"Och dagen som gått var den 8 februari 2011"

Jag skrev lite då, natten mot den 9 februari 2011. En vecka sedan. Fortfarande ganska chockad försökte jag samla tankarna kring vad som hänt.

Jag lyssnar på Heather Nova och klockan är över midnatt. Vad hände, vad var det som hände?

Varför gjorde han det så mycket värre? Varför eskalerade det?

Hela julen och hela januari har passerat sedan jag skrev på bloggen, och sedan jag skrev alls om mitt liv. Det är lite som i en dimma allting. Det finns några riktigt fina höjdpunkter som att jag vågade vara ärlig med att jag kanske träffat någon och att han svarade med att han var glad för min skull och önskade lycka till... Som nyårsafton och andra fina stunder av kärlek och trygghet och framtidstro med M. Och det finns flera episoder av djup, djup ångest och sorg, oro och massor av rädsla.
                                                                  *

Som den nittonde januari. Jag var hemma och var sjuk för jag orkade inte vara stark, för att jag skulle försöka lösa praktiska saker som att ringa banken. Han kom hem på lunchen och började direkt bråka. Han gick på om disken, fast det inte var så mycket disk framme på diskbänken ens, bara lite från frukosten. Om städningen. Om att jag satt och skrev ansökan till ett jobb som han inte tyckte jag skulle söka istället för att städa som jag lovat. Jag visste ju inte att han skulle komma hem på lunchen. Jag hade tänkt göra ansökan före lunch och städa efter lunch.  Det var ett dumt beslut skulle det visa sig. En och en halv timme gick han på om disken, om hur jag är (lat), om hur jag är (respektlös), om hur jag är (korkad, omogen, ansvarslös, otränad, oempatisk), om hur jag tänker (fel), om städningen, om… om …. att han förgiftat mig redan och att jag kommer dö om två år. Glykol sa han. ”Har du känt att något smakat lite konstigt på sistone?” ”Din whisky kanske?” ”Någon mat du ätit?” Jag höll på att börja gråta. Jag som nästan aldrig gråter, verkligen inte när jag är rädd, då brukar jag bara frysa till is. Men jag blev riktigt rädd för han kan sånt, han vet, och han satt där och smålog vid köksbordet och sa det så lugnt... Det kändes sant och jag vill inte dö om två år. Jag hann tänka på barnen utan mamma. Sen samlade jag mig och trodde inte på honom längre. Men jag hällde ut whiskeyn senare ändå efter att ha smakat på den och tyckt att den nog smakade lite konstigt ändå.

Och jag fick inte gå undan och äta min lunch, jag satte mig i vardagsrummet och han kom efter. Jag gick ner i källaren och åt fort utan att känna någon smak. Där nere känner man sig inte trygg heller för utvägarna är färre, man känner sig mer instängd. Om han skulle komma ner för trappan skulle jag nästan tappa andan bara av ljudet. Han gjorde inte det den här gången. Jag satt kvar en stund och väntade.  ”Varför åker han inte? Varför tar han så lång lunch? Stannar han bara för att göra mig ledsen? Är det så viktigt, viktigare än jobbet?” Jag gick upp till slut. ”Ska du inte åka tillbaka snart”, sa jag. ”Jag ska vara hemma hela eftermiddagen, jag ska jobba hemifrån” sa han. Jag höll på att börja gråta igen. Och terrorn fortsatte. En och en halv timme totalt, minst.. Tills jag bara skrek igen. Jag föll nästan ihop i soffan. Så mycket stänger liksom av, det är svårt att förklara. Hjärnan är inte på till 100%. Som att jag inte riktigt kan kontrollera blåsan... akutinkontinens, mysigt. Som att jag inte kan se ordentligt. Den här gången lyckades jag springa in på toan, men inte låsa. Jag satt där och vrålade i ångest. Jag höll fast mig i handfatet och vrålade. Plötsligt ser jag en mobiltelefon som någon håller framför mig. Jag försöker fokusera blicken och ser Ms namn på skärmen, jag fokuserar ännu mer och vrålandet ebbar ut och byts mot ett halvt viskat ”du är ju fan helt sjuk, du är ju fan helt sjuk, du är ju fan helt sjuk!”. Jag hör honom säga till M: ”nu hör du hur jag har det, jag bad henne bara ta hand om disken”.  Jag försökte samla mig. Kraftansträngning. Jag tror jag fick telefonen och pratade med M men jag minns ingenting av det samtalet.

