Jag har så mycket att göra egentligen, men tankarna är kvar där jag lämnade dem igår kväll. Barnen, M, min egen barndom. Det vill inte riktigt släppa taget.
Det är ju så fantastiskt egentligen... varför kunde ingen förmå min mor att gå i terapi och bearbeta sin sorg?
Hon skyller allt på skilsmässan och pappa men jag har ju minnen från mycket tidigare som inte är bra...
Om när jag var tre och det bästa jag visste var att få ligga i mammas knä när hon rengjorde mina öron med tops. Jag hatade det samtidigt för det gjorde så ont att jag höll på att börja gråta men jag höll tillbaka tårarna för jag fick ju i alla fall ligga i hennes knä...
Jag hade ångest när jag var lika gammal, så pass att jag klippte sönder en massa kläder. Jag visste när jag var lika gammal att jag var tjock (fast jag inte alls var det), att jag inte fick äta samma saker som min bror för jag "hade andra gener". Jag kände ångest, hat, sorg och ilska och jag kände mig aldrig, aldrig älskad eller ens omtyckt. Inte ens innan skilsmässan.
Kunde hon inte förstått att hon måste bearbeta sin egen barndom? Att växa upp med en psykiskt sjuk mamma som plötsligt bara försvann ur hennes liv när hon var 12 och hennes lillasyster 5? Förstår hon inte att det påverkat henne? Det kanske hon inte gör... hon vägrar ju konsekvent förstå att min uppväxt gjort mig till den jag är, hon lägger allt på mig, som om jag föddes ledsen...
Skilsmässan ställde förstås till det mer, för pappa försvann och mamma gick in sitt offertänk, som hon fortfarande inte lämnat.
Och så började det... kriget med barnen, inte om barnen. Aldrig om barnens bästa. Krig med barn som vapen. Hon krävde ställningstagande, lojalitet, att vi skulle hata honom.
En gång slog hon till honom när han lämnade oss för att min lillasyster varit sprudlande glad över hur roligt vi haft när vi varit hos honom. Jag och min bror hade redan lärt oss att dämpa oss och ljuga och vi var båda lika förvånade över att det var så lätt att påverka henne med våra små lögner:
"Nej, det har inte varit särskilt kul. Vi har bråkat lika mycket som hemma."
*
Jag tar en kopp kaffe. Här och nu, en aprilmorgon, där jag sitter och borde jobba. Jag har pratat lite minnen med M, mest andra minnen, bra minnen och han har förundrats över hur mycket jag minns.
Hur mycket lever jag där? I minnena? Jag gjorde det länge, jag har aldrig bearbetat dem. Om jag tar fram och tittar på mitt inre barn så kan jag fortfarande tycka hon är ett monster. Jag kan berätta sakligt om hur jag klippte sönder mina kläder. Jag kan vara där i minnet, minnas vad jag kände och vad jag tänkte, det är så starkt fast jag bara var tre år. Jag kan se anledningen till ångesten. Men jag kan inte tycka synd om lilla Liten. Jag behöver någon som hjälper mig med det och det var vad jag önskade av M de gånger det gick fel. För lillLiten kom fram när jag var trött och hade plötsligt glömt all bekräftelse och kärlek jag fått i timmar och dagar innan. Hon fick någon negativ emotion, "men jag då!?" tänkte hon och jag sa "nu är jag lite ledsen" och han frågade varför och jag sa det, och i samma andetag jag sa det hade jag i hans värld strukit ett streck över allt fint han sagt och fastnat på någon liten sak, som jag dessutom (på riktigt) tolkat fel.. Och han ömma tå är att bli misstrodd, att man inte litar på det han säger, och nu litade jag inte på hans kärlek. (På sätt och vis hade jag ju rätt i det när man tänker efter. ;)) Jaja..
Jag har inte gjort det så mycket de senaste åren ändå, levt i minnena. Det har kommit upp nu igen i och med den här situationen. Jag har mer levt i framtiden och i önskevärlden. Hur många gånger har jag inte fått höra att jag måste ha tålamod!
Och hur svårt är det inte när jag redan är där - när jag redan har mitt välbetalda och roliga jobb, ett hus, en trygg och stabil relation!
*
Hon skriker. Vi har ställt skorna fel i hallen. Igen. Hon går på med en lång harang som avslutas med:
"..om er pappa inte lämnat oss hade det aldrig varit så här! Jag hatar honom och hans hora till fru! Jag ska skjuta honom och hänga mig i källaren!"
Hon lyssnar. "Mmm" säger jag. "Jaha, hur går det i skolan då?" säger han. "Bra" säger jag. "Står din mamma och lyssnar?" "Mmm" säger jag.
Hon pratar. "Du har blivit mullig igen, du borde inte ta den där kakan, håll in magen förresten, in med magen, in med rumpan, sträck på ryggen, bak med axlarna!"
Hon gör. Stöter bort. Jag försöker få en kram, min syster kryper emellan och får kramen istället. Min kram. Jag kommer med ett sår: "Det där var väl inget! Jag har mycket mer ont än det där!"
Jag hade självsprickor i mina fötter från jag var liten till jag var 12, som var så illa att jag gick på utsidan av fötterna och fortfarande har problem med att fötterna liksom växt lite fel. Jag har haft ett brott på ett ben i en fot som läkt ihop fel. Benet har varit helt av. Jag har troligen haft en lunginflammation som läkt ut av sig själv, jag var riktigt sjuk i tre månader. Då var jag äldre, men ändå, hon ville inte ge mig pengar för att gå till vårdcentralen.
Hon skriker igen. Jag är 12. Jag säger "men pappa säger att.." Jag vill förstå varför de säger olika, jag tar inte ställning, jag har inget intresse av att göra det. "Du har aldrig några egna åsikter, du är bara en förlängning av din pappa!"
Hos pappa säger jag "men mamma säger att.." och då får jag det lika hatade "men, lilla gumman, det förstår du väl att... din mamma blabla labil blabla".
Hon skriker, igen! Först bodde vi nära pappa. Varannan helg var det men han bodde fem minuter bort. Vi gick dit fast vi inte fick. Om hon fick veta det så skrek hon, om hatet till hans nya, om hur synd det var om henne. Vi ljög och ljög och ljög för henne. Jämt ljög vi. Om pappa, hur vi mådde, vad vi gjort och gjorde. För att slippa skrik, för att slippa höra att hon skulle ta sitt liv.
Sen flyttade han och hon försökte fortfarande se till att göra det svårt. Vi skulle inte få åka buss, han måste åka 20 mil och hämta varannan fredag och 20 mil för att lämna. Sen flyttade han igen och vi flög. Hon kunde strunta i att skjutsa oss till flygplatsen. Hon vägrade ge oss pass när han ville ta oss utomlands när jag var 16. Krig krig krig krig...
Och så kraven på att vi skulle älska henne och hata honom, för allt hon gjort för oss... Och samtidigt kunde hon säga saker som att vi skulle betala tillbaka när vi blev vuxna, som att hon förväntade sig rent ekonomiskt att vi skulle ge tillbaka allt hon kostat på oss, mat, cyklar, kläder...
Och bland syskonen är jag Askungen. Hon är alltid på mig att jag inte duger. Hon ställer alltid högre krav på mig. Jag studerar för mycket, jag ska sköta tvätten istället. Jag står och stryker timme efter timme efter timme medan min bror ser på film och min syster leker med kompisar och lägger patiens. Jag får inte äta samma som dem, om de får så många bullar de vill så får jag bara en (fast jag fortfarande inte är tjock) så då tar jag hela påsar med bullar och tröstäter på rummet, och blir lite tjock. I två år. Sen blir jag smal igen, men inte förrän ätstörningarna kom på allvar slutade hennes tjockhets.
*
Om jag berättar om saker från min barndom är det svårt för folk att förstå att jag umgås med henne. Jag har nästan brutit med min far men jag umgås med henne. Låter henne använda mig som terapeut och tala ut om sina kärleksbekymmer... Ett kort tag i allt det här så hade hon fokus på mig och min situation men nu är det bara hon igen.
När jag berättade om hur ledsen jag var över M så sa hon "men jag som ser det utifrån, jag kan ju inte låta bli att tänka att du är ju så ung, du hinner ju träffa någon annan, jag däremot, jag känner att jag börjar bli så gammal... blablabla jagjagjag det är så synd om mig som inte har någon karl, så synd om mig som känner mig så ensam.. jagjagjagjagjagjag.. som flyttade ner hit och jag känner mig fortfarande lika ensam.." Hon träffar sina barn och barnbarn flera gånger i månaden, varje helg träffar hon något av sina barn nu, och hon bara klagar. Hon, som lärde mig att inte gråta för "man ska inte tycka synd om sig själv". (Det är faktiskt helt fantastiskt att man kan vara så blind!)
Jag förstår det inte riktigt själv att jag umgås med henne, mestadels på hennes villkor. För att det kan vara ganska trevligt ändå kanske, att åka dit och ta ett glas vin och äta god mat och hon läser sagor för pojkarna eller att hon kommer hit och hjälper mig med fönstertvätt och stryka tvätt... Jag har ju inte så många andra heller.
Alltså, jag sitter här och är helt tårig och tagen. Ditt sätt att skriva, det påminner om mig och mitt sätt att uttrycka mig. Det är få gånger i livet jag känt så, att någon "uttrycker sig som mig". Du kan sätta ord på dina känslor, få ut dem i skrift, och du gör det så otroligt bra att det är som att läsa den mest gripande bok. Hemkst att boken är sann, att det är riktiga tankar, riktiga känslor. Du gör det så bra. Allting. Inte bara ditt sätt att uttrycka dig. Utan hantera situationen. Du förstår varför du hade en tuff bandom. Du minns saker otroligt bra. Ett minne från 3-årsåldern som ärså starkt som du beskriver, det kan inte vara vanligt! Det gör att du förstår bättre, för att du minns mycket. Hur det var. Hur du kände. I vuxen ålder kan du sätta andra ord och tankar och känslor kring det, förstå (till vis mån såklart). Du fångar mig. Verkligen fångar! Dina ord går rakt in, och jag förundras över vilken stark människa du är. Jag har sagt det många gånger och jag kommer säga det igen.. att du är så stark. Säkert känner du sig inte sån. Men jag ser dina ord, jag ser att du klarar mycket mer än man skulle tro, efter allt som hänt och händer dig. Jag förstår också varför du har kontakt med din mamma, träffar henne ibland. Man tar det lilla som finns att få, och orkar kanske ta den negativa delen då,för att få ta del av det positiva. Det är ju så det är. När man inte har så många alternativ så att säga. Det är inget fel i det, så länge det inte går överstyr. Dus er gränserna. Du ser när hon är inne i offerrollen igen. Du vet hur det känns när hon gör så, och du vet att hon inte kliver ur den rollen så lätt. Med den vetskapen är det lättare att orka hålla kontakten, i väntan på de bra stunderna. Även om det gör ont med hennes jagjagjag. Såklart. För det ska ju egentligen mest vara DuDuDu! Det vet du. Det vet nog de flesta somkänner sig. Men inte hon. För hon leversom hon alltid gjort. Lite empati, för att sen styra in allt på sig och sitt. Igen.
SvaraRaderaStor kram till dig, igen. Jag kommerfortsätta lusläsa din blogg. och skriva kommentarer. /Linda
Jag förstår att du tycker om att ha din mamma att prata med, att hon kommer över och hjälper till. Men, det ger nog inte en tusendel av vad hon tar vid de eller andra tillfällen. Du behöver inte mer av det i ditt liv! Du är vuxen, smart, mamma till två fina pojkar och har även ett vackert yttre. Det behövs inte någon, även om det är närmaste släkting, som kan dra ner dig i gamla minnen och nya dåliga upplevelser. Gång på gång tar hon, mer och mer. Det krävs massor att inse det, jag vill att du ska se det. Du är värd allt bra i livet! Det är vi alla och det är vårt eget val att göra det bästa. För oss själva och våra barn.
SvaraRaderaFörhoppningsvis har jag inte uttryckt mig plumpt, menar bara väl.
Tack Linda! Ja, du har rätt i att man tänker att man kan ta det negativa för att få det positiva. Om det ska funka, bättre än idag iaf, krävs nog att jag i förväg bestämmer mig för var min gräns går - och att jag säger till när det är nog! Och att jag vågar det, och att hon respekterar det... det är väl det svåraste, hon blir ju liksom förolämpad om man skulle behandla henne som om hon inte var centrum i universum. :P
SvaraRaderaSandra, jag tycker inte det är plumpt. Du har rätt i att hon tar mer och mer, jag har inte riktigt tänkt på det, men det är ju en del som förändrats sen hon flyttade närmare. Nu kan hon ju tycka att vi bor så nära att vi liksom har en skyldighet att hälsa på jätteofta för att hon inte ska känna sig ensam. Hon tjatar igen och igen och igen om att hon känner sig lika ensam som tidigare, t.o.m. mer, och hur synd det är om henne som måste bo i den där lägenheten istället för huset hon hade tidigare (inte en hyresrätt i sämre område som jag har, utan jättefin lägenhet i bra område som kostade 2,5 mille...). :P
Ja... jag får fundera på hur jag ska göra.
Fundera, försök att tänka utanför dig själv när du är med din mamma. Hur hon är mot dig, men också hur hon är med barnen. Även om ni två inte är en bra kombination så kan det vara fint för din mamma och barnen.
SvaraRaderaJa, jag tror det kan räcka med att jag gör två saker: 1) begränsar tiden med henne. Bestämmer mig för en gräns för hur mycket jag låter henne prata om sitt i telefon och begränsar tiden tillsammans så vi inte träffas så länge varje gång, inte flera dagar i alla fall. 2) hittar ett sätt att "snällt" men tydligt säga att det räcker när min gräns är nådd.
SvaraRaderaSist vi talade i telefon tog jag bara kommandot och pratade på om mig själv och mitt hela tiden nästan, utan att alls fundera om det stämde överens med vad jag sagt tidigare (fick ju tänka så förr när jag inte ville att de skulle veta hur illa det var i min relation egentligen..) och utan att fundera på om hon skulle kunna ta det fel heller (det har ju hänt några gånger att jag värderar saker K gjort väldigt negativt bara för att komma på att det är sånt hon också gör eller gjort..) och det märktes att hon tyckte det var lite jobbigt men det kändes bra ändå! Bara tvinga till mig plats liksom.. :D
Ja, barnen och mormor funkar rätt bra! Blir lite av ett eldprov för dem om ett par veckor när hon ska barnvakta dem en hel dag, ända från morgonen till de sover! Men det ska nog funka!