Det här är liksom inte en blogg för lycka och underbar kärlek.

Det här är liksom inte en blogg för lycka och underbar kärlek.

Det är mest bara elände och skit, men ibland så poppar det liksom upp. Det jag försökt lära mig, det alla mina felvalda års förtvivlan lärt mig - om integritet och personliga gränser, om relationer, om mig själv i relation till alltet, till omvärlden, till universum, till ödet, till ... kärlek.

Vad kärlek är. Och så talar jag om själsfränder då. I vid mening menar jag den känsla jag får när jag är fullt ut accepterad och älskad för den jag är. Då kan man tillåtas släppa garden, känna sig trygg, älska. Det är något jag inte växt upp med, inte upplevt förrän de senaste åren. Desto viktigare har det blivit, desto mer rädd har jag blivit att jag väljer mig in i något som kommer beröva mig det återigen, skicka in mig på fel väg. Lite för rädd visade det sig. För i verklig verklighet, utanför Litens förhoppade drömvärld, så behövde jag bli väckt och utmanad igen. Inte bara invaggad i en falsk trygghet som sen rycktes från mig.

Bara stå där stabilt och utmana mina personliga gränser, visa mig dina, utmana min tro, fäll mig sen lyft mig igen!

Visa mig skillnaden. I verklig verklighet, utanför min förhoppade drömvärld så påminde du mig. Det gjorde ont och det gjorde mig livrädd men det var bra. Och så mycket mer kärlek det finns.