Ibland får man ta ställning till konstiga saker...

Det ringde en man från polisen.

"Nu måste K få tillbaka sina vapen men det känns inte riktigt bra med det du har sagt om honom som står här om paranoia, har han någon kontakt med psykiatrin?"

Nej, och nej det känns inget bra för mig heller för nu hotar han med stridsåtgärder och vem vet var det barkar hän och han har inte börjat med sin medicinering än. Kan man inte hålla dem på hans diagnos?

De stryker beslutet att återlämna men det funkar bara ett tag och för att de ska hålla vapnen längre måste det komma in något nytt, anmäl direkt om han hotar med att göra något brottsligt eller samla alla "småsaker" och återkom med dem i en hög...

Ibland måste man ta ställning till konstiga saker.

Om jag tänker att det är viktigt att han inte får tillbaka sina vapen så kan jag försöka pressa honom att ta till värre hot.

Men blir det bättre? En argare och mer frustrerad K (som kanske t.o.m. har nog med sans att inte gå över gränsen med hoten) som kämpar ännu hårdare för att bryta ner mig - men utan vapen (mer än den där kniven som jag hatar.. och det finns ju alltid andra sätt om man nu vill skada någon på riktigt). Eller en (kanske) lugnare K, men med skjutvapen.

Och sen kanske han ändå passerar någon gräns, och då finns vapnen där, men inte jag.

Jag tror att jag höll tillbaka hans Mr Hyde-sida förut, dämpade paranoian med att alltid säga emot! Alltid spegla hans fantasier i min verklighet hur frustrerande det än var och hur mycket han än önskade att jag inte gjort det (eftersom jag omyndigförklarade honom, tyckte han).

Det var verkligen frustrerande! Men det kanske hjälpte. Nu verkar han vandrat iväg, mer och mer inne i sin egen värld. Stärker sig själv i sin tro att det är jag som har problem. Får säkert medhåll av sin mamma, och av kompisar.

Jag var modig som höll honom i min värld! Som gick ner efter honom i källaren den där andra gången, efter att han sagt att han skulle ta sitt eget liv. När han stod där vid vapenskåpet och jag sa "vad har du tänkt göra..?" Det var den gången efter att han pressat mig för att få se mina msn-meddelanden med M, den gången när han stått och krävt och skrikit och hotat med än det ena än det andra... som så många gånger förut, men det här var gången jag stod på mig! Fast jag var så rädd att jag inte var större än en tumme där jag satt och knappt andades utan en blick på honom. I den rädslan gick jag ner för trappan...

Och nu är jag fienden och ingen håller honom i den verkliga världen. Ingen möter honom modigt om och om igen med bitar av verklighet - och han svävar iväg!

Och därför är jag rädd om det finns vapen.

Jag har inte kontroll och jag kan inte påverka.

Jag kan inte se när han passerar gränser.