Hur har du det? Varför vill du inte träffa barnen? Idag gråter jag för allas vår skull. Läser på kriminalvårdens hemsida om hur det är att vara i häktet med restriktioner och tycker synd om dig.
Häromdagen satt jag här vid datorn och hajade till. Jag vet inte vad som triggade det men plötsligt fick jag en reaktion i kroppen som om han var på väg upp bakom mig, på väg för att skälla på mig för att jag satt vid datorn och inte gjorde det han tyckte jag skulle göra, på väg att klaga på att jag tittade på bilar när jag inte alls borde sälja bilen, eller vad som helst. Jag hajade till och påminde mig sen om att han inte är här. Det kändes skönt. Jag har förundrats över hur snabbt jag vande mig vid att inte ha honom här.
Men idag. Idag har jag känt mig så ensam att tankarna tillåtit sig åka iväg till önskelandet som jag byggt så mycket av mitt liv på. Jag ville ha honom här hemma. För en liten stund hade det varit bättre än ensamheten. Jag glömmer så fort när jag inte hela tiden är vaktad och skrämd.
Lugnet och förnekelsen har alltid gått hand i hand. För varje utbrott, kränkning eller hot från hans sida, för varje gång jag dragit andan över något exempel på hans paranoia har jag trasats en smula. Och jag har trott att jag härdats en smula men det har jag nog inte, jag har bara skapat processer för att hantera och kontrollera honom och mig själv. Jag har aldrig accepterat eller normaliserat. Men jag har hanterat det på mitt sätt, för min överlevnad mentalt har jag anpassat mig. Ofta har jag tagit ner det på en annan nivå genom att själv backa och be om ursäkt eller genom sex. Sedan har jag kunnat glömma till nästa gång. Och i den perioden glömmer jag verkligen, han kommer aldrig mer "snedtända" - han kommer aldrig mer vara paranoid.. inte så att jag skulle trott på just de orden om någon sa det utan det var som bortblåst, fanns bara inte minsta lilla tanke på det, på nästa gång. Så var det i alla fall i många år. Då när det gick nog lång tid mellan utbrotten. När det varit dåliga perioder har jag ofta försökt tänka efter före. Göra rätt. Säga rätt. Ofta. Men långt ifrån alltid, för min självkänsla må vara trasig i kanten, men jag är nog mycket värd för att inte tassa på tå kring honom helt och fullt. Han upplever nog faktiskt att jag aldrig anpassat mig.
Så idag, i ensamheten, så saknade jag honom. För nu har jag glömt igen.
Bara häromdagen längtade jag så efter att börja om på nytt igen. Nytt ställe att bo, nytt jobb, glömma allt gammalt, bara jag och barnen. Jag spacklade hålen i väggen han orsakat och jag ville inte bo här i de minnena. Och idag, så ser jag honom framför mig, glad. Pratar om något roligt han ska göra. Låter mig gnälla om jobbsaker och ger mig massor med bra råd och positiv feedback. Dr Jekyll och Mr Hyde. Igen! Jag gråter över det. Kunde han varit bara Dr Jekyll, om man fick ta bort beteendestörningar och diagnoser. Men det går ju inte. I önskelandet gick det, men inte här i verkligheten. Jag kan sakna de bra sidorna och bara sällskapet.. men jag vill aldrig, aldrig leva med honom igen.
Jag gråter ändå över hur han måste uppleva allt. Men mest gråter jag över barnen. Igen! Varför vill du inte träffa dem?
Och jag gråter över hur dum jag var som trodde att det skulle gå att skapa en ny relation i det här kaoset. Över hur fel allt kan bli när jag inte förmår mig kontrollera mina känslor och inte förmår mig hålla tyst. När alla dubbla budskap kring vänskap och stöd och känslor och framtiden bara slog undan fötterna på mig. När drastiskt förändrade förutsättningar ger en drastiskt förändrad Liten. Jag känner till det så väl, hur otryggheten lockar fram mina värsta sidor, och jag bad honom hjälpa mig men han kunde inte. För att jag bad på fel sätt, för att jag alls bad lockade jag fram hans värsta sidor. I alla fall några mindre smickrande. Men mina känslor består ändå. Kanske för att jag fortfarande lever i önskelandet, kanske för att jag ser den komplexa situationen och är mer förlåtande. För att jag inte tror att det skulle vara så han reagerar jämt, för att jag tror mig se att han reagerade med sitt inre barn i stunden och att han reagearar emotionellt på en komplex situation genom att distansera sig.
Jag vet hur mina dysfunktionella beteenden ser ut, om jag nu ska tro på personlighetstester, och jag har lika starkt på två olika stressbeteenden: i min vilja att nå klarhet för att själv förstå situationen och troliga följder så kan jag mästra och dominera, kräva förklaringar, försöka påverka, peka med hela handen, "så här ska det vara"! Eller så distanserar jag mig, antingen känslomässigt eller fysiskt, eller både och. Vilket jag väljer eller när beror på situationen i övrigt och de medverkande parterna. I det här hamnade jag i den första (även om det inte var på ett aggressivt sätt utan ganska ödmjukt och sökande), jag klarade inte av hans distansering. Jag ville inte ha den. Jag behöver honom. Men det är klart jag stöter bort honom mer. Jag hatar negativa spiraler! Hur skulle jag ha hittat ett lugn och en trygghet i den här situationen? Istället vädjade jag till hans bättre, mogna, vuxna sidor men fick barnet till svar (inte helt oväntat och precis som han fått av mig flera gånger i den här j-la situationen, kanske t.o.m. i vädjandet). Och i den ännu mer ökade stressen det innebar att få det svaret... jag har bara två vägar som sagt. Och distanseringen ville jag inte ha. Jag kunde inte förmå mig. Det gjorde ont att låta bli att ringa i bara ett och ett halvt dygn. Jag vill verkligen inte ha distanseringen. Jag älskar.
Och jag gråter ett par tårar för min egen skull också.
Och just nu känner jag mig så besviken. Jävla nya önskeland! Jävla negativa dumspiraler och jävla otrygghet och jävla din förvirring och alla dubbla budskap och jävla låsta situation med barnen och jävla Turkiet också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar