Jag nattar barnen och stora pojken (4 år) har svårt att somna. Ont i magen.
De har varit hos pappan idag. De har haft en bra dag, förutom att stora pojken fått någon smäll i huvudet när de var i badhuset.
Pappan följer inte avtalet - sms:ar (kl 04:30 på natten till och med), ringer (jag svarar inte), kommer in med barnen och pratar (hans syster ska hämta och lämna). De lämnar 45 min sent och jag får inte veta att de är sena förrän efter en kvart. Det är inte så kort tid när man är orolig.
Stora pojken säger "jag ligger och tänker.."
"Vad tänker du på?", säger jag.
"Jag tänker på en sak som pappa sa men det är hemligt."
Jag blir lite orolig, hemligheter är inte bra, vad kan han ha sagt? Jag funderar en stund på om jag ska ha "förhör" och bestämmer mig för att jag ska det.
"Var det något som gjorde dig glad eller ledsen?"
"Ledsen", var svaret.
"Jag vill inte att någon ska säga saker till dig som gör dig ledsen, då vill jag att du berättar det för mig, då får det inte vara någon hemlis."
"Nej, jag vet inte, det är hemligt.. han sa att han sagt att du var dum och en knäppis .."
"Ja, han har sagt såna saker, det gör inget om du säger att han sagt så.."
"Nej, jag busar bara, jag busade bara, hela tiden"
"Skojade du? Har han inte sagt så?"
"Nej, jag busade från början när jag sa att det var en hemlis, och hela tiden"
Det blir lite förvirrat men ändå tydligt att han inte vill prata om det mer. Jag släpper det.
Då kommer:
"Jag tror pappa saknar dig".
"Jaså, tror du det?"
"Saknar du pappa?"
Vad svarar man på det? Vad är sanningen?
"Jag saknar den snälla pappa, inte den som varit elak.. jag menar, jag .." Nej, jag får inte till det.
Igår natt satt jag och läste lite om psykopati. Det är mycket som stämmer men adhd, narcissistiska drag, asperger light och paranoia räcker nog ganska långt... Det är bara det där med smålögnerna och manipulerandet... Jag undrar nog lite ändå. Jag har undrat ibland varför han ljuger om småsaker, totalt oviktiga saker kan han ljuga om. Det var visst ett drag hos dem. Vrida och vända och få allt till sin fördel. Oempatisk. Men han är rädd och inte så känslokall... Nej, det räcker nog med de diagnoser han har för att man ska kunna bete sig som han gjort.
Jag svänger lite i var jag ska landa i min ändrade bild av honom. Idag beskrev jag det som att jag inte längre ser en i grunden snäll person med många problem utan en i grunden störd person med många problem.
Hans naivitet och att han var omogen fick mig att både vilja hjälpa honom och att aldrig, medan vi levde tillsammans, inse hur manipulativ han verkligen var, förlåt är. Det är ju nu jag sett det, och samtidigt så får jag ytterligare bevis för att det inte är smart och slugt och beräknande utan ändå ett ganska omedvetet sätt att agera för att få sin vilja igenom, för det smarta nu hade varit att ligga lågt. Istället har han så bråttom att få som han vill att det blir alldeles för tydligt vad han håller på med.
Jag har dragit mig till minnes nu, många gånger då jag på något sätt känt mig tvingad att göra saker utan att alls ha varit det på ett medvetet plan, när det känts obekvämt och som ett låst läge, men då jag samtidigt på något sätt känner att jag sagt ja av egen vilja. Magkänslan har sagt ifrån men medvetandet tror att det är med på saken för det har dragits in i något slags virrvarr av argumentation som bakbundit känslohänderna... som att vi alls gifte oss, borgerligt utan att någon som helst som kände oss var med. Som någon gång precis i början när han fick till telefonsex fast jag inte ville. Han har lyckats manipulera mig och dupera mig och krympa mig och fått mig att bli osäker på mig själv för att känslorna och tankarna plötsligt inte tycker samma..
Det är så skrämmande faktiskt, att det kunde vara så illa utan att jag riktigt märkte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar