Påverkad

Jag är påverkad. Inte av alkohol. Inte av droger. Herregud, jag har aldrig tagit några droger! (Fortfarande lite chockad över det där...)

Bara av livet just nu. Jag är orolig och spänd. Jag blev ledsen över att K tyckte att han kunde skriva som han gjorde, att han kunde tänka som han gjorde. Varför, varför, varför svarade jag igen!?

Han har skrivit tidigare att M är ett stort barn för att han inte klarade av att ha K i sitt liv. Nedvärderat honom på olika sätt. Nu fick han för sig att skriva att M hade sagt i telefonsamtalet att han backat på grund av problem som vi hade i relationen och att det betyder att jag aldrig kommer kunna ha en stabil relation förrän jag gått i terapi. Det kan väl vara hur sant som helst att jag behöver terapi men det lustiga i kråksången är ju att så fort jag kommer in i ekvationen så är M inte ett stort barn längre utan då måste de problem vi hade i relationen bara bero på mig... Lustigt eller skrämmande vet jag inte egentligen, men ytterligare ett exempel på hur hans värld bara är logisk för honom själv. Jag blev ledsen vilket som, påmind och påverkad.

Ja, jag och M hade ett par sessioner med "problem", som de jag tagit upp när han inte kunde hantera att jag blev oväntat ledsen, eller när han kände att jag misstrodde honom. Som han beskrivit det, och det tror jag på, är att han hela tiden brottades med "är det värt det?", att engagera sig känslomässigt på någon djupare nivå. Och det som låg i grunden för det var situationen och K, men det som kunde göra att det tippade åt det negativa hållet var saker som gällde oss och hans funderingar kring om vi var rätt för varandra eller inte. Sen tippade det tillbaka så länge känslorna fanns kvar...

Nu när jag läst Hemligheten så ser jag väldigt tydligt att han var undvikande otrygg. Kanske hade det gått bra ändå om inte grundproblemet funnits. Gudarna ska veta att de andra problemen (som att jag så gärna ville ha en definition på vårt förhållande, ville få vara ledsen och få tröst, inte klarade av att känna mig trygg när vi var ifrån varandra) påverkades rätt mycket av situationen de med!!

Jag har inte varit så glad på många år som jag varit när jag varit med M, men jag har ändå haft en av de jobbigaste perioderna i mitt liv... Det har varit svängigt och det har inte alltid gått att se var svängningarna kommer ifrån. M har svängt mellan rationellt tänkande och känslorna för mig, enligt honom själv. Enligt mig har han svängt mellan känslor som kärlek och känslor som rädsla och farhågor både kring Ks påverkan på vårt eventuellt gemensamma liv, och farhågor kring om vi verkligen passade ihop. Jag tror att han så gärna inte ville låta känslorna lura in honom i något att han tog bort dem till slut. Att han blivit bränd och rädd för att han rusade in i sin förra relation och inte vill göra om det, och att han ville att allt skulle kännas perfekt, att jag skulle vara perfekt. Och hur perfekt är man i en sån här situation? Hur empatisk och tillmötesgående kan jag vara? Den han började lära känna i höstas var fortfarande den Liten som var engagerad i sitt jobb, glad över utvecklingen där, och Liten som trodde på en smidig skilsmässa, det var "bara några saker som skulle ordnas", som boendet...

Men ändå, så fanns han där länge, längre än många andra hade varit i samma situation. Inte nog länge tycker ju jag i och för sig. Inte på rätt sätt. Jag är ledsen för att vi aldrig hann prova ett "riktigt" förhållande.

De gånger vi gjorde saker med barnen tillsammans... de har jag inte berättat om! Hans dotter ville så gärna vara en familj, hon tyckte om mig så mycket. Sist vi var på utflykt allihopa så sa hon mot slutet att "det känns som ni är en mamma och en pappa..", jag svarade att "det är vi ju också, jag är mamma till mina barn och M är ju pappa till dig och din bror".. "Men det känns som ni är kära.." sa hon. "Gullunge!" sa jag och kramade om henne. Undrade vad M tänkte, men vågade inte titta på honom. (Undrar om M pratat med henne nu om att han inte är kär eller om han bara låter det rinna ut i sanden...) Och min stora pojke, han ville att de skulle följa med oss hem, "eller kan vi inte åka till dem"? Redan andra gången vi var hos dem så ville han inte åka därifrån. "Vi har aldrig sovit över här!" sa han, och när de var hos oss så ville han att de skulle stanna också. M skojar med honom, busar med honom. Han har lärt sig ett nytt sätt att skämta! Lillpojken greppade konceptet redan andra gången M skämtade så, men stora pojken tänkte klart först och sen skämtade han själv på samma sätt istället. Jag blev så förvånad! Men glad! I vår familj har det knappt funnits glädje och knasiga skämt. Bara ibland när K var borta. M gillar lillpojken också. "Du är cool" sa lillpojken många gånger första gången de träffades, han är så charmig mitt lilltroll! Andra gången åkte han på Ms axlar och de bondade med roliga ramsor. Men han är ändå lite avvaktande och pratar mycket om sin pappa när M är med. Stora pojken älskar när vi träffas allihopa! Fart och fläkt med Ms barn, uppmärksamheten, glädjen, busigheten hos M och stämningen helt klart! Han är så känslig för "vibrationer", det är jag övertygad om, såsom man blir... som jag blev. Och mellan mig och M, och när vi träffas allihopa - bara goda vibrationer! En sak har i och för sig varit lite underlig och det är att jag bara känt mig förälskad när vi varit ensamma, när vi varit alla har jag nog haft fullt fokus på barnen, och även faktiskt känt mig lite misslyckad som förälder eftersom de inte lyder mig så bra. Ms stora pojke som är 10 fick t.o.m. min stora pojke att lyda mig bättre än jag själv! Suck... det är kanske inte så lätt att bryta ett mönster. Men, förälskelse eller inte, mysiga stunder ändå!

Ja, nog om det, jag tänkte ju inte fastna i det egentligen!

Jag är påverkad av andra saker också. Som soc-utredningen. Jag grät nästan när jag åkte från informationsstunden. Jag grät nästan. Jag grät inuti. Jag grät över vad jag låtit mina barn gå igenom. Och oväntat nog för min egen skull. Mina stora pojke ska få hjälp att bearbeta det han varit med om och jag förringar inte det han varit med om, jag ser det. Men jag kan ändå se att det är litet i jämförelse med det jag gått igenom och jag blev ledsen över att jag gick genom barndomen utan hjälp, utan att någon såg mina behov och min sorg.

När jag satt och läste om anknytningsteori och relaterade saker för några veckor sedan så tänkte jag på min barndom. Hur det nästan gränsade omsorgssvikt, hur hon inte alls fanns där känslomässigt utan var helt upptagen av sin egen sorg, hur hon undlät att ta mig till doktorn flera, flera gånger för hon hade alltid mer ont, det var alltid mer synd om henne.

Och jag minns hur jag försökte fly, vad som helst men tvinga mig inte att stanna kvar hos henne! Ständigt nedvärderande, tog bort mitt personliga värde, ingen personlighet ens, hon tog bort den genom att inte se den, genom att kalla mig en förlängning av min far. Så mycket ont gjorde hon mig. Men ingen fanns där för mig, ingen hjälpte mig att processa någonting.

Min moster gjorde inget när jag var 7 och satte mig i deras bil när de hälsat på oss och sa att jag inte ville vara kvar med mamma, att jag ville följa med dem hem.

Min egen far gjorde ingenting, fast farfar sagt till honom att han måste ta mig vid skilsmässan, att min mamma inte klarade av mig. Han gav bort vårdnaden ändå. När jag var 13 sa min far att han uppfattat mig som emotionellt efterbliven men att han nu var glad för jag verkade inte vara det längre. Det gjorde ont att höra. Men jag kan själv säga att fram till dess hade jag ingen självkänsla, ingen tillstymmelse till det. Mitt enda värde var i min prestation i skolan. Men då började jag bygga den själv. Känslan. Av värde. Som jag fortfarande jobbar med även om jag kommit en lång bit på väg. Först var det prestation igen, i dansen, men dans är läkande i sig och det var socialt på ett annat sätt och det var jämnåriga som gav mig komplimangerna, jämnåriga som ville dansa med just mig, inte bara en lärare som tyckte jag var duktig.

Ingen gjorde något och jag blev ledsen för det när vi nämnde hur min stora pojke hanterar känslor på samma sätt som mig. Om det är genetiskt eller beror på att jag inte kunde se honom och möta honom som liten spelar kanske inte så stor roll, jag är så glad att han ska få hjälp och jag blev så ledsen över att jag sitter här, 35 år gammal i den här situationen, utan att någonsin känt mig älskad i mitt liv och att ingen hjälpte mig när jag var liten. Hjälpte mig att processa och bli hel, det hade kanske hjälpt mig att välja en bra man istället för en K.

Och jag blev påverkad när jag läste utredningen. Det var inget konstigt eller oväntat egentligen, men min verklighet syns inte riktigt. Och verkligheten i hans verklighet är lika verklig som i min verklighet, och svärmors verklighet är inte heller min verklighet.

Min verklighet finns här på bloggen, jag skriker den! Jag skriker att det gör ont!

Det gör ont att jag varit så ensam, att jag byggt min fasad och aldrig berättat, så ingen vet utom jag. Det gör ont att han vill fortsätta göra mig illa, att han inte låter mig vara ifred, att han inte släpper min och Ms relation, att han inte släpper mig. Han skickar jobbtips till mig fortfarande t ex, han har skickat två till M också. "Upp till bevis" skrev han som kommentar till det ena, och "högre lön och inget nattsudd" på det andra. Vad ska M bevisa och vad spelar det för roll hur mycket pengar han tjänar?

Kontroll. Vilken makt han skulle känna om han lett mig till ett jobb han valt! Om han lett M. Shit...

Den stora frågan är ändå egentligen om jag är helt jävla dum i huvet som svarar. Hur många miljoner gånger ska det ta innan jag kan banka in i skallen på mig själv att inget av det jag skriver kommer tas emot som det lämnade min hjärna!!?

Och sen finns frågan om hur jag ska göra med ontet. Gräva i det eller hålla tillbaka det. Och så frågan om... räcker utredningen eller kommer det att bli en svår vårdnadstvist, vad har jag att förlora!?