Samarbetssamtal nummer två

Vilken jobbig förmiddag igår. Den smittade hela dagen med ångest.
Jag åkte dit lugn och med optimism och positivism i massor, och skrattade till och med lite för mig själv i bilen för en sak jag insett kvällen innan. Kanske försökte jag boosta mig. 

Jag fixar det här!

Men det är så svårt att möta honom, sitta där bredvid honom och lyssna på honom. Jag fixar det inte riktigt ändå. Hur mycket underbara känslor av lycka och hopp och kärlek jag än kan känna till världen nu, nu när jag slipper honom, när jag slipper den där ständiga rädslan och de omänskliga stressnivåerna, så kan jag inte stå emot känslomässigt i mötet.

När han plötsligt tycker att jag kränker honom, det är så det startar. När han vill gå tillbaka i tiden och berätta för dem om hur jag "är" (aggressiv mot män t ex). När han ljuger (säger att jag misshandlat honom). När han försöker manipulera till sig ett avtal som han sen ska kunna bryta (han säger t ex först att han visst kan tänka sig att jag flyttar till ett visst område, men när behandlarna pressar på lite så låter det ändå inte så, och inte på ett år minst..). Kanske verkar han mest obeslutsam för dem, men jag vet att han tänkt igenom det väldigt noga vad han ska låtsas gå med på och vilka kryphål han ska se till att det finns. 

Det blir svårare och svårare att hantera samtalet känslomässigt fast jag inte sitter där ensam med honom, men känslan är densamma, känslan som kommer är exakt densamma som i relationen när jag försökte "hantera" honom och som kommit nästan varje gång vi haft kontakt under året. Jag känner mig så totalt maktlös att jag nästan får panik.

Som om det ens spelar någon roll!? Det är ju bara nuet och framtiden och avtalet vi ska prata om. Han har kränkt mig i nio år nu och så blir han kränkt av att jag säger att det viktigaste för mig är att begränsa hans makt och kontroll... Samtidigt säger han med det andra att han vet att jag är aggressiv mot män i mina relationer och därför vill han (och ska ha möjlighet att) kontrollera och begränsa min nya relation och framförallt barnens del i den, och då även flytten som han tror beror på den. (Han vet inte att den inte finns längre, det skulle bara ge honom rätt i sin bild av mig.)

Några gånger kan jag inte hjälpa mig själv utan snäser till ordentligt:

Du kanske inte ska anta att jag är mot andra som mot någon som misshandlat mig psykiskt i åtta år! 

Släpp det gamla, du får ta det i din egen terapi! Jag kommer aldrig gå in i några såna diskussioner med dig! Jag har stått ut med dig i åtta år och jag sitter ändå här och försöker se framåt och hitta lösningar! Ge dig! Släpp det!

Flera gånger försökte jag hålla honom på banan med "gå inte dit!" "släpp det!" och familjebehandlarna fick också säga det några gånger. Nuet och framtiden, inte alla oförrätter jag begått mot honom förut. Stackaren. Tänk att han ens för en sekund kan välja att känna sig lurad på pengar av mig, att han ens för en sekund kan välja att tycka att jag behandlat honom illa, att han ens för en sekund kan försöka gå tillbaka till gemensamma beslut vi fattade och mena att han uppoffrat sig för mig gång på gång på gång (som ett exempel på dialog(!?) dessutom..).

Egentligen satt jag där och ville mest bara skrika och slänga mig på golvet och ge upp och dö.

Men jag är inte sån som dör så lätt.. även om jag mådde väldigt dåligt resten av dagen igår och det har spillt över lite på dagen idag också.

Leva eller överleva? Jag vill verkligen ha enskild vårdnad. Jag tror jag behöver det för att kunna leva och jag tror att barnen behöver en levande mamma. Den överlevande var inte alls lika bra.

Varför kunde inte vårdnadsutredningen varit tydligare!? Men nu är nu, det här är det här, han är han, framtiden blir vad jag gör den till.... med lite restriktioner då. Det jag bara måste förhålla mig till, som att han är en psykopat som jag aldrig, aldrig i verklighet har hanterat eller kommer att hantera. Varje gång jag tror att jag har hanterat honom har han "gett mig vinsten i en diskussion". Sen, som jag nog skrivit förut, så finns inte överenskommelsen kvar, när han vill och känner något annat. För den levde bara i den abstrakta diskussionsvärlden, där saker och ting också handlar om makt och kontroll, typ:

"Jag har makten att sluta den här diskussionen genom att ge med mig, ibland väljer jag det, det betyder inte att jag menar det jag säger, det är bara ett spel!"