Nu tycker jag verkligen inte synd om honom. Det finns inte minsta tillstymmelse till något tycka-synd-om. Det mesta försvann ganska tvärt efter kanske andra telefonsamtalet och om det fanns minsta lilla rest av skuldkänsla, snällhet eller någon slags omtänksamhet så försvann den helt idag.
Han sms:ade och ringde i morse och ville ta barnen ikväll. Försökte sätta igång bråk igen, eller försökte få som han ville snarare. Jag skulle ändra planer och försvinna och han skulle vara med dem i huset. Under telefonsamtalet nämnde han något om att ha dem hela helgen också. Bit för bit försöker han manipulera in sig i huset igen genom att använda "det som är bäst för barnen" som argument.
Jag sa vänta jag ska tänka och ringde soc. "Vi får bestämma, säg så till honom", sa hon. Jag skickade ett sms om det och fick som svar att barnen inte verkade må så bra. Det är inte ens subtil manipulation. Konstigt att man blir frustrerad...
Jag var där och han var där senare. När jag fick veta vad han sagt så skrattade jag, men det var ju knappast av glädje. Absurt så jag blev lite chockad, och då har jag ändå använt ordet absurt ganska mycket de senaste månaderna. Han körde med att försöka misskreditera mig på olika sätt. Bland annat alkohol- och drogproblem. .... Aah! Nu slog det mig varför han tog upp det där med amfetaminburken!!! Och varför han tog upp droger i polisförhör! Han vill ju slippa undan den biten genom att försöka lägga det på mig! Två flugor i en smäll! Slippa att stå till svars för att han sålt amfetamin och dessutom skapa osäkerhet kring vem som är lämplig att ta barnen. Smart men inte så smart.
Ikväll har jag druckit vin med min mor som är på besök, men annars har jag inte druckit något sedan senast han var hemma och gav mig ångest. Om jag ens drack då, det minns jag inte. Droger... men hallå!?!
Han hävdar inför socialsekreteraren att det är jag som har psykiska problem och hon borde ringa hans mamma för att få veta hur jag är. Jaha, varför inte min egen mamma då? Kanske för att han kunnat manipulera sin mamma sen han var ett litet, litet barn. För att han alltid var i centrum, favoriten som hon vek sig dubbel för, favoriten som hade makt nog att få äta filmjölk i ett helt år... Hon är så svag och har sina egna problem, uppenbarligen. Idag öppnade jag ett mail från henne som jag inte orkat titta på tidigare - och det var väl för väl. En över 60-årig dam som inte är smartare än att börja brevet med att skriva ungefär "jag vet ju att du har känslomässiga problem, det såg jag redan första gången vi träffades, och det har alla andra också sett. Jag är mycket, mycket bekymrad över ditt mående och barnen... " bla bla bla ärligt talat! Att föra fram "feedback" genom att lägga till "och det tycker alla andra också", det gör bara en riktigt omogen person i mina ögon! Om hon ville träffa barnen mer så vinner hon ju knappast på att anklaga mig för att ha personliga problem och inte kunna ta hand om barnen. För övrigt är det helknas att tro att jag inte har känslomässiga problem när jag levt tillsammans med hennes son, och vad hon tror hon minns från allra första gången vi sågs är nog inte att lita på, hon sa ju gång på gång åt Honom att "var rädd om henne".
Och det gick ju hur snabbt som helst att tappa glädjen. Hans fars fru tyckte första gången vi sågs att jag "var en sån där person man blir glad av!" men jag tror att Han redan gången därpå hade manipulerat mig så mycket med sitt hat gentemot henne att jag inte alls tyckte om henne. Och dessutom hade jag slutat le, jag som alltid log, slutade efter för många av hans barska "vad flinar du åt!" Och så hade jag redan börjat bygga fasaden och kände mig obekväm att vara med hans familj som ju borde se igenom den hur lätt som helst.
Det var många andra saker han sa också och det var väldigt uppenbart att han inte rannsakat sig själv. Det som är obehagligt och svårt är om han tror på sina fantasier eller om han bara kör en "linje" som han tror kommer funka. Jag tror ju på det senare men andra tror på det andra alternativet, och jag vet inte om jag är rätt person att bedöma det, eller snarare, jag vet att jag inte är rätt person att bedöma det.
Nu finns det i alla fall inget tycka-synd-om kvar. Det finns bara mer och mer förståelse kring hur mycket han faktiskt manipulerat och var all min frustration egentligen kommit ifrån. Det har ofta varit så subtilt att jag inte förstått att jag blivit manipulerad, jag har bara känt frustrationen. Och det finns bara mer och mer förståelse kring hur grava problem han faktiskt har. Scary. Jag mår inte jättebra efter att ha fått hört vad han sagt faktiskt... och så svärmorbrevet på det.... Suck.
Som tur är har det varit mycket annat idag som varit bra! Behövs...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar