Det har gått nästan två veckor. Först var jag mest chockad och förvirrad. Det var nog ungefär de dagar han satt anhållen. Vilka ringde, vad sa de? Sen var jag ledsen och fick ångestattacker. Det var nog ungefär från och med att han blev häktad. "Vad har jag gjort!" Jag hade ju fått lägenhet, jag skulle ju komma ifrån honom. (Kanske hade han inte låtit mig ta dit barnen.) "Han ska ju åka Vasaloppet!" Hans jobb... allt. Jag har förstört allt. (Han funderade på att säga upp sig i alla fall.) Men ja, jag tyckte synd om honom. Inte Mr Hyde men den sköra Dr Jekyll med den låga självkänslan som kämpat med sina demoner så länge och som är omtänksam och snäll i sina goda stunder och den person jag en gång i tiden valde att bli tillsammans med.
Ännu mer tyckte jag synd om barnen. Jag grät för barnens skull.
Känslornas komplexitet visade sig ändå när jag blev ledsen över mitt första förhör hos polisen. Jag kanske vill ha upprättelse. Jag kanske inte vill att han ska få fängelse för barnens skull, men jag kanske vill få upprättelse. Jag kanskte vill att han ska förstå att han gjort något fel! Och så sitter förhörsledaren och lägger in sina egna tolkningar och värderingar gång på gång i någon slags omtanke.
"Du ska veta att jag gått igenom samma sak som du.."
"Jaha... har du en exfru som kränkt dig och misshandlat dig psykiskt?" tänkte jag, men jag sa inget. Såg bara lite fundersam ut.
"Ja, inte så här, med polisen inblandad" sa han. Jag förstod att han menade en vanlig skilsmässa.
"Du ska veta att hälften av Sveriges befolkning gått igenom samma sak som du går igenom just nu" sa han också lite senare. Och när jag talade om 2006 på hösten, när det började bli riktigt jobbigt. När jag talade om att Han inte klarar nya jobb så bra och att det han fick då var ett av de värsta. Att han beskrev det som att han var i upplösningstillstånd och att detta tillstånd påverkade vår situation i hemmet väldigt mycket. Så la förhörsledaren in en åsikt igen:
"Ja, men man vet ju inte vad som orsakade vad, man tar ju med problem i hemmet till jobbet också".
"Jo, i det här fallet vet man det eftersom han har stora svårigheter med sociala situationer, framförallt med nya människor" sa jag och kände mig nästan lite anklagad.
Det var förstås inga osanningar han kom med men det gjorde mig ledsen. Jag satt väl inte där för att jag gick igenom en vanlig skilsmässa? Inget med den här skilsmässan känns vanligt på minsta lilla vis. Ja, jag vill nog ha upprättelse eller i alla fall bli tagen på allvar. Att jag orsakat en del av hans känslor och katalyserat processer är självklart men jag kan inte ta ansvar för hans reaktioner på det.
Idag kollade jag på en föreläsning av Lasse Lindsjö http://urplay.se/162607. Den handlar om utagerande barn och Han passar ju in i det mesta. Jag fastnade mycket för kunskapen kring dessa barns avsaknad (eller låga utveckling) av det reversibla tänkandet. Att de inte klarar av att spegelvända situationer. Det här har jag gång på gång varit så extremt förundrad av och frustrerad över! Det var t.o.m. en strategi jag valde när vanligt prat inte fungerade. Jag trodde att om jag typ "hojtar till" när han reagerar på ett sådant sätt som han inte tycker att jag ska reagera på, så ska han förstå direkt. Jag trodde att jag genom att ta exempel på situationer som varit omvända så skulle han kunna förstå. Jag började till och med skapa de omvända situationerna, bli som honom till bara en bråkdel, för att han skulle förstå - och han förstod aldrig! Han saknar ju förmågan! Ja, det är sandlådenivå (om du slår mig är du dum, om jag slår dig är du ändå den som är dum för det var ju du som tog leksaken från mig...). Förstå min frustration! Och hans.... det är ju ett funktionshinder...
På Lindsjös empatitrappa ligger han i botten eller under. Han kan inte avläsa och förstå sina egna känslor, han gör om dem till en alternativ värld för det måste liksom måste ligga utanför honom själv. Han sätter inte ord på känslorna och försöker tolka dem "inifrån". Han gör det omvända - om han känner sig rädd så måste det vara för att han är hotad, om han är hotad måste det finnas en fiende.. Det här har jag förstått väldigt, väldigt nyligt när jag försökte få honom att tala om sina känslor och behov på ett annat sätt än "du måste ... för annars får du ett helvete!" (vilket han menade var att uttrycka sina känslor och behov). Han hade oerhört svårt för det. "Det känns som att M ska förgifta barnen" säger han.
Fasaden rasar skrev jag som rubrik. Det har inte varit så jättesvårt att hålla uppe fasaden. Det hade varit svårt om jag inte isolerat mig. Då hade jag måstat ljuga. Men har jag inga vänner och ingen bra kontakt med familjen så finns ingen att ljuga för. Men, att hålla tyst är nog att ljuga en smula. För det gör lite ont nu att ta upp det här och alla förstår ju att det inte började den 1 januari utan att det funnits stora problem tidigare också. Det tog emot att säga på dagis men jag blev så illa tvungen. Inte allt förstås, men att han sitter där han sitter. Jag har berättat lite på jobbet också, det tog också emot. Det tar emot att ens vara hemma sjuk men jag orkar inte riktigt just nu, orkar inte med den rasande fasaden. Orkar inte med att möta blickar eller förklara varför jag varit borta. Nästa vecka kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar