torsdagen den 23:e december 2010
Det tar bara några minuter innan han är där. Nu handlar det om att få mig att erkänna alla fel jag gjort under förhållandet. "Hur skönt vore det inte om du gjorde en lista med alla fel du gjort och bad om ursäkt för varenda ett! Men du har ju aldrig gjort något fel, hur vore det med lite självinsikt någon gång, du har alltid rätt, är alltid ett offer, du kommer bli precis som din mamma, du vill ju ha det så nu, kunna dejta hur som helst, skaffa dig en lägenhet och bo där, jag kan bo här med barnen, då kan du knulla med vem som helst, äh va fan, du kan väl gå på gatan i Stockholm istället så kan du tjäna pengar på det, tänk varenda gång du varit i väg i jobbet, druckit vin och allt vad du nu gjort... jo, jag är helt övertygad om att du knullat med andra, det spelar ingen roll vad du säger, jag är helt övertygad! Jag vet att du ljuger, och fan dig om det dyker upp nån från din arbetsplats eller den där killen du dejtade först då vet jag att du gått bakom min rygg, ljugit, då vet jag varför det är så bråttom med skilsmässan, då kan du säga till honom att det är kört, för honom kommer du aldrig få träffa mer."
Det går så fort, några minuter av det här, och av "varför börjar du skrika, du är för fan helt psykotisk, det är du som misshandlar, du misshandlar dina barn, du klarar inte av att ta hand om dem, jag kan ta dem själv, du kan ta dem på helgerna, du är en jävla alkis och du lämnade din 6-månaders bebis, jag har tagit dem sen de var små när du varit på dina resor.." Han får det att låta som att jag reser nästan jämt, inte några dagar i månaden i snitt, han attackerar och jag kan inte värja mig, alla försök gör det värre och jag försöker säga att "vad spelar det för roll.. nu?" Varför är det viktigt att jag ska erkänna fel, varför? Varför säger han ena sekunden att han föraktar mig och längtar tills vi inte bor tillsammans längre, hur han ändå alltid föraktat mig, hur nästa kille jag träffar också kommer lessna och behandla mig som jag förtjänar.. Och i nästa sekund be mig att fortsätta med honom, för barnens skull. För att jag inte klarar att ta dem själv och det där.. För att han tror att när han kommer hem och på några sekunder gör mig ledsen, nedstämd, så har jag nog varit det hela dagen och för att när han pressar mig till nära nervsammanbrott och jag inte orkar vara duktig med barnen utan skriker på dem, så är jag alltid så. Och om jag säger hur jag reagerar så finns det alltid bara två svar - du är klen och klarar inget, andra skulle klara att jag är lite barsk hur lätt som helst, andra skulle klara lite hårda ord, eller du skyller alltid allt på mig, det är inte mitt fel att du är så där.
Jag orkar liksom inte. Jag orkar inte. Faktiskt. Igår önskade jag att jag hade kunnat gråta men det kunde jag inte. Jag var nära men tillät det inte. Jag har börjat gå tillbaka till att tröstäta och till och med tröstdricka, så jävla illa är det. Jag vet inte hur jag ska göra, ska jag skaffa den där lägenheten bara för att få andrum eller ska jag lita på min magkänsla som säger att det inte blir bättre för barnen?
Det går så fort, några minuter av det här, och av "varför börjar du skrika, du är för fan helt psykotisk, det är du som misshandlar, du misshandlar dina barn, du klarar inte av att ta hand om dem, jag kan ta dem själv, du kan ta dem på helgerna, du är en jävla alkis och du lämnade din 6-månaders bebis, jag har tagit dem sen de var små när du varit på dina resor.." Han får det att låta som att jag reser nästan jämt, inte några dagar i månaden i snitt, han attackerar och jag kan inte värja mig, alla försök gör det värre och jag försöker säga att "vad spelar det för roll.. nu?" Varför är det viktigt att jag ska erkänna fel, varför? Varför säger han ena sekunden att han föraktar mig och längtar tills vi inte bor tillsammans längre, hur han ändå alltid föraktat mig, hur nästa kille jag träffar också kommer lessna och behandla mig som jag förtjänar.. Och i nästa sekund be mig att fortsätta med honom, för barnens skull. För att jag inte klarar att ta dem själv och det där.. För att han tror att när han kommer hem och på några sekunder gör mig ledsen, nedstämd, så har jag nog varit det hela dagen och för att när han pressar mig till nära nervsammanbrott och jag inte orkar vara duktig med barnen utan skriker på dem, så är jag alltid så. Och om jag säger hur jag reagerar så finns det alltid bara två svar - du är klen och klarar inget, andra skulle klara att jag är lite barsk hur lätt som helst, andra skulle klara lite hårda ord, eller du skyller alltid allt på mig, det är inte mitt fel att du är så där.
Jag orkar liksom inte. Jag orkar inte. Faktiskt. Igår önskade jag att jag hade kunnat gråta men det kunde jag inte. Jag var nära men tillät det inte. Jag har börjat gå tillbaka till att tröstäta och till och med tröstdricka, så jävla illa är det. Jag vet inte hur jag ska göra, ska jag skaffa den där lägenheten bara för att få andrum eller ska jag lita på min magkänsla som säger att det inte blir bättre för barnen?
Jag tänker på hur jag beskriver allt. Hur jag ligger och vibrerar på en grundnivå av stress som är alldeles för hög. Hur hans små attacker som jag kunde ha hanterat inte längre är hanterbara. Hur jag nästan tappar mig själv, försvinner. Ser inte riktigt, tänker inte riktigt, går inte riktigt för hjärnan är upptagen av något annat och styr inte rätt. Vill bara falla ihop, ligga i fosterställning och mitt vrålande, primalskrik är redan där, fast jag står och går och har medvetendet halvt påslaget. Och när det gränsar hysteri och jag inte kan få fram ett enda ljud som inte är ett skrik och när jag hör vad jag skriker och kan tänka att barnen hör men inte har kontroll. När huvudet värker och all energi försvinner ur kroppen, benen vill knappt bära på hela dagen. De starka benen som alltid burit mig, dansande, hoppande, springande. När armarna är för tunga att lyfta. Som igår.
Jag tänker på hur jag beskriver allt. Hur jag inte kan våga känna för jag är inte i tryggheten än. Men hur jag vet att jag behöver släppa fram år av undantryckta känslor av rädsla och sorg. Ohanterbara saker som jag hanterat genom att stänga av, stänga ute, glömma. Jag tänker på en gång när min katt ramlat ner från sjunde våningen, blivit hittat av några barn och varit hos dem över natten för att sedan komma tillbaka till mig dagen efter när mamman sett mina lappar. Jag tänker på den blicken i hennes stora ögon när hon sprang in i lägenheten och hur hon darrade okontrollerat när chocken släppte i tryggheten hos matte. Traumatisk stress. Jag beskriver det nog nästan så, hur jag kontrollerat mig själv och min situation till och med i rädslan vid ett dödshot, och hur jag förväntar mig att det kommer kännas när jag äntligen förmår mig att släppa allt. När jag inte lever i rädslan längre.
Och det har fungerat att vänta på den där tiden som ska komma när jag inte längre behöver svälja mer sårande, nedtryckande och ibland rent hemska verbala attacker, när jag äntligen kan få gråta och gå vidare. Men det går inte längre. Det går bara inte. Jag klarar inte mer.
Jag tänker på hur jag beskriver allt. Hur jag inte kan våga känna för jag är inte i tryggheten än. Men hur jag vet att jag behöver släppa fram år av undantryckta känslor av rädsla och sorg. Ohanterbara saker som jag hanterat genom att stänga av, stänga ute, glömma. Jag tänker på en gång när min katt ramlat ner från sjunde våningen, blivit hittat av några barn och varit hos dem över natten för att sedan komma tillbaka till mig dagen efter när mamman sett mina lappar. Jag tänker på den blicken i hennes stora ögon när hon sprang in i lägenheten och hur hon darrade okontrollerat när chocken släppte i tryggheten hos matte. Traumatisk stress. Jag beskriver det nog nästan så, hur jag kontrollerat mig själv och min situation till och med i rädslan vid ett dödshot, och hur jag förväntar mig att det kommer kännas när jag äntligen förmår mig att släppa allt. När jag inte lever i rädslan längre.
Och det har fungerat att vänta på den där tiden som ska komma när jag inte längre behöver svälja mer sårande, nedtryckande och ibland rent hemska verbala attacker, när jag äntligen kan få gråta och gå vidare. Men det går inte längre. Det går bara inte. Jag klarar inte mer.
lördagen den 4:e december 2010
Idag är världens bästa dag!
Vintervackraste fantastiskaste solvitaste underbaraste dag.
En vacker dag att vara i, en vacker dag att titta på, en vacker dag att tänka i.
Jag tänker att det är ett steg. Även om han kommer tillbaka missnöjd så är det ett steg. Bort från mig.
Tack för det!
Jag tänker också att .... det finns hopp. Jag lyssnar på en röst och tycker om den.
Vintervackraste fantastiskaste solvitaste underbaraste dag.
En vacker dag att vara i, en vacker dag att titta på, en vacker dag att tänka i.
Jag tänker att det är ett steg. Även om han kommer tillbaka missnöjd så är det ett steg. Bort från mig.
Tack för det!
Jag tänker också att .... det finns hopp. Jag lyssnar på en röst och tycker om den.
fredagen den 3:e december 2010
Jag sökte på medberoende och hittade ett forum för vuxna barn till narcissistiska föräldrar.
En tjej skriver:"Funderar på hur mitt medberoende ser ut mot min mamma
Hennes behov och vilja går alltid först.
Mina känslor och behov räknas inte. Bara om det passar henne.
Mina minnen från händelser från förr räknas inte.
Hon kommer inte ens ihåg vad jag gjorde eller tyckte var roligt
när jag växte upp. Hon kommer tex inte ihåg att jag spelade damfotboll, vollyboll, basket.
Hon sa du var ju bara i stallet????
Hon har tolkningsföreträde i allt. Utan att bli ifrågasatt. Hon har liksom facit. Det är ett krav.
Henner åsikter, minnen och värderingar gäller alltid före mina. Även om mitt liv.
Mina prestationer räknas inte, bara hennes.
Tror till och med att hon njuter när jag presterar dåligt."
Och oj vad jag känner igen mig!
Men diskussionen rörde medberoende och jag känner inte igen mig i beskrivningen av det, i alla fall inte alla delar, särskilt inte gentemot min (fortfarande) man, men mer mot henne, min mamma. Jag brukade känna att jag gav upp mig själv totalt. Min person och personlighet räknades inte och för att slippa ta emot hennes besvikelse hela tiden så gjorde jag precis som hon sa och som jag trodde hon ville. Jag anpassade mig, alltid. I alla fall efter jag var 17. Innan kämpade jag alltid emot. Mina syskon gick undan och jag försökte kämpa för min rätt, kämpa för att nå fram, kunna prata och resonera. Det ledde bara till att jag blev en fiende. En gång sa hon: "jag ser dig inte som någon egen person, du är bara en förlängning av din pappa!". Jag fick bara bli Askungen och offer för paranoida tankar....
Klart jag känner igen mig med honom också. Jag anpassar mig men jag kämpar samtidigt. En kamp som inte går att vinna. Precis som med henne.
Den delen av medberoendeskapet känner jag igen till del, anpassningen. Och ansvaret för mycket praktiskt. Men jag känner ingen skuld, känner mig inte som ett offer och trots hans idoga försök att bryta ner mig tar jag inte på mig ansvaret för hans problem. Jag har valt att följa min plan.
Jag känner heller inte riktigt att jag normaliserat något. Jag lever ett liv som inte alls känns normalt. Men.... när jag tänker efter. Min mamma har verkligen på riktigt skapat så mycket negativt i mitt liv och ändå fortsätter jag att... vara hennes mamma, eller vän, som hon ringer till med sina kärleksproblem och pratar ut. Hon vet inget om mitt liv för hon frågar inte och jag berättar inte. Varför gör jag så här?
Egentligen är det enkelt, jag vill skapa ett så normalt liv som möjligt.
Men jag kan inte göra om de onormala människorna omkring mig (believe me, I've tried.. ;)) så därför måste jag anpassa mig till dem för att bygga det livet jag vill ha, grunden till det..... och det blir inte rätt! Det blir inte normalt för att man har hus och varannan vecka och mormor kommer på besök varje månad..... Det kan inte bli normalt någonsin för mig, livet. Ska jag ha dem i mitt liv måste jag fortsätta anpassa mig, alltid, alltid ge upp mig själv för dem i för hög grad.
Det kanske bara är att inse att jag aldrig kommer nå mitt mål i det här.... Jag inser det NU! NU! Skit..
En tjej skriver:"Funderar på hur mitt medberoende ser ut mot min mamma
Hennes behov och vilja går alltid först.
Mina känslor och behov räknas inte. Bara om det passar henne.
Mina minnen från händelser från förr räknas inte.
Hon kommer inte ens ihåg vad jag gjorde eller tyckte var roligt
när jag växte upp. Hon kommer tex inte ihåg att jag spelade damfotboll, vollyboll, basket.
Hon sa du var ju bara i stallet????
Hon har tolkningsföreträde i allt. Utan att bli ifrågasatt. Hon har liksom facit. Det är ett krav.
Henner åsikter, minnen och värderingar gäller alltid före mina. Även om mitt liv.
Mina prestationer räknas inte, bara hennes.
Tror till och med att hon njuter när jag presterar dåligt."
Och oj vad jag känner igen mig!
Men diskussionen rörde medberoende och jag känner inte igen mig i beskrivningen av det, i alla fall inte alla delar, särskilt inte gentemot min (fortfarande) man, men mer mot henne, min mamma. Jag brukade känna att jag gav upp mig själv totalt. Min person och personlighet räknades inte och för att slippa ta emot hennes besvikelse hela tiden så gjorde jag precis som hon sa och som jag trodde hon ville. Jag anpassade mig, alltid. I alla fall efter jag var 17. Innan kämpade jag alltid emot. Mina syskon gick undan och jag försökte kämpa för min rätt, kämpa för att nå fram, kunna prata och resonera. Det ledde bara till att jag blev en fiende. En gång sa hon: "jag ser dig inte som någon egen person, du är bara en förlängning av din pappa!". Jag fick bara bli Askungen och offer för paranoida tankar....
Klart jag känner igen mig med honom också. Jag anpassar mig men jag kämpar samtidigt. En kamp som inte går att vinna. Precis som med henne.
Den delen av medberoendeskapet känner jag igen till del, anpassningen. Och ansvaret för mycket praktiskt. Men jag känner ingen skuld, känner mig inte som ett offer och trots hans idoga försök att bryta ner mig tar jag inte på mig ansvaret för hans problem. Jag har valt att följa min plan.
Jag känner heller inte riktigt att jag normaliserat något. Jag lever ett liv som inte alls känns normalt. Men.... när jag tänker efter. Min mamma har verkligen på riktigt skapat så mycket negativt i mitt liv och ändå fortsätter jag att... vara hennes mamma, eller vän, som hon ringer till med sina kärleksproblem och pratar ut. Hon vet inget om mitt liv för hon frågar inte och jag berättar inte. Varför gör jag så här?
Egentligen är det enkelt, jag vill skapa ett så normalt liv som möjligt.
Men jag kan inte göra om de onormala människorna omkring mig (believe me, I've tried.. ;)) så därför måste jag anpassa mig till dem för att bygga det livet jag vill ha, grunden till det..... och det blir inte rätt! Det blir inte normalt för att man har hus och varannan vecka och mormor kommer på besök varje månad..... Det kan inte bli normalt någonsin för mig, livet. Ska jag ha dem i mitt liv måste jag fortsätta anpassa mig, alltid, alltid ge upp mig själv för dem i för hög grad.
Det kanske bara är att inse att jag aldrig kommer nå mitt mål i det här.... Jag inser det NU! NU! Skit..
onsdagen den 1:e december 2010
Bara gråten i halsen. Den sitter där den sitter.
"Man ska inte tycka synd om sig själv!" sa hon. Hon sitter där som en liten olycksfågel på min axel fast hon samtidigt befinner sig någon helt annan stans. Och jag lärde mig att inte gråta. Men ingen är ett sådant offer som hon! Ingen tycker lika synd om sig själv och det var en lögn att hon inte grät. Hon visade oss det aldrig bara.
Fast jag gråter ju ibland. Tårarna bara rinner som sist jag såg Byggfällan. Eller om jag bara öppnar en dagstidning. Jag bara gråter... för andras skull.
Om någon ville ge mig en present så vore det att få mig att gråta för min egen skull. Bara tyck synd om dig Sassi! Gråt ut och bli en hel människa!
Idag skrämde han mig igen. Krav på kontroll och hot om död igen, sin egen. Och jag var ledsen redan innan. Jag är så nära hela tiden känner jag, nära gränsen för vad jag klarar av.
"Man ska inte tycka synd om sig själv!" sa hon. Hon sitter där som en liten olycksfågel på min axel fast hon samtidigt befinner sig någon helt annan stans. Och jag lärde mig att inte gråta. Men ingen är ett sådant offer som hon! Ingen tycker lika synd om sig själv och det var en lögn att hon inte grät. Hon visade oss det aldrig bara.
Fast jag gråter ju ibland. Tårarna bara rinner som sist jag såg Byggfällan. Eller om jag bara öppnar en dagstidning. Jag bara gråter... för andras skull.
Om någon ville ge mig en present så vore det att få mig att gråta för min egen skull. Bara tyck synd om dig Sassi! Gråt ut och bli en hel människa!
Idag skrämde han mig igen. Krav på kontroll och hot om död igen, sin egen. Och jag var ledsen redan innan. Jag är så nära hela tiden känner jag, nära gränsen för vad jag klarar av.
måndagen den 15:e november 2010
http://www.karinlinden.se/misshandel.html
http://www.psykiskmisshandel.se/?page_id=13
Jag gjorde det som man inte ska igen, det står i länken här ovan: "I sin tanke är han alltid rätt, framställer sig som den gode, och försöker aktivt få den andre fel. Hävdar kvinnan sin rätt gentemot en sådan här personlighet är risken stor att han tar till våld eller hot om våld."
Ja, jag hävdade min rätt, jag sa: "varför ska jag alltid anpassa mig, varför kräver du att jag ska anpassa mig med hot och elakheter? Varför visar du aldrig respekt för mig eller mina behov men kräver det från mig?" Det är klart att det var tillräckligt för att få honom att tappa fattningen. Det fattar ju vem som helst att det var en extrem provokation. Fast egentligen hade det inte spelat någon roll vad jag sagt, för han ljög mig rakt upp i ansiktet och jag "fattade" inte att jag bara skulle tro på det och gå utan kom tillbaka till honom där han satt vid datorn. Det är ju tillräckligt för att förtjäna att bli otrevligt och barskt avfärdad, avbruten med diverse elakheter och ett "stick!".
Man orkar inte hur mycket hat som helst utan att känna hat tillbaka och då hatade jag honom, från botten av mitt hjärta och sa en sån där sak som han brukar säga "jag önskar någon sticker en kniv rakt genom öronen på dig". Sen försökte jag sluta lyssna på allt som kom tillbaka. Men det är svårt att andas när man råkar höra något. Jag gick till köket och satte på kranen för att slippa höra och sen till badrummet och låste in mig (man vet ju inte riktigt hur säkert det är) satte på kranen där med och hörde inget. Skönt.
Men jag har fortfarande svårt att andas. Kan inte sova fast klockan är två. Tänker på min hosta som inte slutat sen förra gången jag skrev här, när jag hade blivit torterad (fast det är klart att han nedvärderat min upplevelse i efterhand och sagt att det var långt ifrån tortyr och att han önskar jag blir torterad nån gång så jag får veta hur det egentligen är... precis som han ikväll förklarade att jag inte blir psykiskt misshandlad och hur han önskade att jag ska bli det, och slagen gul och blå också för att bättre på det lite, så jag verkligen ska veta vad för hemskheter jag anklagar honom för).
Tänker på hur mycket i länkarna ovan som faktiskt stämmer fast jag bortförklarat en hel del. För kan han vara narcissist när han inte är särskilt charmig i sina goda stunder? Men han kan ju vara det, faktiskt, kanske inte jättecharmigromantisk och kärleksbedyrande men nog mycket fina saker säger han ju för att jag ska ha stannat... "Han tappar makten och kontrollen vilket är hans grundläggande rädsla. För att överleva måste han ha makt. 'Han kämpar för sitt liv' (..) Man kan ställa sig frågan, varför går inte mannen då han uppenbarligen inte är nöjd med sin kvinna utan måste 'kämpa för sitt liv' för att få henne att lyda honom?" från en av länkarna.... Ja, det kan man ju fråga sig! Det har jag gjort många gånger. Men han är ju rädd för det också. Tänk vad mycket otäckt som kan komma ur rädsla!
http://www.psykiskmisshandel.se/?page_id=13
Jag gjorde det som man inte ska igen, det står i länken här ovan: "I sin tanke är han alltid rätt, framställer sig som den gode, och försöker aktivt få den andre fel. Hävdar kvinnan sin rätt gentemot en sådan här personlighet är risken stor att han tar till våld eller hot om våld."
Ja, jag hävdade min rätt, jag sa: "varför ska jag alltid anpassa mig, varför kräver du att jag ska anpassa mig med hot och elakheter? Varför visar du aldrig respekt för mig eller mina behov men kräver det från mig?" Det är klart att det var tillräckligt för att få honom att tappa fattningen. Det fattar ju vem som helst att det var en extrem provokation. Fast egentligen hade det inte spelat någon roll vad jag sagt, för han ljög mig rakt upp i ansiktet och jag "fattade" inte att jag bara skulle tro på det och gå utan kom tillbaka till honom där han satt vid datorn. Det är ju tillräckligt för att förtjäna att bli otrevligt och barskt avfärdad, avbruten med diverse elakheter och ett "stick!".
Man orkar inte hur mycket hat som helst utan att känna hat tillbaka och då hatade jag honom, från botten av mitt hjärta och sa en sån där sak som han brukar säga "jag önskar någon sticker en kniv rakt genom öronen på dig". Sen försökte jag sluta lyssna på allt som kom tillbaka. Men det är svårt att andas när man råkar höra något. Jag gick till köket och satte på kranen för att slippa höra och sen till badrummet och låste in mig (man vet ju inte riktigt hur säkert det är) satte på kranen där med och hörde inget. Skönt.
Men jag har fortfarande svårt att andas. Kan inte sova fast klockan är två. Tänker på min hosta som inte slutat sen förra gången jag skrev här, när jag hade blivit torterad (fast det är klart att han nedvärderat min upplevelse i efterhand och sagt att det var långt ifrån tortyr och att han önskar jag blir torterad nån gång så jag får veta hur det egentligen är... precis som han ikväll förklarade att jag inte blir psykiskt misshandlad och hur han önskade att jag ska bli det, och slagen gul och blå också för att bättre på det lite, så jag verkligen ska veta vad för hemskheter jag anklagar honom för).
Tänker på hur mycket i länkarna ovan som faktiskt stämmer fast jag bortförklarat en hel del. För kan han vara narcissist när han inte är särskilt charmig i sina goda stunder? Men han kan ju vara det, faktiskt, kanske inte jättecharmigromantisk och kärleksbedyrande men nog mycket fina saker säger han ju för att jag ska ha stannat... "Han tappar makten och kontrollen vilket är hans grundläggande rädsla. För att överleva måste han ha makt. 'Han kämpar för sitt liv' (..) Man kan ställa sig frågan, varför går inte mannen då han uppenbarligen inte är nöjd med sin kvinna utan måste 'kämpa för sitt liv' för att få henne att lyda honom?" från en av länkarna.... Ja, det kan man ju fråga sig! Det har jag gjort många gånger. Men han är ju rädd för det också. Tänk vad mycket otäckt som kan komma ur rädsla!
onsdagen den 20:e oktober 2010
Idag är jag sjuk. Jag har sovit halva dagen med massor med kläder på mig och jag sitter här nu och fryser. Händerna är iskalla. Jag tänker att jag borde en massa saker nu. Borde ringa banken och borde ringa och boka tid hos en psykolog. Nu klarar jag det inte längre. I natt trodde jag att det var slutet, den mentala tortyren fick mig.
Jag låg i sängen och försökte värja mig mot hans ord, hans misstänksamhet och hans misstro. Klockan var midnatt. Jag försökte förklara, försvara, jag försökte med att hålla för öronen, men så snart jag släppte var han på det igen. Till och med efter mitt hysteriska utbrott var han på det igen, fast jag darrade, stammade, hade ryckningar i hela kroppen.
Kan man förklara i ord? Hur han mentalt stängde in mig i en liten bur och stod och petade på mig med stora nålar från utsidan, stack, stack, stack. Hur jag inte kunde värja mig. Hade jag sprungit ur sängen hade han kommit efter. Då kanske han hade blivit fysisk, jag vet inte.
"Vad ska jag göra då? Vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra dåvad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då?" Jag skrek som i födslosmärtor, så djupt från mitt inre att jag inte var där. Och kroppen lydde mig inte, spasmer, han tog tag i mig och jag sparkade för att komma loss.
Då hade han hållit på i en timme att gå på gå på gå på. Han var säker på att jag knullat med någon. Hans intuition sa honom det. "Det är bättre du är ärlig". Jag var ärlig. Det är så långt från mitt beteende och min person att göra något sådant att det är en kränkning att ens säga så. Men jag är ingen person, han känner mig inte, jag är en idé, en abstraktion och ett objekt. Därför räcker det med att det finns personer på jorden som knullar och ljuger om det så är jag skyldig. Precis som med hans hypokondri - det räcker med att någon i hela världen haft en sjukdom så är det inte alls osannolikt att han kan få den. Och den andra paranoian.
Så han stängde in mig med det, skapade en bur av misstro som det inte gick att värja sig ur. Vad ska jag göra då? Ska jag erkänna något jag inte gjort? Jag kan bli skyldig till svek och lögn, eller till svek. Jag kan inte bli friad. Och så stänger han in mig och går på i en timme. Det är tonårsbeteende från min sida. Att, vad då? bli kär och hoppa i säng med någon nästan första gången vi träffas? Jaha, men det har jag inte gjort, jag är inte ens kär. Och det är också tonårsbeteende att säga så, att jag inte är kär. Jag kan bara vara skyldig, det finns ingen väg ut. Han kan vända allt. Han har alltid gjort så. Det går inte att nå fram. Han bestämde sig för hur jag var under våra första veckor tillsammans och sedan har han aldrig sett något annat. Han bestämde sig för hur världen var beskaffad när han var kanske runt 20 och sedan har han aldrig sett något annat. Och man kommer aldrig ur hans rävsax, hans bur. För allt man säger är en bekräftelse på att han har rätt, det går alltid att vända det så.
Och om han förolämpar, kränker och hotar, sticker vassa nålar i en där man sitter i buren, det bryr han sig inte det minsta om. Och om jag säger sluta sluta sluta så skiter han i det fullständigt. Han blev rädd när jag dog i natt, när det kändes som jag dog och aldrig skulle bli mig själv igen. OCH ÄNDÅ FORTSÄTTER HAN EFTER JAG ÄR NÅGORLUNDA LUGN IGEN! Halv två på natten. Hur tror han att jag ska kunna ta bort hans känsla?
Jag låg i sängen och försökte värja mig mot hans ord, hans misstänksamhet och hans misstro. Klockan var midnatt. Jag försökte förklara, försvara, jag försökte med att hålla för öronen, men så snart jag släppte var han på det igen. Till och med efter mitt hysteriska utbrott var han på det igen, fast jag darrade, stammade, hade ryckningar i hela kroppen.
Kan man förklara i ord? Hur han mentalt stängde in mig i en liten bur och stod och petade på mig med stora nålar från utsidan, stack, stack, stack. Hur jag inte kunde värja mig. Hade jag sprungit ur sängen hade han kommit efter. Då kanske han hade blivit fysisk, jag vet inte.
"Vad ska jag göra då? Vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra dåvad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då vad ska jag göra då?" Jag skrek som i födslosmärtor, så djupt från mitt inre att jag inte var där. Och kroppen lydde mig inte, spasmer, han tog tag i mig och jag sparkade för att komma loss.
Då hade han hållit på i en timme att gå på gå på gå på. Han var säker på att jag knullat med någon. Hans intuition sa honom det. "Det är bättre du är ärlig". Jag var ärlig. Det är så långt från mitt beteende och min person att göra något sådant att det är en kränkning att ens säga så. Men jag är ingen person, han känner mig inte, jag är en idé, en abstraktion och ett objekt. Därför räcker det med att det finns personer på jorden som knullar och ljuger om det så är jag skyldig. Precis som med hans hypokondri - det räcker med att någon i hela världen haft en sjukdom så är det inte alls osannolikt att han kan få den. Och den andra paranoian.
Så han stängde in mig med det, skapade en bur av misstro som det inte gick att värja sig ur. Vad ska jag göra då? Ska jag erkänna något jag inte gjort? Jag kan bli skyldig till svek och lögn, eller till svek. Jag kan inte bli friad. Och så stänger han in mig och går på i en timme. Det är tonårsbeteende från min sida. Att, vad då? bli kär och hoppa i säng med någon nästan första gången vi träffas? Jaha, men det har jag inte gjort, jag är inte ens kär. Och det är också tonårsbeteende att säga så, att jag inte är kär. Jag kan bara vara skyldig, det finns ingen väg ut. Han kan vända allt. Han har alltid gjort så. Det går inte att nå fram. Han bestämde sig för hur jag var under våra första veckor tillsammans och sedan har han aldrig sett något annat. Han bestämde sig för hur världen var beskaffad när han var kanske runt 20 och sedan har han aldrig sett något annat. Och man kommer aldrig ur hans rävsax, hans bur. För allt man säger är en bekräftelse på att han har rätt, det går alltid att vända det så.
Och om han förolämpar, kränker och hotar, sticker vassa nålar i en där man sitter i buren, det bryr han sig inte det minsta om. Och om jag säger sluta sluta sluta så skiter han i det fullständigt. Han blev rädd när jag dog i natt, när det kändes som jag dog och aldrig skulle bli mig själv igen. OCH ÄNDÅ FORTSÄTTER HAN EFTER JAG ÄR NÅGORLUNDA LUGN IGEN! Halv två på natten. Hur tror han att jag ska kunna ta bort hans känsla?
måndagen den 18:e oktober 2010
Jag hade också velat sjukskriva mig idag. Men det är aldrig jag som får vara svag. Och flera veckor framöver. Men det är aldrig jag som får vara svag.
Hur kan det vara så, att den svaga personen med rätt så grava psykiska besvär är den som kallar den andra svag, känslig, psykotisk, som inte har tillit, som kräver kontroll.
Vilken jävla tillit jag har haft! För att de älskar dig litar jag på dig. Fast jag vet hur svårt du har att se samma verklighet som mig, den där man inte behöver vara särskilt rädd, den där man inte behöver ryta, skrika, säga elaka saker eller ta till våld.
Hur kan det vara så, att den svaga personen med rätt så grava psykiska besvär är den som kallar den andra svag, känslig, psykotisk, som inte har tillit, som kräver kontroll.
Vilken jävla tillit jag har haft! För att de älskar dig litar jag på dig. Fast jag vet hur svårt du har att se samma verklighet som mig, den där man inte behöver vara särskilt rädd, den där man inte behöver ryta, skrika, säga elaka saker eller ta till våld.
söndagen den 17:e oktober 2010
Bakslag. Vändning.
Gå på gå på gå på gå på
Kränkning efter hot efter omyndigförklarande efter hot efter kränkning efter förolämpning efter "jag vet bäst jag vet bäst jag vet bäst hur du är hur andra är hur alla är och alla är som jag och du är som du var när vi träffades och inget kan någonsin ändras och jag har aldrig kunnat läsa dig och jag har aldrig förstått dig och därför kan jag inte lita på dig men jag vet jag vet jag vet precis hur du är, precis hur du fungerar, jag vet precis vad du känner och precis vad du gör vad du gör vad du gör vad du gör och det du gör som var ok igår är inte ok idag och nu hotar jag nu säger jag nej nu säger jag att om jag inte har kontrollen och tilliten så kommer jag inte att klara varannan vecka och då sticker jag och lämnar allt till dig eller så tar jag allt själv och jag säger jag säger jag säger ju också att jag aldrig litat på dig för att jag inte någonsin förstått dig och du slätar över allt du har dina argument och jag litar inte på dig jag litar inte på dig och jag måste ha kontrollen och jag känner aldrig kontroll för jag är alltid rädd och när jag är för rädd så kommer tankarna och de kommer kanske och tar mig och en gång trodde jag att du hade förgiftat mig och min rädsla min rädsla min rädsla är så sann och jag litar inte på dig och jag tror inte du kan ta hand om barnen och du är som din mamma och du är som du var 17 och du söker distraktioner och du söker distraktioner för att det här är så jobbigt för dig och jag vet så precis hur du fungerar för hur var det på vår första dejt så blir det igen igen igen inget är annorlunda men jag förstår dig inte och jag säger du du du du du du du är och du känner och du ska du ska du ska och du borde och du borde och jag vet vet vet vad du ska göra och tänk på hur jag har det du måste ta hänsyn till det du måste anpassa dig igen anpassa allt från dag till dag timme till timme aldrig lita på att lugnet håller sig längre än en timme i taget alltid anpassa sig anpassa sig du kan aldrig lita på mig".
Hur ska jag kunna bli fri? Makten och härligheten...
Gå på gå på gå på gå på
Kränkning efter hot efter omyndigförklarande efter hot efter kränkning efter förolämpning efter "jag vet bäst jag vet bäst jag vet bäst hur du är hur andra är hur alla är och alla är som jag och du är som du var när vi träffades och inget kan någonsin ändras och jag har aldrig kunnat läsa dig och jag har aldrig förstått dig och därför kan jag inte lita på dig men jag vet jag vet jag vet precis hur du är, precis hur du fungerar, jag vet precis vad du känner och precis vad du gör vad du gör vad du gör vad du gör och det du gör som var ok igår är inte ok idag och nu hotar jag nu säger jag nej nu säger jag att om jag inte har kontrollen och tilliten så kommer jag inte att klara varannan vecka och då sticker jag och lämnar allt till dig eller så tar jag allt själv och jag säger jag säger jag säger ju också att jag aldrig litat på dig för att jag inte någonsin förstått dig och du slätar över allt du har dina argument och jag litar inte på dig jag litar inte på dig och jag måste ha kontrollen och jag känner aldrig kontroll för jag är alltid rädd och när jag är för rädd så kommer tankarna och de kommer kanske och tar mig och en gång trodde jag att du hade förgiftat mig och min rädsla min rädsla min rädsla är så sann och jag litar inte på dig och jag tror inte du kan ta hand om barnen och du är som din mamma och du är som du var 17 och du söker distraktioner och du söker distraktioner för att det här är så jobbigt för dig och jag vet så precis hur du fungerar för hur var det på vår första dejt så blir det igen igen igen inget är annorlunda men jag förstår dig inte och jag säger du du du du du du du är och du känner och du ska du ska du ska och du borde och du borde och jag vet vet vet vad du ska göra och tänk på hur jag har det du måste ta hänsyn till det du måste anpassa dig igen anpassa allt från dag till dag timme till timme aldrig lita på att lugnet håller sig längre än en timme i taget alltid anpassa sig anpassa sig du kan aldrig lita på mig".
Hur ska jag kunna bli fri? Makten och härligheten...
Det känns så underligt det här.
Det gick så fort helt plötsligt.
Jag förstår ingenting.
Det fanns en enkelhet som försvann.
Du använder ditt vildsvinabeteende
Sökande, bökande, letande
Metodiskt och målmedvetet
Jag flyger hit och dit
Sparvhök
Spanar och söker, hugger och släpper
Hungrig men efter vad?
Det gick så fort helt plötsligt.
Jag förstår ingenting.
Det fanns en enkelhet som försvann.
Du använder ditt vildsvinabeteende
Sökande, bökande, letande
Metodiskt och målmedvetet
Jag flyger hit och dit
Sparvhök
Spanar och söker, hugger och släpper
Hungrig men efter vad?
tisdagen den 12:e oktober 2010
Jag vet inte vad jag ska tro
Höger vänster upp eller ner
Honom eller du
Jag vet inte mer
Vad magkänslan säger är inte alls sant
Den svänger som vägen där bilarna slant
Är det spel eller sanning
Det taktfulla, det lekfulla
Ljuger du nu?
Ska vi dricka oss bakfulla?
Omogenheten
Vem vinner den tävlingen?
Är du högre än mig
Eller hög som ett berg
Har du insikt som utsikt
När du kollar på FB?
Jag litar inte på någon
Inte ens på mig själv
Höger vänster upp eller ner
Honom eller du
Jag vet inte mer
Vad magkänslan säger är inte alls sant
Den svänger som vägen där bilarna slant
Är det spel eller sanning
Det taktfulla, det lekfulla
Ljuger du nu?
Ska vi dricka oss bakfulla?
Omogenheten
Vem vinner den tävlingen?
Är du högre än mig
Eller hög som ett berg
Har du insikt som utsikt
När du kollar på FB?
Jag litar inte på någon
Inte ens på mig själv
söndagen den 10:e oktober 2010
Jag vet inte var jag är
vad jag gör
Varför studsar hjärtat i min kropp?
Rädsla rastlöshet
förblindar mig
Varför darrar mina händer?
Jag är ute och springer
intervaller
jag vill springa snabbare snabbare snabbare
benen viker sig nästan
men jag ramlar inte
Jag spänner nästan alla muskler i min kropp och tänker på Terminator
och springer ännu snabbare
Långa starka steg
Jag är stark
Och lugnare när jag kommer hem igen
Sen börjar det snart igen
Vad är upp vad är ner
Åt vilket håll ska jag vända mig för att komma undan?
Jag kan knappt äta
Vad hände?
Jag skulle jobba
men jag kan inte
Men jag förstår inte
Vad av allt som händer är inte bra?
Vad av allt som händer är jag rädd för?
Idag bestämde vi att det var slut på riktigt - i samma ögonblick datorn kraschades i småbitar mot vardagsrumsbordet var det slut - på riktigt. Vi visste det då och nu är det sagt.
Och jag är så rädd ändå.
Oberäkneligheten. Jag vet inte om han vänder och börjar bråka.
Ovissheten. Vem ska flytta var och hur ska vi dela? Hur blir ekonomin? Hur kommer jag må då jag bor ensam? Hur kommer barnen må? Stackars stackars stackars barn.
Och så jobbet och allt annat. Var är jag på väg!?
Och idag är det datum 101010 som är 42 som är svaret på livet, universum och allting.
Är idag svaret? I sanning en magisk dag. Och ändå mår jag inte jättebra....
Hur illa allt än varit. Varje dag i så många år. Så är jag van och det finns alltid en trygghet i det kända, även om det kända i sig innebär otrygghet.
Har du hamnat i forsen ska du följa strömmen med fötterna nedåt. Men det känns bra jävla tryggt om man kan klamra sig fast i första bästa gren som sticker ut över vattnet......
vad jag gör
Varför studsar hjärtat i min kropp?
Rädsla rastlöshet
förblindar mig
Varför darrar mina händer?
Jag är ute och springer
intervaller
jag vill springa snabbare snabbare snabbare
benen viker sig nästan
men jag ramlar inte
Jag spänner nästan alla muskler i min kropp och tänker på Terminator
och springer ännu snabbare
Långa starka steg
Jag är stark
Och lugnare när jag kommer hem igen
Sen börjar det snart igen
Vad är upp vad är ner
Åt vilket håll ska jag vända mig för att komma undan?
Jag kan knappt äta
Vad hände?
Jag skulle jobba
men jag kan inte
Men jag förstår inte
Vad av allt som händer är inte bra?
Vad av allt som händer är jag rädd för?
Idag bestämde vi att det var slut på riktigt - i samma ögonblick datorn kraschades i småbitar mot vardagsrumsbordet var det slut - på riktigt. Vi visste det då och nu är det sagt.
Och jag är så rädd ändå.
Oberäkneligheten. Jag vet inte om han vänder och börjar bråka.
Ovissheten. Vem ska flytta var och hur ska vi dela? Hur blir ekonomin? Hur kommer jag må då jag bor ensam? Hur kommer barnen må? Stackars stackars stackars barn.
Och så jobbet och allt annat. Var är jag på väg!?
Och idag är det datum 101010 som är 42 som är svaret på livet, universum och allting.
Är idag svaret? I sanning en magisk dag. Och ändå mår jag inte jättebra....
Hur illa allt än varit. Varje dag i så många år. Så är jag van och det finns alltid en trygghet i det kända, även om det kända i sig innebär otrygghet.
Har du hamnat i forsen ska du följa strömmen med fötterna nedåt. Men det känns bra jävla tryggt om man kan klamra sig fast i första bästa gren som sticker ut över vattnet......
fredagen den 8:e oktober 2010
Jag springer på taken jag springer på taken
Rastlös och vaken rastlös och vaken
Halkar och ramlar yrar och svamlar
Svamlar och skriker Du sviker du sviker!
Och fokus blir fel och rädslan är hel
Och tilliten sviker och benen de viker
Jag springer på taken rastlös och vaken
Halkar och ramlar
finns inte mer
*
Vad rädsla gör och rädsla styr
Jag vaknade men föll ner yr
En rädsla att bli sviken sen
Hindrar gott i nuet om igen
Att vänta och se tiden an
Ha tillit till att allt jag kan
Ha tillit till att allt jag är
Gör mig mer än värd att hålla kär
Förståeligt och väldigt rätt
Men för en skadad själ - inte lätt...
Rastlös och vaken rastlös och vaken
Halkar och ramlar yrar och svamlar
Svamlar och skriker Du sviker du sviker!
Och fokus blir fel och rädslan är hel
Och tilliten sviker och benen de viker
Jag springer på taken rastlös och vaken
Halkar och ramlar
finns inte mer
*
Vad rädsla gör och rädsla styr
Jag vaknade men föll ner yr
En rädsla att bli sviken sen
Hindrar gott i nuet om igen
Att vänta och se tiden an
Ha tillit till att allt jag kan
Ha tillit till att allt jag är
Gör mig mer än värd att hålla kär
Förståeligt och väldigt rätt
Men för en skadad själ - inte lätt...
söndagen den 3:e oktober 2010
Hon satt på sandlådekanten. Det kändes som marken svajade och hon frös. Om vartannat tittade hon mot huset och på barnen som lekte i sandlådan. Det var värsta gången hittills. Hon hade slitit på sig en jacka, klivit i ett par enkla sommarskor, och halvsprungit ut till barnen. Det var kallare än hon trott denna oktobereftermiddag. Vinden ven och solen värmde inte alls som den gjort tidigare på dagen. “Klockan är nog halv fem“, tänkte hon, “vilken granne skulle jag gå till och be om hjälp? Varför tog jag inte med telefonen?” tankarna rasade genom huvudet. “Kan man låna grannens mobiltelefon och säga att det är privat och gå undan? Men om jag ringer kommer polisen hit och det blir pinsamt ändå. Hur länge ska jag vara här ute, hur ska jag kunna ge barnen mat, tänkt om han verkligen gjort det, nej, ett skott skulle höras… han har inte gjort det, eller skulle det höras? Tänk om det verkligen slagit över nu… om det är på riktigt den här gången.“
Grannen mittemot kom hem. “Man kanske bara kan be honom följa med in“, tänkte hon, men slog ifrån sig tanken. Det skulle ju behövas en förklaring. “Min man har fått spel, kan du följa med in så han inte gör något dumt?” Nej, det skulle inte gå, de är ju nästintill vänner.
Hon började leka med barnen, gunga dem sneglandes mot huset för att se om det skulle komma några livstecken. “Om det nu skulle slagit över, vilket av hans hot är troligast att han fullföljer“, tänkte hon. “Att han skjuter sig själv eller mig?” Hon kunde nästan se honom sitta med geväret i vardagsrummet, siktandes mot ytterdörren, på vakjakt. Nu skulle hon straffas, den här gången skulle hon inte komma undan. Han hade kommit med fler hot, först var det hennes eventuellt blivande kärlek. “Jag lovar dig, att nästa person du blir kär i ska dö, det lovar jag dig, det kan du vara säker på, jag ska skjuta honom! Du förtjänar ingen lycka, jag tar hellre tio år i fängelse!” Och så hot om direkta straff. “Jag slår sönder din nya dator, vill du det, du måste straffas“. Efter det gick datorn - hans. Den nya bärbara som hon köpt honom blev till småbitar mot vardagsrumsbordet. Och sen kom hoten om att döda henne, eller sig själv. Han sprang ner i källaren, mot vapenskåpet och hon sprang ut, till barnen som lekte glatt på lekplatsen. “Mamma, varför kom du hit?” sa 4-åringen. “Jag ville vara med er” sa hon.
Grannen mittemot kom hem. “Man kanske bara kan be honom följa med in“, tänkte hon, men slog ifrån sig tanken. Det skulle ju behövas en förklaring. “Min man har fått spel, kan du följa med in så han inte gör något dumt?” Nej, det skulle inte gå, de är ju nästintill vänner.
Hon började leka med barnen, gunga dem sneglandes mot huset för att se om det skulle komma några livstecken. “Om det nu skulle slagit över, vilket av hans hot är troligast att han fullföljer“, tänkte hon. “Att han skjuter sig själv eller mig?” Hon kunde nästan se honom sitta med geväret i vardagsrummet, siktandes mot ytterdörren, på vakjakt. Nu skulle hon straffas, den här gången skulle hon inte komma undan. Han hade kommit med fler hot, först var det hennes eventuellt blivande kärlek. “Jag lovar dig, att nästa person du blir kär i ska dö, det lovar jag dig, det kan du vara säker på, jag ska skjuta honom! Du förtjänar ingen lycka, jag tar hellre tio år i fängelse!” Och så hot om direkta straff. “Jag slår sönder din nya dator, vill du det, du måste straffas“. Efter det gick datorn - hans. Den nya bärbara som hon köpt honom blev till småbitar mot vardagsrumsbordet. Och sen kom hoten om att döda henne, eller sig själv. Han sprang ner i källaren, mot vapenskåpet och hon sprang ut, till barnen som lekte glatt på lekplatsen. “Mamma, varför kom du hit?” sa 4-åringen. “Jag ville vara med er” sa hon.
*
De lekte ute ganska länge. Inget livstecken inifrån huset. Hon frös och hon såg att barnen började frysa. Och hon märkte att de var hungriga. Hon började fundera på ytterligare ett alternativ, nu när hon kommit fram till att inte ta hjälp av grannarna. “Om han verkligen skulle tappat det totalt, om han sitter där med geväret…. Om jag bär minsta pojken i famnen, då skjuter han inte. Det kan han väl inte göra?”
Barnen hade inte roligt längre, de började bråka och busa och kasta av sig mössorna. Hon märkte att hon hade svårt att hantera det, rösten höll på att bryta i falsett när hon skulle säga till dem för tredje gången. Hon darrade fortfarande och marken svajade till då och då. Det var värsta gången hittills. Inte värsta fysiskt, men första gången han gått efter gevär, första gången han kommit med så direkta hot. Första gången hon varit så rädd. Eller rädd på det sättet, för rädd hade hon varit tidigare. Rädd att bli blind när han slog henne så hårt med en kudde att glasögonen gick mitt itu och det blixtrade blått. Rädd att bli galen när han pressat henne som värst med den mentala terrorn. Rädd rädd rädd, men aldrig på det sättet. Aldrig så att det känts som att hon måste be om hjälp - aldrig så att hon känt sig utan svar, utan tro på sig själv att kunna fatta rätt beslut och aldrig så rädd för barnens skull.
Barnen hade inte roligt längre, de började bråka och busa och kasta av sig mössorna. Hon märkte att hon hade svårt att hantera det, rösten höll på att bryta i falsett när hon skulle säga till dem för tredje gången. Hon darrade fortfarande och marken svajade till då och då. Det var värsta gången hittills. Inte värsta fysiskt, men första gången han gått efter gevär, första gången han kommit med så direkta hot. Första gången hon varit så rädd. Eller rädd på det sättet, för rädd hade hon varit tidigare. Rädd att bli blind när han slog henne så hårt med en kudde att glasögonen gick mitt itu och det blixtrade blått. Rädd att bli galen när han pressat henne som värst med den mentala terrorn. Rädd rädd rädd, men aldrig på det sättet. Aldrig så att det känts som att hon måste be om hjälp - aldrig så att hon känt sig utan svar, utan tro på sig själv att kunna fatta rätt beslut och aldrig så rädd för barnens skull.
*
Hur startade det egentligen? Hur lyckades jag provocera honom, igen, lär man sig aldrig? Hur ska man kunna lära sig att aldrig prata för att nästan allt som kommer ur ens mun tas som ett direkt anklagande? Jag vrider och vänder på varenda mening och det blir ändå alltid fel. Ett liv utan kommunikation. Tidigare på dagen hade han blivit arg för att han “hatar mänsklig dumhet”. Jag hade inte kunnat lista ut en sak exakt som han tänkt det. Inte spelar det någon roll att detta hänt en miljon gånger och att jag alla miljoner gånger sagt: “men jag kan inte läsa dina tankar, och jag har inte all information, du har ju inte berättat....” Det var nästan samma nu, jag hade ställt en fråga för att kunna planera kvällen lite, jag visste ju bara inte hur han hade tänkt, för det han sa på morgonen att han skulle göra hade han ännu inte gjort, skulle han göra det? Så enkelt, bara ja eller nej. Och han tog det som ett anklagande och gick till attack. Om hur jag bara är en bitch som har mens, en lingonhäxa som förpestar hans liv. Jag orkade inte lyssna på allt, han brukar kunna gå på hur länge som helst med den ena förolämpningen värre än den andra, jag blir alltid i slutändan skyldig till allt ont i hans liv, till och med sådant som hände innan vi träffades, så jag gick undan.
Men jag gjorde fel i att bli ledsen, frustrerad, förtvivlad - och i min förtvivlan inte kunna hålla tyst: “Du är en narcissistisk idiot som knappt ens förtjänar att leva!“ sa jag från badrummet just innan jag låste in mig. Det hörde han minsann, sagt i ett annat rum, men allt annat hörde han inte. Och det var ett direkt dödshot som skulle straffas, det fick jag veta när jag kom ut igen….
Just innan datorn smälldes sönder. Alldeles ny. Jaja, bättre än att han slagit mig. Det har ju hänt, småsaker, men det kommer snart en ordentlig smäll, helt säkert. Om jag bara kunde hålla tyst, acceptera och anpassa mig i all oändlighet.. Inte ta dagen som den kommer, utan ta timmen som den kommer, minuten som den kommer, så att han alltid kan ha full kontroll.
Men jag vet inte, efter idag, om jag kan följa min plan.
Men jag gjorde fel i att bli ledsen, frustrerad, förtvivlad - och i min förtvivlan inte kunna hålla tyst: “Du är en narcissistisk idiot som knappt ens förtjänar att leva!“ sa jag från badrummet just innan jag låste in mig. Det hörde han minsann, sagt i ett annat rum, men allt annat hörde han inte. Och det var ett direkt dödshot som skulle straffas, det fick jag veta när jag kom ut igen….
Just innan datorn smälldes sönder. Alldeles ny. Jaja, bättre än att han slagit mig. Det har ju hänt, småsaker, men det kommer snart en ordentlig smäll, helt säkert. Om jag bara kunde hålla tyst, acceptera och anpassa mig i all oändlighet.. Inte ta dagen som den kommer, utan ta timmen som den kommer, minuten som den kommer, så att han alltid kan ha full kontroll.
Men jag vet inte, efter idag, om jag kan följa min plan.
fredagen den 1:e oktober 2010
En konstigaste farligaste underliga fredag
reser sig ur tiden
maskerad som en vanlig dag så vaknar den i gryningen
reser sig ur askan som en fenix yr och aningen
missförstådd men tydligen
benägen att beskåda, benåda, tro världens värld om gott igen
pånyttfödd kanske att ta i
men läker sår gör tydligt vi
en tid som grytt är farlig än
Nyfödd fredag fenix vän
vet att utsatt insats avgörs sen
Men bara gott är meningen
Jag saknar dig, du som inte finns
Jag saknar dig, du är inte här
Men jag tror på dig
Jag tror du finns för mig
I den vanliga världen där vanliga människor bor
Där väntar du på mig
och jag tror på dig.
Jag vågar tro på dig.
reser sig ur tiden
maskerad som en vanlig dag så vaknar den i gryningen
reser sig ur askan som en fenix yr och aningen
missförstådd men tydligen
benägen att beskåda, benåda, tro världens värld om gott igen
pånyttfödd kanske att ta i
men läker sår gör tydligt vi
en tid som grytt är farlig än
Nyfödd fredag fenix vän
vet att utsatt insats avgörs sen
Men bara gott är meningen
Jag saknar dig, du som inte finns
Jag saknar dig, du är inte här
Men jag tror på dig
Jag tror du finns för mig
I den vanliga världen där vanliga människor bor
Där väntar du på mig
och jag tror på dig.
Jag vågar tro på dig.
fredagen den 17:e september 2010
Radion står på i köket och spelar Rix fm.I have no choice, I hear your voice... I close my eyes, heaven help me ... down on my knees ... I can feel your power... It's like a dream, no end and no beginning ... life is a mystery ... and it feels like.. home. Hackat och malet blir det inte samma sak. Hur vore det om man alltid försökte förstå hela bilden och inte trodde man var centrum i universum? Nu gäller det något annat igen. Hur han alltid äter min energi, gör mig gråtfärdig med sin ilska. Hur han alltid tror att kommunikation är krig. Hur många finns det som honom? Som inte vet vad en dialog är?
Nu sitter han mittemot mig vid den andra kortänden på vardagsrumsbordet och fnissar. Jag behöver fan vin eller whiskey för att orka stå ut. Egentligen är det inte utbrotten i sig utan att hans första utbrott alltid följs av ett nedtystande - jag står där chockad över hans utbrott och får inte ens säga: jag... menade ..... ju ..... inte .... JAG BLIR FÖR FAN HELT JÄVLA GALEN PÅ DET! Jag överlever det knappt. Jag DÖÖÖÖÖÖÖÖR. Jag orkar inte med det miljonte arga nedtystandet efter något missförstånd som bara kommer för att han tror att han är centrum i universum (det är nästan så illa att ett "det regnar ute" kan följas av ett "jamen, det är väl för fan inte mitt fel!?!"). Jag orkar inte hålla tyst heller och jag orkar inte ta smällen när jag inte gör som han säger. Hål i väggen. Blåmärken på handen. Sönderslagna möbler. Hur många gånger...?
Och just nu orkar jag inte gå och lägga mig, jag orkar inte hämta mer vin och jag orkar inte göra det jag egentligen skulle. Egentligen vill jag bara vara någon annanstans. Eller här, med någon annan.
Nu sitter han mittemot mig vid den andra kortänden på vardagsrumsbordet och fnissar. Jag behöver fan vin eller whiskey för att orka stå ut. Egentligen är det inte utbrotten i sig utan att hans första utbrott alltid följs av ett nedtystande - jag står där chockad över hans utbrott och får inte ens säga: jag... menade ..... ju ..... inte .... JAG BLIR FÖR FAN HELT JÄVLA GALEN PÅ DET! Jag överlever det knappt. Jag DÖÖÖÖÖÖÖÖR. Jag orkar inte med det miljonte arga nedtystandet efter något missförstånd som bara kommer för att han tror att han är centrum i universum (det är nästan så illa att ett "det regnar ute" kan följas av ett "jamen, det är väl för fan inte mitt fel!?!"). Jag orkar inte hålla tyst heller och jag orkar inte ta smällen när jag inte gör som han säger. Hål i väggen. Blåmärken på handen. Sönderslagna möbler. Hur många gånger...?
Och just nu orkar jag inte gå och lägga mig, jag orkar inte hämta mer vin och jag orkar inte göra det jag egentligen skulle. Egentligen vill jag bara vara någon annanstans. Eller här, med någon annan.
lördagen den 4:e september 2010
IQ Stanford-Binet: 141
IQ Cattell: 162
IQ Wechsler: 138
Standard deviation: 2.5625
Percentile: 99.48
Rarity (1/X): 192
Men vad hjälper det? Och vad stjälper det?
IQ Cattell: 162
IQ Wechsler: 138
Standard deviation: 2.5625
Percentile: 99.48
Rarity (1/X): 192
Men vad hjälper det? Och vad stjälper det?
Det är underligt vad som får en att dansa runt, hoppa, sjunga och le. Väcker längtan igen. Vore det för mycket begärt att få känna sig som en människa? Var finns min verklighet?
Är det verkligen i den här världen jag finns i just nu? Isolerad och rädd. Ledsen och ibland så full av hat och frustration att jag blir som han - out of control? Jag mindes just en Garbage-CD som han förstörde. Vad längesen det var. Vad förlorar jag på att följa min plan? Och vad handlar den om? Ekonomi? En slags trygghet i det kända, även de gånger det är outhärdligt? En önskan att få upprättelse? Troligen allt och mer därtill. Och att det är nog långt mellan de stora utbrotten för att det ända ska gå att uthärda. Att man kan glömma och låtsas. Isolering från alla andra för att slippa ljuga - de kommer se i mitt ansikte att jag lider, det vet jag, de kommer se att jag ljuger. Kvar en enda companion, en enda person att hitta stöd i och ibland går det. Sen vänder det igen. Och det att aldrig veta. Kommer det jag säger nu ge en attack eller tas emot helt normalt? Var går gränsen för hur mycket han kommer orka vara tillmötesgående den här gången och hur elak blir attacken när han inte orkar mer? Inte i blåmärken räknat, jag har bara fått några få, utan i de utstuderat elaka verbala attackerna. Hur känns det när själen brister? Hur många ärr kan man få?
Han försöker. Han lider ännu mer. Han kämpar med sina demoner. "Jag vill inte vara din demon", säger han. Men sluta då! Sluta då sluta då sluta då sluta då.
Är det verkligen i den här världen jag finns i just nu? Isolerad och rädd. Ledsen och ibland så full av hat och frustration att jag blir som han - out of control? Jag mindes just en Garbage-CD som han förstörde. Vad längesen det var. Vad förlorar jag på att följa min plan? Och vad handlar den om? Ekonomi? En slags trygghet i det kända, även de gånger det är outhärdligt? En önskan att få upprättelse? Troligen allt och mer därtill. Och att det är nog långt mellan de stora utbrotten för att det ända ska gå att uthärda. Att man kan glömma och låtsas. Isolering från alla andra för att slippa ljuga - de kommer se i mitt ansikte att jag lider, det vet jag, de kommer se att jag ljuger. Kvar en enda companion, en enda person att hitta stöd i och ibland går det. Sen vänder det igen. Och det att aldrig veta. Kommer det jag säger nu ge en attack eller tas emot helt normalt? Var går gränsen för hur mycket han kommer orka vara tillmötesgående den här gången och hur elak blir attacken när han inte orkar mer? Inte i blåmärken räknat, jag har bara fått några få, utan i de utstuderat elaka verbala attackerna. Hur känns det när själen brister? Hur många ärr kan man få?
Han försöker. Han lider ännu mer. Han kämpar med sina demoner. "Jag vill inte vara din demon", säger han. Men sluta då! Sluta då sluta då sluta då sluta då.
måndagen den 30:e augusti 2010
I would have wished you would have said
I was afraid and I was dead
I never lived
I never loved
Cause I was hurt and I was shoved
away from you away from me
away from all I wished to be
Away from all you wished to see..
But now I wish that you would say
nothing but bye to yesterday
A flower buried that's the grave
Of all I wished and all I gave
A colder me, not warmer you
Only the fantasy was true
Only the fantasy was true
måndagen den 23:e augusti 2010
Han känner sig som sig själv
när han är som mest jävlig
mest arg
mest bitsk
mest hetsig
Harmonisk inuti
Det måste vara skönt när man inte måste låtsas
När man får visa sitt iskalla stenhjärta
Säga allt man tror att man säger
när han är som mest jävlig
mest arg
mest bitsk
mest hetsig
Harmonisk inuti
Det måste vara skönt när man inte måste låtsas
När man får visa sitt iskalla stenhjärta
Säga allt man tror att man säger
Det är en underlig känsla
den fyller min gom, kryper upp bakom näsan
får pannan att rynka sig lätt
Kanske hade jag gråtit
men jag gråter aldrig
och förresten tror jag ändå inte riktigt att jag har någon anledning
Det är en underlig känsla
av sorg, besvikelse, rädsla, en liten gnagande oro
Jag är ovan de små känslorna
Jag brukar mest vara arg och rädd
Känslomässiga kallduschar levererar han så gärna
Han älskar makten
En kalldusch som trycks ner i strupen
Paniken kommer!
Sen märker jag att jag kan andas, men tungt
Det har blivit svårare att andas
men jag fryser inte längre så att jag skakar okontrollerat
Hur många kallsupar kan man andas in innan lungorna kollapsar?
Det känns som i en film jag såg för länge sedan,
var det the Abyss?
De skulle ner djupt i havet och måste andas en vätska
Första andetaget, när vätskan dras ner i lungorna
Så känns hans kallduschar
och de varar ett tag
Men jag överlever
Mental terror av oberäkneliga attacker
Nu är jag nästan kall
Rädslan mer bytt mot en smittsam virusinfektion av ilska och hat
Men då och då
en känsla i gommen
som färdas mot ögonen
en stund av bara vanlig ledsenhet
Hederlig jävla vanlig sorg
Och oro
kanske till och med svartsjuka, det sjukaste av allt.
Kanske
Jag tror inte jag minns hur det är att vara normal
den fyller min gom, kryper upp bakom näsan
får pannan att rynka sig lätt
Kanske hade jag gråtit
men jag gråter aldrig
och förresten tror jag ändå inte riktigt att jag har någon anledning
Det är en underlig känsla
av sorg, besvikelse, rädsla, en liten gnagande oro
Jag är ovan de små känslorna
Jag brukar mest vara arg och rädd
Känslomässiga kallduschar levererar han så gärna
Han älskar makten
En kalldusch som trycks ner i strupen
Paniken kommer!
Sen märker jag att jag kan andas, men tungt
Det har blivit svårare att andas
men jag fryser inte längre så att jag skakar okontrollerat
Hur många kallsupar kan man andas in innan lungorna kollapsar?
Det känns som i en film jag såg för länge sedan,
var det the Abyss?
De skulle ner djupt i havet och måste andas en vätska
Första andetaget, när vätskan dras ner i lungorna
Så känns hans kallduschar
och de varar ett tag
Men jag överlever
Mental terror av oberäkneliga attacker
Nu är jag nästan kall
Rädslan mer bytt mot en smittsam virusinfektion av ilska och hat
Men då och då
en känsla i gommen
som färdas mot ögonen
en stund av bara vanlig ledsenhet
Hederlig jävla vanlig sorg
Och oro
kanske till och med svartsjuka, det sjukaste av allt.
Kanske
Jag tror inte jag minns hur det är att vara normal
tisdagen den 17:e augusti 2010
Det var en vanlig dag och solen lyste inte. Luften ven höst i träden och augusti var bara halvvägs. Hon andades och lyssnade på vinden. Altandörren stod öppen och hon satt vid den bärbara datorn i vardagsrummet, egentligen för att jobba lite medan det ena förkylda barnet sov och det andra lekte själv i sitt rum. Hon började skriva på sin blogg och funderade på nuet. Hur hon satt och tittade genom dörren till köket, och genom köksfönstret, ut mot grannens hus mittemot, och ut genom vardagsrumsfönstret, mot skogsdungen där vinden lekte med trädens lövverk och hur det här året skulle bli. Politik och maktspel på jobbet? Nemesis verkar vara gravid, det kan bli bra, tänkte hon, och hon fann sig vara glad för Nemesis skull. Häromdagen när hon joggade föll det löv från träden, men det var varmt. Fortfarande lite sommar kvar. Fortfarande brunbrända ben och lätta sandaler. På jobbet brukar hon gå klädd i kjol och blus, kanske högklackat och det blonda håret uppsatt i hästsvans eller en slarvig knut. Nu satt hon i samma blus hon hade på jobbet igår, och ett par slitna, gröna militärshorts. Omatchat men närmast när morgonen överföll henne. Nu tänkte hon på kaffe, pulverkaffe fast det fanns kvarn, bönor och en perculator. Kanske är det lathet.
Sonen kommer förbi, bär en båt, går ut genom altandörren och hon ropar "ta på dig skorna!" Nuet.
Sonen kommer förbi, bär en båt, går ut genom altandörren och hon ropar "ta på dig skorna!" Nuet.
fredagen den 13:e augusti 2010
En gammal verklighet uppenbarade sig ur minnets vindlande grå.
Jag blev påmind av din blick om hur du älskade mig då.
En kort sekund av gränslöshet och starka intentioner.
Som drunknade i vardagsliv och brustna illusioner.
Men imorgon ska jag hälsa dig med minnet av vår verklighet.
Imorgon ska jag älska dig med hjärta, själ i evighet.
En dikt från 2005 tror jag.
Jag blev påmind av din blick om hur du älskade mig då.
En kort sekund av gränslöshet och starka intentioner.
Som drunknade i vardagsliv och brustna illusioner.
Men imorgon ska jag hälsa dig med minnet av vår verklighet.
Imorgon ska jag älska dig med hjärta, själ i evighet.
En dikt från 2005 tror jag.
snurrigt
yrt
liksom faller mot taket
himmelsblått tak
ändrar färg till orange
ingenting är som förut
förvirrat
perplext
liksom snubblar på rymden
stjärnprickig natt
går under i ljuset
ingenting blir som det var
förvirrade drömmar förändras flegmatiskt
parallella universa pareras pragmatiskt
det var fjolårets vinter som öppnade gapen
det var gårdagens morgon som lekte med vapen
en levande fot på ett glödande kol
mer än du tål mer än du tål...
yrt
liksom faller mot taket
himmelsblått tak
ändrar färg till orange
ingenting är som förut
förvirrat
perplext
liksom snubblar på rymden
stjärnprickig natt
går under i ljuset
ingenting blir som det var
förvirrade drömmar förändras flegmatiskt
parallella universa pareras pragmatiskt
det var fjolårets vinter som öppnade gapen
det var gårdagens morgon som lekte med vapen
en levande fot på ett glödande kol
mer än du tål mer än du tål...
kanske en dag
en dag i sänder
håll om mina axlar
ta mina händer
dina andetag
vänder
mina tankar mot dig
molnlätta drömmar
på himlen ränder
viggens lakej
åker jet genom länder
ser grågrön timotej
följt av snövita stränder
med himlens alla strömmar
återvänder
luften från din sömn
får min hårslinga
att röra sig
du andas ut din dröm
viskar ord om himlars
makt i mig
tanken nära kärleksöm
får ditt andetag
att lyfta mig
jag svävar genom natt
till dag
en soluppgång
blir livets lag
naturens liv är värmeström
glädjens makt
är kärleksdröm
kanske en dag
för alltid fränder
håll om mina axlar
ta mina händer
en dag i sänder
håll om mina axlar
ta mina händer
dina andetag
vänder
mina tankar mot dig
molnlätta drömmar
på himlen ränder
viggens lakej
åker jet genom länder
ser grågrön timotej
följt av snövita stränder
med himlens alla strömmar
återvänder
luften från din sömn
får min hårslinga
att röra sig
du andas ut din dröm
viskar ord om himlars
makt i mig
tanken nära kärleksöm
får ditt andetag
att lyfta mig
jag svävar genom natt
till dag
en soluppgång
blir livets lag
naturens liv är värmeström
glädjens makt
är kärleksdröm
kanske en dag
för alltid fränder
håll om mina axlar
ta mina händer
Jag sitter med armbågarna på köksbordet, med ansiktet djupt i händerna. Du finns inte. Du skramlar inte med någonting vid diskbänken. Du rapar inte och du harklar dig inte och du sätter dig inte mittemot mig. Du skrapar inte med gaffeln i burken med makrill och du smaskar inte och ingen knäckebrödmacka knastrar mellan dina gula tänder.
Det är helt tyst. Fläkten surrar inte över riset du inte kokar.
Du finns inte.
Det är helt tyst. Fläkten surrar inte över riset du inte kokar.
Du finns inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar