Den senaste månaden..

.. har jag sjunkit så djupt. Ner i träsket av argumentation, försvar och förtvivlan. Ilska, hat och djup sorg.

Jag har försökt hämta grejer i huset. Jag får inte komma in i huset. Jag försöker stå upp för mig själv och mina rättigheter. Jag säger "jag kommer på söndag med mina syskon", han säger "ok, men då kommer jag ha grabbar där", jag säger "varför då?", han säger "för att de ska skydda mig om du blir våldsam och fota alla saker du tar så att du inte tar något som inte står på listan". Jag går med på det. När jag kommer dit får jag inte komma in i huset. Han har ställt ut allt i garaget och bytt lås skriver han i ett sms just innan jag kommer dig. Låst överlåset visar det sig och det räcker för den nyckeln har jag inte. Är inte där. Jag ringer polisen och de kan inget göra. Juristgrej. Jag är arg och ledsen. Jag behöver komma in i huset för att få överblick. Jag behöver hämta några smågrejer som han missat. Jag är så besviken över att han använder sina metoder, att det återigen är han som har all makt. Att han ens skriver att han bytt lås och att han inte släpper in mig, när han själv tänkte börja vara i huset hela dagarna, att soc ville att jag skulle flytta eftersom jag inte hade rätt att byta lås, eftersom han hade rätt att vara där. Så då manipulerade han till sig huset och soc hjälpte honom indirekt, och nu kan jag inte få mina grejer och soc kan inte hjälpa mig med det heller.

Jag har försökt hämta grejer i huset fler gånger. Jag får inte komma in i huset. Jag försöker stå upp för mig själv och mina rättigheter. Jag blir sågad vid fotknölarna. Allt jag gör är fel och allt jag tänker är fel och allt jag säger är fel och allt jag inte säger är fel och han vill ha upprättelse. Han har aldrig gjort något fel och alla hans släktingar är rädda för mig, jag har borderline, är psykiskt sjuk, drogberoende helt säkert alkoholist i alla fall. Och barnen mår dåligt det ser han, det måste bero på mig, "hur är det med ditt mående?" ("bra så länge du låter mig vara" - går inte in).

Han ska ställa ut grejer i garaget säger han, han måste ha en lista. Jag ger med mig. Står i alla fall upp för mig själv och säger "jag hämtar på torsdag klockan 15:45". Då passar inte tiden för han ska klippa körsbärsträdet... "Jag kommer då ändå", säger jag.

Försöker komma på allt jag behöver. Han ställer ut fel saker. Jag öppnar garageporten och bara brister i gråt. Alla mina kristallglas upp och ner på garagegolvet utan kartongerna de ska packas i. Massor, massor med saker som jag inte bett om. Jag står där och regnet piskar vid garageporten. Jag blir blöt för jag kommer inte in i garaget för alla grejer han ställt dit, precis nära dörren.

Och så blev det månadsskifte och han betalade inte huset. Bara struntade i det. Dubbla hyror och nästan hela huset. Blev min lott och pengarna räcker ju bara inte.

Och alla mailkonversationer, det är de som är värst. Förut innan vi mailade så sparade jag alla sms. Det var när han var elak och nedvärderande och jag var saklig. Sen föll det. Efter händelsen jag beskrev sist så föll det. Efter försöken till mailkonversation kring saker och ekonomi så föll det, för det tog bara ett eller två mail innan han började prata "fel", allt jag gjort och gör fel och hur fantastisk han själv är. Och det är en massa småsaker, smånålar som sticks, som bara är med för att sticka mig. Som att nedvärdera saker jag ber att få. "Klart du kan få ta din gamla, äckliga ... den skulle inte gå att sälja för en femma ens och jag har alltid tyckt den har varit skitful" ... typ. Totalt onödiga saker. Eller tvärtom, jag vill ta några krukväxter; "ta alla, jag ställer ut alla, men du får räkna med att de ska värderas till 150-500kr", "men jag vill inte ha alla och de är inte värda så mycket.." Han ställer ut alla. Han ställer ut saker jag inte vill ha för att han vill ha pengar. Och sen gnäller han över hur det kommer se ut när huset ska fotas och visas. Men ställde han bara ut det jag bad om så... jag har ju tänkt efter att inte ta sådant som är viktigt för att det ska se fint ut, jag har ju inte framförallt tagit sådant jag vill ha...

Han kom åt mig och jag gick tillbaka till att argumentera, försöka nå fram, och leva ut min förtvivlan och mitt hat. Jag vet att det inte går för han är sjuk. Jag vet att jag kan skriva en sak fem gånger och han kommer inte att ha sett det, inte ha förstått det, bara för att det inte passar in i den bild av verkligheten som han redan gjort sig. Det ÄR helt lönlöst och ändå så gör jag det.

Ändå så känns det bättre att säga emot när han anklagar mig, beskyller mig och attackerar mig. Det känns bättre att säga hur det är, hur jag upplever det och det känns bättre att skriva att "du är för fan helt jävla sjuk som tror att det var ett vanligt gräl den gången du gick på i flera timmar mitt i natten för att få mig att erkänna att jag haft analsex med någon mer eller mindre okänd person en dag när jag varit till tandläkaren och råkade säga aj när jag satte mig ner för att jag hade ont i fogarna eller som tror att det var ett vanligt gräl när du i en och en halv timme gick på om disken, M, hur jag horar, att du förgiftat mig, att jag missköter disken, och barnen, och städningen, och hur jag är som min mamma, och hur jag är som en tonåring, och disken, och......."

Det känns bättre bättre bättre bättre och samtidigt så hatar jag hatar jag hatar jag det. Jag sänks, jag sjunker som en jävla sten rakt ner till den dyiga sjöbotten.

Och så kom M upp i en konversation. Som en sådan där liten nedvärderande onödig irrelevant grej. "Det står i förundersökningen att ni bara är vänner nu? Är det så? Klart M bara använder mig som en ursäkt att backa, det är klart det är dig han lessnat på. Jag visste att det skulle bli så. Jag visste att jag skulle få rätt, att det inte var stabilt, att han inte skulle träffa barnen, att det bara var tonårsförälskelse..". Och han nedvärderar M, och mig, igen, igen, igen. Jag orkar inte. Jag är redan där i min djupa förtvivlan och löftet till M att inte nämna honom är halvt glömt, det når nästan-medvetandet och nästan-medvetandet svarar "det viktigaste av allt är att argumentera tillbaka, försvara dig för fan! ..och löftet till M gäller nog inte längre eftersom han inte vill vara tillsammans med dig nu ändå". Det är vagt, det finns knappt men jag vet att det är där, just de där orden. Jag svarar, jag svarar ganska sakligt att det borde han väl kunna förstå att det påverkar känslorna "försök sätta dig in i den omvända situationen, om någon av de tjejer du dejtar nu...". Varför gör jag det? Varför tror jag han ska kunna det? Han har aldrig kunnat det och nu har jag tittat på en ADHD-föreläsning och VET att de har jättesvårt för perspektivtänkande och empati. Jag VET att han inte kommer klara det, och ändå TROR jag att han på något mirakulöst sätt ska kunna förstå den situationen, kunna sätta sig in i det, men det är klart det inte går.

Han ringer M. Fan i helvete! Det värsta som kunde hända just nu. Det räcker ju med att jag håller på att förlora honom ändå. Jag vill för fan ha M i mitt liv, kan jag inte få det?! Måste du förstöra allt!? Och jag är så ledsen på mig själv, så fantastiskt ledsen på mig själv att jag alls gått in i någon som helst argumentation för det är ju ändå bara jag som lider. Bara jag som lider.

Han ber att få skicka vår mailkonversation till M! För att visa att Han, K, inte är en galen person, att man inte ska behöva vara rädd för honom. Han TROR på riktigt att han bara skriver sakliga mail och att det är jag som är knäpp. Precis som när vi bodde ihop. Han kunde för sitt liv inte förstå att hans ilska och de elaka nedvärderande saker han sa var det som startade min reaktion, den när jag höjde rösten, när jag blev förtvivlad, när jag till slut bara skrek för att jag inte kunde nå fram och för att han gjorde det, nådde fram, rakt in i själen och skar sönder den. I hans värld har han bara varit saklig, kommit med fakta. Och "lyssna inte på tonen, lyssna på vad jag säger!" gormar han argt, men det är lika illa det, särskilt om jag inte bara lyssnar utan att säga något, då är jag korkad, psykotisk eller något annat lämpligt, som att "jag förstår att du har problem på jobbet när.." eller "jag förstår att du inte var älskad av din mamma när.."

Och så undrar jag vad hans syfte egentligen är. För han skrev att han inte ville vara orsaken till att det var slut mellan mig om M, men kan han verkligen tro att om han ringer och skickar vår mailkonversation till M så ska det bli bättre? Om det ens skulle vara som han ser det att han varit saklig och jag varit knäpp - skulle M ändra sig om mig då? "Jaha, K är helt normal och Liten verkar ha borderline, nu vill jag nog bli ihop med henne".

Jag vacklar i mina funderingar just kring hur störd han är, är det ett medvetet försök att förstöra mer? Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag tror att han vill ha upprättelse, överallt, han vill inte att någon ska tro att han är som han är. Det är ju det han söker hos mig "säg att jag är fantastisk, att allt var ditt fel!". Sen kan han tro att han vill göra "rätt" men eftersom det inte är det yttersta syftet så snubblar han, lägger krokben för sig själv. Och för mig. "Han blev ställd några gånger i samtalet" sa M. Det förvånar mig inte. K kan få ihop att jag både är sjukskriven och går hem från jobbet kl 14 för att båda sakerna visar att jag mår dåligt och missköter mitt jobb, något han tycker sig se och som stämmer med hans bild av verkligheten - trots att det ju inte alls är logiskt. Andra fullt logiska saker som skulle innebära att han måste ändra sin bild lite grann missar han, ser det inte, hör det inte. Jag kan skriva det fem gånger, säga det tio, men det går helt förbi.
Han blev väl ställd för att det hade han inte tänkt på, att om han försöker bevisa sin "oskuld" genom att visa att jag är knäpp - så kommer inte M att tycka att "åh, vad bra!" Han ser bara ännu mer vad jävla sjukt allt är och backar ännu mer!

Och idag känner jag mig mer ensam än jag gjort på riktigt riktigt länge. Jag har ingen vän. M är inte min vän. K ringde i torsdags morse. På torsdag eftermiddag blev jag sjuk. M bryr sig inte, ringer inte, skriver inte på FB. Mår bra med sitt liv. Glömmer mig helst nu. Nu räcker det. Det är lätt nu för känslorna har han tagit bort genom att inte tillåta dem. Ett steg i taget bakåt.

Och idag saknar jag huset som jag fick lämna bara så där på ett par timmar när han fått för sig att komma tillbaka, nyttja huset på dagtid. Olustigt var det och soc sa "flytta!" och det går inte att veta vad som hade hänt om jag inte gjort det men jag saknar huset. Det är vår och barnen mår bra där. Har sina vänner, har sina saker, har skogen, har lekplatsen.

Händelseförloppet, jag tänkte gå in här och skriva ner händelseförloppet för jag är så vilsen. Jag vet knappt vad som hänt som tog mig hit. Hur har alla de här parallella världarna med alla de här möjliga vägarna mot framtiden mynnat i just den här? Varför inte en helt annan? Jag måste prova dem, jag önskar jag kunde det! Vad hade hänt om jag ringt fler gånger till A den kvällen när M evakuerade barnen... Eller om jag inte pratat med Ks mamma i telefon utan hade hunnit stämma av med honom var han var på väg innan han gick. Om jag inte ringt M på en gång utan ringt och ringt och ringt till Ks kompis A, som jag trodde han kunde vara hos, tills jag fick tag i honom. Om K inte glömt sin mobil. Om jag tvärvänt och följt K med bilen när jag såg honom komma från träningslokalen istället för att anta att han skulle köra hem. Om K inte sagt att han tog med sig bantningsmedel så jag blev rädd.. Paranoid faktiskt, bantningsmedel... inte tänkte jag på amfetaminet, han var ju i vapenskåpet och kom ut med ett c-vitaminrör med något... i ärligheten namn tänkte jag att han har något giftigt där, han ska få någon att spy med gift, det är det som är 'bantningen', han ska göra det nu, i alla år han pratat om förgiftning, nu ska han göra det, något man rengör bössorna med kanske, tar han med det dit, åker han dit, kan han sätta något i deras vatten.. jag hann se dem ligga där i magsmärtor och kräkas, hela familjen. Paranoian smittade visst till slut.

Om, om jag inte blivit rädd, om jag kunnat tänka klart, det finns så många om. Inte bara i den händelsen utan tusentals mindre och större händelser som handlar om hoten, handlat om hans attacker, handlar om barnen, handlat om M... Hur skulle jag ha agerat för att inte hamna här?