Jag spelar schack

Jag spelar schack med någon som har sina egna regler, och ändrar dem som det passar.

Jag skryter om min intelligens, min analytiska och strategiska förmåga. Hur jag kan se så många olika aspekter och sätta samman till en helhetsbild, hur jag kan se så många olika möjliga framtider, så många drag framåt i tiden...

"Om jag slår ut den bonden med springaren så kommer hans nästa drag att kunna vara det eller det och då kommer jag att kunna ta hästen och... "

Jag kan vinna i schack mot de som spelar oftare än mig (2 gånger på 20 år) om jag koncentrerar mig lite.

Det här är mitt schackspel, min verklighet. Jag koncentrerar mig inte. Jag flyr. Och när jag försöker når jag inte ända fram.

För reglerna.
Är inte definierade.
De är hans.

De är inte Sveriges rikes lagar, de är inte våra samhälleliga, i grunden kristna, värderingar och normer, de är hans.

"Men, hästen får ju inte gå så där, du tog ju fem steg fram och ett åt sidan!" säger jag förtvivlat. Jag blir inte irriterad och får mer kraft och lägger i mer energi, det orkar jag inte längre. Jag blir förtvivlad. Han svarar argt, alltid argt, alltid som om det var det mest självklara i världen:

"Du är för fan korkad, det är klart den får gå så, din häst kanske inte kan gå så, den är väl halt och lytt och ett grisrosa otränat fetto som du, men min får gå så."
"Nej, den får inte.."
"Håll käft, ska vi spela eller inte?"
"Nej, jag vill inte egentligen.."
"Du måste, annars.. (välj ett hot, vilket som helst)"

The almighty ruler and centre of the Universe, K. Hans värld är sann, och i den sitter han i centrum. Logiken blir att han inte kan vara något annat än centrum i universum eftersom universum definieras som det han ser, hans verklighet. Det har alltid varit en gåta för mig hur någon kan värdera sig själv så enormt högt som han gör, att hans åsikter alltid borde vara allas sanning, samtidigt som han är världens räddaste människa (fast det inser han ju inte, han skapar en "hotbild" och konspirationsteorier istället), samtidigt som han känt sig så misslyckad genom åren (men det lägger han förstås också utanför sig själv, på mig, på studievägledaren, på mig, på mig, på mig...).

Så han betalar inte huset. Jag har inte råd nu. Jag kan inte betala det. Jag har inte ens råd att betala halva. Nu faller det.

Och jag måste samla ihop mig och börja spela hans sorts schack på riktigt. KRIG.
Jag måste förstå hans regler, förvänta mig att de ändras och jag måste lägga ut min strategiska plan. Inte bara nästa steg (prata med banken, skynda på bodelning) utan vad varje del kan tänkas ge för svar från honom och hur jag ska hantera det.

Jag önskar jag hade råd att sjukskriva mig, men det har jag inte. Idag tog jag semester fast jag är sjuk "på riktigt" med halsfluss och feber.

Ge mig styrka!