Kuratorbesök

Idag var jag till min kurator igen.

Jag pratade om hur svängigt det är, humöret. Vad som påverkar mig. Hur jag kan känna en sån lycka nu som jag inte kunde förut för att han alltid svärtade ner allt! Men hur djupt jag också kan falla av de där "småsakerna" han skriver i mailen.

Hon tyckte jag skulle ha en strategi. Inte svara direkt, vänta. Det är vettigt. Att tänka först är alltid vettigt, inte bara reagera.

Genom en annan blogg hittade jag den här länken: http://amelia.se/forum/view-message.xml?message_id=11553

Jag läste lite där.

"Jag har blivit utsatt för både fysisk och mestandels psykisk misshandel i åtta år, men vågade bryta mig loss för ett halvår sedan. Men det gör ont ännu. Jag mår dåligt av minsta lilla negativa kommentar om mig, och såren är så djupa, så djupa. Jag brottas med känslor så mörka och fulla av oförstånd över hur jag kunde låta mig själv plågas så!? Vem i hela friden VAR den kvinnan? Jag jobbar mig dock stadigt uppåt, ensamstående och allt..Och det kommer att vara värt det i slutändan, att få ett liv utan plågoande..."

Hade kunnat vara jag. Hade kunnat vara jag och det känns på något konstigt sätt bra att andra upplever samma sak, att man inte klarar ens det lilla. Bägaren är redan full!

"Känner mig livstidsdömd, och ärren i själen som gör så ont. Och som är så svåra att förklara för den som inte varit där. "Ta inte åt dig" är en kommentar jag fått höra så många gånger."

Det är det de säger. Stödpersonen på soc, kuratorn, familjen. Du måste låta det försvinna förbi dig utan att ta in det. Och jag vet det själv. Jag har sagt det åtskilliga gånger, mina försvarstal leder inte till något positivt. Och ändå skriker jag mentalt för minsta lilla nedvärderande grej - för det går ju inte! Det är ju det de skriver i citaten. Mina åtta år. Har satt spår. Han skar sönder själen och hjärtat och i alla öppna sår svider varje saltkorn! Och alla inlärda svarsbeteenden i min hjärna sitter som berget. Jag gjorde det till och med när jag var liten, kände mig bättre till mods om jag åtminstone fick skrika ut min sanning! D U   H A R   F E L   O M   M I G !

Från en annan kommentar: "Ett råd som hjälpt mig: Lita på den innersta känslan, någonstans därinne finns en vägvisare som inte har fel. Kärlek ska inte göra ont... kärlek ska kännas gott!"

Det påminde mig om en annan sak som kom upp hos kuratorn som gav mig en insikt där och då.

Hur har han styrt mig? Hur fick han sin vilja igenom när det gällde giftermålet till exempel? Han styr mig på flera sätt förstås.

Genom känslorna; han sårar, nedvärderar, kränker och påverkar därigenom mitt känsloläge på ett sådant sätt att jag kan göra saker för "husfridens" skull, för att jag inte orkar stå upp för mig själv för allt skit som kommer tillbaka.

Genom handling; en sista utväg men jag beskriver den som nummer två för det är den tredje jag vill ta upp lite mer. Det här med handling är framförallt tydligt nu när han t ex ställde ut grejer i garaget och inte släppte in mig i huset när jag sagt att jag skulle komma dit och hämta grejer, men det fanns ju massor med handlingar som var till för att visa makt, som att kasta saker mot mig och slå sönder saker.

Genom argumentation; jag beskriver mig som en person som är analytisk, intelligent, reflekterande och jag är välutbildad. Det är här jag har mitt fokus. Jag är känslostyrd i vissa situationer men oftast lever jag här. Kommunikation, eftertänksamhet, argumentation, reflektion.. viktiga ord för mig! Här har han kommit åt mig mest - utan att jag riktigt märkt det!

Jag har beskrivit det tidigare, hur jag insett att jag gifte mig med honom för att mina argument emot det tog slut. "Men ville du inte gifta dig då?" sa kuratorn. Och mitt svar kom ju på en bråkdel av en sekund! "Nej, det var inte nog bra för det. Jag hade åtminstone velat avvakta och sett hur vi fungerade som en familj och jag hade helt klart velat ha med min familj under ceremonin... inga vi kände var där och jag fick inte ens en middag på restaurang fast jag verkligen ville det och blev jätteledsen för att jag inte fick det". På ett sätt ville jag väl, jag vill ju ha bekräftelse på kärlek. Och när vi stod där så kände han någon slags kärlek, det märktes så tydligt, men jag kände inte - jag hade behövt något annat.

Men det som var min lilla aha-upplevelse var att jag aldrig ens - trots att det var väldigt enkelt för mig att svara - funderat på vad jag faktiskt ville. Jag hade aldrig formulerat det förut. Där och då, och många, många andra gånger, har det bara funnits argumentation. Och han kan alltid vinna argumentationer. När han varit mer paranoid och labil som nu på slutet så blir argumentationerna omöjliga att ta sig ur eftersom han kan vrida till allt och då blir jag verkligen galen. Andra gånger, som med giftermålet, har det ändå varit för subtilt för att jag ska riktigt förstå att jag blivit manipulerad, att jag tillåtit mig själv att strunta i känslorna.

Jag måste bli bättre på att tänka ut själv vad jag vill, helst först. Det kanske är det som är hela skillnaden! I t ex hur jag reagerade när han ville att jag skulle söka ett visst jobb som han hittat (efter separationen och bara för att jag skulle stanna i byn). "Du har inget att göra med vilket jobb jag ev. byter till! Jag kan välja det själv!" jämfört med det mer subtila när han inte tyckte jag skulle byta bil för "Volvon köpte vi ju för att barnen skulle åka tryggt och den blir billigast i längden och ..." Då började jag vackla fast jag räknat på det och bestämt mig för att köpa en annan bil! Argumentation.

Jag vet inte om jag kan säga vad som är värst, den psykiska terrorn eller att bli manipulerad till beslut som inte är rätt.. Kanske är kombinationen av alla tre det som gör att man förvandlas..

Han bryter ner dig tills du inte tror på dig själv och du "vinner" därmed inte en argumentation lika lätt, och du ger med dig lättare. De gånger det ändå inte går hans väg tar han till handling, kastar, slår sönder osv. för att hota och skrämma till sig det han vill ha.

Hur som helst, en del av strategin måste vara att tänka igenom saker som han kan tänkas vilja påverka och ta ställning!!! eller t.o.m. fatta beslut, så att det blir svårare för honom att komma fram genom argumentation. Bryta mailkontakten, han får ringa istället! Om han mailar, svara inte, åtminstone inte direkt.

Jag är ofta långsam med att fatta beslut också, jag behöver väga ihop alla aspekter och tänka och räkna och fundera och reflektera och fundera lite till osv. Det passar ofta rätt bra för honom eftersom han kan lägga till nya aspekter eller påverka mina för att få som han vill. En del av strategin är absolut vänta - och också låt honom vänta! Jag har rätt i att avvakta med mina beslut.

Det här hade också kunnat vara jag (nästan, jag blir nog inte av med jobbet iaf och han satt ju häktad 3 veckor och han har istället inte erkänt..):

"Har de senaste två månaderna levt i skärselden som äntligen tog slut när polisen blev inkopplad. Separerade förra året från ett mångårigt äktenskap med en "vardagspsykopat", skilsmässan var ömsesidig, han träffade ny och senare även jag. Då bröt helvetet ut, han trakasserde både mig och den nye mannen. Argumentet för hans beteende var att vi fortfarande var gifta och jag gick från att vara en fri kvinna som klarade mig själv till att bli ett "luder". Våra barn fick se hur man totalt bryter ned deras mamma på några veckor, blev sjukskriven, fick fysiska stressåkommor, vi polisanmälde honom direkt, men eftersom han inte använde våld eller hot, hamnade vi längst ned i högen. Det slutade inte förrän han hamnade i polisförhör där han erkände allt. Under dessa månader har han hunnit förutom förstöra den nya relationen (vem vill ha en galen x-man med på köpet?) förvrida våra barns sinnen så att allt är mitt fel, och slutligen blev jag av med mitt jobb eftersom det inte går att förutse hur länge en sjukskrivning varar i en sådan här situation och jag hade en tillfällig anställning. Det enda jag ville var att bli fri, få gå vidare med mitt liv och han med sitt. Har aldrig önskat honom något ont, ville bara vara ifred. Själv sitter han och "förstår ingenting", varför är jag arg? "

Ytterligare en....

"Jag trodde jag byggt upp min självkänsla men ibland faller jag så hårt.Jag känner ibland att jag misstror/misstolkar min nye man för att jag inte tycker att jag får tillräckligt med bekräftelse på att jag duger. Och jag hör mitt Xs ord och känner att han kanske hade rätt; kanske är jag så oduglig, ful, värdelös, äcklig att ingen vill ta i mig ens med tång...kan en man verkligen älska mig och är jag verkligen en bra mamma till mina barn. "