Läser igenom förra inlägget. Märker hur "på-tå" jag är. Väldigt stressad. Han ringde idag och skulle bestämma om kvällen. Han ska hit med systern och ta hand om barnen. Han vill stanna tills de sover, natta dem så de får tillbaka tryggheten, säger han. Jag vet inte om det är rätt. Jag hinner inte tänka. Han låter arg på tonen och det räcker för att jag ska bli upprörd. "Lyssna inte på tonen, lyssna på vad jag säger!" säger han. Det är nästan lika illa det, på samarbetsmötet ska jag få stå till svars för hur jag tänkt kring framtiden. Stå till svars? Är det så? Jag känner mig pressad av minsta lilla kontroll, minsta lilla att han försöker få som han vill när det gäller framtiden. Som han sa igår "jag undrar bara" men det gjorde han inte alls. Det är precis som det alltid varit. Jag hade svarat på frågan och han släppte det inte. Jag hade sagt att jag inte kan bestämma nu att jag ska vara kvar minst två år här, det är för mycket som är ovisst. Det var då han startade sin argumentation för att få mig att ge vika och lova.. det som hade att göra med det fantastiska dagiset (som fick ganska dåligt betyg i föräldraenkäten). "Sluta, jag tänker inte garantera något, jag vill inte ta det nu, vi tar det i samarbetsmötet!" "Jag undrade bara"..... Nej, det gjorde han inte, han undrar aldrig bara, för han brukar sällan lyssna på svaret, frågan är bara en ingång till att göra sitt anförande av hur han har tänkt sig det och hur det måste bli.
Jag inser att det kommer bli svårt att ha delad vårdnad, jättesvårt. Jag klarar knappt av att höra hans röst ens. Ja, som sagt, jag är så stressad. Kanske överdriver jag. Eller kanske är känslan precis lika sann som något annat. Kanske måste jag lita på den ändå. För att inte gå under själv.
I morse vaknade jag och tänkte på självständighet, integritet och självkänsla. Relationer och den sociala människan. Kan jag vara snäll utan att ha någon att vara snäll mot? Hur mycket av mig själv finns bara i relation till någon? Jag som betraktat mig som individualist är det nog bara på jobbet. Självständig och med stark integritet, starkt självförtroende och en stor tillit till mina förmågor.
Men jag har blivit rädd för nära relationer. Där är jag både sådan, och inte. Och jag växlar hejvilt och jag gör mig själv förvirrad och jag gör andra förvirrade. Från jätteberoende till helt distanserad. Hittar inte balansen.
Det är nog en ganska grundläggande egenskap ändå, kanske mänsklig. Integritet alltså, jag har alltid stått upp för mig själv, alltid haft en väldigt grundläggande känsla av ett människovärde och alltid kämpat för att få det erkänt. Både genom ilska och genom att anpassa mig. Försökt vara duktiga flickan. Eller alltid. Jag ändrade mig när jag var 17, slutade vara arg, anpassade mig bara, gav upp mig själv och min personlighet, så kändes det. Fick ätstörningar och mådde inget vidare tills jag kunde bli arg igen. Båda bitarna har alltid varit kvar, kampen och anpassningen.
Det skapar en motsägelsefullhet, som att jag kan säga att jag aldrig accepterat hans beteende, aldrig känt att jag normaliserat eller känt mig som ett offer, men att jag ändå accepterat genom att anpassa mig, genom att alls stanna kvar.
Om mitt agerande inte har någon spegel, om jag inte väljer att göra något för att anpassa mig till någon eller till en situation så känner jag mig plötsligt vilsen och osjälvständig. Som att allt jag gör behöver vara en reaktion på något (eller följa en plan mot ett mål vilket är väldigt likt) och nu när jag ska fatta egna beslut från scratch så blir det svårt.
Jag sa det t.o.m. högt och tydligt och flera gånger till olika personer: "Jag skulle vilja veta hur han mår nu där i häktet, jag skulle vilja känna av läget, jag skulle vilja veta om han är arg eller har rannsakat sig själv". För hur jag skulle välja att agera var beroende av det! Och jag har valt baserat på det! Som att jag är kvar i huset!!
Jag sa det senast igår också, att jag alls pratade med honom i telefon var för att pejla läget... Jag har sagt det tusen gånger förut, jag har inte kunnat bryta relationen utan dragit ut på det för att jag vill veta hur det kommer bli, han ska ta medicinen först t.ex. så jag hinner pejla av hur det går. "Jag ser inte hur jag ska göra! Jag ser ingen lösning!" Jag sa det igen och igen och igen. Men det fanns ingen lösning för alla lösningar jag kom på innebar en fortsatt anpassning och den anpassningen innebar makt till honom och den makten använde han för att motverka alla lösningar... Det var helt kört.
Jag insåg det delvis när jag skrev något i höstas om att jag aldrig kommer att bli fri dem, men jag är inte klar med själsinsiktsresan än...
För jag är där än och det kommer vara så svårt att hitta rätt i det här för med delad vårdnad kommer han att ha makt! Och jag inser att minsta lilla sak jag ger efter med så ger det honom nya krafter.
Min inre konflikt är mer komplex än att jag kan förstå det själv helt och fullt. Men i morse reflekterade jag över det lite. Självständighet. För nu när jag inte klarar av mer alls, nu när det är helt kört med anpassningsalternativet, eller snarare anpassningsdelen av relationen, nu när jag inte vill vika en tum (men råkade göra det igår, vilket skapade stor stress och frustration hos mig själv), nu är jag vilsen. Nu måste jag inte bara ändra en massa praktiska saker som boende, jag måste ändra mig själv. Jag måste lära mig att agera mer självständigt trots rädsla för hans reaktioner. Och inte bara där. Jag ger vika på jobbet ibland också, jag hittar inte balansen mellan ödmjukhet och att "ta befälet" där heller och ofta baseras det bara på mina reaktioner på kollegors kroppsspråk! Så duktig har jag blivit på att läsa av och anpassa mig!
Men det är svårt, det är ju en del av mig för att det funnits med i så många år. Som kuratorn sa; det inre barnet är med när man väljer partner och väljer det man känner igen, det man vet att man kan hantera. Det är starka känslor i det för det handlar om överlevnadsinstinkt. Jag kunde hantera anpassning och att bli nedvärderad. I den relationen kunde jag känna igen mig själv, mina reaktioner, mina känslor, min kamp - för livet var alltid kamp för erkännande av att jag hade ett värde från första början - och jag visste hur jag skulle göra för att få fortsätta kampen. Jag visste vem jag var i den relationen, jag har aldrig känt mig själv i någon annan relation. Så tillbaka till min retoriska fråga: kan jag vara snäll utan att ha någon att vara snäll emot? Hur många av mina, allas, egenskaper är i relation till någon? Går det att lära känna sig själv utan att ha en relation, en situation, någon slags spegel? Jag tror det skulle vara väldigt svårt.
Så jag har anpassat mig till ett beteende som jag samtidigt starkt tagit avstånd ifrån, som jag kämpat mot med ord och rationalitet, försök till vuxenkommunikation men som jag inte kämpat emot i handling.
Jag är vilsen och egentligen ganska rädd för den eventuella nya relationen också. Jag är rädd för att välja på fel grunder. Vilka behov kan han tillfredsställa hos mig och är det de han inte tillfredsställer som gör att jag väljer honom..? Blir jag mer beroende och dras mer till honom när han är snäll eller när han stöter bort mig? Så jag kan få fortsätta anpassa mig istället för att få full acceptans, så jag kan få fortsätta kampen? Jag har brottas med det gång på gång på gång och hamnar alltid i att jag verkligen, verkligen tycker om honom för den han är, men jag är orolig i alla fall. Och jag tänker på hur jag tänkt nu på sistone när det varit som mest svajigt för mig, hur det hade känts bra om åtminstone det var definierat och stabilt. Varför egentligen? För att det också skulle få vara med och påverka mina beslut, för att då hade jag kunnat agera genom att anpassa mig till det kanske.
Å andra sidan är det nog mänskligt att måsta ha något att "haka upp" val på (man väger ju kostnad mot förväntad nytta i de flesta val så man måste ju försöka förutse följder av valen) men det som inte blir bra är om det är fel känslor som väljer, fel del av mig. T.ex. om det är en önskan om stabilitet och trygghet istället för... ja, vad det nu borde vara. Jag litar inte helt på mig själv just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar