Lycka

På något sätt kan sorg och lycka samexistera, ibland så direkt och fantastiskt som när jag får gråta ut i en kärleksfull famn.

Ibland så djupt ogreppbart som förmågan hos bekanta som fått känna den djupaste sorg av alla (båda har förlorat barn som varit 16-17 månader gamla, en i en olycka, den andra i plötslig spädbarnsdöd) att alls känna lycka igen.

Man hittar vägar och man väljer.

Man väljer inte allt som händer, men man väljer alltid hur man förhåller sig till det.

Jag skrev nyss om en sorg jag bär just nu. Jag bär andra sorger också, vissa djupa och nästan onåbara, gamla och slitna och undanstoppade sorger.

Jag upplever också lycka i min vardag, i det lilla, och jag bär på så mycket lycka och kärlek så det ibland bubblar över. Mina barn är min största lycka, det värdefullaste och viktigaste som finns, det går aldrig att ändra på. Och nu väntar jag på att få möte det tredje undret som ligger och sparkar i min mage.

Sorg och lycka, lycka och kärlek, kärlek och harmoni, harmoni och förlösning, förlösning och sorg? Förlösning av sorg. Så småningom, så småningom.