där för mig, ingen hjälpte mig att processa någonting.
Min moster gjorde inget när jag var 7 och satte mig i deras bil när de hälsat på oss och sa att jag inte ville vara kvar med mamma, att jag ville följa med dem hem.
Min egen far gjorde ingenting, fast farfar sagt till honom att han måste ta mig vid skilsmässan, att min mamma inte klarade av mig. Han gav bort vårdnaden ändå. När jag var 13 sa min far att han uppfattat mig som emotionellt efterbliven men att han nu var glad för jag verkade inte vara det längre. Det gjorde ont att höra. Men jag kan själv säga att fram till dess hade jag ingen självkänsla, ingen tillstymmelse till det. Mitt enda värde var i min prestation i skolan. Men då började jag bygga den själv. Känslan. Av värde. Som jag fortfarande jobbar med även om jag kommit en lång bit på väg. Först var det prestation igen, i dansen, men dans är läkande i sig och det var socialt på ett annat sätt och det var jämnåriga som gav mig komplimangerna, jämnåriga som ville dansa med just mig, inte bara en lärare som tyckte jag var duktig.
Ingen gjorde något och jag blev ledsen för det när vi nämnde hur min stora pojke hanterar känslor på samma sätt som mig. Om det är genetiskt eller beror på att jag inte kunde se honom och möta honom som liten spelar kanske inte så stor roll, jag är så glad att han ska få hjälp och jag blev så ledsen över att jag sitter här, 35 år gammal i den här situationen, utan att någonsin känt mig älskad i mitt liv och att ingen hjälpte mig när jag var liten. Hjälpte mig att processa och bli hel, det hade kanske hjälpt mig att välja en bra man istället för en K.
Och jag blev påverkad när jag läste utredningen. Det var inget konstigt eller oväntat egentligen, men min verklighet syns inte riktigt. Och verkligheten i hans verklighet är lika verklig som i min verklighet, och svärmors verklighet är inte heller min verklighet.
Min verklighet finns här på bloggen, jag skriker den! Jag skriker att det gör ont!
Det gör ont att jag varit så ensam, att jag byggt min fasad och aldrig berättat, så ingen vet utom jag. Det gör ont att han vill fortsätta göra mig illa, att han inte låter mig vara ifred, att han inte släpper min och Ms relation, att han inte släpper mig. Han skickar jobbtips till mig fortfarande t ex, han har skickat två till M också. "Upp till bevis" skrev han som kommentar till det ena, och "högre lön och inget nattsudd" på det andra. Vad ska M bevisa och vad spelar det för roll hur mycket pengar han tjänar?
Kontroll. Vilken makt han skulle känna om han lett mig till ett jobb han valt! Om han lett M. Shit...
Den stora frågan är ändå egentligen om jag är helt jävla dum i huvet som svarar. Hur många miljoner gånger ska det ta innan jag kan banka in i skallen på mig själv att inget av det jag skriver kommer tas emot som det lämnade min hjärna!!?
Och sen finns frågan om hur jag ska göra med ontet. Gräva i det eller hålla tillbaka det. Och så frågan om... räcker utredningen eller kommer det att bli en svår vårdnadstvist, vad har jag att förlora!?
Bara av livet just nu. Jag är orolig och spänd. Jag blev ledsen över att K tyckte att han kunde skriva som han gjorde, att han kunde tänka som han gjorde. Varför, varför, varför svarade jag igen!?
Han har skrivit tidigare att M är ett stort barn för att han inte klarade av att ha K i sitt liv. Nedvärderat honom på olika sätt. Nu fick han för sig att skriva att M hade sagt i telefonsamtalet att han backat på grund av problem som vi hade i relationen och att det betyder att jag aldrig kommer kunna ha en stabil relation förrän jag gått i terapi. Det kan väl vara hur sant som helst att jag behöver terapi men det lustiga i kråksången är ju att så fort jag kommer in i ekvationen så är M inte ett stort barn längre utan då måste de problem vi hade i relationen bara bero på mig... Lustigt eller skrämmande vet jag inte egentligen, men ytterligare ett exempel på hur hans värld bara är logisk för honom själv. Jag blev ledsen vilket som, påmind och påverkad.
Ja, jag och M hade ett par sessioner med "problem", som de jag tagit upp när han inte kunde hantera att jag blev oväntat ledsen, eller när han kände att jag misstrodde honom. Som han beskrivit det, och det tror jag på, är att han hela tiden brottades med "är det värt det?", att engagera sig känslomässigt på någon djupare nivå. Och det som låg i grunden för det var situationen och K, men det som kunde göra att det tippade åt det negativa hållet var saker som gällde oss och hans funderingar kring om vi var rätt för varandra eller inte. Sen tippade det tillbaka så länge känslorna fanns kvar...
Nu när jag läst Hemligheten så ser jag väldigt tydligt att han var undvikande otrygg. Kanske hade det gått bra ändå om inte grundproblemet funnits. Gudarna ska veta att de andra problemen (som att jag så gärna ville ha en definition på vårt förhållande, ville få vara ledsen och få tröst, inte klarade av att känna mig trygg när vi var ifrån varandra) påverkades rätt mycket av situationen de med!!
Jag har inte varit så glad på många år som jag varit när jag varit med M, men jag har ändå haft en av de jobbigaste perioderna i mitt liv... Det har varit svängigt och det har inte alltid gått att se var svängningarna kommer ifrån. M har svängt mellan rationellt tänkande och känslorna för mig, enligt honom själv. Enligt mig har han svängt mellan känslor som kärlek och känslor som rädsla och farhågor både kring Ks påverkan på vårt eventuellt gemensamma liv, och farhågor kring om vi verkligen passade ihop. Jag tror att han så gärna inte ville låta känslorna lura in honom i något att han tog bort dem till slut. Att han blivit bränd och rädd för att han rusade in i sin förra relation och inte vill göra om det, och att han ville att allt skulle kännas perfekt, att jag skulle vara perfekt. Och hur perfekt är man i en sån här situation? Hur empatisk och tillmötesgående kan jag vara? Den han började lära känna i höstas var fortfarande den Liten som var engagerad i sitt jobb, glad över utvecklingen där, och Liten som trodde på en smidig skilsmässa, det var "bara några saker som skulle ordnas", som boendet...
Men ändå, så fanns han där länge, längre än många andra hade varit i samma situation. Inte nog länge tycker ju jag i och för sig. Inte på rätt sätt. Jag är ledsen för att vi aldrig hann prova ett "riktigt" förhållande.
De gånger vi gjorde saker med barnen tillsammans... de har jag inte berättat om! Hans dotter ville så gärna vara en familj, hon tyckte om mig så mycket. Sist vi var på utflykt allihopa så sa hon mot slutet att "det känns som ni är en mamma och en pappa..", jag svarade att "det är vi ju också, jag är mamma till mina barn och M är ju pappa till dig och din bror".. "Men det känns som ni är kära.." sa hon. "Gullunge!" sa jag och kramade om henne. Undrade vad M tänkte, men vågade inte titta på honom. (Undrar om M pratat med henne nu om att han inte är kär eller om han bara låter det rinna ut i sanden...) Och min stora pojke, han ville att de skulle följa med oss hem, "eller kan vi inte åka till dem"? Redan andra gången vi var hos dem så ville han inte åka därifrån. "Vi har aldrig sovit över här!" sa han, och när de var hos oss så ville han att de skulle stanna också. M skojar med honom, busar med honom. Han har lärt sig ett nytt sätt att skämta! Lillpojken greppade konceptet redan andra gången M skämtade så, men stora pojken tänkte klart först och sen skämtade han själv på samma sätt istället. Jag blev så förvånad! Men glad! I vår familj har det knappt funnits glädje och knasiga skämt. Bara ibland när K var borta. M gillar lillpojken också. "Du är cool" sa lillpojken många gånger första gången de träffades, han är så charmig mitt lilltroll! Andra gången åkte han på Ms axlar och de bondade med roliga ramsor. Men han är ändå lite avvaktande och pratar mycket om sin pappa när M är med. Stora pojken älskar när vi träffas allihopa! Fart och fläkt med Ms barn, uppmärksamheten, glädjen, busigheten hos M och stämningen helt klart! Han är så känslig för "vibrationer", det är jag övertygad om, såsom man blir... som jag blev. Och mellan mig och M, och när vi träffas allihopa - bara goda vibrationer! En sak har i och för sig varit lite underlig och det är att jag bara känt mig förälskad när vi varit ensamma, när vi varit alla har jag nog haft fullt fokus på barnen, och även faktiskt känt mig lite misslyckad som förälder eftersom de inte lyder mig så bra. Ms stora pojke som är 10 fick t.o.m. min stora pojke att lyda mig bättre än jag själv! Suck... det är kanske inte så lätt att bryta ett mönster. Men, förälskelse eller inte, mysiga stunder ändå!
Ja, nog om det, jag tänkte ju inte fastna i det egentligen!
