Arg, trött och ledsen

I fredags när jag kom till dagis för att lämna barnen så var dörren stängd. Jag ryckte en extra gång i dörrhandtaget medan en vag minnesbild dök upp om en studiedag... Jag ringde K och frågade om han kunde ta barnen. Det kunde han, han skulle bara fixa en sak först så jag kunde inte komma förrän en kvart senare.

Han har någon där, sa mitt omedvetna men släppte genast tanken. Den var egentligen inte nog intressant att tänka ens. Han har berättat att han varit på dejter med ett par olika tjejer och jag har inte överhuvudtaget brytt mig.

Och nu körde jag en liten extrasväng men kom ändå upp till huset lagom för att möta honom med en tjej i bilen. I min bil som han skulle fixa och sälja, men som han inte säljer utan istället låter mig betala.

Så där stod jag nu utanför det hus som jag lagt så mycket energi på att fixa och renovera, solen lyste och barnen hoppade glatt upp på sina cyklar och började cykla runt på gräsmattan. (Jag känner ju bara att det är där jag vill vara, det var där vi skulle vara, jag och barnen!)

Och jag var arg, så förbannat arg!

Inte för den söta, unga tjejen och att han skriver meddelanden till mig på match samtidigt (som hon nog inte skulle vilja veta att han skrev) som då bevisligen var oärliga och enbart strategiska.

Inte för att han använder min bil och förhalar en försäljning.

Inte för att han har sin kanot på taket på bilen för att han ägnar dagarna åt att paddla och ha det mysigt i solen medan han är avstängd från jobbet, får pengar från sin arbetsgivare och låter mig betala både hus och bil.

Inte för att han tog huset i besittning och skriver till min advokat att jag använder det som förrådsförvaring av mina grejer och därför ska betala min del fast jag inte ens kan hämta mina grejer för att han inte släpper in mig.

Inte för att han ljuger om mig och förtalar mig i sina kommentarer till soc-utredningen, i polisförhör, i brev till min advokat, inför sina släktingar och vänner.

Utan allting, allting det och allra allra allra mest just där och då för att han förstörde min relation med M.

För att livet känns så fantastiskt orättvist när en sådan man vinner precis alla slag!

För att han tycker han har rätt att bestämma vem jag ska träffa och när jag ska träffa honom och kräver att få lära känna den personen, och för att jag var så dum att jag lämnade ut Ms identitet, för att jag inte då förstod hur sjuk K var. Han skulle aldrig lämna ut identiteten på den tjej han träffat. För Ks hela natur är misstänksam och paranoid. Han har redan en gång anklagat mig för att skicka mail till någon han hade kontakt med på en dejtingsajt "för varför skulle hon annars sluta höra av sig?" (ja, vad tror han!? shit...).

Det är nästan så man har lust att göra det. Använda hans metoder, hitta henne och förstöra bara för att bryta ner honom. Berätta om de flyttkartonger han har i källaren med all mailkonversation han hade med sitt ex utskriven och prydligt insatt i pärmar, som sig själv och som den Sebastian han låtsades vara för att kunna fortsätta ha kontakt med henne efter brytningen. Berätta om hur han blev vän med hennes nästa pojkvän, hur han låg utanför hennes hus med en kikare och hur han ångade upp hennes post, kopierade breven och la tillbaka i hennes brevlåda.
Och berätta om hoten och hur han behandlat mig.

Men det skulle ju inte gå ändå. För hon lär inte vara viktig för honom. Och hon lär inte tro på det. Han har ju troligen redan berättat för henne om mina alkohol- och drogproblem, att jag är borderline och knäpp. Klart hon tror på honom. Han är ju snygg. Rakat av sig skägget och gått ner 10 kg i vikt. Fint brun av alla paddlingsturer han gör på dagarna nu när han är ledig och borde fixa till huset inför försäljning.

Men där jobbar ju min advokat åt honom känns det som nu, han förhalar och hon går på det och vill skicka fler brev. Nej, för fan! Nu ska huset säljas! Bilen ska säljas!

Jag förstår bara inte hur jag ska orka och hinna. Jag hinner ingenting av allt jag borde hinna. Inte på jobbet, inte hemma, certainly not i kriget. Jag sjukskrev mig en hel vecka och ligger ändå efter!

Jag sitter här och skriver...

Jag prioriterar väl fel. Jag hänger på dejtingsidor också och träffar killar som inte är rätt. Ingen kan ju vara rätt. Jag är fortfarande ledsen över M.

Jag behandlar mitt onda med verklighetsflykt. Jag vill inte ta tag i vissa saker som har att göra med skilsmässan bara för att jag inte orkar känslomässigt.