Sms-trakasserier, hundra och åter hundra sms, hela oktober och november haglade kränkningarna och förslagen på hur jag skulle leva mitt liv
Dyrt och heligt lova mig noll kronor och ekonomiskt krig
Dyrt och heligt lova mig att jag aldrig kommer kunna få flytta
Be mig ändra min medicinering för den verkar ju inte rätt, eller byta knark
Ta saker som är mina/som jag köpt till barnen när han varit här i huset
(Fredag den 30 november) Hämta barnen olovligt på skola och dagis...
Här går min gräns så in i jävla helvete och jag stod där och skrek igen, för han hämtade dem och kom upp till huset med bilen, som för att visa upp att han tagit dem, jag såg ju att de satt i bilen när han gick ut och kom mot huset, och jag vågade inte låta honom komma nära eller in i huset så jag skrek att han skulle lämna barnen! Chock och ledsenhet, ilska och ... chock. Det släppte inte på hela helgen.
Smsen fortsatta hagla, klockan tre på natten, klockan sju på morgonen.
.. och så lämnade han dem vid huset när de kom tillbaka på måndag kväll och vi tog dem direkt till en pizzeria och hade en jättemysig middag. A satt och gosade och pussade på mig när han ätit klart och så såg han pappas bil, och jag såg den också, köra två varv, stanna till. Och min älskade, underbara M som suttit mitt emot mig berättade sen att det var värre än så. Han hade genom fönstret bakom mig följt vad som hänt en bra stund, där K suttit och tittat in, observerat oss, förföljt oss...
Polisanmäla eller inte?
Ny stämningsansökan för vårdnad blir det i alla fall, nu får det vara nog. Ge mig styrka, ge mig styrka, ge mig styrka!
tisdag 11 december 2012
Jag hittade ett dokument från juli 2011...
2011-07-09 01:20 sparade jag en text som jag skrivit som nog var ämnad för bloggen men inte hamnade här. Jag hittade den nu när jag gick in i min mapp som heter "Skilsmässa" och letade efter en polismans namn och nummer som jag hoppats att jag sparat. Det var han som sa "samla alla småsaker och kom tillbaka med det", det var han som lyssnade på mig och inte gav tillbaka K sina vapen. Det var han jag ville ringa nu och fråga om K fått tillbaka sina vapen nu... För nu är jag inte trygg, nu är han inne i ett skov. Men jag berättar kanske mer om det senare, nu ska jag klistra in den texten jag hittade!
*
*
Jag mår dåligt, på riktigt. Han är på mig. Kryper in under
skinnet, eller snarare in i hjärnan som
en någon äcklig parasit (jo, jag såg det i ett House-avsnitt en gång, en mask i
hjärnan). Vrider och vänder på absurda
och irrelevanta argument, ska få sin vilja igenom.
Jag orkar inte stå emot. Jag mår dåligt för jag är rädd för hans ilska. Vad orsakar jag genom att inte direkt ge med mig, igen och igen och igen och igen. Vad händer nu när jag försöker stå på mig? Igen… jag har aldrig vunnit på det. Aldrig. Jag har inte orkat hålla ut. Han är hård och han är stark. Omänsklig faktiskt.
Jag orkar inte stå emot. Jag mår dåligt för jag är rädd för hans ilska. Vad orsakar jag genom att inte direkt ge med mig, igen och igen och igen och igen. Vad händer nu när jag försöker stå på mig? Igen… jag har aldrig vunnit på det. Aldrig. Jag har inte orkat hålla ut. Han är hård och han är stark. Omänsklig faktiskt.
Det har bara blivit värre hela tiden tills jag inte orkat.
Tills jag blivit rädd för hur det kommer slå tillbaka på mig, och ännu mer hur
det kommer påverka barnen. Hur arg har han blivit av vår sms-konversation idag?
Den konversationen som får mig att må illa, som påverkar mig så oerhört, som
får mig att bli trött igen, tappa fokus, tappa orken att göra allt jag skulle
göra. Som ställer mig frågande igen. Varför är han så dum? Så han tror han ska
vinna några tusen spänn genom en massa argumentation men inte inser hur mycket
han förlorar på det? Att han inte inser att det är just sådana här knäppa
pseudodiskussioner utan ände som gör att jag inte kan annat än ansöka om
enskild vårdnad, som gör att hans idé om att jag ska bo i huset och vi
fortsätter samäga är helt orealistisk.
För han krigar om hundralappar och astmamedicin och kontoutdrag
och kan inte släppa på minsta lilla grej och bara säga ”ok, då”.. Inte en enda
sak där han bestämt sig för något annat. Aldrig ett ”ok, då, jag ger mig, du
får väl som du vill den här gången”, och inget ”kan vi gå halva vägen var?”
Bara krig. Jag inser att det inte handlar om saken i sig för honom, det handlar
om makt. Han kan inte släppa. Släpper han så tror han att han förlorar hela
kriget, han tror han förlorar sig själv, han tror att jag ska göra som han gör,
och bara försöka få mer mer mer. Han tror att det är så människor är.
Jag mår dåligt över det. Inte bara det här, utan han har
legat på ganska länge nu med sms efter sms med argument, telefonsamtal med
argument, mail med argument som jag inte orkat läsa (han tycker ju det är helt
ok att bara lägga in helt plötsligt i ett mail att han tror att jag och M
provat rökheroin för det finns i området där M bor, det har han läst… shit!).
Jag har fått lägga på i örat på honom flera gånger för att han bara gått på och
gått på och inte lyssnat, försökt få in mig i en argumentation igen. Det går
inte, han bryter sönder alla mina argument, nedvärderar dem och förklarar dem
ogiltiga. Det spelar ingen roll om han använder liknande argument för egen del,
mina är ogiltiga. ”Du behöver väl inte si och du behöver väl inte så”.
Påminner mig om när stora pojken var bebis och jag inte fick
åka ner på stan en gång, ”vad ska du dit för?!”, ”jag behöver köpa trosor..”,
”du behöver väl inga trosor, ge mig ett bättre argument, varför ska du på stan,
ska du träffa nån eller?”…
Det har handlat om att han vill att jag ska flytta in i
huset, först skulle jag hyra av honom när han trodde banken skulle låta honom
få ta över min del, och sen att vi ska fortsätta samäga. Jag minns inte ens var
det började att det blev så viktigt att jag skulle flytta in där, han har ju
också ganska nyligt argumenterat stenhårt för att byn är så fantastisk och att
han har alla sina vänner där och inte alls vill flytta därifrån någonsin.
Jag hade förstås redan förstått att han ville bli av med
huset utan att behöva sälja nu, med risk för förlust, att han ville ha mig där
för att känna kontroll och för att barnen skulle vara kvar i förskolan där.
Kontroll. Makt.
Han la till flera gånger ungefär så här i sina sms ”..och
det är verkligen bara för barnens skull för det skulle vara sämre för mig om vi
byter och jag tar din lägenhet..” och då
tänkte ju jag, vis och klok som jag är, att det låter som att han verkligen
vill ha min lägenhet, och varför skulle han inte vilja det, det blir ju mycket
närmare hans nya jobb..
Och så häromdagen
berättade han att han ska flytta ut 1/8 och huset kommer stå tomt efter det om
inte jag flyttar in igen. Först ville han inte ens säga var han skulle flytta.
Det som varit så otroligt viktigt att vara kvar i byn och ha kvar huset för
barnens skull, nu flyttar han in hos en ”bekant” i södra stor-Stockholm. Han
har verkligen, verkligen legat på och han ville nog att jag skulle säga ja
innan han berättade om flytten.
Jag visste inte ens att han hade flickvän, för även om jag sett
henne en gång så hade han ju sagt att han avslutat det där, att det bara var
verklighetsflykt. Han är ju verkligen världens största lögnare och ibland går
jag på det… alldeles för ofta.
Det är faktiskt svårt att förhålla sig till den här mannen,
den här verkligheten som han skapar, den här rumtiden som han spänner upp med
sina mer eller mindre absurda argument. Det är det jag lever i, ett
11-dimensionellt universum där irrelevanta argument, lögner och puffar av
ilska, hat och ambivalens går som små loopar i rymden. Vibrerande strängar av
energi, den ena mer intrasslad än den andra och de omsluter mig och jag har
svårt att beskriva den här verkligheten och få den förstådd och jag tvivlar på
mig själv ganska ofta – hur mycket är jag och hur mycket är han?
Jag har tänkt tanken att låta honom få som han vill, gå med
på nästan allt. Bo där han vill, släppa det här med enskild vårdnad.. Det
kommer kosta mig så mycket, då kanske det är bättre (tänkte jag ett tag) att
möta honom, ta hans argument, försöka vinna, ta striderna, jag har ju gjort det
förut – men då blev jag påmind av bästa E på soc. att det fanns en anledning
till att jag ville lämna honom, att jag inte orkar längre, jag orkar ju inte
med hans värld, det är ju därför jag sitter här och är helt slut och mår
fysiskt illa efter en sms-”konversation” (som inte är över än, för han försöker
få mig att ställa på bilen igen och jag vill inte om han inte betalar för den
från maj till nu och halva skatten och han vill inte det, han är där med
polisanmälan, med barnens trygghet och bästa för barnen, han är där med
huskostnad och han är där med ”sveda och värk” för att han satt i häktet… han
är överallt med sin ”argumentation”… )
Jag gick inte på det här med huset och jag är glad för det,
men det är fortfarande obehagligt hur han spelar sitt spel och krigar sitt
krig.
Och jag önskar det hade fungerat att sköta allt genom
advokater men nu sitter jag här med en räkning på 15000 för det utan att det
hjälpt alls och ska jag fixa vårdnadstvist så får jag byta till en billigare
bil. Om det alls kommer gå. Måste vi sälja huset med förlust blir det
besvärligt… Och hela tiden ett ständigt flöde av energikrävande knasigheter
från K. Han jobbar stenhårt för att försöka få som han vill istället för att
acceptera, samarbeta, kompromissa, dialoga… Det är så sorgligt att det förstör
så mycket. Stackars barn och stackars mamman, och stackars honom som aldrig
kommer se en vänlig värld.
*
Det känns underligt att läsa saker jag glömt bort. Hur kunde jag glömma att han ville ha in mig i huset redan förra sommaren? Och varför flyttade han inte ut då? Hur kunde jag gå på samma hot bara ett halvår senare? Varför har jag inte orkat stå emot...? Varför har jag lagt 40 000 på en vårdnadstvist som bara slutade i samarbetssamtal, som bidrog till min utbrändhet och sjukskrivning, när jag från början borde förstått att jag inte skulle orka stå emot...? :-(
söndag 18 november 2012
Växa av livets utmaningar?
Men jag undrar, vad är en utmaning som man växer av? När jag tänker på K och situationen som aldrig verkar sluta, kommer jag växa av det? Eller bryter det bara ner mig mer och mer? Krossar han mig med sina kränkande sms, sin utpressning, sina hot, hur han verkar manipulera barnen nu?
Ilska, maktlöshet till likgiltighet och apati? Tillbaka till ilska och hat.
Vad gör det med mig? Jag växer inte. Kan jag det? Kan jag blomma när allt han gör är att förgifta jorden jag har mina rötter i?
Sorgen jag känner för barnens skull om jag tar allt den rättsliga vägen, om han börjar kriga ännu mer genom dem. Hur kan jag växa?
Han kallar mig en dålig mor. I går kväll fick jag ett sms om att A drömt att han slagits mot mig med lasersvärd. Han köper dem med godis och glass och presenter och frågar dem om och om igen om jag är elak och skriker åt dem. Frågar dem om de älskar honom mer, pratar med dem om en drömframtid som han ska ge dem. Frågar om de vill bo hos honom och gläds åt svaret.
För att han verkligen vill ta hand om dem eller för att han jobbar på att vinna?
Det senare, självklart det senare. Han skriver också sms om hur han hjälper mig när han tar hand om barnen, hur han egentligen inte alls har något behov av att vara med dem, hur han gör det för min skull, för det nya jobbet jag borde satsa på, hur han gör det för barnens skull, för att jag inte orkar ta hand om dem...
(Inte så att han tror det, inte så att han frågar mig, inte så att han bryr sig om att jag svarar att jag orkar ta hand om dem hundrafemtio procent bara jag slipper honom - utan så att han vet det, bara utgår från det för att kunna fortsätta sina sms-kränkningar om hur sönderknarkad jag är, hur jag inte bryr mig om barnen utan bara min karriär osv. (ja, det är sjukt, det är svårt att ta de här anklagelserna som är så långt från verkligheten, och jag försöker, försöker välja att inte ta åt mig, men jag gråter inuti, fortfarande..)).
Och så vill han ha pengar, ha pengar för att ta hand om barnen i mitt hus, för han har ingenstans att bo. På något sätt trixade han till sig det också, halvtidsboende i huset. Han använde en psykologisk metod som jag känner till, så att det kändes som ett mycket enklare alternativ, ett genomförbart alternativ, jämfört med det han skrev till min far om som var helt absurt, hur han skulle bygga om huset och bo i källaren. Nej, då blir det lättare att dela huset i tid. Och så slipper man flytta på barnen, och var ska han ha dem när han inte har något boende? Man känner sig ändå som en vinnare, i jämförelse med det där absurda alternativet som egentligen aldrig fanns på kartan. Som kanske aldrig ens fanns på hans karta.
Igen och igen vinner han sina små slag. Han kör med nedbrytning, utpressning, utmattning, hot tills man inte orkar. Han lovar ta barnen när man ska på tjänsteresa och vänder sen och ska inte, så står man där och har ingen barnvakt och gör som han vill. Fast inte mer. Alldeles för många gånger har jag vikit mig nu, och ju fler gånger det händer, ju mer hat han visar, desto mer förstår jag att det inte går över med tiden. Det kanske har lugnat sig men det går inte över.
Han är, och kommer troligen alltid vara, ett offer för mig.
Hur växer jag av det här? Blir jag starkare om jag går till rätten med allt? Tvingar in oss i en öppen konflikt och allt vad som kommer hända då? Kan jag känna att min styrka växer? Hur jag blir mindre och mindre liten... mindre och mindre maktlös? Kan jag börja bygga mitt nya liv då?
Ilska, maktlöshet till likgiltighet och apati? Tillbaka till ilska och hat.
Vad gör det med mig? Jag växer inte. Kan jag det? Kan jag blomma när allt han gör är att förgifta jorden jag har mina rötter i?
Sorgen jag känner för barnens skull om jag tar allt den rättsliga vägen, om han börjar kriga ännu mer genom dem. Hur kan jag växa?
Han kallar mig en dålig mor. I går kväll fick jag ett sms om att A drömt att han slagits mot mig med lasersvärd. Han köper dem med godis och glass och presenter och frågar dem om och om igen om jag är elak och skriker åt dem. Frågar dem om de älskar honom mer, pratar med dem om en drömframtid som han ska ge dem. Frågar om de vill bo hos honom och gläds åt svaret.
För att han verkligen vill ta hand om dem eller för att han jobbar på att vinna?
Det senare, självklart det senare. Han skriver också sms om hur han hjälper mig när han tar hand om barnen, hur han egentligen inte alls har något behov av att vara med dem, hur han gör det för min skull, för det nya jobbet jag borde satsa på, hur han gör det för barnens skull, för att jag inte orkar ta hand om dem...
(Inte så att han tror det, inte så att han frågar mig, inte så att han bryr sig om att jag svarar att jag orkar ta hand om dem hundrafemtio procent bara jag slipper honom - utan så att han vet det, bara utgår från det för att kunna fortsätta sina sms-kränkningar om hur sönderknarkad jag är, hur jag inte bryr mig om barnen utan bara min karriär osv. (ja, det är sjukt, det är svårt att ta de här anklagelserna som är så långt från verkligheten, och jag försöker, försöker välja att inte ta åt mig, men jag gråter inuti, fortfarande..)).
Och så vill han ha pengar, ha pengar för att ta hand om barnen i mitt hus, för han har ingenstans att bo. På något sätt trixade han till sig det också, halvtidsboende i huset. Han använde en psykologisk metod som jag känner till, så att det kändes som ett mycket enklare alternativ, ett genomförbart alternativ, jämfört med det han skrev till min far om som var helt absurt, hur han skulle bygga om huset och bo i källaren. Nej, då blir det lättare att dela huset i tid. Och så slipper man flytta på barnen, och var ska han ha dem när han inte har något boende? Man känner sig ändå som en vinnare, i jämförelse med det där absurda alternativet som egentligen aldrig fanns på kartan. Som kanske aldrig ens fanns på hans karta.
Igen och igen vinner han sina små slag. Han kör med nedbrytning, utpressning, utmattning, hot tills man inte orkar. Han lovar ta barnen när man ska på tjänsteresa och vänder sen och ska inte, så står man där och har ingen barnvakt och gör som han vill. Fast inte mer. Alldeles för många gånger har jag vikit mig nu, och ju fler gånger det händer, ju mer hat han visar, desto mer förstår jag att det inte går över med tiden. Det kanske har lugnat sig men det går inte över.
Han är, och kommer troligen alltid vara, ett offer för mig.
Hur växer jag av det här? Blir jag starkare om jag går till rätten med allt? Tvingar in oss i en öppen konflikt och allt vad som kommer hända då? Kan jag känna att min styrka växer? Hur jag blir mindre och mindre liten... mindre och mindre maktlös? Kan jag börja bygga mitt nya liv då?
Det här är liksom inte en blogg för lycka och underbar kärlek.
Det här är liksom inte en blogg för lycka och underbar kärlek.
Det är mest bara elände och skit, men ibland så poppar det liksom upp. Det jag försökt lära mig, det alla mina felvalda års förtvivlan lärt mig - om integritet och personliga gränser, om relationer, om mig själv i relation till alltet, till omvärlden, till universum, till ödet, till ... kärlek.
Vad kärlek är. Och så talar jag om själsfränder då. I vid mening menar jag den känsla jag får när jag är fullt ut accepterad och älskad för den jag är. Då kan man tillåtas släppa garden, känna sig trygg, älska. Det är något jag inte växt upp med, inte upplevt förrän de senaste åren. Desto viktigare har det blivit, desto mer rädd har jag blivit att jag väljer mig in i något som kommer beröva mig det återigen, skicka in mig på fel väg. Lite för rädd visade det sig. För i verklig verklighet, utanför Litens förhoppade drömvärld, så behövde jag bli väckt och utmanad igen. Inte bara invaggad i en falsk trygghet som sen rycktes från mig.
Bara stå där stabilt och utmana mina personliga gränser, visa mig dina, utmana min tro, fäll mig sen lyft mig igen!
Visa mig skillnaden. I verklig verklighet, utanför min förhoppade drömvärld så påminde du mig. Det gjorde ont och det gjorde mig livrädd men det var bra. Och så mycket mer kärlek det finns.
Det är mest bara elände och skit, men ibland så poppar det liksom upp. Det jag försökt lära mig, det alla mina felvalda års förtvivlan lärt mig - om integritet och personliga gränser, om relationer, om mig själv i relation till alltet, till omvärlden, till universum, till ödet, till ... kärlek.
Vad kärlek är. Och så talar jag om själsfränder då. I vid mening menar jag den känsla jag får när jag är fullt ut accepterad och älskad för den jag är. Då kan man tillåtas släppa garden, känna sig trygg, älska. Det är något jag inte växt upp med, inte upplevt förrän de senaste åren. Desto viktigare har det blivit, desto mer rädd har jag blivit att jag väljer mig in i något som kommer beröva mig det återigen, skicka in mig på fel väg. Lite för rädd visade det sig. För i verklig verklighet, utanför Litens förhoppade drömvärld, så behövde jag bli väckt och utmanad igen. Inte bara invaggad i en falsk trygghet som sen rycktes från mig.
Bara stå där stabilt och utmana mina personliga gränser, visa mig dina, utmana min tro, fäll mig sen lyft mig igen!
Visa mig skillnaden. I verklig verklighet, utanför min förhoppade drömvärld så påminde du mig. Det gjorde ont och det gjorde mig livrädd men det var bra. Och så mycket mer kärlek det finns.
lördag 2 juni 2012
Emotionally weird
En underlig vår, en underlig vår
Drömmar som kommer, drömmar som går
Kärlek som binder, och som förlöser!
Starka känslor som tynger och bär...
Förståndet som undrar, ska det vara så här?
Emotioner som lär om allt man behöver
Insikter, hinder, allt som förs över
Kärlek som binder, och som förlöser...
Barnen och helheten...
Maktreduceringen...
Skademinimeringen...
Tvist om flytt i avtalskrig
Visst har det grytt en orolig tid?
Nya under, underliga förvandlingar
Farliga blunder, försök till förhandlingar
Nya svängningar, nya scheman
Farliga låsningar, nya teman
Nya öppningar, nya intressenter
Gamla stängningar, oväntade presenter
Gamla kränkningar, i nya omslag
Nya handlingar, med gamla avslag...
Integriteten och självständigheten
Tar återigen sin plats på tapeten...
Psykopatin och omständigheten
utgör tillsammans den klistriga smeten...
En värld av kaos, ett orkanens liv
Sitt och känn dess slit och riv
Stå fast i grunden, känn dess makt
Undvik, undvik djävulens pakt
Drömmar som kommer, drömmar som går
Lusten att fly kaos och honom består
Lämna allt och börja om
Inte sjunga samma sång..
Men sitt och sitt och känn orkanens vind
Sitt kvar och håll ut till den smeker din kind!
Drömmar som kommer, drömmar som går
Kärlek som binder, och som förlöser!
Starka känslor som tynger och bär...
Förståndet som undrar, ska det vara så här?
Emotioner som lär om allt man behöver
Insikter, hinder, allt som förs över
Kärlek som binder, och som förlöser...
Barnen och helheten...
Maktreduceringen...
Skademinimeringen...
Tvist om flytt i avtalskrig
Visst har det grytt en orolig tid?
Nya under, underliga förvandlingar
Farliga blunder, försök till förhandlingar
Nya svängningar, nya scheman
Farliga låsningar, nya teman
Nya öppningar, nya intressenter
Gamla stängningar, oväntade presenter
Gamla kränkningar, i nya omslag
Nya handlingar, med gamla avslag...
Integriteten och självständigheten
Tar återigen sin plats på tapeten...
Psykopatin och omständigheten
utgör tillsammans den klistriga smeten...
En värld av kaos, ett orkanens liv
Sitt och känn dess slit och riv
Stå fast i grunden, känn dess makt
Undvik, undvik djävulens pakt
Drömmar som kommer, drömmar som går
Lusten att fly kaos och honom består
Lämna allt och börja om
Inte sjunga samma sång..
Men sitt och sitt och känn orkanens vind
Sitt kvar och håll ut till den smeker din kind!
torsdag 26 april 2012
Hatat honom igen
Nu har jag hatat honom igen. Igår och idag. Jag blir trött av det. Handlingsförlamad. Trött. Trött. Trött. För trött för att gå och lägga mig och gå till jobbet imorgon.
Det jag hatar allra mest, det som får mig att hata honom allra mest..
Är när han bara skiter i att betala saker han är skyldig att betala för att han på något underligt sätt räknat ut att jag är skyldig honom några andra pengar sen för tusen år sen. Fast han fått så mycket pengar av mig redan. I bodelningen. Fast jag försörjde honom flera år.
Att han bara gör så. Att det är så otroligt självklart för honom att allt är på hans villkor.
Jag hatar maktlösheten. Jag hatar honom.
Ikväll kom han hit för att hämta några "asviktiga papper för han hade nåt stort på gång".
På väg ner i källaren tittar han upp på mig när jag säger något.
Det var nog något lite sarkastiskt om att då om han tjänar en massa pengar så kan han väl betala det han är skyldig mig.
Han tittar upp och ger mig det där lilla leendet som jag har tyckt verkar vara en blandning av nöjdhet och lite "nu kom du på mig med handen i kakburken". Jag kallar det självgodhet. Som barnet som gör något det vet att det inte får men njuter av det i fulla drag, kanske lite extra just för att det är förbjudet och för att det lyckades.
Han njuter av det. På ett kroppsligt sätt, helt säkert, så det rusar härliga känslor genom kroppen på honom när jag påminner honom om det, om makten han har...
Jag är helt hundra procent säker på att han njuter och känner sig så otroligt nöjd med sig själv varje gång han "vinner", det spelar ingen roll om vinsten är 300 kr eller att jag blir känslomässigt påverkad av ett sjukt sms. Alla vinster är vinster och alla vinster ger njutning.
Och när han tittar upp mot mig där i trappan och ler det där leendet så ser jag Behring-Breivik igen. Sen första fotot på honom publicerades har jag ryst när jag tittat på K.
Och när någon satt och pratade i TV just efter dåden om att "sådana personer inte bryr sig om i fall de bryter reglerna för att vinna, de får lika njutbara vinstkänslor ändå. Jämfört med normala människor som tycker det ska vara lika regler för alla om vinsten ska kännas bra.." - då tänkte jag på K också...
Jag säger det till honom, nu var du lik honom igen. "Jag vet, men han är ju snygg så.." säger han. Något säger mig att han gillar det.
Det jag hatar allra mest, det som får mig att hata honom allra mest..
Är när han bara skiter i att betala saker han är skyldig att betala för att han på något underligt sätt räknat ut att jag är skyldig honom några andra pengar sen för tusen år sen. Fast han fått så mycket pengar av mig redan. I bodelningen. Fast jag försörjde honom flera år.
Att han bara gör så. Att det är så otroligt självklart för honom att allt är på hans villkor.
Jag hatar maktlösheten. Jag hatar honom.
Ikväll kom han hit för att hämta några "asviktiga papper för han hade nåt stort på gång".
På väg ner i källaren tittar han upp på mig när jag säger något.
Det var nog något lite sarkastiskt om att då om han tjänar en massa pengar så kan han väl betala det han är skyldig mig.
Han tittar upp och ger mig det där lilla leendet som jag har tyckt verkar vara en blandning av nöjdhet och lite "nu kom du på mig med handen i kakburken". Jag kallar det självgodhet. Som barnet som gör något det vet att det inte får men njuter av det i fulla drag, kanske lite extra just för att det är förbjudet och för att det lyckades.
Han njuter av det. På ett kroppsligt sätt, helt säkert, så det rusar härliga känslor genom kroppen på honom när jag påminner honom om det, om makten han har...
Jag är helt hundra procent säker på att han njuter och känner sig så otroligt nöjd med sig själv varje gång han "vinner", det spelar ingen roll om vinsten är 300 kr eller att jag blir känslomässigt påverkad av ett sjukt sms. Alla vinster är vinster och alla vinster ger njutning.
Och när han tittar upp mot mig där i trappan och ler det där leendet så ser jag Behring-Breivik igen. Sen första fotot på honom publicerades har jag ryst när jag tittat på K.
Och när någon satt och pratade i TV just efter dåden om att "sådana personer inte bryr sig om i fall de bryter reglerna för att vinna, de får lika njutbara vinstkänslor ändå. Jämfört med normala människor som tycker det ska vara lika regler för alla om vinsten ska kännas bra.." - då tänkte jag på K också...
Jag säger det till honom, nu var du lik honom igen. "Jag vet, men han är ju snygg så.." säger han. Något säger mig att han gillar det.
tisdag 24 april 2012
Samarbetssamtal nummer två
Vilken jobbig förmiddag igår. Den smittade hela dagen med ångest.
Jag åkte dit lugn och med optimism och positivism i massor, och skrattade till och med lite för mig själv i bilen för en sak jag insett kvällen innan. Kanske försökte jag boosta mig.
Jag fixar det här!
Men det är så svårt att möta honom, sitta där bredvid honom och lyssna på honom. Jag fixar det inte riktigt ändå. Hur mycket underbara känslor av lycka och hopp och kärlek jag än kan känna till världen nu, nu när jag slipper honom, när jag slipper den där ständiga rädslan och de omänskliga stressnivåerna, så kan jag inte stå emot känslomässigt i mötet.
När han plötsligt tycker att jag kränker honom, det är så det startar. När han vill gå tillbaka i tiden och berätta för dem om hur jag "är" (aggressiv mot män t ex). När han ljuger (säger att jag misshandlat honom). När han försöker manipulera till sig ett avtal som han sen ska kunna bryta (han säger t ex först att han visst kan tänka sig att jag flyttar till ett visst område, men när behandlarna pressar på lite så låter det ändå inte så, och inte på ett år minst..). Kanske verkar han mest obeslutsam för dem, men jag vet att han tänkt igenom det väldigt noga vad han ska låtsas gå med på och vilka kryphål han ska se till att det finns.
Det blir svårare och svårare att hantera samtalet känslomässigt fast jag inte sitter där ensam med honom, men känslan är densamma, känslan som kommer är exakt densamma som i relationen när jag försökte "hantera" honom och som kommit nästan varje gång vi haft kontakt under året. Jag känner mig så totalt maktlös att jag nästan får panik.
Som om det ens spelar någon roll!? Det är ju bara nuet och framtiden och avtalet vi ska prata om. Han har kränkt mig i nio år nu och så blir han kränkt av att jag säger att det viktigaste för mig är att begränsa hans makt och kontroll... Samtidigt säger han med det andra att han vet att jag är aggressiv mot män i mina relationer och därför vill han (och ska ha möjlighet att) kontrollera och begränsa min nya relation och framförallt barnens del i den, och då även flytten som han tror beror på den. (Han vet inte att den inte finns längre, det skulle bara ge honom rätt i sin bild av mig.)
Några gånger kan jag inte hjälpa mig själv utan snäser till ordentligt:
Du kanske inte ska anta att jag är mot andra som mot någon som misshandlat mig psykiskt i åtta år!
Släpp det gamla, du får ta det i din egen terapi! Jag kommer aldrig gå in i några såna diskussioner med dig! Jag har stått ut med dig i åtta år och jag sitter ändå här och försöker se framåt och hitta lösningar! Ge dig! Släpp det!
Flera gånger försökte jag hålla honom på banan med "gå inte dit!" "släpp det!" och familjebehandlarna fick också säga det några gånger. Nuet och framtiden, inte alla oförrätter jag begått mot honom förut. Stackaren. Tänk att han ens för en sekund kan välja att känna sig lurad på pengar av mig, att han ens för en sekund kan välja att tycka att jag behandlat honom illa, att han ens för en sekund kan försöka gå tillbaka till gemensamma beslut vi fattade och mena att han uppoffrat sig för mig gång på gång på gång (som ett exempel på dialog(!?) dessutom..).
Egentligen satt jag där och ville mest bara skrika och slänga mig på golvet och ge upp och dö.
Men jag är inte sån som dör så lätt.. även om jag mådde väldigt dåligt resten av dagen igår och det har spillt över lite på dagen idag också.
Leva eller överleva? Jag vill verkligen ha enskild vårdnad. Jag tror jag behöver det för att kunna leva och jag tror att barnen behöver en levande mamma. Den överlevande var inte alls lika bra.
Varför kunde inte vårdnadsutredningen varit tydligare!? Men nu är nu, det här är det här, han är han, framtiden blir vad jag gör den till.... med lite restriktioner då. Det jag bara måste förhålla mig till, som att han är en psykopat som jag aldrig, aldrig i verklighet har hanterat eller kommer att hantera. Varje gång jag tror att jag har hanterat honom har han "gett mig vinsten i en diskussion". Sen, som jag nog skrivit förut, så finns inte överenskommelsen kvar, när han vill och känner något annat. För den levde bara i den abstrakta diskussionsvärlden, där saker och ting också handlar om makt och kontroll, typ:
"Jag har makten att sluta den här diskussionen genom att ge med mig, ibland väljer jag det, det betyder inte att jag menar det jag säger, det är bara ett spel!"
Jag åkte dit lugn och med optimism och positivism i massor, och skrattade till och med lite för mig själv i bilen för en sak jag insett kvällen innan. Kanske försökte jag boosta mig.
Jag fixar det här!
Men det är så svårt att möta honom, sitta där bredvid honom och lyssna på honom. Jag fixar det inte riktigt ändå. Hur mycket underbara känslor av lycka och hopp och kärlek jag än kan känna till världen nu, nu när jag slipper honom, när jag slipper den där ständiga rädslan och de omänskliga stressnivåerna, så kan jag inte stå emot känslomässigt i mötet.
När han plötsligt tycker att jag kränker honom, det är så det startar. När han vill gå tillbaka i tiden och berätta för dem om hur jag "är" (aggressiv mot män t ex). När han ljuger (säger att jag misshandlat honom). När han försöker manipulera till sig ett avtal som han sen ska kunna bryta (han säger t ex först att han visst kan tänka sig att jag flyttar till ett visst område, men när behandlarna pressar på lite så låter det ändå inte så, och inte på ett år minst..). Kanske verkar han mest obeslutsam för dem, men jag vet att han tänkt igenom det väldigt noga vad han ska låtsas gå med på och vilka kryphål han ska se till att det finns.
Det blir svårare och svårare att hantera samtalet känslomässigt fast jag inte sitter där ensam med honom, men känslan är densamma, känslan som kommer är exakt densamma som i relationen när jag försökte "hantera" honom och som kommit nästan varje gång vi haft kontakt under året. Jag känner mig så totalt maktlös att jag nästan får panik.
Som om det ens spelar någon roll!? Det är ju bara nuet och framtiden och avtalet vi ska prata om. Han har kränkt mig i nio år nu och så blir han kränkt av att jag säger att det viktigaste för mig är att begränsa hans makt och kontroll... Samtidigt säger han med det andra att han vet att jag är aggressiv mot män i mina relationer och därför vill han (och ska ha möjlighet att) kontrollera och begränsa min nya relation och framförallt barnens del i den, och då även flytten som han tror beror på den. (Han vet inte att den inte finns längre, det skulle bara ge honom rätt i sin bild av mig.)
Några gånger kan jag inte hjälpa mig själv utan snäser till ordentligt:
Du kanske inte ska anta att jag är mot andra som mot någon som misshandlat mig psykiskt i åtta år!
Släpp det gamla, du får ta det i din egen terapi! Jag kommer aldrig gå in i några såna diskussioner med dig! Jag har stått ut med dig i åtta år och jag sitter ändå här och försöker se framåt och hitta lösningar! Ge dig! Släpp det!
Flera gånger försökte jag hålla honom på banan med "gå inte dit!" "släpp det!" och familjebehandlarna fick också säga det några gånger. Nuet och framtiden, inte alla oförrätter jag begått mot honom förut. Stackaren. Tänk att han ens för en sekund kan välja att känna sig lurad på pengar av mig, att han ens för en sekund kan välja att tycka att jag behandlat honom illa, att han ens för en sekund kan försöka gå tillbaka till gemensamma beslut vi fattade och mena att han uppoffrat sig för mig gång på gång på gång (som ett exempel på dialog(!?) dessutom..).
Egentligen satt jag där och ville mest bara skrika och slänga mig på golvet och ge upp och dö.
Men jag är inte sån som dör så lätt.. även om jag mådde väldigt dåligt resten av dagen igår och det har spillt över lite på dagen idag också.
Leva eller överleva? Jag vill verkligen ha enskild vårdnad. Jag tror jag behöver det för att kunna leva och jag tror att barnen behöver en levande mamma. Den överlevande var inte alls lika bra.
Varför kunde inte vårdnadsutredningen varit tydligare!? Men nu är nu, det här är det här, han är han, framtiden blir vad jag gör den till.... med lite restriktioner då. Det jag bara måste förhålla mig till, som att han är en psykopat som jag aldrig, aldrig i verklighet har hanterat eller kommer att hantera. Varje gång jag tror att jag har hanterat honom har han "gett mig vinsten i en diskussion". Sen, som jag nog skrivit förut, så finns inte överenskommelsen kvar, när han vill och känner något annat. För den levde bara i den abstrakta diskussionsvärlden, där saker och ting också handlar om makt och kontroll, typ:
"Jag har makten att sluta den här diskussionen genom att ge med mig, ibland väljer jag det, det betyder inte att jag menar det jag säger, det är bara ett spel!"
torsdag 19 april 2012
Liten vs den verkligt lilla - som en liten fucking Breivik-liten!
Vi har haft ett samtal, jag och K, med de två familjebehandlarna som ska hjälpa oss att komma överens om vårdnad, boende, umgänge.
Varför ska det vara så att jag behöver göra det här? Varför ska det vara så att han som suttit häktad tre veckor, som hotat att döda, som har psykiska problem, som har betett sig som han gjort i över ett år, som försökt bryta ner mig på alla möjliga och omöjliga sätt; ekonomiskt, med hot, utpressning, kränkningar, som inte ens själv ansökt om enskild vårdnad, kan få enskild vårdnad om vi går till huvudförhandling i rätten bara för att jag vill flytta (och för att vårdnadsutredningen rekommenderade enskild men inte kunde säga till vilken förälder)?
Varför vill jag ens flytta? Skulle de ta hänsyn till det? Jag som kämpade och stod ut med honom för att vänta in en högre lön så jag skulle ha råd med huset själv, som höll ut tills han skulle ha jobb så han inte skulle kunna dra och överge barnen så lätt, så vi skulle kunna ha dem varannan vecka... Varför känns det som från början var hans mest effektiva hot - att han skulle överge barnen - plötsligt som en välsignelse?
Snälla, ja, flytta! Snälla, ja, ha dem bara varannan helg! Jag kan inte ha dig nära!
Allt är annorlunda nu, och han har inte förstått att all kraft han lagt på att få mig att ta tillbaka ansökan om enskild vårdnad, allt ekonomiskt krigande för hämnd och all utpressning för att få som han vill med var jag ska bo, allt har lett mig till att leta som en galning efter ett jobb utan resande så jag kan ha barnen på heltid, allt har lett mig till att jag känner att jag bara måste flytta, så långt från honom som möjligt, och närmare möjlig barnpassning. Allt har lett till att jag förstår att jag aldrig kommer kunna leva med honom nära mig om jag vill vara den bästa mamman, den levande Liten på väg att bli Stor.
Och vi sitter ändå där och pratar på familjerätten och jag pratar om gränser. Om vi ska kunna ha delad vårdnad måste han förstå och respektera gränser. Om vi ska kunna ha delad vårdnad så ska vi ha ett väldigt noggrant nedskrivet avtal som reglerar allt, att han tillåter barnen att flytta, bo hos mig.... och så känns det som vi kanske kan komma överens på något sätt, där och då när vi sitter där, men då möter jag ju bara hans ena sida. Den jag trodde var "han", den ganska logiska och den som kan träffa överenskommelser (som bara är tomma ord), för det är inte det här som är "han". Det här är ett spel för de andra, ett spel för att få som han vill, en manipulation så invand hos honom att han inte ens förstår det själv. Men hur verklig den än kan vara för honom så styr den inte. Det är känslorna som styr, mest känslan av att vara värd mer, hela tiden värd mer, hela tiden orättvist behandlad.
Den andra sidan kommer snart fram. Han fick bilen och skulle ta över lånet. Det har han inte gjort. Han vägrar betala annat han ska betala också, han hittar något han tycker jag är skyldig honom från för länge sen. Hela tiden bryter han avtal, hela tiden ändrar han reglerna. Så sitter han där och skriver sms om hur hemskt det är att jag försöker lura av honom pengar (det handlar om 1000 kr och han har missförstått) samtidigt som han vägrar betala ca 4000 kr, och det minuten efter jag, igen, skrivit till honom att han ju vet att med det bodelningsavtal vi tog fram så gav jag honom 70000-100000.....
Jag blir så gråtfärdig av det. Men jag stänger bara av. Tar alla kostnader för att behålla någon slags mental kraft alls. Och det är det han vet, det är därför han gör sådär. Attackerar mig så jag inte ska orka. Han vinner i det lilla, och ser inte att han förlorar och förlorar och förlorar...
Och... så snart efter samarbetssamtal och det första han gör är att visa att han inte bryr sig om avtal, att han ändrar villkoren så snart han känner för det? Har han ingen hjärna alls?
Men ändå... jag är så låst, jag vill jag vill jag vill gå vidare med enskild vårdnad, och jag är så låst! Han kan göra nästan precis vad han vill.
Och polisen som sa "kom tillbaka med småsaker också om det blir mycket" - jag tänkte ett tag att nu gör jag det, nu går jag dit med alla mail och sms och alla berättelser om vad han gjort senaste året.... Och så kom jag på vad de sagt; polisanmälan vid pågående vårdnadstvist... ja hur ses det? Inte bra!! Kan bli mer negativt för mig än honom.
Där står han som vinnaren igen. Allt stärker honom också, allt som går hans väg, stärker honom och gör hans värld mer och mer verklig för honom. Den där hans värld är sannare än andras, den där han är bättre än alla andra. Ingen som håller honom inom verklighetens ramar längre som jag gjorde. Han är en liten fucking Breivik! Och så lik honom ibland också så jag får rysningar när jag tittar på honom - det är något ansiktsdrag och så de där ögonen! Den där blicken som säger "jag är så nöjd med mig själv" som brukade komma när han hittat något riktigt kreativt sätt att nedvärdera mig, någon svidande formulering som skulle göra riktigt ont. Självgodhet så djupt sittande i något inre självförhärligande, och samtidigt kopplad till någon outgrundlig inre ondska...
Den som gör dig större när andra är riktigt små, obetydliga, och när du har makten att visa dem det?
Varför ska det vara så att jag behöver göra det här? Varför ska det vara så att han som suttit häktad tre veckor, som hotat att döda, som har psykiska problem, som har betett sig som han gjort i över ett år, som försökt bryta ner mig på alla möjliga och omöjliga sätt; ekonomiskt, med hot, utpressning, kränkningar, som inte ens själv ansökt om enskild vårdnad, kan få enskild vårdnad om vi går till huvudförhandling i rätten bara för att jag vill flytta (och för att vårdnadsutredningen rekommenderade enskild men inte kunde säga till vilken förälder)?
Varför vill jag ens flytta? Skulle de ta hänsyn till det? Jag som kämpade och stod ut med honom för att vänta in en högre lön så jag skulle ha råd med huset själv, som höll ut tills han skulle ha jobb så han inte skulle kunna dra och överge barnen så lätt, så vi skulle kunna ha dem varannan vecka... Varför känns det som från början var hans mest effektiva hot - att han skulle överge barnen - plötsligt som en välsignelse?
Snälla, ja, flytta! Snälla, ja, ha dem bara varannan helg! Jag kan inte ha dig nära!
Allt är annorlunda nu, och han har inte förstått att all kraft han lagt på att få mig att ta tillbaka ansökan om enskild vårdnad, allt ekonomiskt krigande för hämnd och all utpressning för att få som han vill med var jag ska bo, allt har lett mig till att leta som en galning efter ett jobb utan resande så jag kan ha barnen på heltid, allt har lett mig till att jag känner att jag bara måste flytta, så långt från honom som möjligt, och närmare möjlig barnpassning. Allt har lett till att jag förstår att jag aldrig kommer kunna leva med honom nära mig om jag vill vara den bästa mamman, den levande Liten på väg att bli Stor.
Och vi sitter ändå där och pratar på familjerätten och jag pratar om gränser. Om vi ska kunna ha delad vårdnad måste han förstå och respektera gränser. Om vi ska kunna ha delad vårdnad så ska vi ha ett väldigt noggrant nedskrivet avtal som reglerar allt, att han tillåter barnen att flytta, bo hos mig.... och så känns det som vi kanske kan komma överens på något sätt, där och då när vi sitter där, men då möter jag ju bara hans ena sida. Den jag trodde var "han", den ganska logiska och den som kan träffa överenskommelser (som bara är tomma ord), för det är inte det här som är "han". Det här är ett spel för de andra, ett spel för att få som han vill, en manipulation så invand hos honom att han inte ens förstår det själv. Men hur verklig den än kan vara för honom så styr den inte. Det är känslorna som styr, mest känslan av att vara värd mer, hela tiden värd mer, hela tiden orättvist behandlad.
Den andra sidan kommer snart fram. Han fick bilen och skulle ta över lånet. Det har han inte gjort. Han vägrar betala annat han ska betala också, han hittar något han tycker jag är skyldig honom från för länge sen. Hela tiden bryter han avtal, hela tiden ändrar han reglerna. Så sitter han där och skriver sms om hur hemskt det är att jag försöker lura av honom pengar (det handlar om 1000 kr och han har missförstått) samtidigt som han vägrar betala ca 4000 kr, och det minuten efter jag, igen, skrivit till honom att han ju vet att med det bodelningsavtal vi tog fram så gav jag honom 70000-100000.....
Jag blir så gråtfärdig av det. Men jag stänger bara av. Tar alla kostnader för att behålla någon slags mental kraft alls. Och det är det han vet, det är därför han gör sådär. Attackerar mig så jag inte ska orka. Han vinner i det lilla, och ser inte att han förlorar och förlorar och förlorar...
Och... så snart efter samarbetssamtal och det första han gör är att visa att han inte bryr sig om avtal, att han ändrar villkoren så snart han känner för det? Har han ingen hjärna alls?
Men ändå... jag är så låst, jag vill jag vill jag vill gå vidare med enskild vårdnad, och jag är så låst! Han kan göra nästan precis vad han vill.
Och polisen som sa "kom tillbaka med småsaker också om det blir mycket" - jag tänkte ett tag att nu gör jag det, nu går jag dit med alla mail och sms och alla berättelser om vad han gjort senaste året.... Och så kom jag på vad de sagt; polisanmälan vid pågående vårdnadstvist... ja hur ses det? Inte bra!! Kan bli mer negativt för mig än honom.
Där står han som vinnaren igen. Allt stärker honom också, allt som går hans väg, stärker honom och gör hans värld mer och mer verklig för honom. Den där hans värld är sannare än andras, den där han är bättre än alla andra. Ingen som håller honom inom verklighetens ramar längre som jag gjorde. Han är en liten fucking Breivik! Och så lik honom ibland också så jag får rysningar när jag tittar på honom - det är något ansiktsdrag och så de där ögonen! Den där blicken som säger "jag är så nöjd med mig själv" som brukade komma när han hittat något riktigt kreativt sätt att nedvärdera mig, någon svidande formulering som skulle göra riktigt ont. Självgodhet så djupt sittande i något inre självförhärligande, och samtidigt kopplad till någon outgrundlig inre ondska...
Den som gör dig större när andra är riktigt små, obetydliga, och när du har makten att visa dem det?
tisdag 28 februari 2012
Ändlöst
Oändligt och utan slut och utan vinnare.
Så mycket dumt han gör och skriver att det är helt osannolikt. Så konstig hans värld är. 8-9 sidor kommentarer till vårdnadsutredningen skickar han till rätten, med lögn efter lögn, överdrift efter överdrift. Jag satt och läste och kunde inte läsa allt, satt och tänkte "men herregud!". Lögner som han verkar tro på, som han verkligen på riktigt integrerat i sin bild av världen. Som saker som han måste fantiserat fram i sitt hat till M - som han nu tror att jag berättat för honom. Som att M var impotent och överviktig och avundsjuk på att K var så vältränad. Jag blir rädd. Fast jag vetat det förr, att han gör sådär. Som den gången jag skulle erkänna otrohet. Som när han trodde jag förgiftat honom. Som... Fast jag borde erkänna det för mig själv helt och fullt, att han är sjuk, på riktigt.
Och ändå kan jag inte hantera honom. 145 000 har jag räknat ut att han får i bodelningen om han får som han vill. Han trixar och vrider och vänder, manipulerar och ljuger, hotar och kör utpressning. Jag blundar och stänger av, läser inte hans mail, svarar inte i telefon. Och jag vet att jag kommer få fler smällar. När jag står fast kring bodelningen så kommer han straffa mig med att trixa med barnen, byta helg så jag hinner planera in något med min nya partner (som har sitt barn "fel" veckor), sedan ändra sig igen. Han har redan gjort det en gång och nu har han "gett" mig en helg igen. Snart tar han tillbaka den. Det svider så mycket hårdare än att aldrig ha fått från början.. Så har han gjort för att ha makt och kontroll i förhållandet också.
Om jag inte "lydit" så har han tagit tillbaka löften. Plötsligt var det bara ett förslag med julfirandet, resan, att han skulle ta barnen så jag kunde göra något själv. Eller så är det ett uttalat straff, "beter du dig så där, då kan du glömma att..." Det var nästan bättre när straffet var att jag fick välja vilken av mina saker han skulle slå sönder.
Nu har han haft sönder min bil. Inte med vilje, men ändå. Han har kört den, fram och tillbaka till sin tjej i Skåne, och jag har betalat den och den har gått sönder och värdet har minskat drastiskt. Nu har han ställt den på garageuppfarten; "fixa den, sälj den, ge mig hälften av pengarna som blir över". Han som aldrig amorterat en krona på det lånet, som inte betalat mer än försäkringen några månader, som nyttjat bilen och kört sönder den. Nu är det mitt problem och han vägrar betala något av vad den kostat eller värdeminskningen.
Huset... han flyttade ut och jag tvingades flytta in, hade inte råd med nåt annat och det kändes ändå rätt ok. Han skulle hyra garaget som förråd, dyrt och heligt lovade han att betala så länge jag bodde här, för barnens skull. Jag gick med på det men var dum nog att inte skriva avtalet på hela tiden jag bodde här. Han sa upp avtalet så fort jag flyttat in i huset. Jag ägnade en vecka åt att städa huset när jag flyttat in. Så igengrott skitigt. Jag stod och torkade köksskåp fast jag var så trött att jag höll på att falla av stolen. Jag har fixat och målat om. Städat inför visning och kämpat.
Och så ska jag sitta och läsa hans "åh det är så synd om mig för jag hjälpte dig att flytta grejer till huset utan att ens få betalt"-sms, och hans "jag har lust att polisanmäla dig för alla brott du begått"-sms, och hans "och bara skit i hur barnen och deras pappa mår"-sms, och hans andra 15-20 sms om dagen.
Och hur ska jag orka möta honom i familjerätten? Min advokat rekommenderade det, på grund av de sms han skickat där han skulle ge mig enskild vårdnad. På grund av att medling eller huvudförhandling i rätten blir så dyrt. Men jag måste ändra mig. Det måste bli ett snabbare slut, jag får ta kostnaden, jag får ta att han kommer försöka sänka mig.
Men det är svårt att ta tag i allt. Jag är emotionellt slutkörd. Det är ändlöst.
Så mycket dumt han gör och skriver att det är helt osannolikt. Så konstig hans värld är. 8-9 sidor kommentarer till vårdnadsutredningen skickar han till rätten, med lögn efter lögn, överdrift efter överdrift. Jag satt och läste och kunde inte läsa allt, satt och tänkte "men herregud!". Lögner som han verkar tro på, som han verkligen på riktigt integrerat i sin bild av världen. Som saker som han måste fantiserat fram i sitt hat till M - som han nu tror att jag berättat för honom. Som att M var impotent och överviktig och avundsjuk på att K var så vältränad. Jag blir rädd. Fast jag vetat det förr, att han gör sådär. Som den gången jag skulle erkänna otrohet. Som när han trodde jag förgiftat honom. Som... Fast jag borde erkänna det för mig själv helt och fullt, att han är sjuk, på riktigt.
Och ändå kan jag inte hantera honom. 145 000 har jag räknat ut att han får i bodelningen om han får som han vill. Han trixar och vrider och vänder, manipulerar och ljuger, hotar och kör utpressning. Jag blundar och stänger av, läser inte hans mail, svarar inte i telefon. Och jag vet att jag kommer få fler smällar. När jag står fast kring bodelningen så kommer han straffa mig med att trixa med barnen, byta helg så jag hinner planera in något med min nya partner (som har sitt barn "fel" veckor), sedan ändra sig igen. Han har redan gjort det en gång och nu har han "gett" mig en helg igen. Snart tar han tillbaka den. Det svider så mycket hårdare än att aldrig ha fått från början.. Så har han gjort för att ha makt och kontroll i förhållandet också.
Om jag inte "lydit" så har han tagit tillbaka löften. Plötsligt var det bara ett förslag med julfirandet, resan, att han skulle ta barnen så jag kunde göra något själv. Eller så är det ett uttalat straff, "beter du dig så där, då kan du glömma att..." Det var nästan bättre när straffet var att jag fick välja vilken av mina saker han skulle slå sönder.
Nu har han haft sönder min bil. Inte med vilje, men ändå. Han har kört den, fram och tillbaka till sin tjej i Skåne, och jag har betalat den och den har gått sönder och värdet har minskat drastiskt. Nu har han ställt den på garageuppfarten; "fixa den, sälj den, ge mig hälften av pengarna som blir över". Han som aldrig amorterat en krona på det lånet, som inte betalat mer än försäkringen några månader, som nyttjat bilen och kört sönder den. Nu är det mitt problem och han vägrar betala något av vad den kostat eller värdeminskningen.
Huset... han flyttade ut och jag tvingades flytta in, hade inte råd med nåt annat och det kändes ändå rätt ok. Han skulle hyra garaget som förråd, dyrt och heligt lovade han att betala så länge jag bodde här, för barnens skull. Jag gick med på det men var dum nog att inte skriva avtalet på hela tiden jag bodde här. Han sa upp avtalet så fort jag flyttat in i huset. Jag ägnade en vecka åt att städa huset när jag flyttat in. Så igengrott skitigt. Jag stod och torkade köksskåp fast jag var så trött att jag höll på att falla av stolen. Jag har fixat och målat om. Städat inför visning och kämpat.
Och så ska jag sitta och läsa hans "åh det är så synd om mig för jag hjälpte dig att flytta grejer till huset utan att ens få betalt"-sms, och hans "jag har lust att polisanmäla dig för alla brott du begått"-sms, och hans "och bara skit i hur barnen och deras pappa mår"-sms, och hans andra 15-20 sms om dagen.
Och hur ska jag orka möta honom i familjerätten? Min advokat rekommenderade det, på grund av de sms han skickat där han skulle ge mig enskild vårdnad. På grund av att medling eller huvudförhandling i rätten blir så dyrt. Men jag måste ändra mig. Det måste bli ett snabbare slut, jag får ta kostnaden, jag får ta att han kommer försöka sänka mig.
Men det är svårt att ta tag i allt. Jag är emotionellt slutkörd. Det är ändlöst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)