Jag är påverkad av andra saker också. Som soc-utredningen. Jag grät nästan när jag åkte från informationsstunden. Jag grät nästan. Jag grät inuti. Jag grät över vad jag låtit mina barn gå igenom. Och oväntat nog för min egen skull. Mina stora pojke ska få hjälp att bearbeta det han varit med om och jag förringar inte det han varit med om, jag ser det. Men jag kan ändå se att det är litet i jämförelse med det jag gått igenom och jag blev ledsen över att jag gick genom barndomen utan hjälp, utan att någon såg mina behov och min sorg.
När jag satt och läste om anknytningsteori och relaterade saker för några veckor sedan så tänkte jag på min barndom. Hur det nästan gränsade omsorgssvikt, hur hon inte alls fanns där känslomässigt utan var helt upptagen av sin egen sorg, hur hon undlät att ta mig till doktorn flera, flera gånger för hon hade alltid mer ont, det var alltid mer synd om henne.
Och jag minns hur jag försökte fly, vad som helst men tvinga mig inte att stanna kvar hos henne! Ständigt nedvärderande, tog bort mitt personliga värde, ingen personlighet ens, hon tog bort den genom att inte se den, genom att kalla mig en förlängning av min far. Så mycket ont gjorde hon mig. Men ingen fanns där för mig, ingen hjälpte mig att processa någonting.
Min moster gjorde inget när jag var 7 och satte mig i deras bil när de hälsat på oss och sa att jag inte ville vara kvar med mamma, att jag ville följa med dem hem.
Min egen far gjorde ingenting, fast farfar sagt till honom att han måste ta mig vid skilsmässan, att min mamma inte klarade av mig. Han gav bort vårdnaden ändå. När jag var 13 sa min far att han uppfattat mig som emotionellt efterbliven men att han nu var glad för jag verkade inte vara det längre. Det gjorde ont att höra. Men jag kan själv säga att fram till dess hade jag ingen självkänsla, ingen tillstymmelse till det. Mitt enda värde var i min prestation i skolan. Men då började jag bygga den själv. Känslan. Av värde. Som jag fortfarande jobbar med även om jag kommit en lång bit på väg. Först var det prestation igen, i dansen, men dans är läkande i sig och det var socialt på ett annat sätt och det var jämnåriga som gav mig komplimangerna, jämnåriga som ville dansa med just mig, inte bara en lärare som tyckte jag var duktig.
Ingen gjorde något och jag blev ledsen för det när vi nämnde hur min stora pojke hanterar känslor på samma sätt som mig. Om det är genetiskt eller beror på att jag inte kunde se honom och möta honom som liten spelar kanske inte så stor roll, jag är så glad att han ska få hjälp och jag blev så ledsen över att jag sitter här, 35 år gammal i den här situationen, utan att någonsin känt mig älskad i mitt liv och att ingen hjälpte mig när jag var liten. Hjälpte mig att processa och bli hel, det hade kanske hjälpt mig att välja en bra man istället för en K.
Och jag blev påverkad när jag läste utredningen. Det var inget konstigt eller oväntat egentligen, men min verklighet syns inte riktigt. Och verkligheten i hans verklighet är lika verklig som i min verklighet, och svärmors verklighet är inte heller min verklighet.
Min verklighet finns här på bloggen, jag skriker den! Jag skriker att det gör ont!
Det gör ont att jag varit så ensam, att jag byggt min fasad och aldrig berättat, så ingen vet utom jag. Det gör ont att han vill fortsätta göra mig illa, att han inte låter mig vara ifred, att han inte släpper min och Ms relation, att han inte släpper mig. Han skickar jobbtips till mig fortfarande t ex, han har skickat två till M också. "Upp till bevis" skrev han som kommentar till det ena, och "högre lön och inget nattsudd" på det andra. Vad ska M bevisa och vad spelar det för roll hur mycket pengar han tjänar?
Kontroll. Vilken makt han skulle känna om han lett mig till ett jobb han valt! Om han lett M. Shit...
Den stora frågan är ändå egentligen om jag är helt jävla dum i huvet som svarar. Hur många miljoner gånger ska det ta innan jag kan banka in i skallen på mig själv att inget av det jag skriver kommer tas emot som det lämnade min hjärna!!?
Och sen finns frågan om hur jag ska göra med ontet. Gräva i det eller hålla tillbaka det. Och så frågan om... räcker utredningen eller kommer det att bli en svår vårdnadstvist, vad har jag att förlora!?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)