När jag satt i polisförhören så var tankarna här och var. Som när jag talade med polismannen som tyckte att halva Sveriges befolkning gått igenom det jag går igenom. Då ville jag att han skulle tro mig och jag tänkte på upprättelse. Andra gånger tänkte jag att jag inte skulle föra fram allt och förminskade det jag faktiskt berättade. Jag ville inte att han skulle bli av med jobbet. Jag ville inte förstöra för honom mer än jag gjort. Inte ställa till det för honom och barnen. Där och då. Jag var rätt rak och ärlig och berättade om flera av de gånger han attackerat och fått utbrott, men jag förminskade det. Förminskade mina upplevelser genom att ... ta udden av dem, genom att inte berätta med känsla.
Som de två gånger han försökte ... de två gånger han inte förstod att jag sa nej till sex förrän jag skrek och sparkade och hade panik.
Som att jag sa ungefär "ja, det här ärret har han gett mig men det var nog faktiskt mitt fel ändå för jag gick efter honom och dessutom var det bara ett litet rivsår och så drog jag bort sårskorpan hela tiden".
Men det hade väl inte gjort någon skillnad ändå.
Först la de till åtalspunkter; olaga hot anmälde jag för, men det var övergrepp i rättsak också eftersom han hotat med vad han skulle göra om jag gick till polisen, och så la de till grov kvinnofridskränkning. Han satt anhållen och häktad i sammanlagt ungefär tre veckor och det känns som det betyder någonting...
Sen tog de bort grov kvinnofridskränkning och släppte honom, och nu har de lagt ner åtalet.
När jag fick veta det idag blev jag väldigt ledsen.
Inte för att jag önskar honom något ont nu heller, det har jag aldrig gjort. Utan för att om han tidigare tyckte han var oskyldig så kommer han ta det här som bevis för att han är oskyldig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar