Det känns som att jag lever i en film. En sådan där film där det är först mot slutet man inser att verkligheten har varit något helt annat än vad man hela tiden trott, eller att man mot slutet är inne på verklighet nummer fyra och fortfarande inte kan vara helt säker på att det är den verkliga verkligheten. Hollywood.
Igår var en underlig dag. Förhör, ny vändning med M, och Han släpptes. Jag var hos grannarna när han kom och hämtade bilen. Stressig känsla men skönt att bara titta ut genom ett fönster på tryggt avstånd. Han sms:ade, ville ringa barnen sen. De ville inte prata så mycket, det kom sig att Han och jag pratade istället. Jag ville nog pejla läget lite. Han fick mig att tycka synd om honom. Jag gjorde saker för att vara snäll, som att betala hans räkningar, som att erbjuda honom lägenheten. DumskitdumLitenskitdum. Jag gjorde saker för att han inte skulle få rätt. Som att städa huset. För att han inte skulle få gotta sig i att "hon klarar sig inte utan mig" när han kom för att hämta grejer dagen efter (idag när jag inte var hemma).
Han ville prata med barnen på telefon idag också. De säger inte hej då och lägger på utan ger luren till mig. Jag skulle säga hej då åt dem men han började prata. Det slutade med att jag höjde rösten mot honom och la på efter kanske fem minuter. Jag skulle brytit samtalet mycket tidigare.
Jag hade inte hunnit städa sovrummet. Det tog han upp. "Jag såg att sovrummet är precis som det var när jag blev anhållen, mår du inte bra?" Det var inte ens sant men jag lät det bero. Ostädat var det i alla fall. Och det enda som var ostädat och det enda halmstrået att gripa efter i sökandet efter "du klarar inte av att ta barnen". Äkta orolig för mitt mående är han inte.
"Jag såg att du målat en vägg, var du sjukskriven och målade väggen, eller har du haft hjälp...?" Undar varför han inte frågar direkt om M hjälpt till. Ska det bli så kul att försöka få barnen att erkänna att de träffat honom, så som han gjort tidigare (och fått ett Ja! De vet inte riktigt vad de svarar på, vad som är fantasi och verklighet alltid, särskilt inte A som bara är tre). "Har mamma sagt till er att säga så?" Förhör. Olustigt. Det räcker med mig. Inte barnen snälla.
Jag klarar väl av att måla en vägg själv! "Jag målade den i söndags". "Vad gjorde barnen då?" Varför svarar jag igen? "Dataspel, TV, lekte, hjälpte till". Varför ska jag svara på det! Sjukt! Nu vände han det inte just nu i alla fall, men om han någonsin får chansen att bli arg på mig kommer det säkert. Dataspel som så mycket värre och skadligt ("och satt de där i färgångorna också?") och så mycket viktigare att barnen får rätt stimuli än att väggen blev målad.
Han tog upp medicinen igen. Det hade han sms:at om tidigare. Jag förstår inte om han helt glömt vad han gjort med den, om han verkligen tror på vad han säger, att burken inte var bruten när han blev anhållen. Att han verkligen tror att syrran snott av det som han antyder. "Var din syster och F på kalaset?" "Vilka var där?" Att alls ta upp kalaset utan att fråga någonting om hur A upplevde sitt treårskalas. Det är bara han, bara han och hans metoder och paranoia.
Jag lutar åt att han försöker göra mig osäker av rädsla att jag ska föra fram det igen, att han vill visa att han inte tänker erkänna något sådant som det han faktiskt gjorde, sålde det. Jag tror inte han glömt. Men det är absurt hur han försöker manipulera och göra mig osäker, få mig att tappa fattningen. "Jag har inget problem att prata med dig" säger han också. Det är bara han. Det känns bekant. "Jag har inget problem att bo med dig" som han sagt så många gånger som "svar" på att jag sagt att jag inte står ut med att bo med honom längre. Och det betyder inte "för mig är det annorlunda", det betyder inte det och det är svårt att förklara hur jag vet det. Det är ton och sammanhang och hela samtalet, som säger att han menar "men vi behöver inte separera för jag tycker det är ok att bo med dig", "men vi behöver inte ha någon tredje part med för jag tycker det är ok att prata med dig". Men jag tycker inte det är ok! Går inte att förstå. Hans sanning är den enda sanningen. Perspektivtänkande... finns inte!
Han vill prata om barnen, hur jag har tänkt. Han hade tänkt ta med dem till Dalarna i helgen men han skulle själv åka skidor och inte vara med barnen mer än resan. Hans far och syster skulle vara med barnen. Jag tyckte inte det var någon bra idé. Jag var dum nog att ge en anledning till det (de behöver landa i det nya, de har ingen direkt relation med farfar eller faster) som han direkt speglade tillbaka till hur jag väljer att agera. Jag säger att om vi säljer huset så blir jag kvar ganska länge ändå för det ska fixas, säljas och man ska ha tid att flytta ut, det kommer ta ett tag... Men han ville få mig att bekräfta (lova) att barnen skulle vara kvar på samma dagis i två år. Jag kände direkt hur stressen slog på och jag höjde rösten nästan direkt. Det handlar bara om honom, inte alls om barnen. Jag är dum i huvet och ger ett argument igen, att det ändå inte är "samma" dagis nu eftersom deras tre bästa vänner försvunnit. Men det är fröknarna som räknas säger han. Och nu är fröknarna världens bästa fast han knappt haft tillit till dem tidigare. Så typiskt. Förändring är alltid dåligt. Han förlorar kontrollen, det är bara det det handlar om. Bara honom, igen igen igen igen. Bara hans känsla av otrygghet som ska behandlas. Jag måste göra som han vill igen, för att han ska må bra. Det är det det handlar om och jag borde inte gett ett enda argument, bara sagt ifrån och lagt på på en gång. Innan jag ens hamnade i stressen och höjde rösten. "Du förstår väl att du inte kan få mig att lova något som gäller i två år när jag knappt kan planera nästa vecka för att allt är så ovisst!? Det här tar vi på samverkansmötet, nu pratar jag inte alls med dig direkt när det gäller barnen mer!" Egentligen borde vi inte pratat alls. Jag fixar det inte. Han är ju där hela tiden, i "du måste göra så här för att jag ska må bra och inte vara rädd och otrygg". Det är ju samma som att han ville att jag skulle lova att inte låta barnen träffa M på ett år. Varför kunde jag inte lova det? Hur kunde jag behandla honom så? Så respektlöst! Så empatilöst!
Och att jag alls svarar!? Amazing vad svårt det ska vara att förstå att det inte leder till någon vettig stans alls ändå!
Hans avtal skulle inte vara nådigt, om han fick som han ville, otroliga regler kring var man skulle bo, vilka som skulle få vakta barnen, ens träffa barnen. Hur jag skulle måsta meddela honom om jag skulle åka någonstans med dem om ens till ett lekland, jag vet det, han har inte släppt det alls! Sjukt! Och jag orkar inte. Jag går ju bara till argumentation och jag vet ju att det inte fungerar!
Undrar förresten varför han inte tog med sig medicinen när han var här!? Kunde det inte vara läge att börja prova ut den nu!?!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar