Vi har haft ett samtal, jag och K, med de två familjebehandlarna som ska hjälpa oss att komma överens om vårdnad, boende, umgänge.
Varför ska det vara så att jag behöver göra det här? Varför ska det vara så att han som suttit häktad tre veckor, som hotat att döda, som har psykiska problem, som har betett sig som han gjort i över ett år, som försökt bryta ner mig på alla möjliga och omöjliga sätt; ekonomiskt, med hot, utpressning, kränkningar, som inte ens själv ansökt om enskild vårdnad, kan få enskild vårdnad om vi går till huvudförhandling i rätten bara för att jag vill flytta (och för att vårdnadsutredningen rekommenderade enskild men inte kunde säga till vilken förälder)?
Varför vill jag ens flytta? Skulle de ta hänsyn till det? Jag som kämpade och stod ut med honom för att vänta in en högre lön så jag skulle ha råd med huset själv, som höll ut tills han skulle ha jobb så han inte skulle kunna dra och överge barnen så lätt, så vi skulle kunna ha dem varannan vecka... Varför känns det som från början var hans mest effektiva hot - att han skulle överge barnen - plötsligt som en välsignelse?
Snälla, ja, flytta! Snälla, ja, ha dem bara varannan helg! Jag kan inte ha dig nära!
Allt är annorlunda nu, och han har inte förstått att all kraft han lagt på att få mig att ta tillbaka ansökan om enskild vårdnad, allt ekonomiskt krigande för hämnd och all utpressning för att få som han vill med var jag ska bo, allt har lett mig till att leta som en galning efter ett jobb utan resande så jag kan ha barnen på heltid, allt har lett mig till att jag känner att jag bara måste flytta, så långt från honom som möjligt, och närmare möjlig barnpassning. Allt har lett till att jag förstår att jag aldrig kommer kunna leva med honom nära mig om jag vill vara den bästa mamman, den levande Liten på väg att bli Stor.
Och vi sitter ändå där och pratar på familjerätten och jag pratar om gränser. Om vi ska kunna ha delad vårdnad måste han förstå och respektera gränser. Om vi ska kunna ha delad vårdnad så ska vi ha ett väldigt noggrant nedskrivet avtal som reglerar allt, att han tillåter barnen att flytta, bo hos mig.... och så känns det som vi kanske kan komma överens på något sätt, där och då när vi sitter där, men då möter jag ju bara hans ena sida. Den jag trodde var "han", den ganska logiska och den som kan träffa överenskommelser (som bara är tomma ord), för det är inte det här som är "han". Det här är ett spel för de andra, ett spel för att få som han vill, en manipulation så invand hos honom att han inte ens förstår det själv. Men hur verklig den än kan vara för honom så styr den inte. Det är känslorna som styr, mest känslan av att vara värd mer, hela tiden värd mer, hela tiden orättvist behandlad.
Den andra sidan kommer snart fram. Han fick bilen och skulle ta över lånet. Det har han inte gjort. Han vägrar betala annat han ska betala också, han hittar något han tycker jag är skyldig honom från för länge sen. Hela tiden bryter han avtal, hela tiden ändrar han reglerna. Så sitter han där och skriver sms om hur hemskt det är att jag försöker lura av honom pengar (det handlar om 1000 kr och han har missförstått) samtidigt som han vägrar betala ca 4000 kr, och det minuten efter jag, igen, skrivit till honom att han ju vet att med det bodelningsavtal vi tog fram så gav jag honom 70000-100000.....
Jag blir så gråtfärdig av det. Men jag stänger bara av. Tar alla kostnader för att behålla någon slags mental kraft alls. Och det är det han vet, det är därför han gör sådär. Attackerar mig så jag inte ska orka. Han vinner i det lilla, och ser inte att han förlorar och förlorar och förlorar...
Och... så snart efter samarbetssamtal och det första han gör är att visa att han inte bryr sig om avtal, att han ändrar villkoren så snart han känner för det? Har han ingen hjärna alls?
Men ändå... jag är så låst, jag vill jag vill jag vill gå vidare med enskild vårdnad, och jag är så låst! Han kan göra nästan precis vad han vill.
Och polisen som sa "kom tillbaka med småsaker också om det blir mycket" - jag tänkte ett tag att nu gör jag det, nu går jag dit med alla mail och sms och alla berättelser om vad han gjort senaste året.... Och så kom jag på vad de sagt; polisanmälan vid pågående vårdnadstvist... ja hur ses det? Inte bra!! Kan bli mer negativt för mig än honom.
Där står han som vinnaren igen. Allt stärker honom också, allt som går hans väg, stärker honom och gör hans värld mer och mer verklig för honom. Den där hans värld är sannare än andras, den där han är bättre än alla andra. Ingen som håller honom inom verklighetens ramar längre som jag gjorde. Han är en liten fucking Breivik! Och så lik honom ibland också så jag får rysningar när jag tittar på honom - det är något ansiktsdrag och så de där ögonen! Den där blicken som säger "jag är så nöjd med mig själv" som brukade komma när han hittat något riktigt kreativt sätt att nedvärdera mig, någon svidande formulering som skulle göra riktigt ont. Självgodhet så djupt sittande i något inre självförhärligande, och samtidigt kopplad till någon outgrundlig inre ondska...
Den som gör dig större när andra är riktigt små, obetydliga, och när du har makten att visa dem det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar