Den klara höstluften.
Jag älskar den och den blåser i natt.
Men jag andas inte.
Jag tappade orken igen. Som den veckan i somras då jag gick in i mörkret efter att K bestämt att han skulle ha bilen och inte betala för den. Då han fått tag i mitt telefonnummer och inte ville säga från var ("ring narkotikapolisen" sa han). Den gången då jag försvann in i lägenheten en vecka och inte visste vilken dag det var. Den veckan då min syster blev sur på mig och jag har inte pratat med henne efter det.
Jag orkar inte ens reflektera över varför jag inte orkar idag. Inte igår heller egentligen. Både igår och idag på förmiddagen var jag kaffe-darrig utan att ha druckit så mycket kaffe.
Jag vet inte varför jag isolerar mig samtidigt som jag önskar att någon kunde komma och lyfta mig, ta mig härifrån. Ut i luften.
Jo, jag vet när jag tänker på det, när jag inte försöker ducka för det.
Jag vet att det blev för mycket. Han började bråka på sms dagen innan jag skulle dit och hjälpa till att städa huset. Hans bråk är inte normala.
Sen var jag där, och städade och fixade hela kvällen igår. Då fick jag hålla för öronen några gånger när han var på väg att bråka eller bli kränkande. Och så gick han igång och skulle berätta allt om sin nya flickvän istället.
Jag borde gråta, det är det som händer i mig, gråten har fastnat och tar bort allting, till och med tröttheten har den tagit bort.
Jag orkar inte ta tag i bodelningen heller, göra beräkningar, kontakta advokat. Jag orkar inte. Jag orkar inte göra klart ansökningarna till jobben jag vill ha. Jag orkar inte skaffa förrådsnyckel, jag orkar inte lägga in tvätten i skåpen.
Jag träffade en man och kände väl inte att det var helt rätt men blev ändå ledsen när han sa detsamma till mig. Är jag ett stort öppet sår nu? Jag föraktar mig själv. Jag har börjat tänka på M igen. Det måste vara svårt att hitta någon som man får den där känslan med. Jag i alla fall, jag öppnar mig inte så lätt.
Jag andas inte. Jag bara sitter här och får träsmak och längtar efter att barnen ska komma tillbaka så det blir någon ordning på mig igen.
Åh.. sitter här alldeles tårig och känner med dig. Vet inte vad jag ska skirva, men jag vill ändå visa att jag läst och tänker på dig. Jag tänker att ja, du är ett öppet sår, men även öppna sår läker. Jag säger inte att det inte blir ärr, men jags äger att när det öppna såret börjat läka mer ordentligt, då kommer du kunna förstå hur stark du var då - alltså nu - när du gick igenom det här. Det är så mycket för dig, med allt. En psykopat som terrar dig, praktiska saker att ta hand om (hus osv), en syster som du säkert skulle önskat fanns där just nu... När luften går ur en stänger man ofta in sig och förlorar greppet om betydelsen av allt. Jag har varit där. Av helt andra anledningar än för dig, men ändå varit där. Det är svårt att ta sig upp - men inte omöjligt! Som du skriver, man vill bara isolera sig,men önskar samtidigt att nån kom och ryckte upp en. Tvingade en att göra saker som ska och måste göras. För att komma på benen igen. För att man själv inte har ork kvar att göra det. Ingen ork att ta tag i saker, ingen ork att ens kliva ur sängen.. Jag hoppas, hoppas att någon vän, familjemedlem osv kan hjälpa dig. Att du inte ensam ska behöva stå där och reda ut allt. Du måste oockså få vara den som har en axel att gråta mot, stödja mot, du kan inte alltid vara den starka som måste stå rakryggad och bena ut allt. Alla har en gräns, hit men inte längre. Det är då hjälp behövs. Min hjälp fann jag genom terapi. Stor kram till dig!
SvaraRaderaTack gulliga du! Jag kan inte annat än bara hålla med dig i precis allt. Jag tänker att jag borde gå till kuratorn igen åtminstone, jag har inte varit där på jättelänge. Men, jag orkar inte ta tag i det heller. :P
SvaraRaderaDu kan! Det är en svacka, ett stort hål att halka ner i. Gör inte det!!! Gå vid sidan av, välj en annan väg. Du kan, jag tycker att du är stark, det ska du veta. Framtiden är nu och dina barn tror på dig.
SvaraRaderaAlla mina tankar, varje dag, till dig. <3