M

Igår kväll kom tårarna över M. Äntligen börjar jag förstå att jag har förlorat honom.

Han var här i måndags och han var här i går. För att hjälpa mig att borra, sätta upp hyllor, fixa. Igår var inte barnen här så vi hade lite mer möjlighet att prata. Han vill inte egentligen, prata om det. Igen. Han tycker jag borde ha förstått redan. Men jag har inte förstått! För det han säger (när han blir lite pressad) och det han visar är inte samma sak! Sen tänker jag att jag kanske bara är skadad, att det är så här vänskap ser ut. Att han bara är en sådan fantastisk person att han får sina vänner att känna så här... samhörighet och glädje.

Respekt, uppskattning, omtänksamhet, lugn, ödmjukhet, vänlighet, glädje och så samhörighet, och från min sida kärlek. Ord som beskriver honom och oss. Han tar ner mitt tempo, dämpar min rastlöshet, gör mig lugn och trygg och glad. Han rev murar inom mig på så kort tid..

Samhörighet.. innan jag kom på det ordet så funderade jag på hur jag skulle beskriva känslan. Att vara på samma våglängd kom upp men det täckte inte in allt, det känns som att det mest bara handlar om kommunikationen. Det här är mer. Han säger att han känner det också. Jag kan inte veta om det är på samma sätt som jag känner det, men det kan inte vara helt olikt - vi är ju där båda två i mötena...

Jag ser och blir sedd. Han säger saker som gör att jag tänker att han är underbar, han får mig att tänka till och fundera och utvecklas och han säger detsamma om mig.

Han är inte likgiltig i blicken. Jag ser någonting, ofta. Han är attraherad. Fysiskt helt klart. Han la sig i min säng igår när vi fixat klart, och jag la mig bredvid och han låter mig ligga nära och krama honom, länge. Det är så fantastiskt intensiva känslor men jag vågar inte gå längre, försöker ändå lite trevande, och han säger att han inte vill göra något baserat bara på fysisk attraktion och ångra sig sen. Jag tror det finns mental attraktion också, det är den jag ser i hans ögon. Han slår an en sträng hos mig med saker han säger och gör, och jag tror att jag gör detsamma.

Han säger att han inte är förälskad, att han trängde undan känslorna. Att han har bestämt sig och det är kört. Att när K ringde så fick han bevisat det han hade farhågor kring, att K inte skulle lämna honom i fred. Det är kört och du kan inte ändra det, säger han. Jag ber inte om att ändra det, inte rakt ut, men jag önskar ju att jag kunde. Jag säger att jag inte förstår hans val, är inte allt positivt vi har och har haft mer värt?

"Gör du inte samma sak nu som du gjort förut? Att du inte släpper taget fast du borde inse att det är kört?" Ja, så har jag gjort. Bestämt mig för något och sen bara fortsatt på den inslagna vägen, jag har beskrivit det för honom. Relationer, utbildning, jobb, stabiliteten med huset, allt. Omvärderar inte målet trots att saker förändras längs vägen. Klänger mig fast vid något för att livet inte ska kännas kaotiskt.

Jag säger att jag är ledsen över att han valde bort kärleken, att kärlek inte är magiskt, man väljer att ge och man väljer att ta emot... "Du, de två första månaderna med dig var magiska! Det kommer jag alltid ha med mig." Gör han det lättare nu?

Och så plötsligt befinner jag mig på en blind date. Han är välutbildad, nyskild, samma ålder som mig, attraktiv... och bara helt fel. Jag kommer hem vid midnatt och då kommer tårarna över mig. Helt plötsligt bara kommer de. Det är bra. På ett sätt vill jag inte komma över M, jag vill ju att han ska ändra sig och låta oss få en chans, släppa fram de undanträngda känslorna - för kan de verkligen vara helt borta? Det är det som är svårast för mig att förstå och acceptera.

Jag tar av mig kappan och skorna och befinner mig plötsligt på huk med ansiktet i händerna och gråter och gråter. Jag går in i sovrummet och lägger mig i sängen. Gråter mig själv till sömns med smink och kläder och linserna i och vaknar inte förrän till morgonen.

Jag gråter för att han inte älskar mig och för att det är kört. För att jag vet att jag klänger mig fast för mycket i mina mål, men jag vet också att det här målet inte var destruktivt. Jag vet att jag älskar honom och att han är en underbar man och jag tror att vi hade kunna få ett jättefint förhållande.