Sen låste jag in mig och duschade. Klädde mig och drog. Åkte till stan. Försökte hitta kvinnojouren men lyckades inte. Darrade fortfarande av chocken. Satt en stund på polisstationen med en nummerlapp och funderade på att göra en anmälan. Frågade bara om de visste var kvinnojouren höll till. Ringde en person där och fick en tid nästa morgon. Jag kände att jag ville prata om troliga konsekvenser av en polisanmälan. Hur skulle han reagera, bli förbannad och bli ännu värre? Förstå att det var allvar?

Jag ringde till M och fick åka dit. Han jobbade natt men jag sov där. Nästa morgon fick jag ett sms om att kvinnojourskvinnan måste ställa in tiden. Jag blev kvar hos M till lunchtid. Sen skulle jag besikta bilen så jag åkte söderut igen. Sen hem fast jag inte alls ville träffa honom.
                                                                  *

Men jag hade inget val, jag kunde inte bara lämna barnen jämt för att komma undan. De mår inte bra. A saknar mig och är orolig för att jag är borta så mycket. Vi hade delat upp tiden med barnen så att vi skulle ta varannan vecka och jag hann vara hos M en del under hans veckor, och iväg på resor. Under mina veckor med barnen skulle han hålla sig borta så mycket som möjligt hade han lovat, men det gjorde han inte. Han gjorde precis tvärtom. Sjukskrev sig samma dag som jag vabbade, kontrollerade, dömde, vakade, skapade bråk vid middagsbordet, ville få mig att skrika inför barnen. Fick mig att dra mitt i min vecka flera gånger bara för att konstatera att jag är en dålig mamma...
                                                                  *

Tre veckor sedan. Vad har hänt de här tre veckorna? Jag minns ju knappt. Jag försökte nog vara hos M så mycket som möjligt, försökte undvika Honom så mycket som möjligt när jag var i huset, försökte orka med jobb och barn fast jag fortsatte skrika inuti mellan attackerna, fast han dränerade all energi ur mig.
                                                                  *

Det kom en lördag som var hemsk, den 26:e. Ytterligare en sådan där dag med hot och verbala attacker för att kontrollera, för att hindra att vi åkte till mormor. Det var så läskigt när han stod framför mig på morgonen med mig instängd i ett hörn i köket och talade om för mig att han fantiserat om att strypa mig hela natten, om att han var så arg att han kände för att slå kaffekoppen i ansiktet på mig. Andas, andas, andas Liten! "Det förstår du väl att jag inte kan vara kvar här nu?" sa jag lugnt men han hindrade mig från att åka. Hela dagen gick till bråk istället. "Sluta bråka, ni lär mig!" ropar stora barnet om och om igen. Stackars barn.

Och det kom en onsdag (den 2/2) som var hemsk för den var så oviss. Han hotade inte med död, men med att förstöra, åka till M och "skrika", se till att han aldrig ville träffa mig mer. Men jag blev orolig att han tänkte göra värre saker för han hämtade något i vapenskåpet, eller i alla fall i pannrummet (men inget vapen, det hann jag se och jag frågade och han svarade bantningsmedel), och han försvann utan mobilen. En onsdag då jag fick lov att ringa M och varna, då jag satte barnen i bilen och åkte och letade Honom, mötte honom på väg från träningslokalen och trodde han skulle åka hem men det hade han inte gjort.  Och det var då M gjorde slut once and for all för att det där bara var för mycket. Evakuera barnen och vara rädd. Lite önskar jag att jag inte ringt. För risken var ju ändå så liten att han faktiskt åkt dit. Men om, och jag inte hade ringt. Hur moraliskt rätt hade det varit!? Kunde ju inte komma på fråga.


Och det kom en onsdag natt då han slog sönder väggen för att visa hur han skulle döda M med sina bara händer. Så mycket hat. Så mycket äckel. Han säger att han ska slå honom i magen så han skiter på sig "så här", han rollspelar M.. Han säger hur vidrig jag är som har sex med M, rollspelar mig nu, åmar sig, äcklar sig, visar mig hur jag "horar". Jag drar täcket över huvudet där jag ligger i sängen i gästrummet, jag vill inte se. Sen visade han hur han ska döda honom med sina bara händer "så här"... han slog och slog och slog och slog så jag trodde väggen skulle rasa. "Sluta, du slår sönder väggen!" Det ramlade ner saker från hyllan. Det blev hål i väggen och han började blöda men han gick på det igen. Och han skrämde mig nog mycket för att jag skulle göra polisanmälan nästa dag utan att ha träffat kvinnojourskvinnan först.                                                            
                                                                  *

Och det kom en torsdag då jag tjugo i fem bestämde mig för att ta med barnen och åka till min syster i rädsla för vad han skulle göra om han fick reda på att jag anmält. En torsdag då jag kollade som besatt på alla bilar jag mötte den lilla biten från dagis ut till stora vägen av rädsla att möta honom på väg hem från jobbet. Han måste ha jobbat sent för han ringde inte förrän närmare sju tror jag. Kanske till och med efter. ”Är ni och handlar eller?” ”Nej, vi har ätit på McDonalds och är på väg till min syster”. ”Du får vända, barnen ska hem.” (…) ”Kommer du inte hem med dem genast så slår jag sönder något dyrbart! Köksfläkten, köksfläkten ryker. Och sen tar jag alla andra dyrbara grejer jag kommer på!” ”Nej, gör inte det, det kostar ju en massa pengar… du får ju betala det också. ” ”Nej, det får du betala, jag betalar inte ett öre av det. Kommer du då!? Nu ryker fläkten!!”
                                                                  *

... Det där var en konstig vana tycker jag, att välja eller försöka få mig att välja vad han ska slå sönder. Då är det inte bara en reaktion. Ett sängbord, minst tre fjärrkontroller, en köksstol, min stereo, en väggspegel, en lampa, en bärbar dator jag just köpt honom… jag kommer inte på allt han slagit sönder. Tre hål i väggar har vi nu också, och dörrkarmen till toadörren är nog lite skadad från när han skakat våldsamt i dörren när jag låst in mig. Och som sagt, flera av grejerna är ”valda”, inte bara något han tar som finns i närheten. Så, ja, jag var övertygad om att han skulle slå sönder köksfläkten.
                                                                  *
Jag funderade på att vända och åka hem, ringde polisen jag talat med flera gånger under bilfärden för att få råd, och kom till slut fram till att vända. Och efter några telefonsamtal med Honom där jag försökte få honom att lova att inte säga ett ord till mig om jag kom hem. Det hade han nog knappast kunnat hålla. Sen fick jag besked om att han tagits in. Då vände jag igen… om han skulle förhöras och sedan släppas skulle han nog vara ännu argare.... men han släpptes inte.
                                                                  *

Vilken underlig kväll det var – rakt igenom overklig.  Och inte har verkligheten hunnit ikapp mig riktigt än heller. Parallella universa pareras pragmatiskt. Tur jag har min pragmatiska syn på livet kvar. Önskedrömmar går jag till ibland, känslostormar kanske för sällan. Mål och resultat och det som fixar det måste vara fokus. Overklighetskänslor och kriser kommer jag inte ur genom att gå in i dem, eller hur? Sen önskar jag att lära mig känna, bli hel och gå vidare. Men inte nu, nu måste jag parera de parallella universumen pragmatiskt så gott jag kan och orkar. Listorna är långa....